Pimpim mops vilar efter lite mopsrace.
Jag vet inte om man talar om “ädelt huvud” när det gäller hundar men Jolly har det.
Sovställning för en mops utan hämningar.
PimPim efter att ha fått sin första kull valpar. Som blev av absolut internationell toppklass.
I dag var det ju lite hård vind för modellflyg, det blåste mellan 10-17 sekundmeter väst,
vilket till och med för mig är lite tufft, i alla fall nu under det som kallas den kalla årstiden.
Men jag kan ju inte lägga mig i soffan framför tv burken, då jag inte har nån mer, utan jag f
år gå ut i naturen och uppleva verkligheten i stället. Eftersom jag nästan varje dag går min
runda nere vid stranden av Laholmsbukten, begav jag mig ner till Lagaoset
Man kan ju ställa sig frågan varför jag promenerar just här ? Enkelt. Varje gång man
kommer ner upptäcker jag nåt nytt. Allt är föränderligt.
Vad jag upptäckte vid vägkanten på vägen ner till stranden, kan ni läsa på bloggen i ett tidigare inlägg.
Vinden var så stark, att sanden rök från stranden upp över kanten och in över den låga strandskogen.
Ser man på marken, då sanden ryker, märks det, hur små hinder kan åstadkomma mycket verkan
genom vindens försorg.
Vid varje litet hinder på marken formar sig sanden i lä och det gjorde idag, att stranden var
alldeles knottrig.
Tänk på det, när du bygger eller flyger dina modellplan. Ett litet hinder på vingens eller
stabbens ovansida skapar en stor verkan längre bak !
Inte var där mycket fåglar i luften mer än gråtrutar och mås. En och annan vinddriven kråka
vinglade iväg över Lagan. Vet ni att gråtrutar är eminenta flygare. De klarar hela spektrat
från överstegrat till full spett i luften !
Men jag stultade fram i motvinden och ramlade på lite motiv, som jag ska redovisa.
Den som läser min blogg, han är hjälpt om han har
1. fantasi.
2. associationsförmåga.
3. Om han kan tänka i metaforer.
Japp, så är det. Om ni mot förmodan skulle sakna alla de tre ovanstående egenskaperna,
till er anbefaller jag å det varmaste en snabb rockad till denna blogg. Den ställer inte
oöverstigliga kognitiva krav på läsaren.
Länk här
När jag umgås med naturen just här, skapas motiven av naturen själv. Som känt,
så spolas mängder med saker iland av vågor och vind. När dessa “saker” legat på land
en vecka eller ett år, kan det uppstå former, som väcker fantasin.
För mig har dessa träbitar och stockar hela tiden i min fantasi blivit till groteska djur
av okända arter. Mina bilder, ihop med lite lagom undertexter, vill jag få till en helhet,
som väcker fantasimaskinen i betraktarens hjärna.
Deomde.
Nu kommer det bilder:
Det syns nästan på bilden att det blåste kallt.
Den ökade vattenföringen i Lagan medförde att träd spolades med och
som efter att ha tröttnat på sjömanslivet gått iland vid sidan av åns mynning.
När det blåser väst och det finns hyfsat med vatten i Lagan, uppstår det speciellt vågsystem.
Havet blir ganska platt, vilket kiteseglarna utnyttjar för sin aerobatik med sin bräda.
Denna stubbe har legat här i flera år. Jag liknade den vid en tjädertupp med utbredda vingar,
men jag ser den blivit lite sliten i vingpennorna nu…men ändock, den försöker hålla huvudet högt !
Här ser ni naturligtvis hur sanden yr iväg. Ett Sisyfosuppdrag.
Detta är ett fruktat djur och inte att leka med eller ignorera.
Det är den Långnästa Kantdåren, som håller till, just där havet ramlar över
stranden. Så jag säger bara: Se upp!
Detta djuret är emellertid helt ofarligt och det är lätt att tämja, om man ger det kexchoklad,
men inte för mycket, då det fastnar i gommen på djuret..Djuret är ju som alla ser den Medflytande Byfånen,
som inte lämnar ett enda avtryck eller ring på vattnet…för den gör aldrig nåt.
Det vanligaste ord han säger är: “Vad är det på tv” ?
När jag såg detta, tänkte jag, att sådana här djur finns bara på Galapagosöarna.
Med den kammen den har på huvudet och med en bakkropp som ser ut som en muterad trebent kökspall
….detta vore nåt för Charles Darwin att skriva om.Han hade kanske fått korrigera sin bok “Om arternas uppkomst”…?
Han kanske är punkare….?
Eller är det ett lejonhuvud ? Kolla noga !
Ögat ser ut att tillhöra en revirhävdande Leo Rex.
Nä, det är helt enkelt den mindre Storsnörvlaren, som lagt sig till rätta i solen.
Antingen är detta en sorts häst…..eller så är det en kommande julbock, som håller sig
just under ytan, för att kunna utveckla sin horn färdigt till jul…tror jag. Inte helt säker.
Jag tycker, hans ögon ser ut, som kom de från en gris…
Här har ett lite föl stupat i sanden. Synd.
…här kan man, utan att darra på läppen säga,
att denna individ är helt tom i skallen !
Havet gnager på dynkanten och eroderar. Vilket inte är något nytt är.
