När svenskt hangflyg i elitklass kanske stod på sin topp.
Från mitten av 70-talet till några år in på 80-talet skedde en snabb
utveckling av F3F i Sverige.
Inte bara i Sverige, utan i flera nordiska länder, skedde samma sak.
Med de förhärskande profilerna, vilka nästan var uteslutande Eppler
eller derivat av dessa, så hade man nått ungefär så långt, man kunde
komma, i att driva upp hastigheten.
Modellerna som de bästa flög med, jag tänker på Rättzens mästerverk
Gilette och Janne Carlsson under flera år utvecklade Shark, de var ju alla
egenkonstruktioner. Det fanns inga färdigbyggda F3F modeller att
köpa 1980. Dock hade det kommit en typ av ARF-modeller som den
Sagitta, vilken John Knudsen flög. Den var tillverkad av Carrera och
blev snabb, om man byggde nya vingar med bättre profil, som John gjorde.
I videon flyger John sin modell mot slutet och han flyger den precis, som
den bör flygas. Jag hade en sådan själv och var nöjd med den.
Piloterna försökte vidare nå fördelar med olika tekniska lösningar, exempelvis
vridbara vingar i stället för konventionella skevroder, olika sidoförhållanden
på vingarna, helt rörlig eller konventionell stabbe osv.
I regel byggde man kropparna av glasfiber/epoxie och vingarna var
antingen sprygelvingar alternativt skurna vingar plankade med balsa eller
mestadels med 0.4 mm ply. Ingen kolfiber, ingen kevlar användes.
Det var också 1980, jag personligen började med servo i vingen till
skevroderna. Då slapp man linkage, som oavsett noggrannhet skapade
glapp. Nackdelen med servo i de tunna vingarna vid denna tiden, var
att servona var för tjocka. Men den nackdelen uppvägdes av att du fick
säkrare skevroderverkan och mindre glapp.
De som tävlade var snabba att snappa upp nya ideer. Ett år kom en
okänd kille från Kungsbacka och tog hem SM med en Salto byggsats-
modell. Den hade dock modifierade vingar med en då snabb profil.
Nästa år var det flera, som just flög Salto…utan större framgång.
Det är ju inte alltid, den snabbaste modellen som vinner, utan det
som också räknas, är den som flyger kortaste banan och som inte
kuttar någon pylon vid vändningarna.
1979 arrangerades det Nordiska Mästerskapet för rc-segel hang,
F3F på Island.
Häromveckan fick jag en länk tillsänd, vilken skildrar tävlingen på
troligtvis 8 mm smalfilm konverterad till digitalt format.
Det är som jag skrivit tidigare ett 35 år gammalt dokument av de
fina och snabba F3F-modeller, som flögs av de då aktiva piloterna.
Dessa modeller hade i dagens värld, inte haft skuggan av en chans
mot de supermodeller, som finns nu.
Men så kostade modellerna då, förut mycket arbete, en bråkdel
av vad en toppmodell för F3F kostar i dag.
För en absolut toppmodell i dag får du hosta upp 25000 kronor…
det behövs 2-4 för att tävla på toppnivå…
Här är videon, så häng med till Island 1979 och vi är tacksamma
mot den eller de som lagt ner arbete på konvertering och redigering
av filmen, så vi kan länka till den och göra den tillgänglig !
Tack ska ni ha !
De svenska piloterna har blåvita överdragskläder.
Nedan först det snabbaste hittills:
Här kommer videon från Island:
Resultat NM F3F 1979 på Island:
1. Kai-Henning Nielsen Danmark
2. Jan Carlsson Sverige
3. Anders Rättzen Sverige
7. John Knudsen Sverige
Lagtävlingen vanns av Sverige.
Lagledare nu bortgångne Lars Strannegård, Gråbo.
Länk till reportage i MFN 1979.
En jämförelse:
Kai-Henning Nielsen från Danmark flög en omgång på
129 sekunder med 20 vändor.
Om vi översätter till 10 vändor ger det: 64.5 sekunder,
eller 1 minut och 4.5 sekunder.
Jämför det med piloten i översta videon som flyger
10 vändor på 25 sekunder.
Jämförelse hastighet: 1979 = 56 km/timman,
2014 = 144 km/timman.
Alltså 257 % snabbare 2014.
Respekt.