Kategorier
Naturbilder

STRANDSTRÖVERIFUNDERINGAR OCH ÖGONBLICK

 

 

 

 

 

…bara för att ladda mina själsliga batterier…

 

 

 

 

 

Det var några dagar sen, jag gick vid stranden,
beroende på att jag varit ute i en vecka i stort
för att plocka svamp.

I dag var det lagom grått väder för att gå ut
en runda längs Laholmsbuktens strand och sedan
avsluta med en skogsvandring tillbaka till bilen.

Min bil parkerade jag vid parkeringen Lagaoset.
Sedan är det nära att gå ner till Lagan.

Längs stigen ner mot Lagan finns det på vänster sida
tallar, som är
hårt tuktade av den eviga vinden.

Vinden tycks ha vissa regler för hur höga tallarna
kan bli…
Hit men inte längre
säger vinden och det ser man,
då det ser ut som om trädens kronor
vore snaggade
med en maskin.

Deras kronor är platta som frisyren på en USMC-soldat
1960.

Detta fenomen har tvingat fram fantastiska former
i trädens lägre grenverk.

Jag har fotograferat detta förut. Bäst är om du går dit
för att uppleva det själv.

Tänk om vi människor hade varit lika idoga,
som
vinden är, då det gäller att förändra något ?

Min ingressbild ovan vill jag  ska utstråla en  känsla,
som ger dig ro i sinnet och tid för att bromsa upp
dina tankar, så du förstår, vad du egentligen tänker…

Lagaoset, som betyder floden Lagans mynning,
är under
ständig förändring.

Det sker hela tiden sandflytt orsakad av Lagans strömmar,
havet och vinden. Så bli inte överraskad,
om du
finner platsen helt annorlunda från en dag till en annan !

Jag gick längs den absolut folktomma stranden riktning
norrut,
för jag vet,  det  dyker alltid upp något intressant.

Jag blev inte heller denna gång besviken.

Den gamle gårdvaren, som har funnits  på post vid
Lagaoset i 7 år,
han var fortfarande på alerten och
blängde lite ilsket på mig, då
jag använde blixt för
att plåta honom…

Diverse mystiska och kanske mytiska djur brukar alltid
dyka upp och stimulera min fantasi.

Utan fantasi har du inga drömmar…vad har du då att
leva för ?

Under promenaden vid den absoluta strandkanten
skrämde en gigantisk, ja jag säger gigantisk,  lax nästan
slag på mig, då jag stötte den just i strandkanten.

En kraftig plums en meter från mina fötter resulterade
i en stor virvel av sand och en stor skugga, som försvann
i det grunda vattnet över en sandrevel ut i havet.

Mitt hjärta slog i alla fall några extra slag, då det skedde
fullständigt överraskande.

Då jag såg den simma iväg,  som en lång mörk skugga
skapande en våg ovanför sig, var min första tanke,
att detta
måste vara en knubbsäl…eller en tonfisk…
men efter att
jag lugnat mig,  förstod jag det var en
jättelax.

Tonfisk har uppträtt de senaste tre åren i södra Kattegatt
i större stim, så tanken på tonfisk var inte helt galen
.
Fast en tonfisk tror jag inte uppehåller sig så nära stranden.

Vattendjupet vid strandkanten var  knappt en meter,
på grund av att Lagan eroderar kanten och skapar en
ränna med djupare vatten än normalt.

När jag hämtat mig från denna häftiga upplevelse
fortsatte
jag längs kanten norrut riktning Laxvik och
hittade en nyss ilandspolad havsöring på
ca 5 kg.
Öringen var blank.
Vitfågel och andra matoppertunister hade just börjat
kalasa på den.
Jag undrade ju,  vad som hänt ?

Men det är klart, även fiskar blir sjuka och dör.

Efter ytterligare 25 m fann jag en utlekt laxhanne, så kallad
“Besa” på ca 7-8 kg. Han var antagligen på väg ut ur Lagan,
eller något av dess biflöden efter lek.
Men han orkade inte efter älskogen

Han var mera illa medfaren och hade säkert legat död i sjön i
mer än ett dygn.

Platsen där jag fann fiskarna,  var där Lagan sveper längs
med stranden
norrut, så det är sötvatten där.

Nåväl, promenaden fortsatte och på stranden låg en ganska
nyilandspolad knubbsäl. Det är inte ovanligt att finna döda
sälar på stranden. Vi har en relativt stor knubbsälspopulation
längs stränderna i Halland och de ska ju ta vägen någonstans,
då det dör i havet.