Kanten går fram och tillbaka beroende på vågor och vind.
Den Rundögda Sandskavaren smyger hasande fram i vinden.
Här kan man tydligt se, att han håller på att ömsa skinn.
Lite sent för vinterpälsen eller…?
Här är nog de döda djuren sista viloplats,
eller är det en raserad boning anlagd av människan ?
Detta är strandens absolut ointelligentaste kräldjur.
Den Förvirrade Senilstruten utmärker sig med sitt mycket diminutiva huvud.
Inte mycket hjärna där inte.
Troligtvis är hans stjärt mera klok än hans krympta skalle…
När jag gick förbi, frågade han mig: “Vad gör jag här “?
Han skulle behöva en GPS, så han hittar hem till familjen på kvällen.
Ni vet vad ett nejonöga är och hur det kan suga sig fast vid föremål..?
Då ska ni se när Vakuumormen pustar igång. Den har en rejäl sugplatta undertill.
Men skulle man fastna, finns det en bleederknapp längst bak på stjärten, som då man
aktiverar den släpper undertrycket. Det finns även en sällsynt variant av detta djur
som heter Moulinexormen, som dock är sällsynt.
…och mitt uppe bland dynerna har något parkerat ett långsamtgående fordon eller ?
Denna tall har jag haft ögonen på i flera år och förundrat mig över dess växtkraft och förmåga att överleva.
Men nu undrar jag, om inte den har gått till sina hävder….Ser död ut och inga barr kvar.
Vi får se till våren. Om nu inte……..
…den Behornade Talltönten konsumerat hela kronan…
Det var mycket vitt i havet idag.
jag menar vi har ju tamsvin och vildsvin så det räcker.
Nu har vi med största sannolikhet fått polska svin också. I dag då jag körde ner mot Lagaoset,
såg jag, att någon eller några dumpat ett släp med skräp jämte vägen. Naturligtvis upprördes
jag och stannade. Jag tog min kamera och fotograferade bedrövligheten.
Dessutom rotade jag igenom en del av skräpet och hittade polska förpackningar
, lappar med skriven polsk text, polska cigarettpaket. Detta tyder på, att de som kastat skiten
kommer från Polen. Jag har dessutom andra ledtrådar varifrån det kom, så därför är jag säker på min sak.
Om jag polisanmält det ? Det kan du tro, även om jag fick sitta och vänta en timma nere på polishuset.
Jag har gjort min medborgerliga plikt. Hoppas vandalerna åker fast och får kraftiga böter !
Men jag gör mig inga illusioner om den svenska polisen…
Här kommer några bilder:
Ser det inte för djä—ligt ut ?
Utan det är oönskad reklam som dimper ner.
De som sprider spam använder program, som kryper som spindlar över nätet och
samlar adresser till hemsidor, bloggar och e-postadresser.
Sen kapar skurkarna ett antal datorer och låter dessa skicka ut ett par miljoner spam-mail.
Utan att datorinnehavaren har en aning.
Jag har till denna bloggen under en period av 3 år fram till idag fått 97780 spam mail……
som så när som på 10 stycket har fastnat i Akismet, vilket är mitt spamskydd på bloggen.
Alltså nästan 100000 mail ! Inte svårt att förstå att 87 % av all mail på nätet är spam eller
oönskad mail.
såedemede
En del påstår, att det blåser mer nu. Tja, jag vet inte, för jag kan varken bekräfta eller vederlägga det påståendet.
Fast jag tycker det blåser mer ostlig vind nu än förut. Speciellt under vinterhalvåret. Förr i tiden..fast
.jag tycker inte om uttrycket…då hade vi ofta vid högtryckslägen nordlig till nordvästlig vind.
Nu tycker jag att ostvinden på hösten och vintern är förhärskande.
Nåväl. Kraftiga vindar har för hangflygaren en positiv inverkan, om de kommer från väst
eller sydväst. Kraftiga vindar sätter rörelse i havet, som i sin tur transporterar sand upp till stranden,
vilket bildar högre dyner, vilket i sin tur gör det lättare att flyga hang.
Efter en mindre storm vi hade för en månad sen, var jag ute och plåtade vid Tönnersa.
De gamla bilderna är tagna före Gudrun 2005 och de senaste är tagna för 14 dagar sen.
Skillnaden är stor.
Här kan ni se. Bilderna är tagna på ungefär samma plats, för ni ska märka förändringen.
Man kan ju leka med tanken: Om stranden förändrats så mycket de sista 10 åren,
hur ser den ut om ytterligare 10 år?
Tål att fundera på…
Tönnersa Strand 2004, alltså innan Gudrun.
Stranden 2013 i November.
2004 söderut
2013 norrut
2013 söderut
Jag hoppas ni såg skillnaderna ! Nu efter stormar och annat är hanget mycket bättre.
Själva stranden har också ändrat sig. Den stiger uppåt från vattenbrynet räknat.
Förr var den mera horisontal.
Japp allt ändrar på sig…
Hans-Uno nyss anländ i skinnställ på sin motorcykel…
En Norton av årsmodell 1949
Hans-Uno Bengtsson var en första klassens fysiker och vetenskapsman, som föddes i Lilla Tjärby,
som ju ligger bara ett par km utanför Laholm. Jag minns honom från tv-program, där han på ett
enkelt och pedagogiskt sätt förklarade invecklade vetenskapliga teorier.
