Old Timer modeller från Åkes fabrik.

 

 

 

 

 

Åke är fortfarande en mycket aktiv modellbyggare och flygare.

Trogen som han är till friflygningen och framför allt till OldTimer
flygningen, lyser flitens lampa ofta i hans verkstad.

Åke och hans fru är starkt engerade i OT-friflyget och i
dokumentationen och bevarandet av det, som byggts unde
r decennierna i Sverige. Alltså, de hjälper till att bevara och
visa fram modellflygets utveckling i landet. I Simrishamn
finns ett modellplansmuseum, som Åke har hjälpt till att
inreda.

Eftersom Åke, förutom modellflyg, är en intressserad och
begåvad konstnär, så var det ju naturligt, att han deltog i
uppbyggandet av miljöer och bakgrunder i museét i Simrishamn.

Åkes fru Anita, är den som på ett förtjänstfullt sätt, sköter
sekretariatet vid tävlingarna.

Vill ni läsa om detta museum , så kolla länken jag la till i
en av de tidigare artikarna om Åke. Ett besök är en upplevelse,
jag lovar.

Att Åke fortfarande är så aktiv, är nog ett resultat av hans
tidiga intresse för modellflyg. Man blir, det märker jag själv,
väldigt präglad av sin hobby.

Men det räcker inte att vara intresserad, man måste vara
hängiven !

Intresse och hängivenhet får man genom att träffa gamla
modellflygkompisar på de olika meetingen och tävlingarna,
man besöker.

Ofta är det nog så, att man får inspiration att bygga någon
modell, om man ser någon annan, som byggt den och den
flyger bra.

Jag kan lova, att de veteraner och även yngre som flyger OT,
de är kreativa och produktiva !

Så i Åkes liv har en stor del varit modellflyg. Jag hoppas han
fortsätter med detta, så länge han kan och att han får erfara
känslan av succes , när han ser sin nybyggda Wakefield i vackra
bågar skruvar sig upp, fångar termiken och stiger.

Detta tror jag är lyckan för en modellflygare som Åke!

Här kommer lite bilder, med förklaringar där det krävs.
Dessa bilder tog jag vid mitt och Pärs besök hos Åke och
hans fru Anita i Torekov.

Bilderna kommer inte i speciell ordning, utan det är blandad
kompott. Håll till godo !

En friflygare är ju inte sämre, än han kan bygga en SE-5:a i skala 1:4!
Byggsats från Thomas Nathansson och modellen klädd med siden.

Se-5:an hänger nu i taket och pryder sin plats i familjen Gustavssons hem.
Se-5 var ett engelskt jaktplan under första världskriget.

Åke överblickar en liten del av sin imponerande flygplansflotta.

En man som ägnat sitt liv åt flygning. Om här finns erfarenhet och kunskap ? Gissa……..

En friflygande K-Jagare, konstruerad av Enok Thulin.
Ja, den är gummimotordriven och ja, den flyger bra !

K-Jagarens fighting face.

Länk för att läsa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Thulin_Typ_K

“Å den flög jag med 1954………….” berättar Åke för Pär och Mats.

En Aristocrat med sina vackra former. Se på uppbyggnaden av kroppen.
Det är annat än kinesisk plywood !

Kurvroder.

 

Timern, vars uppgift är att aktiver någon form av aerodynamisk broms,
när man har nått maxtiden.

Ett vanligt sätt är, att timern frigör stabbens bakkant, så att den slår
upp aktiverad av ett gummiband. Därmed spinner i regel modellen
ner flat och landar utan skador.

Har man ingen timer, är det stor risk, att den friflygande modellen
flyger bort i termiken. Förutom mekaniska timers har man nu
elektroniska timers, som är exakta.

Innan använde man fuse-tråd, som helt enkelt var en garnstump
impregnerad med diverse kemiska ämnen, så den brann med känd
hastighet. Därmed kunde man ju bestämma när modellen skulle “fusa”.

Hade man ingen riktig fuse, kunde man använda vissa skosnöre.
Vad fusarna gjorde, var att de brände av en tråd eller gummiband,
så den aerodynamiska bromsen aktiverades.

Trots alla timers och annat händer det ju , att modeller flyger bort.
I modellflygvärlden finns det fantastiska historier om modeller,
som flög bort för 30-40 år sen och som har återfunnits.

I dag kan man använda en pejlsändare, som sätts på modellen.
De väger ca 2 gram max och sänder en signal i ca 8 dagar.
Signalen tar man emot i en mottagare och mottagaren är utrustad
med en direktiv antenn , så man pejla modellens läge.

Åke har dukat bordet.

Så här förvarar en friflygare sina vingar.

I en gigg där vingen/stabben spänns fast, så den är fixerad.
Om man inte fixerar vingar eller annat, som är klädda med
siden eller japonpapper, så kommer de, att så småningom att
anta formen av propellrar….

Fenan och kurvroder på en “Monsun”.

Vem säger att modellflygare inte är esteter ? Kolla vilken fin effekt Åke
nått genom att avsluta klädseln en bit från kanterna fram och bak på vingen.

Vem som konstruerat denna modellen….?
Tja, det har jag glömt. Kanske nån med namnet Gustavsson??

