Höstlikt…fast det är förvår…
Färgerna i naturen på mina bilder hör hösten till.
Men vi är i början av mars. Naturen håller på att
ladda upp för våren och därmed ändrar sig färgskalan.
Förvänta lite mer grönt och violett närmaste månaden.
Modellflygväder…det har det ju inte varit direkt, men att
jag promenerar vid ett av mina favoritställen, det är inget
dåligt substitut.
One gets enlighted !
Alla vet vad detta betyder och det beskriver bra, vad
man som flanör upplever.
Läs Bo Bergmans böcker. Han var en sekelskiftesflanör
och en våra mest kända arbetarförfattare.
Kanske inte så många unga känner till en av våra största
litterära föregångsmän i dag ?
Att flanera är ett sätt att promenera. Lite mera mållöst,
utan något direkt mål eller syfte. Iakttagande bara.
Passar mig perfekt.
Därför då har man tid, att låta naturen påverka alla
ens sinnen.
Har du tänkt på, hur många olika dofter det finns
vid en strand ?
Tallskogen med sin barrlukt , passagen genom kärret
med sin tyngre lite dävna mosslukt, doften av strandrågen
då man passerar genom dynerna och lukten av hav,
när man kommer ner till stranden.
Förresten strandrågen luktar annorlunda på sommaren.
På sommaren med värme blommar doften ut ordentligt och
ingen kan ta miste på, vad det kommer från.
På vinterhalvåret luktar det mera på nåt sätt… grönt.
Även lukten av hav varierar. Ibland tar tånglukten
överhanden och ibland fylls luktorganen av den doften,
som bär med sig karaktären av en sydsvensk å.
Ljuden är mångfacetterade. I tallskogen hörs susen i
grenverket, i dynerna hör man rasslet i strandrågen,
som vinden ständigt kammar.
Havets puls som oförtröttligt präglar en strand.
Antingen mjuka småkluckande vågor eller aggressiva
frasande vågor som energiskt utlöser sin energi, då stranden
grundar upp.
Havet är aldrig helt tyst.
Jag var ute och flanerade och var ledsagad av min
Sonykamera.
Lite smuts på sensorn, men det påverkar inte slut-
resultatet.
Häng med mig under min dag vid stranden !
Dimman låg tät på väg till stranden.
Resan in i det okända…
Dimman gör bilderna mjuka och ger dem en air av 1700-tals landskapsstilleben och romantik.
Vinden saknades, men havet andades sakta, nästan försiktigt.
Strandträden är plågade av vinden…men de är inte knäckta,
de hämtar bara andan och anpassar sig.
Det visste jag inte, att clementiner odlas vid Tönnersa Strand ?
En sorts kräldjur i sanden stannar yrvaket upp
inför åsynen av en strandad al,
som ganska uppfordrande pekar finger….
Den här knarriga individen kom hastigt, på styva ben springande,
för något brådskande ärende, han hade att ombesörja.
En strandad al från Lagans stränder sträcker upp fingrarna
för att påkalla uppmärksamhet.
En annan al strävar framåtlutad i motvinden…
Lagan har gått ända upp till dynkanten.
Det strömmande vattnet i ån
har avsatt sina vågformade autografer i sanden.
Denna något ilskna individ låg i strandkanten och tjurade för sig själv.
Men en rejäl nos har han i alla fall.
Eftersom området är naturreservat får växtligheten sköta sig själv i stort sett…
…vilket tar sig uttryck i att träd fällda av vinden får ligga där de ligger.
Har du aldrig varit här så åk dit.
Det är vackert och mycket att uppleva !