Jag blev så intresserad, så jag köpte hans böcker. Förutom att han var vetenskapsman
, var han en hängiven pilot och ägde en J3- Cub som han flög mycket.
Hans-Uno drabbades av en svår sjukdom, som på kort tid ändade hans liv.
Nedanstående har jag helt skamlöst stulit på nätet:
Publicerat i Folkvett nr 3/2007.
”Galileo Galilei var ingen stor man!” Så inledde docenten i teoretisk fysik Hans-Uno Bengtsson ett av sina många underhållande populärvetenskapliga föredrag, syftande på vetenskapsfaderns fysiska storlek. Föredragshållaren själv var väl till det kroppsliga formatet tämligen ordinär, men som talare, författare och folkbildare, och till sin personlighet, var Hans-Uno Bengtsson allt annat än just ordinär. Efter ovan citerade inledning fick en fängslad publik, i detta fall i Polacksbackens aula i Uppsala, njuta av en underfundig berättelse om fysikvetenskapens framväxt, kryddad med anekdoter om personer, miljöer och slaktade katter, och med slående fysikaliska exempel, såsom den möjligen enda fredliga tillämpningen av skolexemplet kastparabeln i en tidig metod för diagnostisering av prostataproblem. När Hans-Uno Bengtsson den 18 maj i år gick bort i den alltför tidiga åldern av 54 år förlorade inte bara lundafysikerna en färgstark och uppskattad kollega, utan den svenska vetenskapen förlorade en av sina stora och mest omtyckta folkbildare och underhållare.
Hans-Uno Bengtsson föddes i Lilla Tjärby utanför Laholm den 12 maj 1953 och avlade sedermera studentexamen i Halmstad. Därefter styrde han kosan mot det skånska lärosäte där han med åren blev en omistlig del av det akademiska livet. I Lund studerade Hans-Uno medicin och teoretisk fysik, och det blev det senare ämnet som skulle bli inte bara hans yrke utan lika mycket en livsstil. Han disputerade i Lund 1983 på avhandlingen Implications of confining force field structures in hard hadronic processes, men hade redan tre år tidigare debuterat som författare med essäsamlingen Spisnosigheter, och därmed lagt grunden till det författarskap som skulle göra honom känd för den svenska allmänheten.
Den akademiska banan fortsatte med en gästprofessur vid University of California i Los Angeles, där Hans-Unos stundom fräcka stil som föreläsare och lärare föranledde en och annan konfrontation med institutionens något mer konservativa ledning, vilket Hans-Uno beskriver i en fotnot i boken Fysik för fem sinnen:
Under min tid som professor på UCLA gav jag denna upplysning [att en genomsnittlig älskogsakt förbrukar ca 1 MJ energi] till eleverna i en tentamensskrivning, vilket i det pryda Kalifornien (där man vid 16 års ålder anses mogen att såväl köra ihjäl som skjuta ihjäl folk, men inte dricka alkohol eller älska) uppfattades som synnerligen provokativt och föranledde ett av mina många enskilda samtal med prefekten.
Institutionsledningen må ha uppfattat somliga av Hans-Unos tilltag som provokativa, men att han därigenom också lyckades förmedla både kunskap och vetenskapsglädje till studenterna råder det knappast någon tvekan om: studenterna på UCLA utsåg Hans-Uno till Outstanding Teacher – tre år i rad! Utmärkelserna och priserna för förmågan att förmedla vetenskapens insikter på ett lika framgångsrikt som underhållande sätt skulle med tiden komma att bli flera. På slutet av 1980-talet ansökte Hans-Uno till ett utlyst lektorat vid institutionen för teoretisk fysik i Uppsala, och som det skulle visa sig blev konkurrensen hård mellan många kvalificerande sökande. Staffan Yngve berättar: ”Den pedagogiska prövningen avgjorde tillsättningen till Hans-Unos förmån, vilket en prominent medlem av professorskåren tyckte var skandal. Detta gjorde inte Hans-Uno särskilt bekymrad. ’Det är bara att ge honom mera rep så hänger han sig själv’, var ett oförglömligt yttrande från Hans-Uno.”
Under tiden i Uppsala tog Hans-Unos populärvetenskapliga arbete fart. Han utvecklade under dessa år också den fysikshow han kom att bli berömd för, där han med fysikens hjälp avmystifierade trick som till exempel att ligga på en spikmatta. För detta förtjänstfulla värv utsågs Hans-Uno 1993 till Årets folkbildare av Vetenskap och Folkbildning. Hans-Uno lämnade sedermera Uppsala för att tillträda en tjänst vid hans alma mater Lunds universitet, där han kom att ägna huvuddelen av sin tid åt grundutbildningen i teoretisk fysik, och åt att fortsätta det mycket uppskattade författarskap som sammanlagt resulterade i dussintalet populärvetenskapliga böcker, bland vilka märks kända titlar såsom Nalle Puh och atomens existens (1993), Påsen & Sorken gör experiment (1995), Påsen & Sorken och universum (1996), Konsten att uppskatta omvärlden (1998) och Koka soppa på fysik (1997), den sista tillsammans med kocken Jan-Boris Möller.
