En dansk F3F-pilot som påverkade

utvecklingen på modellerna.

 

 

 

 

 

 

En konstruktör, byggare och pilot som fick ett stort
inflytande på modellerna man flög med i klassen F3F,
segelmodeller på hang, var dansken Kai Henning Nielsen.

På Nordiska Mästerskapen 1974…41 år sen, kom han
som en bomb och sopade banan med sina medtävlare.

Hans modell, som hette KH-1 var en kompakt modell,
med ganska bred korda på vingarnaoch ca 220 cm spv.

Profilen var inte det som ansågs som det häftigaste,
det var en Eppler 374, men som kanske var den profil
från Epplers serie av profiler för flygande vingar,
som var mest lämpad för vårt hangflyg.

Den hade goda egenskaper och var inte kritisk under
höga belastningar.

Men det som Kai hade på modellen och som var hans
innovation, det var,  att i stället för skevroder, hade
han vridbara vingar.

Experiment med vridbara vingar hade utförts tidigare
, men det var problem med mekaniken, som ställde
stora krav.

Jag har själv byggt ett par F3F-modeller med vridbara
vingar, där jag på den första helt enkelt lät vingstålen,
8 mm pianotråd,  ligga lagrat i ett mässingsrör i
tryckcentrum på vingen och i bakkanten var vingen
ansluten till servot.

Det tycktes funka bra på marken och då man flög
sakta, men så fort jag belastade modellen, låste sig
vingarna eftersom pianotrådarna kröktes lite i
mässingsrören, så de hamnade i beknip.

Detta problem hade inte Kai, då han löst mekaniken,
så det inte kunde knipa.

Kai hade också ett speciellt sätt att flyga. Vi andra,
traditionalister, flög på rakan, mallade in oss för
svängen genom att innan svängen skeva omkull
modellen, så det skulle bara vara att dra höjdroder.

Kai nästan rollade runt till inverterat läge och
svängde i vertikal planet.

Detta gjorde att han flög med hög fart och belastning
hela tiden och behövde inte samla momentum på
rakan för att få tillbaka speeden.

Alla vi som såg på var mycket imponerade av Kai.

Det var något nytt inom F3F.

Kais kropp på modellen var ganska bred, vilket
underlättade inbyggnad av vingskevningsmekaniken.

Ingen kunde hota Kai på detta NM !

Efter detta NM skulle naturligtvis de flesta bygga
kärror med vridbara vingar.
Det blev ett fåtal som fungerade, då mekaniken
ställde stora krav.

Personligen köpte jag en kropp av Bosse Nylund,
som han tog hem från Tyskland vilken var gjord
för vingskevning.

Till kroppen hörde hela mekaniken med kullager
vid alla vridpunkter.
Kroppen var tillverkad av Gewalt och var av hög
kvalitet.

Vingarna skar jag kärnor i frigolit och klädde
med 0.4 mm ply.

Detta var de första vingar jag förstärkte med kolfiber
och modellen fick sin premiär vid SM 1981 på Hven.

Nu var det mycket svag vind vid tillfället,
så jag tror inte ,vi kunde  genomföra tävlingen helt,
men min modell hade potential.
Jag slirade in på 4. plats. Min modell var aldrig flugen
före tävlingen…

Pär Lundqvist byggde en modell i Divynicell med
vingar plankade med 0.4 ply.
Han byggde själv en kullagrad mekanik,  som
funkade bra.

Det funkade så bra, så han blev en överlägsen svensk
mästare tidigt 80-tal nere vid Kåseberga.

Hans modell hette Dryad. Tyvärr har jag ingen bild
på den.

Flera andra byggde om sina Salto till konceptet
vridbara vingar, men ingen fick riktig succés.

Min modell med vridbara vingar drev jag ytterligare
ett steg i utvecklingen.

Jag körde med en helt stel stabbe och sidoroder.
På modellen hade jag en V-stabbe och den hade jag
limmat fast. Alltså inga stötstänger till roderna.

I stället hade jag mixat in höjdroder på vingarna.
Alla vet att höjdrodret ändrar anfallsvinkeln på vingen,
så modellen stiger eller sjunker.

Genom att jag mixat höjd/dykroderfunktionen till
vingen,  kontrollerade jag alla rörelser med mina
vridbara vingar.

Alltså skevroder och förändringar i höjd.

Jovisst det funkade. Jag har inte sett någon annan,
som löst det som jag.

Pär trodde inte mig,  förrän han såg mig flyga med
modellen vid Segeltorp.

Ok, detta var konceptet vridbara vingar.

Utvecklingen fortsatte och detta sätt att svänga
försvann så småningom från tävlingarna.

Nya mer avancerade modeller kom,  som var ännu
snabbare, beroende på nya profiler, nya material
och nya piloter som hade en helproffsig inställning till sitt
tävlande.

Man kan säga att mitten av 80-talet, det var
F3F-modellernas svanesång för den vanlige modellflygaren..

Det krävdes så mycket,  för man skulle hänga med,
att vanliga flygare inte hade de resurser som krävdes,
vare sig i tid eller pengar.

 

Här är omslaget till den danska tidningen med deltagarna i NM 1980.

Längst till vänster Anders Rätzen en av de första svenska piloterna,
som ägande sig åt F3F som proffs.

Tre från vänster stående är Janne Carlsson. En skicklig flygare som gick
sina egna vägar med sin modell “Shark”

Fjärde från vänster stående är John Knudsen från Landskrona.
Här flygande med sin “Sagitta” från Carrera.
Till modellen hade han byggt egna vingar,
vilket gjorde kärran snabb.

Ner till höger knäsittande är lagledaren Lars Strannegård från Gråbo.

I dag är läget annorlunda. Man bygger inte sina
tävlingsmodeller själv, utan vill du ligga  på topp och ha
två modeller av högsta klass, lägg upp 50000 kr
och du är med i leken.

Orsaken att jag skriver detta,  var en tråd jag startade
på danska motsvarande smff:s hemsida, som generade
fakta om bland annat Kai Henning.

Länk till tråden:

http://www.modelflyvning.dk/forum/showthread.php?p=663708#post663708

Kai Henning ligger fortfarande i europeisk topp då det gäller F3F.

Här resultat från VM 2014

Här är en video som visar världsmästaren i F3F vad gäller tid.

25 sekunder 1000 meter med svängar !