…jag hörde och såg lärkan i dag !

 

 

 

 Här såg jag lärkorna

 

 

Flygsugen som jag var,  beslöt jag att åka till Haga, där jag ibland flyger termik, för att få lite allmän flygträning.

I min Sparky, som vanligt,  hade jag monterat min GoPro.  Jag tänkte som så, att man kan ju aldrig veta…

När jag monterat modellen, fyra gummiband så det är snabbt gjort, tyckte jag,    jag såg en sånglärka skymta. Mycket riktigt, efter att ha tagit min kikare i bilen fick jag syn på en liten flock ute på åkern.

Nu är våren kommen tänkte jag omedelbart. Som en bekräftelse av tanken lyfte några av fåglarna och drillade. Det kändes skönt. Inte bara fåglar gjorde att det kändes som vår, även lukten från åkrarna kittlade näsborrarna.

Nåväl, iväg med modellen och flyg. Efter 20 minuter i luften kom en glada. Alla som försökt, vet hur svårt det är att plåta en fågel från modellen i luften. Höjden är mycket svår att bedöma. Jag försökte så gott jag kunde och var väl övertygad om,  att jag fått några bra pics.

Men verkligheten tog illusionen från mig, när jag hemma kollade bilderna. Man kan säga,  att jag flög för lågt. Eftersom kameran plåtar nedåt 25 grader, måste planet befinna sig över det man ska fotografera.

Men nästa gång…då så.

Eftersom jag för en vecka försökte köra upp till fornminnena och skändligen fastnat i leran, så undvek jag att göra det nu. Vägen går ju fint att starta och landa på.

Så småningom landade jag och hemkommen kollade och fixade jag bilderna,  som jag redovisar här.

Om det är roligt att modellflyga ?

Ja, för tycker man inte det, så gör man ju nåt annat,  som är väsentligare och jag ska inte ännu en gång räkna upp de saker man göra, som inte kräver någon som helst ansträngning….men det har med den virtuella världen att göra.

Håll tillgodo:

 

 

Starten

 

Över denna marken syntes och hördes lärkan.

Jag försökte fotografera lärkorna, men de blev bara små korn…

Min flygplats

Jaha, så här ser det ut.

Utsikt mot Kattegatt.

Hagahanget 1.

Hagahanget 2.

Varför jag plåtar en björkdunge ? Jag tycker bilden är bra…

Jag har sagt det förut, men den här jordbrukaren han kan harva och ringvälta raka fåror !

Det gäller att stå i lä…

Lite blek vårsol lyser upp.

Glada som dök upp

Lite närmare.

Gladan en stor och vacker fågel, som nu är allmänt förekommande i Halland.

Jag trodde jag var mycket närmare, än vad jag är.

Gladorna, kanske i sin kraft av sin storlek, brukar inte vara rädda.

Det är inte enkelt….

…att fotografera en fågel från en modell.

Fotograf och flygare.

På denna grusvägen ska jag landa

Så det gäller att malla in sig.

Rutin och erfarenhet gör att man kan landa på de flesta ställen…

Japp, då var det klart !

Någon talade om vår …

 

 

…men jag kom snabbt tillbaka till verkligheten…

mats

 

 

…därför de har gjort ett så

starkt intryck på mig.

 

 

 

 

                                                                                                                            En sådan person  är Bernhard Jahn.

Bernhard kom från Eisenhuettenstadt i östra  Tyskland
i Lausitz. Eisenhuettenstadt , som ligger just på
gränsen till Polen och gränsfloden Oder.

Han var anställd som chaufför hos ett tyskt  företag,
som distribuerade varor för Lidl i södra Sverige och
Bernhard var stationerad vid  Lidls centrallager
jämte Pilkington.

Han kom ner en kväll till flygfältet och vi började
prata. Han berättade att han bott i sin lastbil i 5 år……
.men att han nu var trött på det.

Att han bodde i sin lastbil, var ju för han ville
spara pengar till sig och sin  familj. Flera chaufförer
bodde i sina bilar vid Lidls lager. Bernhard var
dessutom väldigt intresserad av modellflyg.

Efter lite prat hit och dit kom det fram, han hade
köpt modell och tillbehör,
men att han behövde hjälp. Kom ner hit så hjälpe
r vi dig och lär dig flyga, sa jag.
Bernhard kom med sin modell och jag lärde
honom grunderna.
Han lärde sig fort, men hade lite svårt att se
sina begränsningar, vilket kostade lite reparationer.

Med tiden lärde jag och föreningen känna
Bernhard och han trivdes utomordentligt
bra på fältet. En dag sa han till mig,  att han
tyckte att bo i bilen var ett elände.
Jag sa,  han kunde fixa en lägenhet, men det
var för dyrt eftersom Bernhard
hade familjen i Tyskland och hans ena dotter
krävde mycket tillsyn eftersom hon var fysiskt handikappad..

Men han sa,  han hade en liten husvagn,
som han kunde använda.
Han bad mig fråga styrelsen, om man kunde
göra ett avtal,  som reglerade,
att han hade sin husvagn på campingen och
fick möjlighet att koppla ström.

Det ordnade klubben och Bernhard drog hit
sin lilla husvagn.
När ström var inkopplad,   köpte han och jag
en strömmätare,  som sattes i elskåpet, så han
kunde betala för sig.Bernhard var mycket mån
om att göra rätt för sig.
Efter hand som tiden gick,  fixade Bernhard till
sin husvagn med uterum och ett skyddstak.
Jag kan lova,  att han stortrivdes och han berättade
, att hans kompisar på företaget var ganska avundsjuka.
Han sa ofta till mig, att när han nu kunde
köra ner till sin husvagn efter jobbet, så var det,
som om han  hade ett hem att komma till.
Bernhard berättade för mig,  hur det var att arbeta
som chaufför på 70-80 talet i Östtyskland.
Det var inget jobb för smygare eller för människor
utan framåtanda.
Han talade om,  att en resa till Sibirien och
bortanför Ural kunde ta 50 dagar fram och tillbaka….
.Gick nåt sönder på bilen,  fick man fixa det själv,
bäst man kunde.
Inte konstigt att det  gjorde Bernhard till en
improvisatör och uppfinnare.
Man var ju tvungen,  som situationen var.
Bernhard hade verkligt hårda arbetstider.
Han började sitt pass klockan 2030. Lastade bil
och släp, körde en runda på 600 km,
hem och lossade och var tillbaka till sin husvagn
ca kl 1130. Då skulle han sova,
så han kunde börja klockan 2030 igen . Men Bernhard
ville ju flyga,  så jag förstår inte hur han orkade…?