Utöver det egna författarskapet var Hans-Uno även en mycket flitig översättare av populärvetenskaplig litteratur. Bland hans många skickliga översättningar märks till exempel Kvarken och jaguaren av nobelpristagaren Murray Gell-Mann, som Staffan Yngve beskriver som ”en betydande kulturinsats” bland annat för översättarens noter och anmärkningar samt för de förtjänstfulla tolkningarna av dikterna i boken. Andra exempel på kända böcker som Hans-Uno översatt är Krusningar i tiden av 2006 års nobelpristagare George Smoot, Brian Greenes Ett utsökt universum, och Lee Smolins Tre vägar till kvantgravitation.
För Hans-Uno var fysiken i allra högsta grad ett sätt att förhålla sig till världen och till livet:
”Do you know, Watson,” säger mr. Sherlock Holmes i The Adventure of the Copper Beeches, när de bägge vännerna ombord på tåget rusar fram genom det sydengelska landskapet på väg mot Winchester, ”that it is one of the curses of a mind with a turn like mine that I must look at everything with reference to my own special subject.” Med utbytande av ”förbannelser” mot ”välsignelser” skulle detta kunna stå som ett motto för mitt eget sätt att nalkas världen.
Så skriver Hans-Uno i förordet till Fysik för fem sinnen (1996). Med detta förhållningssätt blev fysiken en del av livet, en del av människans historia och kultur. Därmed är det vardagliga, det mänskliga och den humanistiska bildningen – kultur och historia i stort och smått – ett naturligt sätt att närma sig fysiken och dess rön, likafullt som fysiken ger nya perspektiv åt kulturen och åt vardagens nöjen och förtretligheter. Det är knappast en slump att just Hans-Uno tog den förargliga nesan att träffas i huvudet av fågelträck till motivering och utgångspunkt för en studie i konsten att göra överslagsberäkningar när han 1999 var sommarpratare i Sveriges Radios Sommar-program.
Hans-Uno tog gärna observationer i vardagen som utgångspunkt för att förklara djupa fysikaliska insikter. Som den livsnjutare han var hade han också ett rikt kar av upplevelser att ösa ur. Vid sidan av det understundom dubbla heltidsarbetet som universitetslärare, studierektor, författare och föredragshållare var Hans-Uno engagerad i ett flertal sällskap och föreningar. I många av dessa har han varit en tongivande och profil som satt tydliga spår där han varit verksam. Han var bland mycket annat motorcyklist, gourmet, amatörflygare och litteraturentusiast, och lär vid ett tillfälle ha sagt att han utomlands förmodligen var mer känd som Sherlock Holmes-forskare än som fysiker.
Litteraturen betydde mycket för Hans-Uno, och de litterära referenserna är många i hans populärvetenskap. I många avseenden, och inte minst detta, uppvisade Hans-Uno ett klassiskt bildningsideal. Han hade en ett närmast encyklopediskt kunnande som han gärna delade med sina läsare och åhörare. Han begärde också av sin publik att den skulle hänga med i svängarna, till exempel genom att återge ibland långa citat på språk som tyska, franska och latin. Hans-Unos mångsidighet och bildning gjorde honom i högsta grad till en modern renässansmänniska.
Den vetenskapsintresserade allmänheten kommer antagligen att minnas Hans-Uno Bengtsson framför allt som en mycket skicklig vetenskapsambassadör. Under sin karriär belönades han för sitt populärvetenskapliga arbete med ett flertal prestigefyllda priser, varibland märks till exempel Kungliga vetenskapssamhället i Uppsalas stora pris och Rosén-priset. Det var en stor folkbildargärning som fick ett alltför snart slut när cancern på kort tid tog Hans-Uno Bengtssons liv.
Vid Hans-Unos begravning i Klosterkyrkan i Lund genomförde hans kamrater i Skånes veteranflygförening överflygning i så kallad missing man-formation, och saknad men i ljust minne bevarad är Hans-Uno Bengtsson.
Här är en länk till SR där ni kan lyssna till Hans-Unos Sommarprogram:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/43102?programid=2071
Två solitärer
Jag menar, det finns så många aspekter på begreppet modellflyg. Här finns nåt för alla, som är genuint intresserade av just att FLYGA.
Alltså att ha en modell i luften och utföra vissa saker.
Jag har flugit radio i mer än 40 år, men var gång jag skickar iväg min modell, antingen en segelkärra eller en motorkärra, så har jag alltid ett mål med min flygning. Det behöver inte vara något ouppnåeligt mål, utan man kan hålla sig till modesta nivåer.
Så även i dag, då vädret var makalöst fint. Vind 0.5 m/sek ost och temp ca 8 grader med sol. Dagen var ju som gjord för flygning.
Min nya GoPro 3+ hade jag ju testat i disigt väder och dåligt ljus för några dagar sen, men jag var mycket sugen att testa den i bra ljus, för att se om resultatet blev bra.
Således lastade jag min SparkyII, där jag monterat ett kamerafäste på höger sida, till skillnad från min Sparky 1, där fästet sitter på vänster sida. Vidare ville jag se, vilken vinkel kameran krävde, för att man inte skulle få med vingen, eller för mycket av vingen i bild.
