…kan vara en lisa för själen.
Jag tycker denna årstiden, trots sina brinnande färger, kan var aningen tråkig…i brist på bättre ord.
Det känns ibland som en blöt yllefilt över både axlar och sinne, då det regnar, 5 grader varmt och blåser 9 m/sek…
Jag blir inte speciellt inspirerad att starta något nytt. Man sitter och vegeterar ut tiden…Inga böcker lockar i hyllorna och jag har mycket av den varan..
Det kan kännas lite, som vore man vilse i pannkakan.
Men…ibland blänker det till i vädret. En högtrycksrygg kan poppa upp och ge oss stabilt väder.
Det skedde häromdagen, som uppenbarade sig med molnfri himmel, solsken och i stort noll vind.
Livsandarna började krypa ur sina hålor och pockade på nya upplevelser. Alltså, jag tog mig till stranden vid Lagaoset, som är min favorit då det gäller strövtåg och utrustad med min telefon, som får tjänstgöra som kamera, gav jag mig åstad.
Jag möttes av en fullkomligt stilla Laholmsbukt, belyst av en något blek sol. Stranden enda invånare var en tysk turist som fiskade för the big catch.
Jag följde den något ringlande strandkanten i hopp om, att finna något att dokumentera. Trots, att vi har haft hårda vindar, hade inte mycket inträffad, som påverkat naturen vid stranden.
Det som jag märkte, var hur nya stranddyner byggts upp av sand, som deponerats av havets vågor och som vidareskickats av vinden till pånyttfödda dyner.
Jag läser ibland hur “experter” säger, att stranden “försvinner” på grund klimatförändringar…jag är ingen expert men jag har 50 års erfarenhet av promenader i området och jag har relativt goda kunskaper i aerodynamik, vilket styr förflyttningen av sand.
Deras utsagor väger lätt för mig.
Efter att ha kommit till parkeringen vid Tönnersa Strand, gick jag upp i skogen, med viss möda, eftersom det var väldigt blött efter regnandet, så jag kunde fortsätta gå genom skogen tillbaka till Lagaoset.
Inte var det mycket fågelliv, men det var rofyllt att i härligt väder spankulera längs stigen och bara leva.
En fågel såg och hörde jag och det var den större hackspetten. Det kommer ett senare inlägg med bilder om denna flitiga entreprenörs arbete bland tallarna.
Åter i bilen på parkeringen konstaterades att jag gått 7 km och fått laddat mina inre batterier fullt.
Nu var jag redo att ta mig an världen !
Här nedan lite av mina ögonblick, som är dokumenterade av min Ifånes kamera.
Häng med om du har lust !
Den trehornade träbocken stod och tjurade…
Lagaoset som jag såg det.
En sådan vy slappnar vardagsmänniskans sinne.
Strandkanten beströdd med alträd som blivit amfibiska efter det myckna regnet.
Storkskarven har sitt eget hangarfartyg just i Lagans mynning.
En liten säl…nja, snarare en trädpinne…
Strandens högsta dyn, som sakta men säkert växer.
Vinden betvingar det starkaste träd…
Tallarnas grenar rättar in sig i vindens riktning.
Inte ens Yggdrasil hade kunnat stå emot…
Denna vy kan vi glädjas åt, vi som bor vid en kust…Hade vi bott i Gislaved, hade vi sett granar…
Även en stilla dag kan skyn bära med sig dramatik…