Bernhard arbetade i treveckorsperioder. Arbeta
tre veckor och ledig tre veckor.
Han var en människa som aldrig sa, när det gällde
något som skulle göras i föreningen;
“Nån annan får ta det”. Nä han sa:
“Finns det inget jag kan göra”?
Bernhard blev en hustomte på Höka och hade
alltid ett järn i elden.
Att vi hade en medlem på fältet var ju bra,
för att hålla objudna gäster på avstånd.
Vidare,  om man åkte ner mitt på dan, så var
ju  alltid någon,  man kunde prata med.

Bernhard blev ju sjuk för knappt tre år sen.
Jag tjatade på honom att gå till doktorn,
men han sa alltid,  att det var inget fel.
Han hade väldigt ont i sin mage och till slut,
kunde han inte arbeta mer. Han åkte hem och
efter en månad ringde han mig och sa,
han var allvarligt sjuk i cancer. Men han var
optimist och sa han är tillbaka om 3 månader.
Tyvärr gick det inte så. Jag hade täta kontakter
med Bernhard och hans fru Monika
per telefon och jag märkte,  att  allt gick till
det sämre. Efter jul 2011 ringde han mig
och han var då väldigt dålig. Vad säger man
i ett sådant läge ? Ja, jag försökte tala
om allt annat än sjukdom, men jag förstod,
att hans tid var utmätt.8 dagar senare
ringde Monika hans fru och berättade att
Bernhard hade dött. Det var ett hemskt besked.
Jag tänkte,  varför skulle ha dö nu ?

Han hade kämpat hela sitt liv och varit värd
ett bättre öde. Han kunde väl fått ett längre liv ?
Han var en  bra kamrat och en människa med
hög moral. Alltid kommer jag att att minnas,
när han kom cyklande   i full fart på väg ner till
fältet glatt ropande

“Gruess dich Mats ”  i vetskapen,  att han snart
skulle flyga sin modell !

Ålleberg ModellFlygKlubbs hangläger avhålls som vanligt 2014

Så boka den 24 – 27 april för hangflygning !

 

 

 

Det traditionsrika hanglägret och träffen för hangintresserade modellflygare avhålls i år den 24-27 april i Ystad.

Flyger gör vi på Hammars Backar, Kåseberga eller Ravlunda, allt beroende på hur vinden är och om man
har skjutningar på något av skjutfälten. Boendet ordnar föreningen och för er som inte är medlemmar,
rekommenderar jag boendet Österlens Gästhärbärge. Där är trevligt och bra att bo.

Kolla ägaren, Henrys hemsida för priser och annat:

http://www.ost-gast.com/

I trakten av Ystad finns fina och höga hang med goda landningsmöjligheter. Naturen är vacker och
säregen, varför ett besök rekommenderas. Har ni aldrig varit med så häng med ! Ni ångrar er inte.
Vi flyger för att det är roligt, inte för vi är tvungna ! Dessutom finns det inga sura miner och en
massa måsten,  utan alla gör sitt bästa för att vistelsen och flygandet ska bli så bra som möjligt.
Vad du ska flyga med ? Allt som har vingar ! Denna träffen hoppas vi det blir hård vind så vi kan
flyga DS. (Dynamic Soaring)

Vill ni ha information,  kan ni kontakta Ållebergs Modellflygklubb:

http://www.rcflyg.com/

eller så kan ni maila mig, så ska jag försöka ge informationen,  ni behöver.Alla modellflygare hälsas
välkomna till vår positiva gemenskap !

Från förra året en liten video:

 

                                    …sköter sina åtagande med fart och fläkt !

 

 

För idag fick jag medlemskortet från SMFF.

Så nu kan jag flyga utan samvetsförebråelser !

Roligt att klubben ordnar detta med medlemskorten så snabbt.
Det är ju en symbolhandling att få sitt medlemskort giltigt för verksamhetsåret redan i januari.

 

…kunde ses i dag, när Rolf Holmer och jag flög.

 

 

 

Rolf kom upp till mig i Halmstad från Hjärnarp för att hämta sin Mc-24,  som jag hade lagat.
Vi var ju spända på,  om den skulle fungera nu. Rolf hade med sig sin Blue Phoenix, en sliten
och ärrad maskin, men still going slow….

Det första vi gjorde var att kolla sändaren Mc-24,  om den funkade efter mina operationer.
Vad tror ni ? Alldeles rätt den funkade inte. Kändes roligt eller…?Efter allt jobb jag lagt ner, 
var det surt. Men, det var ett enkelt fel: Ingen x:tall i sändarmodulen. I med en och sen
funkade allt utan anmärkning. Hemma hade jag programmerat in dels hans delta och dels
hans elseglare. Vad som krävdes var att trimma utslagslängder, mittlägen och att servona gick på rätt håll.

Dags för provflygning och Rolf kastade iväg sin modell under ett ohyggligt rasslande
. Ja det var inte Rolf som rasslade utan det var hans motor. Han berättade sen att det
nog var nåt fel och det var det. Segersäkringen saknades,  som håller statorn fixerad till axeln….

Efter lite flaxeri fick Rolf modellen trimmad,  så den flög ok. Som nyfiken reparatör bad jag
honom flyga långt bort och det fungerade bra. Rolf kör med en förkortat antenn jag gjort för Mc-24:an.

Så allt var ok med radion. Nu är det bara att flyga.

Landning och Rolf monterade sin nya GoPro ovanpå nosen,  så han skulle få lite bilder.
Det fick han och sedan slog vi om kameran till video. Hoppas video och bilder blev bra Rolf…?

Vädret var ju inte helt inbjudande, ganska kyligt och rått, men vi fick ett par goda stunder i luften.

Vi gick ner till fältet och kunde se,  att vildsvinen varit mycket aktiva med sitt bökande.

Någon kamera hade jag inte med mer än en actioncam,  som jag tog stillbilder med och de bilderna redovisar jag nu:

Rolf monterar sin trogna Blue Phoenix.

…och här stoppar han ner Mc-24:an i kolfiberpulten.

Dags att flyga.

Koll av att allt antingen är krokigt eller rakt….

“Så snygg min modell är”, säger Rolf…

Dessa stegen tar jag när jag dansar hambo……

Off she goes…

Än funkar det…

Det gäller att ha rejält tag om spakarna…..

Blue Phoenix ruling the skies

Nu ska jag montera på min Gopro

…som sitter i en hållare av balsa ovanpå kroppen…

Enkelt

Två gummiband håller hela konstruktionen

Ja, då skulle det vara klart för foto och flyg då…

“Vad säger du ? Är den inte snygg min modell”?

Modellflyg den 14 januari 2014 Höka av Rolf Holmer

Ajajaj….

Ser ni den lilla pricken upp till vänster i hörnet ? Det är Rolfs Blue Phoenix.

Som sagt bilderna tog jag med min GoPro 3+ i fotoläget. Ljuset var dåligt och linsen på kameran vidvinkel, så det blev som det blev.