Wakefieldvärldsmästarmodellen 1952.

Stämmer precis. Arne Blomgren blev världsmästare 1952
med denna egenkonstruerade Wakefieldmodell.

Nospartiet på Blomgrens kärra utvisande detaljer av nosblock och propeller.

Observera fenans utseende. Samt att fenan går ner “under” kroppen.
Tror jag hade utomordentlig positiv påverkan för trimmning och prestandaökning.

Denna mystiska beteckning på modellen G-son och “Krax”
på ena fenan betyder väl att piloten/konstruktören kanske
hette Gustavsson och att begreppet “Krax” betyder att man
körde med dubbla gummisnoddar.

Man hade en gummimotor från kroken i nosblocket, som
drogs till en krok som satt i ett kugghjul bak i kroppen.
Detta kugghjul satt i ingrepp med ett annat kugghjul jämte
sig och i detta kugghjul satt en krok, där man fäste gummimotor
nummer 2, som i andra änden anslöt i en fast krok i nosblocket.

Med hjälp av denna högteknologi kunde man få längre motortid
med given mängd gummi.

Beteckning “Krax” tror jag, utan att veta, kommer sig av det
kraxande ljudet när gummimotorerna släppte ifrån sig uppdragningen.
Hör man en modell som “kraxar” under motorgången, så har den just en “krax”.

Modellflygklubben i Värnamo, Termik, med sin vackra och tidsenliga logotype.

En Wakefieldpropeller.

Pilot och modell.

Lite annat stuk på denna modellen. Men så är den också konstruerad av en italienare.

En italiensk konstruktion med tiltad kropp och med infällbart ställ.

Italiensk fena och stabbe.

Pär visar Åke hur man egentligen ska göra………….eller ?

Den italienska kärran med utfällt ställ. Observera att stabben är försedd
med två stöd av pianotråd så modellen kan hålla balansen.
Det är ett krav att en Wakefieldmodell ska starta från marken.

Så här ser ställkonstruktionen ut.

En Wakefield konstruerad 1931. Det är alltså 80 år sen…..respekt.

Man kan ju anta att konstruktören/piloten hette Joe Erhardt.

Om denna 80-åriga konstruktion flyger ? Självklart !

Timern och en liten hänvisning för eventuella upphittare.

Hjulen på modellen har riktiga gummiringar.

Mekaniken för propellern. Det funkar som så att när gummimotorn är urladdad,
så fortsätter propellern att snurra i fartvinden. Detta ger mindre luftmotstånd,
än om den stod stilla. Hur det funkar, kan ni säkert själva lura ut.

På grund av modellens konstruktion och den långa propellern,
var man tvungen att ha en extra lång sporre där bak.

Vingspetsarna är laminerade med balsa och tunn plywood för att få stryka och lite vikt.

En tjeckoslovakisk modell som heter “Ostravan”.

Stabben lång och smal med stort sidoförhållande är aerodynamiskt fördelaktigt.

“Ostravan” var alltså namnet.

Nosen på Ostravan.

Åke visar den fällbara propellern.

När gummimotorn är uppdragen.

Hela härligheten.

Åke med en annan av sina modeller. Modellen är XL-59 VM-vinnare 1959.
Konstruktör R Cizek, pilot F Dvoarak Tjeckoslovakien.

“Snygg va ” säger Åke.

Åke lär Pär lite om friflyg.

Fjädersystemet på en tjeckoslovakisk modell.

Vingsadel och vingfastsättning.

Stabbe, fena och kurvroder.

Timern

“Det är här jag sitter och bygger”, säger Åke.

En modernare konstruktion. En Cessna artilleriobservatörskärra från US Army.
Naturligtvis gummimotordriven och friflygande.

En uppspänd vinge till en Landegren-modell.

En ram till varje modell.

Propellerförrådet.

…ännu mer snurror.

En “Monsun” utan nosblock.

Nosblock med inbyggd växel och två kugghjul för dubbla gummimotorer.

Modellen är en Korda Open Road 1942.

En Wakefieldmodell som heter “Clodhopper” Vann VM 1938.
Vill ni se den i verkligheten, så åk till Simrishamn och se den
i Modellflygmuseét.

“Västanvind”.

Korda Outdoor Tractor 1937

Kvarlåtenskap från en bortgången modellflygare. Tre originalmodeller
för klassern A, B och C byggda på 40-talet. Lådan har tillhört Ove Olsson
i Eslöv som tävlade med sina modeller på 30- och 40-talet.

Åke ska renovera och ta tillvara på det som användbaart och se till
att det kommer till museét i Simrishamn.

Pär har inget emot att hålla i och beundra en välskapad kropp….

Den fantastiska propellern med sina förlängningar av plåt.

En enbladig propeller. I stället för blad på båda sidorna hade man en blyvikt
på den sidan som saknade blad för att balanser propellern något så när statiskt.

Åke kollar ännu en låda som ska omhändertas.

Se på den gula kroppen. Hur lång tid tar den att bygga….?

En finsk modellflygare, Boris Borotinskij, som förutom att
vara modellflygare också är bassångare från Vasa i Finland.

 

 

Detta var sista delen, tror jag, av redovisningen av besöket hos Åke och Anita i Torekov.

Tack för vi fick komma !