Eftersom jag just utfört en fotografering för en myndighet körde jag ner till platsen för uppdraget, vilket var i närheten av Lagaoset nedanför Snapparp.
Man kan köra nästan ända fram till stranden, då det finns en parkering just bakom sanddynerna. Är det vackert väder, finns det alltid människor som promenerar här eller bara sitter och njuter av natur och utsikten.
Kanske de njuter av tystnaden också.
Därför är det ju så bra, att vi har elkärrorna, som gör allt miljövänligt och enkelt. Alltså ner till dynkanten, på med kamera och ström och iväg.
Ljuset var starkt och en ganska liten modell som Sparky är och som den är klädd med Flitecote, det gör den under vissa vinklar blir svår att se. Därför fick jag hålla mig inom 250 m, då jag flög mot solen. Men det blev bilder i alla fall och jag redovisar dessa här.
Se bilderna som en utflykt i det halländska kustlandskapet.
På väg ner till Snapparp såg jag detta, vilket naturligtvis lockade en opportunist som jag.
Spindelväv ?
En bit ifrån hade man lagt upp en betesstuka. japp det heter det, när man lagrar betor av något slag frostfritt över vintern.
Jag har aldrig sett en sån här stor stuka tidigare i mitt liv. Min morfar hade betestukor men det var avsevärt mindre byggen.
Det enda som störde laholmsbuktens släta yta var den turbulens, som uppstod då Lagans vatten kolliderade med den nordgående strömmen.
Här står min Sparky II beredd på nya äventyr.
Så här enkelt sitter min kamera. Varför ska man gör saker och ting svårare…med kevlar, aluminium……….?
På väg ner för ny start.
Dessa bilderna får man så att säga på köpet, om man har en kamera på sidan, som tar kontinuerligt 2 bilder i sekunden.
Ibland blir man själv plåtad under plåtning.
I mitten av 80-talet åkte vi några stycken till England för att se på lite olika flygplanmuseum
och uppvisningar. Det var jag, Pär Lundqvist och Johnny Johansson. Vi kuskade i Pärs nyinköpta
Volvo där vi satt fulla av förväntningar efter att Pär hade berättat om sin och Erik Olsson från Kalmar >radioflygklubbs resa året förut.
Så det blev bil till Calais och sen färja till Dover, vilket jag senare kom på var dubbelt så dyrt
som att åka Dunkirque till Ramsgate.
Vi kollade Imperial War Museum, där Pärs bil blev utsatt för inbrott och förövarna snodde fina kameror.
Bland annat en värdefull Leica. Museet är en upplevelse. Vidare besökte vi RAF:s museum i Hendon.
Tänk på om ni åker tunnelbanan dit så ska ni stiga av vid stationen Colindale, annars blir det en lång
promenad. Jag vet att vårt Flygvapenmuseum är fint, men detta är bättre !
Flyguppvisningen skulle vi se på Old Warden Aerodrome i Biggleswade utanför Cambridge.
Uppvisningen har jag beskrivit förut men låt mig säga att den var överväldigande ! Om ni vill se
en uppvisning med gamla militärplan är The Millitary Pageant det som gäller. Här är en länk om ni vill fördjupa er:
Efter denna uppvisningen åkte vi till Duxford Airfield, som ligger en kort bit därifrån söder om Cambridge.
Det är en av Englands största flygbaser och f.d. stationeringsplats för 8th American Air Force.
Här finns allt att se på vad gäller statisk display. Den stora WWII uppvisningen är något som den genuint
flygintresserade inte ska missa. Det finns hur mycket som helst att berätta, men kolla länken i stället:
http://www.iwm.org.uk/visits/iwm-duxford
Jag hittade några gamla bilder, dålig kvalitet, när jag rotade runt. Dock jag publicerar i alla fall,
om inte annat ser man, att tiden gått på ganska bra…
Den obligatoriska bilden av den engelska kustens kritklippor.
Jaja, detta var den tråkiga synen som mötte oss efter att ha besökt krigsmuseet.
En synnerligen imponerande byggnad.
Personalen på institutionen är synnerligen säkerhetsmedveten, vilket för oss som kommer från landet Lagom
an tyckas vara lite överdrivet, men som för en engelsman, med landets historia i bakgrunden, är fullt naturligt.
Detta hotell i Dover hette då i alla fall Patricia Hotel. Det platsar i topp tre av de sämsta hotellen jag besökt.
Jag har skrivit om det tidigare på bloggen, bara låt mig säga, att här ska jag aldrig mera bo, så har jag inte överdrivit.
På hotellet i London som låg vid Gower Street upplevde man gamla tider. Denna bilden tog jag för jag ville
kolla om taket verkligen var täckt av blyplåtar ! Det var täckt av blyplåtar och enligt en som kände till det
så rann taken ner i avloppen under Blitzen när fastigheterna brann.
Ett annat skäl till att jag tog bilden, var att i en broschyr från hotellet sas det, att på baksidan finns
“A lovely garden”..
Vad säger ni om det ?
Så här ser det ut. The Shuttleworth Collection som ligger vid The Old Warden Aerodrome
mitt ute på engelska landsbygden i Biggleswade.
Det äldsta planet en Bristol Boxkite från 1908, som man flyger med.