Nu är min andra GoPro 3+ skickad från firman i Tyskland, som har monterat mitt nya proffsobjektiv,

så jag är förväntansfull att prova den. Det kommer en post här med bilder så kan ni bedöma själva.

 

I dag söndag åkte jag ner,

till det före detta varvet i Halmstad

av ren nyfikenhet.

 

 

 

 

Halmstad, som ju är en kuststad,  har haft varv och båtbyggnad
sen tidigt 1800-tal. Man började bygga fartyg för  kustnära
trafik nere på klipporna vid Grötvik nedanför stenbrottet.

Sedan flyttade varvsnäringen upp i Nissan och hamnade på
tidigt 1900-tal på sin nuvarande plats vid mynningen av ån.

Jag känner väl till varvet och har under min uppväxt varit där
många gånger. Min släkt har under lång tid sysslat med sjöfartsnäring.
Eftersom det man upplevt som mycket ung, fortfarande sitter
med sina minnesbilder i huvudet,  ville jag se om min dåvarande
intryck av bilder, ljud och lukt hade någon giltighet i dag.
Jag skulle kunna berätta mycket, om ur det såg ut på varvet förr.
Med förr menar jag från 1950-1965. Men detta är ju bara meningen
det ska var ett nostalgiskt strövtåg, varför jag håller det kort.

Låt mig säga, att det var en besvikelse att komma ner till varvet.
Att varvsverksamheten är nedlagd, det visste jag,
men att det blivit en soptipp, det hade jag ingen aning om.
Här är en uppgift, för de som kallar sig förtroendevalda.
Dock, det blev bilder med lite kommentarer. Den som vill veta
om varv och båtbyggnation i Halmstad, rekommenderas
Föreningen Gamla Halmstads årsböcker.

http://www.gamlahalmstad.se/

En motljusbild mot Halmstad Container Terminal visar att klockan 1000 blåste det hård VNV vind,
så det rök från vågorna inne i bassängen. Bilden tog jag från före detta varvsområdet.

Detta är ju en av grundbultarna på ett varv: Spelet

Spelet som användes för att winscha upp fartygen på slipen. Nu står det här bara..kallas utveckling.

Det krävdes mycket gjutning och smide, för att man skulle få ihop spelet. Ser man på det,  så är det urgammal teknik.

Kolla denna klokopplingen…

Ser ni hur det funkar ?
När man vrider på ratten,  överförs rörelsen via den koniska växeln till en
gängad axel, där en klo sitter,  som greppar om ena halvan i en klokoppling.
Vevas den in,  greppar den och vevas den ut,  kan trumman rotera fritt.

Undrar hur många fartyg som varit säkrade här ?

Detta är den andra viktiga delen av ett varv, slipen.
Varför det heter slip….kanske från engelskan slip = glida ?

Ytterligare ett tillbehör vid sliptagning och sjösättning.
En hydraulisk broms för en wire.

Naturligtvis krävdes rejält fundament, för att kunna slipta ett fartyg.
Denna vinsch byggdes cirka 1970,  för den gamla vinschen stod inne i ett rödmålat litet skjul.

Detta är en capstan, även kallat gångspel.
Som är en anordning man använder,  om man vill tighta ett rep eller wire.
Man sticker i trälattor i hålen i övre delen och sen vrider man capstan
med hjälp av 4-6 man. När man vrider capstan hör man ett klickande
ljud, som ju är den fjäderbelastade spärren, som glider över kuggarna,
vilken hindrar capstan att vridas tillbaka. Moderna capstan är elektriskt
eller hydrauliskt drivna.

Denna capstan är tillverkad i Stockton, som ligger vid en flod, Tee vid Englands ostkust
ungefär i höjd med Isle of Man. Tillverkat, efter att jag googlat runt lite,  på tidigt 1900-tal.
På segelfartygens tid användes capstan till sättning av segel, hemtagning av ankare och
för att varpa fartygen framåt vid vindstilla. Antagligen jobbigt för besättningen.

Länge sen nåt fartyg gled upp eller ner här.

Denna kran monterades också i början av 70-talet, när verksamheten vid varvet i huvudsak
utgjordes av tillverkning av bulbstävar till varven i Göteborg. Vad är det för utväxling över
lyftblocken på bommen…?
Lyftredskapet byggdes ursprungligen som en mobil tyngdlyftskran. Den kunde således flyttas
till den båt, som behövde lyfta tunga laster hos rederi AB Transatlantic.

Ja,  hammarbandet har säkert legat och gnidit mot åtskilliga fartygssidor.
Pollaren har väl hållt fartygen fast på ett säkert sätt. Hammarbandet
är trästocken, som sitter för att hålla fartygen en bit från kaj.

Spåren av spår….som användes till…ja jag vet inte,
men kanske transport av fartygsplåt och andra delar.

Detta är en rejäl krankrok.

…för den ska kunna hantera 200 ton…
Undrar när Statens Anläggningsprovning var här sist ?

…vilket manövrerades härifrån. Man måste nog ha haft en kortslutning här
för man ser att ett av locken har smält efter en ljusbåge…

Här står kranen som ett monument över varvsverksamheten.
Undrar vad kommunen tänker göra med den……

Här en snabblänk till reportage nummer 2 om varvet.

…även om min modell låg i bagaget.

 

 

Det blev i stället en riktigt lång promenad. Cirka 15 km i rask takt. Min bil var parkerad vid Lagan
och jag spankulerade längs stranden mot norr. Det var relativt mycket folk ute och  gick  och undfägnades med frisk luft.

Denna stranden är populär och eftersom vädret var bra med sydostlig vind,  var det behagligt vid havet med sin frånlandsvind.

Norrut såg jag ett par ryttare på islandshästar och naturligtvis var jag nyfiken. Fin motion för hästarna att trava
och tölta i den mjuka sanden. Efter hästkollning vände jag och gick tillbaka mot bilen, för att jag ville gå min
vanliga runda, som är ca 8 km. Så jag gick runt genom tallskogen upp till Tönnersa Strands parkering, vände
och gick gick än en gång längs stranden till bilen.

Mitt promenerande, hästpratande och fotograferande tog  lite mer än 2 timmar. Härligt.

Bilder blev det och tycker ni inte om det,  säger jag som jag brukar: Surfa över till denna sidan för livets
väsentligheter och kognitiva krumsprång:

http://blondinbella.se/

Här ser ni huvudena på två fruktade rovdjur………

…som ligger blickstilla efter att ha jagat och ställt den magra…..

….Mångbeningen vettskrämd vid nåt han trodde var räddningen…..

Jämte låg en spetsnosödla och lurade på byte också…

..fast denna alen sa bara : “Det var hemskt vad jag är trött, jag tror jag  vilar mig  några dar”

Alltid finns det nån,  som sätter näsan i vädret.

Kan ni förstå varför han är så glad ?

Ingen ordning på vågorna….där Lagan möter Kattegatt.

