Två exempel på stort och litet.
,
Motorer har nog fascinerat de flesta av min generation,
då det under vår uppväxt var den tid, då modellmotorerna
kunde bli var mans egendom.
Vi behövde inte vara högskoleingenjörer för att handskas med
dem, utan de fungerade rakt ur kartongen.
Då det gäller stora, långslagiga och lågvarviga motorer, minns
jag tändkulemotorerna på fiskebåtarna i hamnen i Halmstad.
Jag minns väsandet av blåslamporna, som värmde tändkulan,
så den glödde, vilket i sin tur gjorde, att motorn kunde startas.
Jag minns väsandet, då man släppte på tryckluften, som drog
igång motorn.
Ljudet på motorn när regulatorn sprutade in bränsle för
tomgångskörning minns alla som har hört en tändkulemotor gå.
Motorn fick extra bränsle, gick ett par kraftiga varv och åkte sen
i nerförsbacke en stund tills nästa insprutning skedde.
Vi som stod vi kajen såg, hur vibrationerna från motorn och dess
stora svänghjul via båtskrovet spred sig ringformigt i Nissans
svarta och platta vatten.
Då jag växte upp på en tvärgata i anslutning till kajen i Halmstad,
kommer jag ihåg, hur vi som bodde här kunde höra nästan alla
ljuden, som hörde till starten av en tvåtakts tändkulemotor typ
Skandia.
Det var så vid denna tiden, att vår miljö inte var belastad av
det vanvettiga trafikljudet vi har i dag, vi hade inte så mycket
fläktar som surrade konstant, utan vi hade en tyst miljö.
Tyvärr kommer den aldrig tillbaka i det heliga framåtskridandets
namn…
Ett par intressanta notiser kan jag förmedla, som de berättades
för mig av en skeppare på en av fiskebåtarna i Halmstad.
Under kriget rådde av förklarliga skäl brist på bränsle och smörjoljor.
Vad gäller smörjoljor, gjorde man så, att man tappad ur använd olja
på fat, så de tunga partiklarna sjönk till botten. Sedan hävde man
oljan och körde den genom diverse filter för återigen kunna använda
den.
Ett litet tillskott av ny smörjolja hade man, som tillsattes den
filtrerade oljan.
Skepparen berättade, att man kände på oljan mellan fingrarna.
Var det glatt och fingrarna gled lätt mot varandra, hade oljan
tillräckligt bra smörjande egenskaper. Men om det kändes strävt,
var det dags att kassera oljan eller skicka den på omdestillation.
Bränslet som användes normalt, var mer eller mindre lättflytande
brännolja, som eventuellt förvärmdes innan den sprutades in
i cylindern.
Under kriget försökte man använda i stort sett alla vätskor,
som kunde brinna under tryck.
Min sagesman berättade, att de körde på trätjära utvunnet
ur tall- och granstubbar i Småland…
Det kan tyckas märkligt, att man kunde köra på trätjära,
som ju är trögflytande, men genom att starta motorn på normalt
bränsle för att få upp temperaturen, kunde man sedan slå över
till trätjäran, som innan den sprutades in värmdes till 70 grader,
då den var lättflytande.
Han sa, att motorn gick bra på detta bränsle och det enda extra
arbetet, var att trätjäran avsatte avlagringar i bränslesystemet
och då speciellt i den mekaniska insprutningen, på kolven och
fodret.
Detta krävde kontinuerlig rengöring och underhåll för att
säkerställa funktionen.
Att motorn fungerade på bränslet och smörjmedlet som
återanvänts, berodde ju på bland annat, att motorerna var tillverkade
med mycket större toleranser än dagens supertäta motorer.
Undra hur man skulle lösa bränsleproblemet i dag med en Volvo
marinmotor ?
Kanske hade man kört på rapsolja.
Knappast på tjätjära från tallstubbar som har sina rötter nedgrävda
i gruset på Smålands moränåsar…
Här kommer två videosnuttar på stort och smått inom förbränningsmotorvärlden:
En gigantisk stationär 4-takts dieselmotor.
Men roligast att iakttaga är den synnerligen coola hunden.