HYPERAVAN HAR NU LOGGAT MER ÄN 700 TIMMAR

HyperAvan,

nådde efter 7 år och 3 månader

700-timmars gränsen för flygande i termik.

Min HyperAva, som jag köpte 2008 och flög för första gången med,
den 14 Mars 2009, passerade i dag 700 timmar loggat i termik.

Den har nu 701.5 timmar i termiken. Med en snitt TAS på 50 km/timmen
blir det tillryggalagt i sträcka mer än 35000 km…

Låt mig slå fast, att denna modell, konstruerad av Vladimir i Ukraina,
är den som berett mig mesta flygglädjen.
Det är en modell, som är utomordentligt välflygande, om man
trimmat den rätt. Modellen har en mycket bra profil med en polar,
som tillåter snabb flygning exempelvis mot vinden, utan att man
behöver betala den ökade hastigheten med stor höjdförlust.

Att höra det laminära susandet från vingarna, då man glider
200 m upp, är en härlig upplevelse. Jo, Avan hörs långt, då man
flyger.

Det är som en orgel i skyn, med ett milt crescendo.

Jag kan inte klaga på något väsentligt, vad gäller min HyperAva.
Det jag ändrat är, att jag bytt ut metallskruvarna, som håller
vingen mot polyamidskruvar.
Först trodde jag, de skulle vara för klena, men det har aldrig varit
problem.
Däremot har plastskruvarna räddat vingfastsättningen i vinge
och i kropp två gånger. I stället för söndrig vingsadel och trasig
fastsättning i kroppen, blev det ena gången en knäckt skruv och
andra gången båda plastskruvarna.

Bromsarnas mekanik har jag ändrat såtillvida, att i stället som
var avsett att ha en komplicerad mekanik till bromsarnas
manövrering , monterade jag en torsionsfjäder, som är en
0.25 mm pianotråd, på bromsklaffen, som förspänd strävar
efter att stänga den.
Aktivera bromsen gör jag genom att en servoarm direkt påverkar
klaffen.
Servot har jag flyttat till mitten av klaffen. Har fungerat perfekt
så här i sju år. Jag har två lägen på bromsen, 45 eller
90 grader klaff.

Med 90 graders klaff, om jag dyker, överskrider jag inte högsta
hastigheten, där strukturen riskerar förstöras.
Det känns tryggt, om jag måste bränna höjd snabbt.
Jag såg, att Vladimir infört systemet med torsionsspända klaffar
på andra av sina modeller nu.

För att skydda fenan har jag för säkerhets skull dragit en 1.5 mm
kolfiberstång från fenans undersida och ankrat stången kroppen.
Kanske onödigt, men flyger man som jag ibland på svåra ställen
och framför allt landar, så vill jag ha säkerhet. Tråkigt att behöva
åka hem därför fenan slagits ur läge vid en landning.

Min motor är en 10 år gammal Mega av ganska mesigt slag.
Den fick nya lager förra året och går perfekt. För för mig är det
så att Avan en segelmodell, inte en motorkärra.
Däremot har jag lagt i en 3-cells acke på 3.6 Ah. Bättre att tynga
med batteripower än att lasta i bly. Jo jag vet jag kan använda 4 celler,
men jag har gott om tid och har inget behov att ha en segelmodell,
som stiger som en raket. Jag vill inte ändra något som fungerar bra !

När jag bytte och satte i Turnigys tunna skevservo till sida och höjd,
fick jag lägga i tyngd i nosen ca 70 gram för att balansera ut
viktökningen i fenan med de tyngre servona..

Perfekt att använda är de zinkvikter, som däckfirmorna använder
vid balansering, för de är försedda med självhäftande tejp, vilket
gör de lätta att fästa.
Vill du inte tigga, finns de billigt att köpa hos kinesen.

Det tog mig 50 timmar, innan jag kunde säga, jag kunde flyga
min HyperAva.
Så ska man plocka ut, vad den kan prestera krävs träning. Viktigt
då du flyger HyperAvan är, att du inte flyger den för sakta. Du ska
heller inte, som jag påpekat vara rädd att banka omkull, då du
kurvar i trånga blåsor.

HyperAvan har berett mig oändligt fina flygupplevelser, så jag
rekommenderar den av hela mitt hjärta och all min erfarenhet.
Du kan köpa den hos Lennart och hans firma RC-Teknik.
Han levererar snabbt och är serviceinriktad.

En annan fördel att flyga med Vladimirs modeller är, att om
du smällt och behöver en udda del, exempelvis del av yttervinge eller
spryglar, så fixar han det för dig.

Inte trodde jag, att den skulle bli så långlivad, efter allt min HyperAva
varit med om.

Jag minns min andra flygdag med kärran. Min radio då var en
Graupner MC-24 Gold Edition, som var ompipad till 2.4 gHz med
en Spektrummodul för Graupners Mc 24 serie.
Min flygning gick bra, men då jag funderade över landningen, fick
jag pipvarning från sändaren om låg spänning…
Adrenalinet flöt omedelbart till och tankarna for genom skallen
under korta sekunder, då jag insåg, att min modell kunde gå åt pipan.

Omedelbart stängde jag av motorn, drog full aerodynamisk broms
och brände bort höjden, så fort jag kunde och låg sedan på en snabb
final mot den planerade landningsytan.

