Här är sista delen av min redogörelse för SM i OT.

Nu har jag kommit till botten av lådan med bilder och här får ni de sista
av mina editerade bilder från Rinkaby.

Jag hoppas, bilderna har glatt någon och att de gett andra en känsla av
vad flygning med OldTimermodeller innebär.

Som jag sagt tidigare, har jag inte kommenterat sådant, som borde vara
självklart.

Vidare har jag inte skrivit ut namn på alla deltagare och deras modeller.

Jag är dålig på “modellkännedomen” och i stället för att avslöja mina avgrundslika
brister i kunskap om friflygmodeller,  låter jag bilderna stå utan text.

Mina referat från OT SM är skrivna från en relativt ovetandes syn på ämnet.

Men det jag är ute efter, är att försöka skapa en känsla av nyfikenhet och
vilja att veta mera hos betraktaren.

Jag lyckas inte alltid, då urvalet av bilder inte är lätt.

Sammanlagt tog jag 4000 bilder. Då är risken att det spektakulära
blir viktigare än helheten…

Sammanlagt har jag lagt upp cirka 500 bilder från OT SM i Rinkaby.

När jag fotograferar från en tävling använder jag ett normalobjektiv
med 18 – 55 mm.

Att använda ett stort zoomobjektiv är problematiskt.

Därför föredrar jag det lilla objektivet, för det ger en viss frihet i
hanterandet utan krav på stöd.

Bilderna på flygande plan har jag tagit med 1/2000- dels sekund och
i något fall 1/4000-dels sekund.

Jag offrar lite ljus på skärpans bekostnad.

Övriga bilder kör jag i “Auto/Sport-läget”. Det är enklast.

Att ta bilder är ingen större vetenskap, men att editera,
sammanställa och lägga upp på bloggen är tidskrävande.

De inlägg jag lagt upp har säkert kostat mig 40 timmars arbete…..

Men som sagt, jag är intresserad, därför är jag motiverad.

Jag kom att tänka på en sak. Kanske de flesta av besökarna på bloggen
inte vet hur en friflygtävling går till ?

Här kommer en mycket schematisk redogörelse:

Om vi flyger någon av segelklasserna, bestäms det en maximal (max) flygtid.

Tiden tas från det ögonblicket då modellen kopplar ur från linan.

Linan kan vara 50 eller 100 m lång beroende på omständigheter.

Eftersom modellerna är friflygande och bra på att ta termik,
måste piloten ha en anordning, som begränsar flygtiden.

Man har vad man kallar en “fuse”. Det innebär  att man
har en lunta, som glöder med en känd hastighet.

Denna glödande lilla lunta skall efter en bestämd tid bränna
av ett gummiband, som håller stabben på plats.

När gummibandet med fusens hjälp bränts av, slår stabben upp
i ca 40 graders vinkel med hjälp av ett förspänt gummiband
och modellen ska då gå in i en flatspin  eller kontrollerad stall
och landa oskadd.

Nu använder man mycket mekaniska eller elektroniska
verk, som via en roterande axel drar en tunn tråd,
som aktiverar just “stabbe upp” funktionen.

Hade man inte fusen,  skulle hälften av planen flyga bort.

En vanlig maxtid är 2 minuter. Betänk om vinden är 5 m/sekunden..

Då kan modellen på 2 minuter driva iväg 600 meter !

På en gummimotordriven modell fungerar det
precis som på en segelmodell.

När det gäller modeller med förbränningsmotor, har man två maxbegrepp:

Dels har man en maximal motortid och efter att den gått ut,
aktiverar timern en bränsleavstängare så motorn stannar.

Sedan när modellen förhoppningsvis ligger  i en termikblåsa,
kommer timern efter till exempel 2 minuter att fusa modellen.

Alltså stabben fälls upp och modellen kommer kontrollerat ner utan skador.

Som med alla mekaniska system så krånglar saker och ting ibland.

En del system är mycket komplicerade och ställer stora krav på precision.

Men i det stora hela fungerar det bra.

Ja, så går det till ungefär.

Om någon vill ha en speciell bild i fullsize  maila till mig, så kan
jag skicka över den.

Resultatet av SM kommer att publiceras på SMOS hemsida:

http://www.smos.info/

Klicka på: Reportage och resultat

Nu de senaste bilderna:

Hasse, som var “spanare” för Curts modell, som inte fusade,
han blev trött i armarna av att hålla kikaren, så han påkallade stöttande hjälp…

Som ni kan se är Rinkabyfältet “Friflygvänligt”.