Så här såg det ut där 1984…
Här ser alla att det är en S.E 5.
En Fieseler Storch som förevisade sin eminenta lågfartsegenskaper.
Man förstår varför den heter Boxkite, när man ser den.
Detta är från 1984 när jag och Bengt-Olof, även kallad Jösse åkte dit första gången.
Han var också medlem i Hökaklubben. Den här bilden skulle egentligen visa,
att vi hade i nattens mörker slagit upp vårt tält ovanpå en gödselstack…
Denna platsen ligger utanför Biggin Hill som ju är en historisk flygbas sen Battle Of Britain.
Vi sov i vårt tält en natt här och mitt i natten kom ett gäng engelska smågangsters i en
Austin Princess och skulle djäklas med oss. Men det blev inte mycket med det,
när två rasande vikingar rusade ur tältet och klargjorde förhållandena.
De dröp av med svansen mellan benen.
Sammanlagt har jag varit på dessa uppvisningarna 6 gånger och jag kommer att åka dit igen.
Men man ska flyga till England från Landvetter med Ryan Air. Sedan för transporten i England bokar
man en billig bil i Sverige, som man hämtar ut, när man kommer fram.cAtt ha bil med sig i London är en död anka.
Bara besvär, höga P-böter och har man otur, vilket man har så tar Traffic Wardens bilen,
så man får lösa ut den.
Två olika sätt att ta sig fram i lufthavet…
I dag skulle jag testa min Mobius i min Arrow på Hovs Hallar. Vinden var nordväst
efter hand dragande mot NNV. 3-6 m/sek, vilket är perfekt.
Min kamera satte jag med kardborreband, (inte BilTemas utan riktigt bra band inköpt
hos HAB i Ljungby) framme på nosen. Allt säkrat med två gummiband.
När jag kom ne, r såg jag att mina skärmflygkompisar flög på det låga och det var
slutligen ca 10 piloter, som utnyttjade de fina omständigheterna att flyga där.
Eftersom jag inte ville störa skärmflygarna, tog jag mig upp på det höga hanget.
Vinden låg där lite snett, men man får inte vara kräsen. Så modellen åkte ut med
kameran inställd på att ta 2 bilder i sekunden. Jag har 32 GB minneskort, så jag kan
ju ta några stycken. Om ni köper en Mobiuskamera så köp KLASS 4 minneskort, då funkar det bra.
Eftersom jag vet, hur djäkligt det är att landa med en snabb model, l flög jag i lite mer än en timma.
Det borde blivit ca 7000 pics ! Jag hade inte behövt landa då min mottagaracke är på 2500 mAh
LiPo och min sändare klarar minst 8 timmars drift. Men jag beslöt mig för att landa på den jämna
ytan vid fortets baksida. Jag gick ett testvarv för att kolla läget. Det var djävulskt turbulent och
det var bara med hjälp av all min kunskap och erfarenhet, jag redde upp det och kunde flyga ut på hanget igen.
Nästa varv ändrade jag inflygningen på och jag lyckades att göra en perfekt landning. Det är mycket lätt,
att en landning här slutar i en hjulning över vingspetsen med ett möjligt vingbrott som resultat.
Jag ställde om kameran till video och startade modellen igen. Efter 35 min uppe luften bestämde jag mig.
Landning. Den gick om möjligt ännu bättre än den första. Ren tur naturligtvis. Fast jag har landat där
ett par tusen gånger, så erfarenhet det har jag !
När jag stod och iakttog skärmflygarna, så blev jag sugen. Jag skadade min armbåge allvarligt för 1,5
år sen i Spanien, när jag flög skärm där och det har gjort jag måste ta en paus med skärmflygandet.
Men ska jag nu flytta, så kommer jag omedelbart att börja med skärmflyg igen. Man blir aldrig för
gammal för nya aktiviteteter.
Sitta och vänta på att nåt ska hända…..nä, det är bara man själv som bestämma, vad som ska ske.
Jag vill det ska ske mycket ! Mycket upplevelser.
Japp, sen var det bara att åka hem och fixa bilderna, så här är bilder och en videosnutt:
Det finns väldigt mycket linor i en skärm.
Ganska estetiskt tilltalande tycker jag.
Jag ser 4 skärmar nere på det låga hanget.
Här försöker piloterna att komma upp på det stora hanget, men det var
svårt just då, eftersom vinden var NV och det ska vara N på det höga.
Här är min favoritmodell just nu, Arrow som Staufenbiels edition heter
men modellen heter Fredy hos FVK.
Ni ser kardborrebanden på nosen, där kameran satt.
Beredd !
Finns det något som drar publik, så är det flyguppvisningar. Den största närvarande publik det
någonsin funnits på någon allmän tillställning i Sverige, var flyguppvisningen 1996 på F5 Ljungbyhed
då Krigsflygskolan skulle läggas ner.
Det kom 130000 besökare i 35 000 bilar ! Flygvapnet fotograferade parkeringen och räknade bilarna.
Sen kan ju fotbollsspelarna skryta som de vill , när de haft 7000 åskådare……
Nåväl, jag har uppdaterat länken till europeiska flyguppvisningar och events i kategorin.
Länken hittar ni till vänster.