Gässen vinglar söderut. Roligt att se nåt annat än Kanadgässen.

Den större tränäbban

Trädet pekar med sina grenar : Söderut !

Ibland…..blir det bra ljus i en bild…

Mellan strand och skog har länsstyrelsen tagit bort sly. Men efter 3 år kommer tusentals nya tallplantor uppspirande med obeveklig växtkraft.

Min promenadväg något svårforcerad nu. Det blev mycket motion på min runda, för många träd låg utslaget raklånga.

mats

…kan ju vara det, om man tar del av den information,

 

som finns på föreningens hemsida.

 

 

Enligt informationen från Hökaklubbens hemsida:

 

“Som många redan uppmärksammat på FB måste vi flytta från vårt flygfält.

Anledningen till detta är att det finns långtgående planer på att bygga industrier på vårt fält.

Från Teknik och Fritid har vi fått informationen att inom två år är vi tvungna att flytta, det finns
ett förslag på nytt fält i Kårarp utanför Kärleken. Länk. Fältet och läget är väldigt bra,
det som kommunen inte har tänkt på är att det går en 130kV kraftledning rakt genom flygområdet.

På styrelsemötet den 19 december togs beslutet att detta fält inte är en rimlig plats för oss att vara på,
såvida inte de vill flytta på kraftledningen (inte troligt).

Vi har letat själva efter allternativa platser och det finns ett fint fält som ligger ca 600m från vår
nyvarande fält i riktning NV och på andra sidan järnvägen. Länk

Christer P har kontakten med Teknik och Fritid, han har informerat dem om vad vi tycker.

Så fort vi vet mer kommer det komma in på denna sida. ”

Alltså inom två år ska vi vara väck från nuvarande plats, där vi varit i sen mars 1976.
Jag tror inte vi kan påverka detta beslutet,  utan vi har att agera utifrån det reella läget.

Att kommunen lägger några som helst moraliska aspekter på vägran att förnya arrendeavtalet,
tror jag inte   en sekund på. Sen undrar ju jag personligen, vad för industri som ska byggas just där.
Med tanke på att grundvattnet står en halv meter under markytan, kommer det att kräva mycket
markberedning och ballast för att kunna bära byggnader.

Det föreslagna området på andra sidan järnvägen känner jag väl till efter att ha sprungit där
mycket under åren och letat bortflugna modeller. Här är om möjligt ännu surare än på vårt
nuvarande område.

Är jag inte felunderrättad…arrenderas dessa markerna av bröderna Sandberg.
Om det är så, måste ju deras arrende sägas upp av kommunen, för vi ska få överta det på föreslagen yta.

Ska man ha ett fält där, får det ju läggas ut mot E6/Fylleån för att dels undvika det suraste
stället och dels kunna få en hyfsat fri inflygning från sydväst. Problemet är också att det finns ingen väg där.

Att anlägga en bärande bomberad grusväg…kostar kulor i  dag. Transportsträckan till denna
platsen är 3130 m längre, om man mäter från avfarten vid Pilkington till dungen. Man måste ju
köra via Trönninge och den lilla vägen längs järnvägen.

Fältet kommer att ligga nära E6 och Fylleån och vi blir granne med fågelskyddsområdet.

Om vi skulle få arrendet på denna markbit,  så är min åsikt,  att det enda vi behöver ta med är
containern med gräsklipparen.  Behåll traktor och betesputs när vi lagt så mycket pengar på
grejerna, försök hitta en uppställningplats för den, där den kan stå,  då den inte används.

Vad gäller fältet som sådant, så får man se på vilka resurser vi har, både vad gäller pengar
och viljan att arbeta med en nystart.

Jag tror inte  på asfalterade banor här, för det skulle kosta en förmögenhet. Vad det kan bli ?

30 x 100 m gräsbana.

Fixa en enkel parkering. Inga speciella depåer, taxibanor och annat som drar resurser och
måste skötas. Det måste bli enkelt både att sköta och flyga.

Ja,  det är bara lite funderingar,  från en som varit medlem sen 1972 i Hökaklubben .

Jag tycker,  vi ska flytta så fort som möjligt.

Naturligtvis ska styrelsen förhandla med kommunen för att försöka utverka hjälp vid
flytten och kanske få hjälp med  markarbetena.

Men jag tror inte vi får det.

Kommunen äger mycket mark längre in, på andra sidan Pilkington. Man kanske skulle kolla där ?

En annan fråga är om 130 kV ledningen vid Kårarp, är det omöjligt att få den flyttad ?
Jag menar har någon talat med kraftbolaget ?

Det finns ju nåt som heter FaceBook, som jag inte kan läsa, för jag är i den lyckliga situation
att inte vara reggad där. Därför är det, som det sägs, viktigt  att all ny reell information till
föreningen läggs ut på hemsidan,  så medlemmarna kan vara orienterade.

Jag hittade lite flygbilder i mitt arki, v som visar platsen på andra sidan järnvägen.

Den förlängda vägen till ett nytt fält. Den blå linjen är 3130 m lång.

Här har arrendatorn just kört första vallskörden.

En överblick.

Här får man en uppfattning hur ett eventuellt fält skulle ligga i förhållande till E6 och Fylleån, samt hur ganska nära dungen ligger.

ENligt min personliga uppfattning den enda möjliga platsen för ett flygfält, med hänsyn tagen till  grundvattenproblemet.

 

 

 

.

Dungen och det finns ingen väg ut på åkern.

En överblick.

mats

…Ålleberg Modellflygklubbs fält idag.

 

 

 

Jag hade ett ärende till Västgötastaden och passade på att besöka fältet, som föreningen stolt kan säga
att det är helägt av föreningen. Ingen risk för uppsägningar och annat, utan man vet vad man har.

Det gör ju att en förening kan planera på lång sikt med säkerhet utan ovisshet.

Fältet har varit i drift ett par år och mycket återstår att göra, men det kommer.
Eftersom jag körde förbi och hade en modell i bilen flög jag en sväng och tog lite bilder.

Nu ska ni veta att det var dimmigt och väldigt mörkt när jag fotograferade.
Därför kan man ju inte säga att bilderna gnistrar….det blev som det var möjligt.

Efter fältet körde jag en runda om  Ålleberg,  där berget var pudrat ett tunt snötäcke.
Temperaturen vid foten av berget var 1 C. När jag kom till Halmstad var temperaturen 4 C.

Hemresan skapade inte mycket dramatik mer än att jag hade sällskap med en ung älgtjur 200 m.
Jag tog fram min kamera och bara tryckte och det blev några bilder. naturligtvis hann jag inte
justera slutartiden, så bilder blev oskarpa. Men ni ser det är en pinnatjur med horn som cykelstyre.

Som vanligt tänker jag trötta ut er med bilder så håll tag…

Delar av Ållebergsklubbens ägda fält. Nu efter regnet surt, men dikningsarbete pågår.

