SÅ GJORDE VI FÖRR NÄR VI FLÖG…

 

 

 

 

 

…och  bilderna är goda representanter för denna epok.

 

 

 

 

 

 

Detta är en Sparmannjagare byggd av Arne Olveng, en gammal medlem i Hökaklubben.
Jag hade glädjen att provflyga och flyga den på en
flygdag på F14. Sedermera fick
Bengt-Olof Jönsson modellen i present och så vitt jag vet,  hänger den än i hans tak.
Modellen byggd från kopia på originalritningen och modellen utrustad med en Os40 Fs. Tiden är ca 1984. 

 

Hur många gånger jag har varit nere i trakten av Båstad
och på Hovs Hallar för att flyga,  under de åren jag varit aktiv ??

Tja, jag har flugit där i 39 år och i snitt har jag åkt dit mins
t 25 gånger om året.

Det blir: 975 resor mellan Halmstad och Hovs Hallar. Lågt räknat
kör man ca 100 km under en sån tur. Det blir således 9750 mil…………..

Jaja, lite får man offra för hobbyn eller…’

Jag har fått så mycket fina upplevelser i utbyte, så det har
varit värt varenda krona. Antingen jag har stått på HH med
en snabb hangkärra ylande fram över kanten i 200 km/timmen +,
eller då vi står uppe vid skidbacken i Båstad och termikmodellerna
flyger på hanget , i väntan på att en blåsa ska komma glidande
och lösa ut vid bergkanten, så man kan kurva upp sig , just så
högt man vill , så erfar man lite av själens frihet.

Så jag ångrar inte en sekund , att jag flängt fram och tillbaka ,
som jag (vi) gjort under åren.

Liet bilder har jag, som jag snabbt fotograferat av från gamla
papperskopior. Därför är inte kvaliteten så bra.

 

Detta är en av mina märkligare modeller. Det är inte en Klemm 25
utan en egen konstruktion. Modellen var väldigt lätt trots sin
stora spännvidd, vilket gjorde att jag kunde sätta en 2.5 kubiks
Rossi bakblåsdiesel i nosen. Modellen flög precis så bra som jag
hoppats och den
loggade enligt flygdagboken nästan exakt 100
timmar, innan motorn var finito. Jag renoverade aldrig motorn
utan modellen pensionerades.

Motorljudet var enastående fint beroende på ljuddämparens uppbyggnad.
I ljuddämparen fanns en oljuuppsamlingsanordning, så icke förbränd
ricinolja samlades i en behållare, så man slapp allt klet. Ljudet när man kom
på finalen på tomgång med en motor som började kallna och den gick upp
och ner varv, på grund av misständningar, det var en upplevelse.
Lukten av eter låg alltid tät när jag flög, med Rossibestyckad modell.
Fördelen med en diesel är att man inte behöver glöd. Den tänder ju
när gasen i cylindern komprimeras och därmed trycksätts, så den tar fyr.

Modellen döptes till PomPom, just på grund av avgasljudet på tomgång.
Det lät just så…pompompompom……

Här står jag ovanför Båstad till vänster om skidbacken beredd att kasta iväg
denna trogna gamla California. Detta är, en utomordentligt välflygande modell
och jag tror,  jag har slitit ut tre par vingar till den. Hur många timmar jag har
på den i luften ? Jag byggde den 1979 och pensionerade den 2010, så det blir 31 år.
Räkna lågt 20 timmar om året, så blir det 620 timmar totalt……..

Återbördande av Californian i hundkexet och andra örter.

Radion jag styr med, är ju min gamla pålitliga Guldfutaba från början av 80-talet
, tror jag eller slutet av 70-talet. Sändaren försedd med en förkortad antenn,
som var lite mer lätthanterlig. Dessa antennerna gjorde jag rätt många av till
andra flygare och de var, till skillnad mot köpeantennerna; helt resonanta på
35 mHz ! Inget eldande för kråkorna i slutsteget där inte.

Ganska svettigt i värmen.

Foto: Fotograf av motormodell och segelmodellen är Daniel Johansson .

Denna äldre bilden från 1974 är från en tävling på Fjärås Bräcka uppe vid Kungsbacka
. Modellen var  en egenkonstruktion av Pär Lundqvist och mig.
Denna modell flög ifrån
det mesta , kan jag lova. Planet är på väg att räta upp sig efter att ha vänt vid den vänstra
pylonen. Lite av modellens välflygande egenskaper ser du på kroppens läge i svängen med
90 graders bankning: Inga hängande stabbar här inte, utan kroppen parallell med
horisontalplanet för att flyga effektivt. Nosens läge i sväng kontrollerar du med sidorodret
. Antingen topproder, nosen upp eller bottenroder, nosen ner.

Foto: Pär Lundqvist

En annan relik från sent 70-tal och tidigt 80-tal är Junior 200. Modellen anses,  som den
bästa nybörjarmodellen av klassiskt snitt. Med det menar jag, en modell man måste bygga själv.
Vi var många som byggde Juniorer och modifierade de kraftigt. Vi ökade spännvidden ,
för att minska vingbelastningen, vi monterade noshjulet med fjädring från en kulspetspenna,
som gjorde att stället kunde arbeta upp och ner 50 mm, vilket gjorde att du kunde starta i
nästan hur gropig terräng som helst, för fjädringen gjorde, attmodellen inte  studsade fram
på styva 4 mm pianotrådar, vilket ju gör allt svårare.

Huvudstället var monterat, så vi hade torsionsfjädring, vilken var utomordentlig effektiv
. Motorn var en Os 15 (2.5 kubik) glödare. Motorn mycket ljuddämpad med extra dämpar
e av en tom Treotub….. Vidare var medbringaren fram helt tät, vilket hindrade olja och
bränsle att skvätta ut
.

Här har jag just landat modellen,  efter att jag kört soppatorsk.
Landningen utfördes med hjälp av ADB.
Vad det är får ni googla.
Googla: Aero Dynamisk Bromsning. Eller kolla hur en modern jetkärra landar,
så förstår ni ADB.

 

Lämna ett svar

Du kan använda dessa HTML-taggar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.