Det jag lade märke till var att två uppvisningar ligger inom räckhåll för oss boende nära kontinenten
och det är Svenska Flygvapnets Huvudflygdag, som avhålls på F17 Ronneby i Blekinge den 1. Juni.
Länk till uppvisningen hittar ni på försvarsmaktens hemsida.
Den andra uppvisningen som kan bli aktuell är:
Danish Air Show
som går i Karup. Här är en länk:
Denna flyguppvisning går av stapeln den 22 juni.
Här hittar ni Karup:
Hit kommer man antingen via:
Med färja från Göteborg-Frederikshavn och sen bil till Karup. Snabbt och bekvämt.
Med färja från Varberg-Grenaa och sen bil till Karup. Tar lite längre tid, men billigare.
Via Öresundsbron-Stora Bältsbron-Lilla Bältsbron och sen bil till Karup.
Med färja Helsingborg-Helsingör därefter bil över Själland, Stora- och Lillabältsbron
och bil resten. Krångligt och segt.
Efter att jag flugit och fotograferat vid skidbacken f.d i Båstad fortsatte resan via Kattvik till Hovs Hallar.
När jag passerade nedanför Norrvikens trädgårdar, kastade jag ett öga ut i vattnet och såg ett gäng storskarvar, som satt på stenarna.
Personligen är jag inte förtjust i storskarv, då den breder ut sig ohejdat och orsakar skada på växtlighet och fiskebestånden.
Dessa fåglar är väldigt duktiga fiskare och skattar bestånden hårt. Många undersökningar har styrkt detta och vi hör ju då och då,
om att man förstör bon för storskarven i närheten av Öland och i skärgården.
Nåväl, jag hade med min vanliga Lumix med normalobjektiv, vevade ner rutan och knäppte några bilder på fåglarna. Så här se de ut:
Den som brett ut vingarna….är han chefen…med en vaktpost eller lakej vid varje sida ?
Den här bilden gjorde jag svartvit för att spöka till det lite…
Jag kom fram till Hovs Hallar vid lunchdags och då var det ju full fart på
världshuset med matgäster. Eftersom det var november, körde jag min bil
upp där vi alltid förr parkerade, så vi slapp gå så långt. Nu kan vi normalt
inte köra upp, då de nya ägarna till ett hus har tapetserat vägen med skyltar,
som säger, att den är privat och efter ett antal meningslösa diskussioner så
utmanar vi aldrig ödet under den varmare årstiden. Men i november, då passar vi på.
Vädret var bra så tillvida, att vinden var 0 m/sek, varför det var en baggis
att flyga Sparkyn. Det var dåligt ljus som sagt och disigt. Dessutom var det
gott om iskristaller på hög höjd, då det fanns en mycket kraftig halo runt
den bleka höstsolen.
Inga speciella fåglar kunde ses, för chansen finns ju vid Hovs Hallar, att man
kan se det komma en eller annan havsörn som majestätiskt glider förbi. Men det
enda som syntes, var en ormvråk.
Nåväl jag flög runt och när jag ändå var i farten, försökte jag plåta restauranten
så gott det gick, med mixat resultat. Det är svårt att bedöma riktning och avstånd
med en fast monterad kamera på modellen.
Jag var sysselsatt med flygning här i ca 1.5 timma, innan jag packade ihop och
fortsatte fotoresan ner till Norrehamn.
Denna trädbilden fick jag med av “misstag” när jag gick med modellen till bilen.
Här står det som behövs !
1993 enligt PRV:s papper startade Tomas firman i Ljungby.
Så han firar i år 20-årsjubileum och jag kan bara buga mig
för hans insats.
Företaget startades från början av Arne Nohlberg i Skövde
och namnet HAB kommer från Arnes av Post och Telestyrelsen
tilldelade amatörradiolicens SM6HAB. Namnet var väl
inarbetat och det fanns ingen anledning för Tomas att
förändra det.
HAB Electronic AB omsätter enligt Patent och
Registreringsverkets handlingar 7-8 miljoner innevarande år.
Personligen har jag handlat hos honom sen firman öppnade
vid Berghem tror jag det heter.
Att vi har en lokal handlare som kan serva våra behov är
värdefullt.
Visst, realiteten är att det mesta är billigare i Kina,
men service och tillgänglighet är bättre, då firman
finns i Småland.
Det är jo oxå lättare att prata svenska än mandarin…
tycker jag i alla fall.
Då jag kom i kontakt med HAB och Tomas, fick jag
uppfattningen, att han var mån om att kunna lösa
eventuella problem. Alltså att man fick hjälp och inte det
vanliga svaret: Vi ska se vad vi kan göra…..
För ett par år sen flyttade Tomas sitt företag till
nybyggda lokaler och till ett nybyggt hus för sig och sin
familj i utkanten av Ljungby vid Sadelvägen tror jag
det heter.
Med på flytten var hans förtrogne Amir.
Efter hand har hans kunskap och sortiment breddats
och fördjupats och han har genom sina goda
kontakter med Tjeckien haft goda möjligheter att få hem
hard- to- get- items.
I tisdags besökte jag HAB för att inköpa ett par prylar och
då tog jag några bilder. Jag glömde fotografera
de numeriskt styrda maskinerna och varulagret han
har i källaren, men jag tror, bilderna ger en bild av det hela.