Klubbhuset och en förrådscontainer. Enkelt och det räcker för flygverksamheten. Inga taxibanor och specialdepåer.

Allt är gjort lättillgängligt för medlemmarna.

 

 

Inga kraftledningar eller höga träd runt omkring.

 

Längst bort i horisonten ser ni Ållebergs profil.

Jo det finns några  mekbänkar…

…där min kamerautrustade Sparky står beredd. Synd det var så dåligt ljus. Det medför att GoPron har svårt att fokusera.

Kan flygfoto bli enklare ?

En liten klubbstuga med det innehållet man kan förvänta.

Mot norr

Öst-Västbanan

Vägen mot Ålleberg till vänster. Jag åkte inte upp för toppen var dimmig.

Ni ser snön har pudrat berget lite. Här var en grad varmt.

På väg hem,  när jag skulle ta en paus vid en plats där varit med och rastat en hunddam som heter PimPim…..så dök denna unga tjuren upp….

Min Sony låg jämte mig i framsätet, så jag bara körde ner rutan och höll inne avtryckaren….

…i hopp om att jag skulle få nån bild. Jag hann ju inte justera tiden, så det blev lite suddigt. Men det var mitt enda möjliga val….

…för hela händelsen tog ca 8 sekunder. Men det är en ung älgtjur med pinnahorn, eller som det säges,  med cykelstyre på huvudet.

 

 

100 meningslösa E-mail inför julen…

som nästan ingen orkar läsa, så önskar jag alla läsare en trevlig helg

och jag hoppas ni får ett 2014 fullt av positiva upplevelser.

Livet är kort…..gör något av det !

…och för att få betraktaren att dra på munnen,

 

så är här ett skolfoto från min klass 2 i folkskolan 1953.

Så såg vi ut då…vi hade inga Iphånar, men vi klarade oss bra i alla fall.

Om ingen ser det, så sitter jag längst ner till vänster.

mats

…..vad var det nu det uttrycket  kom från ?

 

 

 

Jag skrev i min förra post om ett uttryck, Picco Bello, som förekom ofta i en viss bok.

Picco Bello är italienska och jag tror det betyder,  om man översätter rätt av “vacker Topp”, 
men i överförd betydelse har det betydelsen,  att något är “väldigt bra”

Det finns säkert ett oräkneligt antal matställen av olika slag,  som heter just “Picco Bello”

Det som jag tänker på med detta uttryck,  är den kanske bästa krigsskildring om u-båtskriget, 
som är skriven och det är Wolfgang Otts  “Hajar och småfisk”.

Eller som den heter på originalspråket, “Haie und kleine Fische”.

Detta är en mycket spännande, rolig och allvarlig skildring av en trålarbesättnings
förvandling till u-båtsbesättning under andra världskriget i Tyskland.

Börjar man läsa,  är det svårt att lägga ifrån sig boken.

I denna skildringen använder  just en av matroserna flitigt detta uttryck, Picco Bello,
som han lyckas plocka in i alla meningar, där han ska ge ett omdöme om något, som är bra.

Vill ni läsa om författaren så googla.

Boken finns nog…..på bibliotek,  annars går den troligtvis att köpa på E-bay.

Jag hade letat upp en sida,  där uttrycket PiccoBello förekom,
men naturligtvis bläddrade boken själv bort min uppslagna sida,
utan att jag såg det.Så kan det gå ibland…

Denna antikrigsskildring är väl värd att läsa !

Min bok är läst flera gånger, både av mig och kompisar.
Det finns en långfilm, som grundar sig på boken. Filmen spelades in 1954 i Tyskland.

Är man sugen på den, skulle jag tro man kan tanka ner den här till exempel:

http://bitreactor.to/

Unos EDF-modell i luften.

 

 

 

 

Ett minne sen sommaren 2011

Uno, medlem i Hökaklubben, har ju visat sin förkärlek för turbinmodeller av olika slag.
säger turbin…Det var ungefär,  som när flygvapnet döpte om “reaflygplan”  till “jetflygplan”.

Dessa anordningar har blivit mycket effektiva, vilket manifesterade sig med en film jag såg

på YouTube med en gigantisk Antonov med den sovjetiska rymdfärjan piggybackad.

Den flög realistiskt och det fanns kraft !

Denna modellen jag har bilder på här,  är en J35 Draken,  Uno hade byggt. Jag var nere

och både såg och filmade provflygningen. Den flög bra och hade till och med  fullskalakärrans

aerodynamiska  egenskaper.

Bilder sprider väl lite glädje och lite tankar till sommaren,  när man ser de,  så här kommer några.

Och förresten, filmen ligger redan på bloggen,  om ni vill kolla. Så då blir det till att leta….

‘

J 35 J, tror jag det ska vara, men jag är inte helt säker…

Här drar piloten i svängen,   så planet inte hinner med…

En flyby under provflygningen. Alla bilder tagna med normalobjektiv.

Innan provflygning.

Så här ser den ut, Unos J 35 Draken.

mats

…lite sent kanske….

 

 

Här har fågeln slagit sig ner. Det är en Hangus Trinity på väg söderut.

Trinity har den egenhetens att den vilar sig i samma ställning som en fladdermus….upp och ner…

…och här går dess skötare och ägare och lockar på fågeln…Karl-Henrik Thorsell.

Glada Ållebergare på Västhanget på Ålleberg. Det gäller att vara påpälsad. Men flyga är livet !

Rolf-Erik har just dragit en rolig historia..? Glad är han i alla fall.

Bilderna från Ålleberg Modellflygklubbs flygning på Ålleberg 1. Advent 2013.

Länk till Ålleberg Modellflygklubbs hemsida:

http://www.rcflyg.com/

mats

Denna vy vill jag inte undanhålla er.

 

 

 

En panoramabild från i somras på Veteransegelflygets Dag.

Utsikten från Ålleberg vid startbryggan mot Falköping och Mösseberg är vacker. Speciellt under sommartid.
Ålleberg är alltid värt ett besök., Eftersom min moderklubb är Ålleberg ModelFlygKlubb, besöker jag berget ofta.

Två tidpunkter är speciellt bra. Dels vid IGG-meetinget då man förutom storseglare kan se massor av hembyggda
förbränningsmotorer. Dels kan man åka dit på Veteransegelflygets Dag, då man visar och flyger med veteransegelkärror.

Åk dit och få en upplevelse.

Ta med en modell så du kan flyga, om inte på Ålleberg så på Ållebergsklubbens eget ägda fält på höger av sida
av vägen från Falköping till Trollhättan. Du kan inte missa det !

 

..är det konstigt ,

när man ser PimPim och Jolly ?

 

 

 

 

 

Pimpim mops vilar efter lite mopsrace.

Jag vet inte om man talar om “ädelt huvud” när det gäller hundar men Jolly har det.

