…att inte tro sig kunna ha inspiration att förnya innehållet…
…på en blogg kan ju tyckas vara en mardrömstanke.
För att presentera nytt material, det är ju det, som är själva grunden
att ha en blogg.
En blogg som inte uppdateras regelbundet, den kommer inte att ha några läsare.
Lyckligtvis verkar min hjärna vara full av uppslag, så det har aldrig
saknats idéer till poster för min blogg.
Som jag skrivit tidigare, att det fina med en blogg det är,
jag kan skriva precis, vad jag vill !
Jag har ju angett, min blogg ska handla om “Flygkultur” och med
det menar jag allt, som på något sätt har anknytning till begreppet “Flyg”.
Det går ju alltid att diskutera, vad som hör till “Flyg”, men jag har försökt
hålla mig till sådant, vilket man lätt kan koppla samman med fundamentet
för bloggen.
Sen inser jag, att det kan behövas annat också, för att variera sig och
presentera något oväntat. En del tycker det är ok, andra tycker kanske
att det inte är i enlighet med den proklamerade ämnespolicyn, jag har.
Men det är så, jag kan inte tillfredsställa alla åsikter eller önskemål.
Som ni säkert märkt, slirar jag ofta in på natur, dels beroende på att
jag är ytterst naturintresserad och dels tror jag, att landet vi bor i
danar oss, eller i alla fall har danat oss till, att bli mer eller mindre
hårt knutna till naturen.
Enkelt uttryckt, så har vi naturen alldeles inpå oss.
När jag gick i Realskolan, var jag aktiv i något, som då hette SFU,
vilket uttytt var Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförbund.
Faktiskt var jag med och bildade avdelningen i Halmstad omkring
1957-1958. Det var då, mitt fågelintresse väcktes.
Nu, efter mer än 50 år har detta intresset kommit tillbaka med
mera tyngd än förut och jag kommer att bland alla mina andra
intresse att ge ornitologin högre prioritet.
Fast jag vet inte, hur jag ska hinna…egentligen.
Jag har träffat ornitologer sista tiden och jag märker, vilken
oerhörd kunskap de besitter. De säger att intresset för fåglar
är större i dag än för 50 år sen. Kunskapen är också bättre i dag.
Denna kunskapsökning beror en del på de tekniska framsteg och
innovationer, som hör till tekniken.
Exempelvis kikare och kameror är i dag mycket bättre, lättare att
hantera och lättillgängligare. Allt detta ökar möjligheterna att skaffa
sig kunskap.
Mobiltelefoner med SMS ger möjlighet att meddela intresserade ,
att en viss art är observerad där och där.
Hemsidor på nätet skapar noder, där man kan få information.
Jag märker, då jag kommer i kontakt med ornitologer, att de har
väldigt fin utrustning.
Vi hade vanliga kikare för 50 år sen, idag har man tubkikare, som
kan kosta i stort hur mycket som helst.
De flesta jag talat med har kikare för 15-50000 kronor.
Jag har en enkel tubkikare jag fått av min broder, som ska köpa en ny.
Det verkar, som de flesta ornitologer i dag kombinerar sitt fågelskådande
med fotografering.
Jag har träffat ornitologer, som har objektiv, vilka kostar 125000 kronor…
Förstå, att när jag kommer med min kamera med det i jämförelse,
billiga objektivet, att jag känner mig, som varande den absoluta dilettanten.
Men det är för min del, inte utrustningen som räknas, utan det är
den upplevelse jag får, när jag tar mina bilder och då jag kollar mina bilder hemma.
Att bilderna kan vara av dålig teknisk kvalitet, det kan jag acceptera,
för min utrustnings tekniska prestanda vet jag har svårigheter att
skapa bra bilder tekniskt sett, om det till exempel är dåligt ljus.
Men jag är ändå nöjd, för jag har gjort något och jag har försökt göra
det bästa av situationen.
Aldrig kommer jag att köpa objektiv för 125000 kronor, jag har mina
andra intressen, jag kommer att lägga de pengarna på.
Men jag kommer att köpa en hyfsad tubkikare.
Så är det med detta i alla fall. I dag var jag ute och fotograferade
lite i det dåliga ljuset. Inte bara ljuset var dåligt, objekten jag
avbildade med kameran rörde sig hastigt och då fick jag naturligtvis
använda ganska korta exponeringstider, vilket ytterligare pressade
min kameras kapacitet.
Kanske största problemet för mig är de långa avstånden,
som tvingar mig att dra upp bilderna mycket.
Men det blev bilder av den typ, jag brukar presentera.
Suddiga, lite mörka men för mig uttrycker de en känsla och det är det, jag är ute efter.
Här kommer några av dagens skörd, så håll tillgodo:
Den eviga tornfalken vid Oceanhamnen stod troget och ryttlade på sin vanliga plats.
Fjällvråken stod borta vid Biltemas lager och ryttlade i blåsten.
Ända tills han fick syn på ett bytesdjur…
…och han slog…
…fast han slog väldigt försiktigt.
Inte direkt modellflygväder…
…vilket gräsandhanen också tycker, så han kör huvudet under ytan
för att slippa se gråvädret…
Bläsänderna var livliga i sitt uppträdande…
…och hela tiden matletande…
Bläsanden är lätt att känna igen.
Bläsanden är en simand, den dyker alltså inte efter föda…
Knipan är en dykand, som dyker efter föda.
Man kan se skillnad på en dyk- eller simand genom att simandens stjärt,
kan man säga ligger ovanför vattenytan, medan
dykandens stjärt ligger i vattenytan.
Här ser ni simanden till vänster. Kolla stjärtfjädrarna, de är över ytan.
Knipan hon dyker ofta och glatt.
Ser ni fjädrarna på ryggen ? Svarta med vita konturer.
På väg hem såg jag grågäss och vitkindade gäss.
När jag stannade 40 m från fåglarna flög grågässen omedelbart upp.
Vackra djur i all sin oordning i luften.
Den typiska teckningen på ovansidan av stjärten.
Konturen av en tornfalk får avsluta dagens bildskörd.
