I stället för att flyga…

…låter jag mina tankar sväva iväg med mina fantasier…

Återigen…skitväder för modellflyg.

Jag kan skatta mig lycklig, för den fina dagen med
hangflyg jag fick på Hovs Hallar för knappt en vecka
sedan.

Men denna dagen innebar, som vanligt, regn och
sydvästlig vind.

Vad gör jag ? Inte kan jag sitta hemma i dvala framför
en tv och vänta på något som ska hända, men som
aldrig kommer att ske.

Min tid är för dyrbar för sådana totalt passiviserande
meningslösheter.

Vad återstår ?
Jo att ge sig ut i naturen med en kamera.
Då vädret är disigt och grått, råder det inte de bästa
förhållandena för att fotografera, men man kan aldrig veta,
vad som kan fånga ögat under ett strövtåg med naturen.

Min kos ställdes till Östra Stranden i Halmstad, där jag inte
promenerat speciellt mycket.

Alltså framåt marsch ! Mot Fylleåns mynning 4.5 km söderut.

Stranden var människotom, så när som jag och en kvinnlig
energisk stavgångare.

Jag brukar i regel finna fotomotiv längs en strand, men i dag
var det magert.

En rejäl vinterstorm från nordväst hade burit iland fynd
från havet. Men det har ju inte varit en storm sen mer än
ett år. Då jag var liten, hade vi alltid en vinterstorm…

Enda strandfyndet var ett kolfiberspö, som låg flytande
just i strandkanten. Fördelen med kolfiberspö är just,
att de flyter i vatten.

Jag tog upp det ur vattnet och satte det i sanden.
Då jag kom tillbaka efter att ha vänt, var det borta.

Hoppas det fann sin rätta plats hos en fiskande person.

Efter ett raskt marscherande kom jag fram till åns mynning,
vilket inte idag bjöd på något speciellt.

Den enda tanken som väcktes hos mig, var att jag
avundades den lycklige ägaren till ett av husen,
som ligger just i anslutning till havet.

Hempromenaden förlade jag till dynlandskapet för att
få lite omväxling och utsikt in över den strandnära
naturen..

Det enda som kom att påverka mig där, var två
lösspringade Rottweilerhundar, som lösa hoppade runt .

När hundarna sprang emot mig , stod jag stilla hävdande
mitt revir, då jag vet, att unga ouppfostrade hundar triggas
av plötsliga rörelser.

Jag bad de två hundägande damerna kalla in sina hundar.
Om hundarna löd ?
Glöm det. Hundägarna hade noll koll på sina djur.
Deras ihåliga argument då jag bad dem kalla in sina djur var:

“De är ju så unga”…

Dock, incidenten avlöpte för mig utan skador och min nu något
mödosamma promenad i dynerna fortsatte längs en av de
oändligt många stigar, vilka badgästerna trampat upp.

Vid ankomst till bilen efter 2 timmar och 10 minuter kollade
jag hur långt jag promenerat enligt min gps. Det blev 9.4 km.

Det fick vara nog för denna dagen.

Hemkommen, eftersom jag fortfarande hade energi, plockade jag
ihop en segelmodell för att kunna åka till Tönnersa Strand
och få lite hangflygning, då vinden vridit till väst.

Tyvärr, fick jag annat emellan, så det bidde inget. Inte ens
ett handkast….Modellen blev stående, som ett uppmanande
utropstecken i hallen, påminnande mig, att vi borde flyga…

Men jag tog lite bilder vid denna promenad i lätt duggregn
och tillsammans med bilder från i förrgår, visar det,
vad jag mötte vid Laholmsbuktens stränder.

Trots att inget hände, som avvek från det förväntade,
fick jag många intryck med mig hem att låta tanken leka med.

Därför bidrar en promenad för din själs stimulans och ditt
eget kroppsliga välbefinnande.

Om du har lust så häng med !

Förresten, jag var och promenerade i fredags nere vid
Skummeslövs Strand.
Aldrig har jag mötts av så nedskräpat klitterlandskap.
Det var en bedrövelse att se.

Men de boende i Skummeslöv har fått en ny fin
badbrygga, som pekar som ett långfinger ut i
Laholmsbukten.

Vi får se hur den ser ut, då den första riktiga
stormen har blåst förbi…

Denna posten är inte något direkt att yvas över,
men en blogg som inte uppdateras…det är både
en död blogg och en lika död anka.

Tycker du, min blogg går lite på tomgång nu, så har
du alldeles rätt.
Det beror på, att det händer inte så mycket med
flygeriet just nu …

En alstock ligger och solar på en sandbank i splendid isolation.

Det var tråkigt och grått. Kråkan utgör en god illustration till sinnesstämningen.

Det är inte enkelt att vara en tall och bo vid kusten…
och ständigt behöva huka i vinden…förresten, när blir en tall en fura ?

Kommer du ihåg vad denna örten heter ?
Ser ut som en bild av Tina Turner från 1985 uppifrån…

Den tvåbenta fjantlöparen har behagfullt
sträckt ut sig i sanden med ett belåten leende…

Tja, vad tänker du på, då du ser denna bilden ?
Bilden tog jag i dåligt ljus med för snabb bländare.
När jag ska editera genom att ljusa upp, tappar jag skärpan.

Det som gör hela promenaden värd mödan;
Den fria horisonten.
Den linjen har jag som min blicks förankringspunkt
under mina strövtåg vid stranden

Genevadsån vid havet. Just här brukade vi små frön tjuvfiska, då vi var 15
och körde moped. Vi passade alltid på dagarna före premiären att försöka
bärga några havsöringar. Det var spännande att dra iland fiskarna innan
det riktiga fisket började. Det var lite utmanande och fräckt gjort.