Sovställning för en mops utan hämningar.

PimPim efter att ha fått sin första kull valpar. Som blev av absolut  internationell toppklass.

…vilket inte är en maträtt…i datorsammanhang…..

men som faktiskt är en maträtt baserad på skinka.

Googla så får ni se.

 

 

 

Utan det är oönskad reklam som dimper ner.

De som sprider spam använder program,  som kryper som spindlar över nätet och
samlar adresser till  hemsidor, bloggar och e-postadresser.

Sen kapar skurkarna ett antal datorer och låter dessa skicka ut ett par miljoner spam-mail.
Utan att datorinnehavaren har en aning.

Jag har till denna bloggen under en period av 3 år fram  till idag fått  97780 spam mail……
som så när som på 10 stycket har fastnat i Akismet, vilket är mitt spamskydd på bloggen.

Alltså nästan 100000 mail ! Inte svårt att förstå att 87 % av all mail på nätet  är spam eller
oönskad mail.

såedemede

 

…och matematiker, Hans-Uno Bengtsson

avled i dag för 6 år sedan.

 

 

 

Hans-Uno nyss anländ i skinnställ på sin motorcykel…

En Norton av årsmodell 1949

Hans-Uno Bengtsson var en första klassens fysiker och vetenskapsman, som föddes i Lilla Tjärby,
som ju ligger bara ett par km utanför Laholm. Jag minns honom från tv-program,  där han på ett
enkelt och pedagogiskt sätt förklarade invecklade vetenskapliga teorier.

Jag blev så intresserad,  så jag köpte hans böcker. Förutom att han var vetenskapsman
, var han en hängiven pilot och ägde en J3- Cub som han flög mycket.

Hans-Uno drabbades av en svår sjukdom, som på kort tid ändade hans liv.

Nedanstående har jag helt skamlöst stulit på nätet:

 

 

Publicerat i Folkvett nr 3/2007.

 

”Galileo Galilei var ingen stor man!” Så inledde docenten i teoretisk fysik Hans-Uno Bengtsson ett av sina många underhållande populärvetenskapliga föredrag, syftande på vetenskapsfaderns fysiska storlek. Föredragshållaren själv var väl till det kroppsliga formatet tämligen ordinär, men som talare, författare och folkbildare, och till sin personlighet, var Hans-Uno Bengtsson allt annat än just ordinär. Efter ovan citerade inledning fick en fängslad publik, i detta fall i Polacksbackens aula i Uppsala, njuta av en underfundig berättelse om fysikvetenskapens framväxt, kryddad med anekdoter om personer, miljöer och slaktade katter, och med slående fysikaliska exempel, såsom den möjligen enda fredliga tillämpningen av skolexemplet kastparabeln i en tidig metod för diagnostisering av prostataproblem. När Hans-Uno Bengtsson den 18 maj i år gick bort i den alltför tidiga åldern av 54 år förlorade inte bara lundafysikerna en färgstark och uppskattad kollega, utan den svenska vetenskapen förlorade en av sina stora och mest omtyckta folkbildare och underhållare.

 

Hans-Uno Bengtsson föddes i Lilla Tjärby utanför Laholm den 12 maj 1953 och avlade sedermera studentexamen i Halmstad. Därefter styrde han kosan mot det skånska lärosäte där han med åren blev en omistlig del av det akademiska livet. I Lund studerade Hans-Uno medicin och teoretisk fysik, och det blev det senare ämnet som skulle bli inte bara hans yrke utan lika mycket en livsstil. Han disputerade i Lund 1983 på avhandlingen Implications of confining force field structures in hard hadronic processes, men hade redan tre år tidigare debuterat som författare med essäsamlingen Spisnosigheter, och därmed lagt grunden till det författarskap som skulle göra honom känd för den svenska allmänheten.

 

Den akademiska banan fortsatte med en gästprofessur vid University of California i Los Angeles, där Hans-Unos stundom fräcka stil som föreläsare och lärare föranledde en och annan konfrontation med institutionens något mer konservativa ledning, vilket Hans-Uno beskriver i en fotnot i boken Fysik för fem sinnen:

 

Under min tid som professor på UCLA gav jag denna upplysning [att en genomsnittlig älskogsakt förbrukar ca 1 MJ energi] till eleverna i en tentamensskrivning, vilket i det pryda Kalifornien (där man vid 16 års ålder anses mogen att såväl köra ihjäl som skjuta ihjäl folk, men inte dricka alkohol eller älska) uppfattades som synnerligen provokativt och föranledde ett av mina många enskilda samtal med prefekten.

 

Institutionsledningen må ha uppfattat somliga av Hans-Unos tilltag som provokativa, men att han därigenom också lyckades förmedla både kunskap och vetenskapsglädje till studenterna råder det knappast någon tvekan om: studenterna på UCLA utsåg Hans-Uno till Outstanding Teacher – tre år i rad! Utmärkelserna och priserna för förmågan att förmedla vetenskapens insikter på ett lika framgångsrikt som underhållande sätt skulle med tiden komma att bli flera. På slutet av 1980-talet ansökte Hans-Uno till ett utlyst lektorat vid institutionen för teoretisk fysik i Uppsala, och som det skulle visa sig blev konkurrensen hård mellan många kvalificerande sökande. Staffan Yngve berättar: ”Den pedagogiska prövningen avgjorde tillsättningen till Hans-Unos förmån, vilket en prominent medlem av professorskåren tyckte var skandal. Detta gjorde inte Hans-Uno särskilt bekymrad. ’Det är bara att ge honom mera rep så hänger han sig själv’, var ett oförglömligt yttrande från Hans-Uno.”

 

Under tiden i Uppsala tog Hans-Unos populärvetenskapliga arbete fart. Han utvecklade under dessa år också den fysikshow han kom att bli berömd för, där han med fysikens hjälp avmystifierade trick som till exempel att ligga på en spikmatta. För detta förtjänstfulla värv utsågs Hans-Uno 1993 till Årets folkbildare av Vetenskap och Folkbildning. Hans-Uno lämnade sedermera Uppsala för att tillträda en tjänst vid hans alma mater Lunds universitet, där han kom att ägna huvuddelen av sin tid åt grundutbildningen i teoretisk fysik, och åt att fortsätta det mycket uppskattade författarskap som sammanlagt resulterade i dussintalet populärvetenskapliga böcker, bland vilka märks kända titlar såsom Nalle Puh och atomens existens (1993), Påsen & Sorken gör experiment (1995), Påsen & Sorken och universum (1996), Konsten att uppskatta omvärlden (1998) och Koka soppa på fysik (1997), den sista tillsammans med kocken Jan-Boris Möller.