Efter dessa tre fynd tänkte jag med viss ängslig förväntan,
vad blir nästa objekt jag finner ?

Jag såg en gammal grön militärmössa på stranden,
drog efter andan och tursamt nog
fanns det inget huvud
eller kropp till den…

Då jag promenerar här nästan varje dag, ser jag hur
naturen
förändras. Sanddynerna minskar och ökar.
Det börjar växa björkar
på dynernas framsida nu.
Det gjorde det inte förut.

Dynerna har aldrig varit så höga, som de är nu. Varje
riktigt
ordentlig västlig storm, ser till att dittransporterad
sand
bygger upp sanddynerna till förut osedda höjder.

I en av de största dynerna, vid nedgången från parkeringen
till stranden, stack en trätrall ut, som en gång badgäster
gick på. Den var sen många år begravd, men vinden hade
eroderat fram den från sanden.
Trätrallen såg ut som en väg ut i evighet och ingenting.

Vind och sand är Pater Nosterverk som kör kontinuerliga
skift  utan att förtröttas.

Under mitt gående i skogen kunde jag se, hur effektivt
fåren och
hästarna hade betat av växtligheten inom
det nytt inhägnade området.

Dessa djur är utomordentliga miljövårdare.

Jag mötte inte en mänsklig varelse på hela promenaden.

Tillbaka till bilen,  aningen stel i benen,  vände jag kosan
hemåt
nöjd med intryck och frisk luft och med mina
batterier
nyladdade.

Även hemvägen bjöd på natur. Vid Fladje Gård stod 8
rådjur och betade i brodden av det höstsådda vetet.

Just vid denna tid kan du få se större flockar av rådjur på
åkrarna.
Jag ångrar jag inte stannade och fotograferade, då djuren
stod på en liten ås och bildade vackra siluetter mot skyn.

Här är några bilder som ingår i bildspelet nedan med lite
förklaringar.

Om du vill, häng med !

 

 

 

 

 

Den gamle gårdvaren har bevakat Lagaoset nu i 7 år
och sitter lika stabilt som tiggarna utanför Maxi.

Se hur naturen strävar uppåt mot ljuset. Ser ut som julgranar från de översta grenarna.

Det är ett hårt liv, sa dessa till mig…men vi dansar ibland en glad hambo tillsammans…

Den vanvettiga lastbilstrafiken skapar en solid och mycket störande bullermatta,
som i den ostliga vinden hördes bra nere vid stranden. Kan man inte uppfinna mer
tystgående däck ? Eller bygga en järnväg på mittrenen…

Detta är den otrevliga Sandoppertunisten, som ligger med sin näsa i vädret
väntande på sin chans…En art alltför välkänd som ständigt utnyttjar andra,
men som aldrig skulle hjälpa någon i hans omgivning.
Det latinska namnent är Oppertunistus Gigantae Hypocrisis.

Är detta en knubbsäl ?

Detta är en knubbsäl. Fotograferad i regndiset på 200 m avstånd.

Denna spensliga individ  stod på öronen, då han skulle ta sig uppför
en sanddyn och hamnade alltså på rygg med paddlande ben och armar i vädret.

Halsstarren sticker upp huvudet ur sanden, kollar läget och frågar: “Har de vatt nåt”?

Den större Krafsaren med fru och barn kopplar av i sanden…

Strandens Surikater, fast här kallas de helt enkelt De Långhalsade Strandspanarna.
Mannen med stolt hållning och kvinnan beundrande sin reslige man  tillsammans
med två av sina barn, som ännu inte utvecklat sina långa halsar…

Denna individen blev så förvånad, då jag fotograferade honom i våras,
att han tappade hakan. Han har inte återhämtat sig än…

Knubbsäl som om inte vandrat vidare, så i alla fall gått iland för gott.

En utlekt stor laxhanne, ca 7-8 kg. Det verkar,  som om den var drabbad av parasiter
eller svamp. Undrar vad den vägde,  då den gick upp i Lagan för att leka ? Kanske  12 kg ?

En nyss ilandfluten havsöring på 4-5 kg.

Lagan flyter längs stranden och deponera det som flyter med.

“November” ? Bryr mig inte, jag blommar i alla fall !

Jag undrar om Elsa Beskow blev inspirerad av styvmorsviolen,
då hon ritade kläderna och särskilt bahytterna i  sagan om
Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå
?
Hette inte hunden Prick…

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.