…men inga AVA-rter i alla fall.
Då jag ger mig ut med min Ava känns det aldrig avigt, tvärtom så ser jag
fram emot varje flygning med min välflygande Wladimirmodell..
I dag torsdag bjöd vädret på termik och 24 grader. Molnbasen ca 3500 ft
och 4/8 Cu. Vinden svag väst med dragning på VNV.
Dessa förutsättningar pekade ut Tjärby som en lämplig plats att flyga på.
Dels för att hanget bär vid denna vindriktningen och dels för att termiken
är bättre här än närmast kusten av lätt förstådda skäl.
Sjöbrisen tar längre tid på sig att komma in till hanget, varför man får en
viss respit, innan det är kört.
Kommer sjöbrisen, kan det ändå finnas nybildningar av Cumulusmoln,
då sjöbrisen som är kall luft rinner under den normala luften som finns.
Ovanför sjöbrisen finns luft, som beter sig som om den vore i kontakt
med marken och som då den släpper och stiger, kondenseras fuktigheten i den
och det bildas vackert vädersmoln.
Men för att kunna fånga termiken måste man upp ca 250 m.
Det vet jag erfarenhetsmässigt, att den höjden måste man ha
för att få anslutning.
Men då jag startade, fick jag en stark blåsa på redan 40 m höjd,
som jag hängde med till 450 m.
Jag landade, då Pär kom, för jag ville plåta, då han startade
sin OT-modell.
Efter Pärs start skulle jag själv flyga igen efter att ha hängt
på en kamera, men det visade sig, att termiken var borta…
Märkligt, men det funkar här med ganska bestämda intervall.
Termiken småpuffar inte, utan den släpper i stora sjok med
tidsmellanrum. Jag startade just då det var dött, så det blev
att kana fram och tillbaka på hanget i stället för att flyga termik.
Dock släppte ett stort sjok och vi åkte båda upp. Jag brukar säga,
att når du 250 m, då är det lugnt. Då har man så mycket marginal,
som behövs för att kunna hålla sig uppe säkert.
Jag flög i alla fall i 3 timmar i dag och om inte annat,
testade jag min fasilsafefunktion ordentligt.
På 75 m höjd i lovart stängde jag sändaren, för jag ville kolla,
hur modellen reagerade.
Det första som hände var full broms, sen full höjd och
lite sidoroder.
Naturligtvis stängdes motorn av.
Efter 2 varv i luften hade Avan stabiliserat sig i en sjunkande sväng.
Svängen var flat och sjunkhastigheten stor.
Eftersom Avan var på väg ner just vid kanten av en sädesåker,
lät jag den landa själv.
Det gick utmärkt. Modellen tog mark och landningen blev perfekt
för att vara en FailSafe landning.
Inga skador. Efter landningen slog jag på sändaren igen och
mottagaren band omedelbart, efter 2 sekunder, till sändaren och allt var ok.
Det kändes skönt att veta, min inställning för FailSafe var ok.
Kl 1500 landade jag och var nöjd med dagens flygande.
Så här såg det ut där jag flög, om ni skulle glömt det….
Denna björk bjuder på magnetism för vissa modeller….
fast den börjar se liten vesen ut…
Det var verkligen fint termikväder…
…med nybildningar hela tiden.
Monsterbocken på Tjärby har fått ett om inte blått så i all fall ett gult öga…
kustbygd
En varelse med skarpskuren näsprofil…
…han hade behövt lite mer markerad nos…
När man ser grenverket på vintern, kan man inte tro det producerar så mycket löv…
Någon sträcker huvudet mot skyn…
Att ett träd kan behålla livskraften med en sådan ankommen rot…
…jag menar, hur kan den klara det ?
Man kan förstå, att skeppsbyggarna för 300 år sedan hade eken som sitt favoritträd.
Byggarna kunde ju med eken få ut just de former, som behövdes på spant och annat.
Den stora ekskogen på Visingsö planterades av bland annat Per Brahe och av staten på
1830-talet för att säkra vår flottas behov av virke till fartyg.
Numera byggs ju örlogsfartyg icke av ek, men skogen har levererat ek till ”Göteborg”,
Wasamuseét och andra byggen.
Denna monolit eller ensamma sten restes under bronsåldern eller
tidig järnålder.
Dessa perioder omfattar tiden 1200 F.Kr-1000 E. Kr. alltså ca 1000-3000 år sen.
Jag har skrivit om det tidigare, men hur tror ni det lät,
när människorna som gjorde jobbet diskuterade under resningen
av dessa stenar ?
Undrar om det fanns diskussion överhuvudtaget…
Eller om en bestämde, att så ska det vara !
Jag tror inte, man diskuterade sättet att resa. Man hade
tusentals års erfarenhet hur att göra det att luta sig emot.
Likaså undrar jag, hur mycket man behandlade stenens yta,
så den blev hyfsat jämn…
Tror ni denna är behandlad på nåt sätt ?
Tänk om man kunde spelat in, vad som sades då
för 2000 år sen i samband med arbetet….för man
måste ju ha pratat.
Jag skulle ge en peng för att få veta, hur det lät…
Ingen monolit här inte, utan här kommer en gosse med ungdom i sinnet.
Ingen stugsittare i alla fall
Färdig för start…
Kom igen Pär…
Sådärja…
Nu gäller det bara att gneta upp sig.
För annars finns risken, man hamnar i träd eller buskar…
…men erfarenheten segrar.
Och Sm 2-an från 1951 svävar på…
Det är en estetisk upplevelse att se solen
lysa igenom en sprygelvinge klädd med siden.
…av tidens tand oberörd…
Den gamble ska landa sin Ava…
…vilket här är en piece of cake…
För här är fritt från hinder och god plats.
Så det är ju bara att hämta hem…
..och förbereda hemtransport…
…nöjd efter dagens 3 timmar i termik.