 

Utöver det egna författarskapet var Hans-Uno även en mycket flitig översättare av populärvetenskaplig litteratur. Bland hans många skickliga översättningar märks till exempel Kvarken och jaguaren av nobelpristagaren Murray Gell-Mann, som Staffan Yngve beskriver som ”en betydande kulturinsats” bland annat för översättarens noter och anmärkningar samt för de förtjänstfulla tolkningarna av dikterna i boken. Andra exempel på kända böcker som Hans-Uno översatt är Krusningar i tiden av 2006 års nobelpristagare George Smoot, Brian Greenes Ett utsökt universum, och Lee Smolins Tre vägar till kvantgravitation.

 

För Hans-Uno var fysiken i allra högsta grad ett sätt att förhålla sig till världen och till livet:

 

”Do you know, Watson,” säger mr. Sherlock Holmes i The Adventure of the Copper Beeches, när de bägge vännerna ombord på tåget rusar fram genom det sydengelska landskapet på väg mot Winchester, ”that it is one of the curses of a mind with a turn like mine that I must look at everything with reference to my own special subject.” Med utbytande av ”förbannelser” mot ”välsignelser” skulle detta kunna stå som ett motto för mitt eget sätt att nalkas världen.

 

Så skriver Hans-Uno i förordet till Fysik för fem sinnen (1996). Med detta förhållningssätt blev fysiken en del av livet, en del av människans historia och kultur. Därmed är det vardagliga, det mänskliga och den humanistiska bildningen – kultur och historia i stort och smått – ett naturligt sätt att närma sig fysiken och dess rön, likafullt som fysiken ger nya perspektiv åt kulturen och åt vardagens nöjen och förtretligheter. Det är knappast en slump att just Hans-Uno tog den förargliga nesan att träffas i huvudet av fågelträck till motivering och utgångspunkt för en studie i konsten att göra överslagsberäkningar när han 1999 var sommarpratare i Sveriges Radios Sommar-program.

 

Hans-Uno tog gärna observationer i vardagen som utgångspunkt för att förklara djupa fysikaliska insikter. Som den livsnjutare han var hade han också ett rikt kar av upplevelser att ösa ur. Vid sidan av det understundom dubbla heltidsarbetet som universitetslärare, studierektor, författare och föredragshållare var Hans-Uno engagerad i ett flertal sällskap och föreningar. I många av dessa har han varit en tongivande och profil som satt tydliga spår där han varit verksam. Han var bland mycket annat motorcyklist, gourmet, amatörflygare och litteraturentusiast, och lär vid ett tillfälle ha sagt att han utomlands förmodligen var mer känd som Sherlock Holmes-forskare än som fysiker.

 

Litteraturen betydde mycket för Hans-Uno, och de litterära referenserna är många i hans populärvetenskap. I många avseenden, och inte minst detta, uppvisade Hans-Uno ett klassiskt bildningsideal. Han hade en ett närmast encyklopediskt kunnande som han gärna delade med sina läsare och åhörare. Han begärde också av sin publik att den skulle hänga med i svängarna, till exempel genom att återge ibland långa citat på språk som tyska, franska och latin. Hans-Unos mångsidighet och bildning gjorde honom i högsta grad till en modern renässansmänniska.

 

Den vetenskapsintresserade allmänheten kommer antagligen att minnas Hans-Uno Bengtsson framför allt som en mycket skicklig vetenskapsambassadör. Under sin karriär belönades han för sitt populärvetenskapliga arbete med ett flertal prestigefyllda priser, varibland märks till exempel Kungliga vetenskapssamhället i Uppsalas stora pris och Rosén-priset. Det var en stor folkbildargärning som fick ett alltför snart slut när cancern på kort tid tog Hans-Uno Bengtssons liv.

 

Vid Hans-Unos begravning i Klosterkyrkan i Lund genomförde hans kamrater i Skånes veteranflygförening överflygning i så kallad missing man-formation, och saknad men i ljust minne bevarad är Hans-Uno Bengtsson.

 

Här är en länk till SR där ni kan lyssna till Hans-Unos Sommarprogram:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/43102?programid=2071

 

…ja alltså min Mobius nya actioncam som jag beskrivit förut.

 

 

 

 

Två olika sätt att ta sig fram i lufthavet…

I dag skulle jag testa min Mobius i min Arrow på Hovs Hallar. Vinden var nordväst
efter hand dragande mot NNV. 3-6 m/sek,  vilket är perfekt.

Min kamera satte jag med kardborreband, (inte BilTemas utan riktigt bra band inköpt
hos HAB i Ljungby) framme på nosen. Allt säkrat med två gummiband.

När jag kom ne, r såg jag att mina skärmflygkompisar flög på det låga och det var
slutligen ca 10 piloter,  som utnyttjade de fina omständigheterna att flyga där.

Eftersom jag inte ville störa skärmflygarna,  tog jag mig upp på det höga hanget.
Vinden låg där lite snett, men man får inte vara kräsen. Så modellen åkte ut med
kameran inställd på att ta 2 bilder i sekunden. Jag har 32 GB minneskort, så jag kan
ju ta några stycken. Om ni köper en Mobiuskamera så köp KLASS 4 minneskort, då funkar det bra.

Eftersom jag vet,  hur djäkligt det är att landa med en snabb model, l flög jag i lite mer än en timma.
Det borde blivit ca 7000 pics ! Jag hade inte behövt landa då min mottagaracke är på 2500 mAh
LiPo och min sändare klarar minst 8 timmars drift. Men jag beslöt mig för att landa på den jämna
ytan vid fortets baksida. Jag gick ett testvarv för att kolla läget. Det var djävulskt turbulent och
det var bara med hjälp av all min kunskap och erfarenhet,  jag redde upp det och kunde flyga ut på hanget igen.

Nästa varv ändrade jag inflygningen på och jag lyckades att göra en perfekt landning. Det är mycket lätt,
att en landning här slutar i en hjulning över vingspetsen med ett möjligt vingbrott som resultat.

Jag ställde om kameran till video och startade modellen igen. Efter 35 min uppe luften bestämde jag mig.
Landning. Den gick om möjligt ännu bättre än den första. Ren tur naturligtvis. Fast jag har landat där
ett par tusen gånger, så erfarenhet det har jag !

När jag stod och iakttog skärmflygarna,  så blev jag sugen. Jag skadade min armbåge allvarligt för 1,5
år sen i Spanien,  när jag flög skärm där och det har gjort jag måste ta en paus med skärmflygandet.
Men ska jag nu flytta,  så kommer jag omedelbart att börja med skärmflyg igen. Man blir aldrig för
gammal för nya aktiviteteter.

Sitta och vänta på att nåt ska hända…..nä, det är bara man själv som bestämma,  vad som ska ske.
Jag vill det ska ske mycket ! Mycket upplevelser.

Japp, sen var det bara att åka hem och fixa bilderna,  så  här är bilder och en videosnutt:

Det finns väldigt mycket linor i en skärm.

Ganska estetiskt tilltalande tycker jag.