Efter att ha hållit kikaren i 25 minuter, förstår jag,
att Hasse började bli trött i armarna,
…men medge att  bilden har sina poänger.

Curts medhjälpare Erika. Jag undrar, vad hon egentligen tänker om modellflygande ynglingar…

Curt och Erika

Freddy beredd

Blicken i fjärran…mot målet…en max

Göran, elegant i vit skjorta.

Överallt på fältet,  små grupper av flygare

Nu är det dags

Upp i den goda luften eller…

Ser ju bra ut på linan i alla fall.

Det är nästan heltäckande moln, men dock, det fanns termik.

Snart urkoppling

Göran med kritisk blick och tersuret i näven…

En Wakefield är i dag på sitt sätt en anakronism, framtvingat genom de regler,
som rådde då klassen instiftades på 30-talet.

Man kom empiriskt fram till den då optimala formen,
vilket i dag känns  som en något främmande fågel,
då vi är vana vid strömlinjeform och hitech.

Men en klassisk Wakefield som är vältrimmad flyger osannolikt bra.
Allt uppdraget av några gummiband…

Markku med en av sina stora modeller

Jag tror jag såg modellen hade byggts på 70-talet.

Namnet på kroppen “SIPL” undrar vad det står för ?

Nu vet jag tack vare Ronald Borg.

Det betyder Suomen IlmaPuolustusLiitto

som i sin tur betyder ungefär “Finska Luftförsvars Förbundet (eller Föreningen)”.

Curt Strömdahls “Cyklon 53”

Ännu en välbyggd och välflygande modell från hans hangar.

Fokuserad

Tofsviporna samlas inför den förestående flytten.

Nu flyger dessa inte på det sättet de flyger tidig vår,
då de flyger slumpmässigt och oregelbundet .

Nu flyger de mera målmedvetet inför den
långa resan till värmen.

Start

Snyggt !

Modellflyg är en estetisk upplevelse.

Om vi talar om kontraster… jämför hjulen och propellern i relation till modellen…

…allt är anpassat på effektivitetens altare.

Åkes modell ägnade sig åt lite oplanerad aerobatik efter start.
Men efter den lugnat sig, flög den mycket bra.

Den kunde till och med loopa kontrollerat…

Åke håller kollen

Åke Gustavsson Torekov

En blivande OT-pilot från Danmark.

Tidvis tjockt i lufthavet.

Med och utan fjädrar…de flyger i samma termikblåsa.

Hasse ska släppa Curts kärra.

Iväg !

Men det var medvind nästan…

Vi satsar igen !

Nu ska det väl gå…

Sådär..

Nu är det värsta gjort…

Nu är det upp till modellen och byggarens möda.

Lars Larson på väg in i ringen…han är bland de bästa
att välja rätt startögonblick enligt min mening att se det.

Markkus “Kuha” som betyder “Gös”

En stor modell som verkligen “glidflög” i skyn…

…med en majestätisk utstrålning.

Ännu ett konstverk av Markku.

Kan inte namnet på denna modell producerat av Markku…

Klassiker

Antti Nurmesniemi är ju en välkänd möbeldesigner i Finland,
men om han designat denna modellen, det vet jag inte.

Vår norske vän trimmar och förbereder. Tyvärr hans namn…?

Birgits vakthund

Vovven som höll ordning runt sekretariatet…

Dags att ta till skyarna…

De som såg på starten….i deras ögon var det …förväntan.

Denna modell inte bara erövrade skyarna över Rinkaby, den gjorde det med pondus.

En av de bilder jag kommer att minnas från SM i Rinkaby.

Markkus hjälpare hämtar

…och han är lika glad för det.

Närbild på Markkus “Kuha”.

Denna ynglingen har mer än 70 års modellflygerfarenhet !

Markku är noggrann med förberedelser.

…för det är de små detaljerna som fäller stort utslag i slutet.

Boris, den finske operasångaren med sin assistent på väg ut.

Ser ni uppbyggnaden av nosen ?

Mellan longerongerna är det infällt balsa…

Fastsättning av stabben

Matti  Pyykkö släpper Markku Tähkäpääs modell.

Vacker modell.

Ser ni hur formen på nosen och stabilisator med fena harmonierar och bildar en enhet ?

Strävan uppåt

Urkoppling som synes…

Finska depån

Det strävsamma paret fru och herr Strömdahl på väg.

Ingemar Knivf hastar förbi med linan.

Nu ska du iväg !

Än en gång, det är vackert med friflyg !

Det som för mig var bästa upplevelsen.

Att få se  Markku Tähkäpääs modeller flyga , som i sig är konstverk, är en ynnest !