Jag tror inte det finns hundar, som lättare skapar leenden hos betraktaren än vad mopsar gör.
En mops är en totalt oberäknelig varelse, som tar sig för vadhelst den får lust till.
Ofta säger en mops: ”Jag är egentligen en pitbull”. Mopsar har ett outtömligt förråd av självförtroende. Jag vill inte säga mopsar i alla lägen vill bli gosade med, utan min erfarenhet är, att de har ett stort mått av självständighet.
En mops är ofta mycket inriktad på mat. Vid matdags gör mopsen allt för att vara först vid matskålen.
Skulle den minsta matsmula hamna vid sidan, kan mopsen hålla på nästan hur länge som helst i sina försök att få tag i smulan.
Det blev lite bilder på mopsar och på en labradordam.
Om man har lite hundgodis och det finns mopsar, då får man uppmärksamhet !
Regnskurar och 8 grader varmt med frisk sydlig eller
sydvästlig vind…
Jag blir helst hemma med mina modeller då.
För att inte förgås av leda i virustider, åkte vi en
sväng till bygderna öster om Halmstad. Bara för att
komma ut lite.
Med på vår resa var mina kameror, 4 mopsar och
en kanna kaffe.
Mopsar är makalösa djur. Man kan stoppa in dem
i sina tygburar i bilen. Sen hör man inte ett ljud mer
än en och annan diskret snarkning. Inga bekymmer.
VI passerade platser kända av mig och hade för
avsikt att ta linfärjan från Sunnanryd till Bolmsö.
Som vanligt grinade oturen oss i ögat. Färjan inställd
just denna vecka.
Men jorden gick inte under för det, utan vi körde
runt om och fick fina naturupplevelser. Träden står
ju nu i sin skiraste ljusgröna grönska och ger betraktaren
ett löfte om angenämare tider.
Vi körde till Klerekull, där det gick hundratals tranor
och betade på de stora vallarna jämte mossen.
Tranor är imponerande djur inte bara utseende-
-mässigt, utan de besitter till sin storlek oanade
röstresurser, som hörs kilometerlångt, då de flyger.
Förutom tranor har det under en period funnits rikligt med sångsvanar på platsen. Sångsvanen, gul näbb, tycks
ha stärkt sin population kraftigt de sista åren, kanske på
bekostnad av sin släkting knölsvanen.
Det fanns eller hördes inga storspovar i området, vilket
jag aldrig har upplevt tidigare.
Det fanns en enda tofsvipa.
Bristen på fåglar hänger kanske ihop med det kalla
vädret.
Vad vi såg många av, var rådjur. De ser nu ganska
raddiga ut, eftersom de skiftar från den gråaktiga vinterpälsen
till den rödbruna sommarpälsen. Att de ser lite ankomna ut
nu och toviga, beror på att de släpper underullen.
Under resan passerade vi många kalhyggen, eller
som skogsägarna vill kalla det föryngringsytor.
Det ser hemskt ut.
På en plats jämte vägen i närheten av Simlångsdalen,
såg jag något gult vid sidan av vägen vid en bäck.
Det var Gul Skunkkalla, en invasivväxt som fullständigt
tagit över biotopen. Här gäller det, att Länsstyrelsen Halland
agerar snabb
Jag mailade till länsstyrelsen och informerade med text
och bilder.
Ett djur med bra djurintelligens är kajan. Den ser dessutom ganska rolig ut, då den marscherar på gräsmattan.
Kolla bilderna så förstår du. Bilderna på tranorna är
tagna på ca 250 m avstånd.
Mina bilder är inte malda genom någon PhotoShopkvarn.
Om du vill, så häng med på en rundtur.
Hus med fritt läge med behov av viss renovering…
Bilden blev mer verkningsfull i svart/vitt.
…och nu blir det trandans-vals-dekadens…
Jag medger en tofsvipa ser lite malplacerad ut här…
…ett ystert dansskutt…
Två sångsvanar under sista delen av finalen före landningen.
Kom i min famn…
1777 hade man stabila vägskyltar…Observera att N skrivs omvänt. Med texten: WägWisare. Wenster til Tiraholm och Hult. Höger til Kronobergs Län 1777
Du kan se påverkan från latinet då bokstaven U skrivs V.
En rådjursbock 350 m bort under pälsbyte.
Rak i ryggen med fast blick. Som en marscherande soldat.
Den Gula SkunkKallan. Som ska utrotas,
då det är en inkräktare i vår svenska fauna.
Påskdagen grydde med fint väder…för en modellflygare. Resa till Tjärby med förväntan om fin termikflygning med min nu något bedagade HyperAva.
Dock inte pånågot sätt bedagad då det gäller min Avas
utomordentliga flygegenskaper.
Väder var solsken och nästan ingen vind.