Jag ser 4 skärmar nere på det låga hanget.

Här försöker piloterna att komma upp på det stora hanget, men det var
svårt just då, eftersom vinden var NV och det ska vara N på det höga.

Här är min favoritmodell just nu, Arrow som Staufenbiels edition heter
men modellen heter Fredy hos FVK.

Ni ser kardborrebanden på nosen, där kameran satt.

Beredd !

…under min fototripp på Bjärehalvön.

 

 

 

 

 

 

Efter att jag flugit och fotograferat vid skidbacken f.d i Båstad fortsatte resan via Kattvik till Hovs Hallar.
När jag passerade nedanför Norrvikens trädgårdar,  kastade jag ett öga ut i vattnet och såg ett gäng storskarvar, som satt på stenarna.

Personligen är jag inte förtjust i storskarv, då den breder ut sig ohejdat och orsakar skada på växtlighet och fiskebestånden.
Dessa fåglar är väldigt duktiga fiskare och skattar bestånden hårt. Många undersökningar har styrkt detta och vi hör ju då och då, 
om att man förstör  bon för storskarven i närheten av Öland och i skärgården.

Nåväl, jag hade med min vanliga Lumix med normalobjektiv, vevade ner rutan och knäppte några bilder på fåglarna. Så här se de ut:

Den som brett ut vingarna….är han chefen…med en vaktpost eller lakej vid varje sida ?

Den här bilden gjorde jag svartvit för att spöka till det lite…

Jag kom fram till Hovs Hallar vid lunchdags och då var det ju full fart på
världshuset med matgäster. Eftersom det var november,  körde jag min bil
upp där vi alltid förr parkerade, så vi slapp gå så långt. Nu kan vi normalt
inte köra upp,  då de nya ägarna till ett hus har tapetserat vägen med skyltar,
som säger,  att den är privat och efter ett antal meningslösa diskussioner så
utmanar vi aldrig ödet under den varmare årstiden. Men i november, då passar vi på.

Vädret var bra så tillvida,  att vinden var 0 m/sek, varför det var en baggis
att flyga Sparkyn. Det var dåligt ljus som sagt och disigt. Dessutom var det
gott om iskristaller på hög höjd, då det fanns en mycket kraftig halo runt
den bleka höstsolen.

Inga speciella fåglar kunde ses, för chansen finns ju vid Hovs Hallar,  att man
kan se  det  komma en eller annan havsörn som  majestätiskt glider förbi. Men det
enda som syntes,  var en ormvråk.

Nåväl jag flög runt och när jag ändå var i farten, försökte jag plåta restauranten
så gott det gick, med mixat resultat. Det är svårt att bedöma riktning och avstånd
med en fast monterad kamera på modellen.

Jag var sysselsatt med flygning här i ca 1.5 timma, innan jag packade ihop och
fortsatte fotoresan ner till Norrehamn.

Denna trädbilden fick jag med av “misstag” när jag gick med modellen till bilen.

Här står det som behövs !

…är ett flygplan med väldigt goda flygegenskaper.

 

 

 

Jag köpte en begagnad Sparky av en kompis, då dess utseende var attraktivt. Det brukar vara så,

att ser det bra ut, så flyger det bra.

Sparkyn har jag till flygfoto, därför det flyger bra, det är lätt och det kan enkelt bära en GoPro.

Med ett 2200 mA LiPo flyger jag  30 minuter.

För att plåta är detta tillräckligt. Modellen är lätt att landa och man kommer ner på små ytor utan problem.

Det är Thunder Tigre,  som gör modellen.

Tyvärr verkar det,  som om modellen inte tas in till Sverige mer,  eller kanske dess tillverkning har  upphört.

Det är synd, för det är den perfekta nybörjakärran. Eftersom den är så lätt,  blir det inte stora skador vid dåliga landningar.

Själv har jag jagat en ny Sparky en tid och nu fick jag tag i en hos generalagenten CarroCar.

Den kom komplett med motor, servo monterade, acke, reglage radio och  snabbladdare.

Pris ca 1500 spänn vilket man inte kan klaga på.

Firman har extrapris nu på Sparky så den är billigare än vad det står på hemsidan.:

http://www.carrocar.se/tillverkare/thunder-tiger/tt-flygplan/7140/sparky-400-s-c-trainer-el-arf-40-tt4307-a/

Modellen är av bra kvalitet och den förändring jag gjort är att byta ut den växlade likströmsmotorn

mot en ac-motor för 120 spänn. Likaså minskade jag vingens V-form med hälften, för att undvika att

modellen blir gungig,  när man flyger sakta.

En modell som Sparky är ju perfek, t om man flygfotograferar. Bara koppla på LiPon i modellen,

starta sändaren och tryck igång kameran. Sen är det bara att flyga. När du är färdig, koppla bort LiPon,

slå av kameran och sändaren, sätt sen in modellen monterad i bilen, så är det klart.

Det enkla är det bästa !

Så här ser den ut:

Så här ser kartongen ut, som kom med DHL efter 24 timmar !

Lite risiga bilder tagna i dåligt ljus från bild på kartongen.

Lite OT-look eller ?

Vingarna komer i 2 delar, förenas med en balk, som jag bytte till en med mindre V-form.

Delarna som är med. Allt väl fabricerat.

Modellen är lätt. Väger under ett kilo med kameran.

Min nuvarande fotomodell…väl använd och som fyller sin funktion bra.

Motorfästet fick modifieras för att en modern motor skulle passa.

Det gjordes med hjälp av tre stycken Divinycellbitar av hög densitet.. Det blir lätt och starkt.

Genom att limma dessa bitar stärker man konstruktionen, utan att man tynger speciellt mycket.
Motorfästet skruvas sen i materialet med långa träskruvar. Motorn riktas  år höger
och nedåt genom att man lägger brickor mellan motorfäste och Divinycell.

Den alltför stora V-formen togs bor, t genom att balken som ger V-formen ändras om,
genom att man tar bort på ovansidan och lägger till på undersidan. Därigenom halveras V-formen
Jag gör denna modifiering för att minska tendensen till pendling,  när man flyger sakta
Nu flyger den mycket stabilare och renare.

Här syns sprickan,  som uppstod då V-formen minskades. Sprickan fylldes med en balsakil,
som CA-limmades och sedan spacklades den.

Motorn på plats.

Den första likadana motorn jag monterade gick inte som den skulle…
En av statorlindningarna var kortsluten.

…men denna motorn var ok. Nedåtriktad och åt höger för att kompensera torquen.

Den stora skruven hållen kilen, vilket fixerar stället.

Här står min Sparkyrote beredd. Ser ni skillnaden i V-form ?
Modellen flyger mycket bättre med mindre V-form.

Min nya  Sparky flög, liksom den gamla, perfekt med en gång.

När jag gick till bilen, slängde en kaja ett vasst ögonkast på mig…