Kategorier
Flyghistoria

EN VÄLSKRIVEN KOMMENTAR FRÅN SM I BOLLERUP AV…

 

…Ingvar Nilsson,

som beskriver lite av sitt modellflygande och erfarenheter.

 

 

 

 

                                                              Ingvar skriver:

Snygga foton -som alltid!
Ja,  Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.

Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan,  fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.

De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”.
Hur detta går till,  har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.

Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.

Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…

Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.

Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.

Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.

Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien,  när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.

Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.

Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.

Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.

När jag känner att jag har stabilt drag i linan,  kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.

Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.

Max poäng per flygning är då 120 poäng.
Modellen har ett ur,  med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått,  sedan urkopplingen av linan.


Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.

För att få modellen att gå ur termikblåsan,  fusar man.
Med detta menas oftast,  att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.

Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.

Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens  bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.

Alltså – vill man veta något om luftens egenheter,  så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…

 

Ingvar Nilsson

Kategorier
Teknik, allmän

MERA OM REX MOTORCYKLAR…

 

 

 

 

 

och kommentarer från Ingvar i Borås.

 

 

 

 

 

 

Ingvar  skickade mig ännu en rolig och informativ
kommentar om sin Rexmotorcykel.

Den publicerar jag till alla teknikintresserades
glädje och information.

Håll tillgodo med Ingvars kommentar !

Men oj!

Ja REX-rallyt blev en riktigt blöt tillställning,
som började med litet “grov dimma” men hade
övergått till hällregn efter halva rallysträckan
och stoppet vid SIA-glass.

På fotona ser man att regplåten sitter på sidan.
Orsaken är flerfaldig och hade Mats hittat ett
foto bakifrån, så hade man kunnat se att min
REX har en autentisk 6-kantig lättviktsnummerplåt
i gjuten aluminium med pånitade siffror av
svartlackade aluminiumtecken.
(Se nedan) !

F106. Jönköpings län. Regad 1938 i Skillingaryd
av en snickare.
Denna var i trafik tills 1960-talets mitt.
Parallellt fanns under 50-talet en 250 cc DKW
registrerad med samma nummer men då
rektangulär regplåt.

Om jag nu fattat rätt,  så tillkom dessa speciella
skyltar för att fjärdingsman skulle kunna se,
att detta var en nedstrypt lättviktare som alltså
även framledes var lägre beskattad eller skattefri.

När fjärdingsman tyckte att hojen med denna
skylt gick för fort, så kunde han testa med sin
blyertspenna huruvida cylinderns insugshål
var pluggat eller inte.

Gick pennan i,  så var den alltså “trimmad”
det handlade då om diverse allvarliga förseelser.

Så – jag kör med denna skylt där bak och
hoppas,  att en vacker dag bli stoppad av polisen.

Givetvis är min inte strypt,  men jag betalar
både skatt o trafikförsäkring men på det
modernare reg-numret.

Jag föreställer mig,  att polisen trots allt
inte sett det mesta i världen och jag får tillfälle
att förevisa en drygt 80 år gammal motorcykel
samt upplysa om att förr,  så skulle den häpne/a
polisen provat med sin blyertspenna i insugshålet
för att avgöra,  om den var nedstrypt eller ej.

Att kunna visa ett historiskt fordon med sin korrekta
(nja – skylten menar att insuget var strypt till 5 mm
diameter vilket den aldrig varit) legala identitet,
är enligt min åsikt ett dubbelt plus.

På Mats bilder syns det en stor låda samt en rejäl
pump.

Nu var ju Rexrallyt bortemot 9 mil och det var
tveksamt,  om bensinen skulle räcka hela sträckan,
punktering kan inte uteslutas och allt utom pumpen
fick plats i lådan av brun presspan.

När man kör veteranrally,  finns det alltid några,
som kör utan att ens ha med en tändstiftnyckel
eller en bit ståltråd.
Men då kommer jag (eller någon annan som har grejer)
och kan hjälpa till.

Om lättviktaren,  som blev legal i början av 30-talet
och hade sin kulmen precis i slutet av 30-talet,
kan man säga,  att den förbättrade den generella folkhälsan
avsevärt,  genom att inaveln började få en tillbakagång.
Nu kunde ju bonddrängarna susa till grannbyn och
roa sig med flickorna!

En lättviktare kallas i västra Sverige “Spôna” (uttalas Spööna)

Sensommarhälsningar // Ingvar, Borås

 

 

 Ingvars Rex med dubbla avgasrör…
Var det därför den hette Rex Villers Sport ?