Hela tiden detta skedde, tutade spänningsvarningen i sändaren,
vilket ytterligare spädde på stressen och jag såg i displayen , hur
spänningen i sändaren sjönk oroväckande snabbt .

Men allt såg för ögonblicket bra ut och jag bedömde att detta
kommer att lösa sig, eftersom landningen var 4 sekunder avlägsen.
Jag flöt ut en halv meter över marken. Jag tänkte i det ögonblicket,
att jag trycker ner modellen, men marken var inte just då inbjudande
att göra det och jag hade som sagt känslan, att detta löser sig ändå.

Att det inte löste sig ändå, fick jag bekräftat, då min sändare slocknade
pang !

Att jag inte tryckte ner Avan, fick jag alltså ångra direkt.

Vad hände ? Modellen gick omedelbart i FailSafe, vilket jag inte varit tillräckligt
noga med, då jag programmerade. Jag hade haft trottelspaken i lite fel läge,
då jag programmerade.
Jag skyller på åldern…

Följande inträffade: Motorn drog på knappt kvartsgas, bromsarna åkte in
och modellen steg sakta i en flat sväng.
Jag kunde inte göra ett biddevitten. Bara se på och jag kände mig ganska
vesen och hjälplös i väntan på något oundvikligt..

Nu hade jag tur, för efter ett varv sjönk den i medvinden på början av
andra varvet och landade aningen burdust i ett stort buskage.

Dit jag sprang, om inte för annat så för att koppla ur acken,
så inte reglaget skulle brinna upp, då propellern stod och hackade på en gren.

Blev det skador. Ja, jag fick 3 hål i klädseln på den vackra vingens
undersida och en sprygel sprack. Det grämde mig att få en splitt ny modell
skadad men det var i och för sig snabbt lagat, då jag kom hem.
Acken i Mc-24 sändaren bytte jag till Lipo 3 celler och kapacitet 4.2 Ah.

Den gamla acken, en Mh på 3.5 Ah var kass. En cell var helt död
och strömmen, som kunde passera den defekta cellen var för lite,
för att driva sändaren.

Men tänk om jag haft riktig otur och haft lite mer höjdroder programmerat ?
Då hade den försvunnit bort över bygden. Eftersom jag hade 3.6 Ah Lipo,
som gick på 1/4 trottel, hade motorn tuggat på ganska länge.
Troligtvis då motorn så småningom stannat på kanske 4-500 m höjd,
då hade modellen troligtvis gått in med stadigt ökande hastighet i en
störtspiral och vid smällen mot marken, hade min nya HyperAva snabbt
blivit förvandlad till flis.

Förra året på sensommaren drog jag i ett okontrollerbart läge rätt
ner i en vedstapel….

Varför det då ? Jo jag hade startat med fullt nos upp trim på stabben,
och jag hade glömt lägga in blyet i nosen, efter att jag hade haft bort
motorn.

Så vid starten stack Avan rakt upp i en looping, som jag inte kunde
dra mig ur, då jag var för lågt och den slog ner i vedstapeln, så bitarna yrde.

Mittdelen av vingen var svårt skadad. Stabben sönderslagen och nosen
såg ut som en sprängd blommande tulpan. D-boxen på centralvingen
var i småbitar på båda sidorna av kroppen. Spryglarna var krossade,
men tack vare kolfiberstripsen hängde delarna hyfsat ihop,
så jag kunde restaurera spryglarna.

Jag tänkte först köpa nya vingar, men så sa Rolf-Erik i Herrljunga,
att Lennart hade D-boxar, man kunde köpa. Jag beställde två bitar,
klippte till de, så de passade över skadan.

Eftersom D-boxen var krossad på båda sidorna av mittvingen,
rensade jag bort allt trasigt, gjorde nya spryglar där det behövdes
och limmade dit dessa.
Sen blev det slipning och noggrann tillpassning för den nya D-boxen i
kevlar/kolfiber och limmade den med långsamthärdande epoxie
från BilTema.

Innan jag limmade D-boxen laskade jag kanterna på nya boxen
och på vingens D-box , samt tvättade med aceton där den nya skulle fästas.
Det nya laminatet fixerade jag hårt med en riktigt bra tejp .

Det blev så bra, att jag inte behövde slipa efteråt. Vingen klädde
jag om med Oralight. Tog tid att få bort gammal klädsel, men
det löste sig med mattknivsblad. Klädde först undersidan och sen
översidan.
Där Oralighten slutade ovanpå D-boxen låste jag klädseln med
en remsa genomskinlig tape.

Nu har ju kärran, med nödvändighet, fått lite småskador igen,
som jag reparerat med tejp, men till hösten blir det helrenovering
med ny klädsel på vinge, fena, och sidoroder samt en slipning och
sprutning av kroppen.

När jag sprutar använder jag AD Bildelars akryllack i sprayburk.
Den är suverän. Täcker bra och torkar på ett par minuter.
Ok den kostar 120 spänn burken, men hur mycket målar man
på ett år ?

Som sagt, här är bilderna, då jag passerade 700 timmar.
Nu visar loggen 701.5 timmar !

Jag har två splitt nya fina segelmodeller därav en Ava Pro
som i stort sett bara är provflugen. Får väl ta mina HyperAva ur
tjänst lite tidigare, så jag får några timmar i luften med de andra
två modellerna.

Bilderna har jag tagit, samtidigt som jag flög och det är inte
helt lätt, om det ska bli något av det…