… när det inte blev riktigt, som jag önskade…

03-223-_dsc3650

Eftersom det var friska vindar och termik, for modellerna iväg långt
från startplatsen.

Andreas modell hade försvunnit mot lä en bra bit och jag, som den gentleman jag är
sa jag, att jag kan ta bilen och åka och leta.

Så en koll på kartan och iväg i västlig riktning. I området fanns andra som letade
efter sina modeller också. Jag parkerade en bit närmare startplatsen och gav mig ut
i naturen. Marken var antingen vall eller stubbåker efter skörd. Det borde vara
lätt att finna modellen, men man ska aldrig vara säker. En modell har en mkalös
förmåga att försvinna i naturen.

Inget plan syntes, men jag var efter en längre promenad tvungen att ta mig över
en stor bäck, där det fanns en bro, som knakade betänkligt, då jag försiktigt tog mig över.
På andra sidan bäcken, vilken var ledsagad av alar som skymde sikten, fanns en
åkersnibb som gick in i ett hak.

Jag skulle kunna tro, att modellen kunde finnas i närheten, eftersom Andrea
angivit denna riktningen. Det kändes , som om att detta kunde vara platsen.

Marken var en stubbåker och jag såg ingen modell. Förrän jag var 3 m från
åkerns spets.

Där låg hennes modell och den var nästan helt maskad i stubben, bara ren
tur att jag fann den.
Så jag plockade upp modellen och begav mig mot stora vägen.

Andrea hade själv givit sig iväg för att leta och befann sig på andra sidan bäcken,
som rann i en djup ravin och jag ropade på henne att jag funnit modellen.

Glad i hågen höll jag upp den och visade henne, lite triumferande,
den återfunna dyrgripen. Nu var det så, att jag kunde inte ta mig över och
överlämna modellen för bäcken var hindret. Alltså fick jag gå en längre runda
ochta mig runt bäcken för att sen kunna ta mig ut till vägen.

Allt gick enligt planerna och framkommen gick jag över diket upp på vägen….då..
en kraftig vindby tog tag i modellen och helt abrupt blåste ena vinghalvan av planet.

Planet var ju mycket lätt och denna vindbyn klarade inte konstruktionen.

Så, det var ju en någon moloken upphittare, som mötte Andrea och fick berätta
sorgligheten med vingen. Men hon sa, att det är lättlagat.

Vilket jag hoppades. Tillbaka till startplatsen åkte Andrea upp till Bygdegården
och lagade vingen och klädde om vid brottet på 0-tid.

Den blev som ny, vilket gjorde det möjligt för henne att fortsätta tävlingen med sin dyrgrip.

Ja, där ser ni ännu ett exempel, på vad som händer, då jag är ute och modellflyger…

14-083-_dsc5049