Jag undrar hur många timmar i veckan Tomas och Amir
svarar på frågor via telefonen ???
Här hittar du deras hemsida:
Tomas plats där han tillbringa en stor del av dagen sysselsatt med telefon och dator.
Amir, en mycket duktig modellflygare och en modellflygare med mycket tekniska kunskaper.
Här är serviceverkstaden.
Utrymmet är synnerligen välfyllt med för modellbygge väsentligheter.
Här pågår alltid projekt som synes.
Mycket rör ju ackar, kontaktdon och sladdar.
Behöver ni servon ?
…eller LiPo, eller andra ackar ?
Förbränningsmotorer mister mer och mer av sin marknadsandel till fördel för elen.
Mer servon…
Tillbehör, småplock. Behöver du nåt ? Det finns nog här !
Radioapparater
Här har pojkarna gjort det nästintill omöjliga, man har landat i taket…
HAB:s stora multicopter.
Att det handlar om flyg syns även på kontoret. Alltid nåt som ska eller har testats.
Precis som i min verkstad: Ett ordnat kaos…
Kolfiber. Tänk om man för 25 år sen pratat om kolfiber, kevlar i modellflygarkretsar……
Här har vi HAB Electronic AB i sitt nya hus. Lite alpstuk på det eller ?
Tänk om vi kunde flyga som dessa….
Deras enorma förmåga att anpassa sin flygning efter situationer som ändras på bråkdelen av en sekund.
Synd inte vi har samma förmåga med våra modeller…men helt förståeligt.
Jag tröttnade inte att se på hur dessa plockade godbitar ur havet just där vågorna bröt.
Eller vad säger du ? Denna fiskmåsbaletten går inte av för hackor !
Här har vän av ordning slagit in 4 tumsspik i ensmärket för att förhindra att fåglarna skiter ner det. Men det hindrade inte denna grå/svartklädde herre i alla fall.
Vädermannen hade lovat västlig vind med lite dragning på syd i dag och med styrkan 4-8 m/sek,
vilket lät som musik för en hangflygare.
Det betydde att jag kunde flyga på Tönnersa Strand, där ju hanget aldrig varit så bra som nu efter
diverse stormar. Så in med kärran och grejorna i bilen och dessutom min nya Mobius actioncam,
som skulle sitta i nosen på min kärra. Det kunde vara intressant att se hur kameran funkade på en hangkärra.
Nere på Tönnersa var det perfekt väder. 4-8 m/sek rakt på. När man flyger ensam med en krävande
modell är ju alltid starten en risk. Mn måste snabbt få ner händerna till spakarna på radion och få
kontroll på modellen då allt sker snabbt. Jag slog på kameran och kastade iväg så hårt jag kunde.
Naturligtvis var där ett kytt och modellen dök ner mot marken. Men jag fick håll på den och upp
den till lyftet, men jag tyckte den flög degigt. Det visade sig att då jag kastade ut, hade jag kommit
åt klaffspaken till kråkbromsen och aktiverat denna. Så det blev att snabbt fälla in och sen flöt det på.
Efter 45 minuter i luften och koncentrerad flygning landade jag. Eftersom jag i möjligaste mån är
rädd om min modell, det är därför den är 8 år gammal nu, landade jag nere på stranden.
Jag kan bara konstatera att man flyger lika fort på detta hanget som vilket annat högre hang som
helst. Detta på grund av dess mycket gynnsamma utformning, som låter piloten ligga med modellen
just i kantrotorns kraftiga lyft.
Efter landningen vid Tönnersa.
Ni ser att stranden är jämn och som gjord att landa på. Så varför chansa och landa där uppe ????
Här sitter Mobiusen med kardborreband och gummiband. kameran var riktad lite för mycket nedåt.
Efter flygningen när började köra hemåt tänkte jag att, jag sticker till Ålabodarna oxå.
Så jag tog till höger i stället för vänster, för jag skulle köra inom Pär och höra om han
var sugen. Tyvärr satt han begravd i sin dator efter en uppgradering och dessutom var
han förkyld. Så jag körde ensam.
Det var bara ett problem märkte jg när jag var framme och på väg till hanget.
Marken bestod av lerjord och till slut hade jag 5 cm tjocka extrasulor under skorna….
Men skit samma, jag slog på radion, startade kameran och kastade ut. Det var första
modellflygstarten här men det gick ok. Hanget lyfter bra utan konstigheter. Dock ska man
ligga en bit ut från hanget för att få bästa lyftet. Att ligga just vid kanten var inte bra.
Det enda som gjorde mig nervös var stora mängder vitfågel som flög på hanget.
Flera gånger var jag mycket nära att kollidera, i alla fall vad jag själv tyckte.
Ålabodarna och man kan se att vinden kom ca 15 grader snett från höger, som jag tror var väldigt negativt för lyftet.
Efter 45 minuter i luften beslöt jag mig för att landa, vilket inte mötte några hinder. Bakom hanget finns en betåker,
som nu skördades, där man lätt kommer ner. Med lätt menar jag att kommer att möta kraftig turbulens, så det gäller
att vara vaken, annars kan det bli en hjulning på vingspetsarna.
När jag gått och hämtat modellen var jag lerig upp till knäna…