Monterade och startade. På 50 m stadigt pipande i
variometern. Stängde min motor och kurvade upp mig, till vad
jag menar säker höjd…
Fick 1 timma i luften. Dags att landa för en paus
och batteribyte i min GoPro.
Klockan 13 ca kom sjöbrisen som på beställning.
Havsvinden pumpades in och gjorde sitt bästa,
att sopa bort termiken.
Men trots sjöbris förmådde termiken hålla igång,
så min Ava kunde flyga miljövänligt utnyttjande
solenergin.
Vi 1400-tiden kom en person, som visade sig heta
Anders. Han var en gammal modellflygare från föreningen
i Halmstad där han en gång varit medlem på slutet
av 70-talet.
Med honom i bilen var en neoprendelta som skulle
provflygas eftersom han ville återuppliva sin
modellflyghobby. Följdriktigt var hans radio en
HiTech från tiden för länge sedan.
Deltan vägde mycket lite, varför den var som ett
flarn i sjöbrisens västliga vindar på Tjärbyhanget.
Anders fick ett par flygningar och kunde konstatera,
att det man lärde för 35 år sen, det sitter i förlängda
märgen.
Anders ska skaffa ett ”riktigt” segelplan med elmotor
, vilket är mer lämpat för termik- och hangflygning.
Roligt med nya flygare som dyker upp. Det behövs
ungt blod…
När jag inte flög, spankulerade jag omkring på
Litorinavallen i jakt på något värt att fotografera.
Jag stannade till vid de gamla ekarna, som bildar
en naturlig blickpunkt, då man passerar på vägen
nedanför.
Åldern borde med en lekmannauppskattning vara
150 – 200 år på träden.
Står jag under trädens krona och ser uppåt, tycks
det vara ett fraktalt mönster på grenarnas sätt att
växa. Jag gör lite kommentarer under bilderna längre ner.
Vidare blir jag imponerad av den obändiga livskraft,
och låt oss kalla det envishet som är några av de viktigaste egenskaperna vi associerar med en ek.
De ger aldrig upp utan fortsätter att växa.
Sakta och säkert.
Kanske viktigt för en människa också. Att inte
resignera, falla in i letargi, utan se framåt och
utnyttja möjligheterna till positiva upplevelser.
Som modellflyg är.
Att modellflyga eller vistas i naturen har jag aldrig
behövt tvinga mig ut på !
Så man kan väl säga ”Ut i naturen modellflygburen” !
Denna något töntiga devis har jag erinrat mig från
min värnpliktstid. Eftersom jag gjorde värnplikten vid ett pansarregemente
hade vi en skylt i vårt stridsvagnsgarage som klämmigt
utropade: ”Ut i naturen stridsvagnsburen” !
Sen eftermiddag plockade jag ihop, for hem efter ännu
en fin dag med många intryck i bagaget.
En sak till; Tornfalken som häckat vid hanget i 4-5 år
är tillbaka på sin vanliga plats.
Känns som att träffa en gammal flygkompis igen !
Ingressbild är backsippa.
Ett litet förebådande av vår och sommar.
Förvånansvärt så mycket jag släpar med…
Även utan lövverk skapar en ek förvånansvärt mycket skugga.
State of the art wind sensor…
Anders preparerar sin neoprenvinge.
Stötstänger….blomsterpinnar. Det enkla är det bästa.
Två modellflygare fotograferade från en hög björk…
Detta är kanten som generar lyftet vid Tjärby kyrka.
De av naturen danade ekarna.
Som sagt…bocken på hanget, en gammal känd figur för modellflygaren.
Sträck dina armar mot skyn och dröm att flyga som Ikarus !
Eken har lidit pin under åren. Men ge sig…aldrig.
Här är en stubbe efter att huvudstammen knäckts. En sidogren har etablerat sig och fortsätter med trädets liv.
En symbol för ekens livskraft.
Ser jag upp mot trädkronan på dessa ekar, tycks grenarna bilda fraktala mönster. Att det växer som det gör ? Är det slumpmässigt ?
Nej, säger jag. Det finns inget slumpmässigt i naturen, enligt mitt sätt
att se det. Naturens agerande grundar sig på arvet och miljön.
Naturen har haft miljoner år på sig att anpassa sig. Tål att tänka på…
Undrar vad dessa ekar upplevt under sin livstid ?
En av mina kollegor på hanget, en tornfalk som är stationär.
Jag är bara 3 månader…men när jag blivit stor, då ska jag flyga termik…
Varför inte välja en mops som statsminister i Sverige…?
Det hade i alla fall blivit ett roligare Sverige…
Visserligen försöker de folkvalda just nu utöva
parlamentarism utan större framgång.
Vad vi kan se, är en politikernas jitterbug
där våra parlamentariker, likt blinda
och förvirrade höns trampar runt på den
politiska tribunen kacklande sitt mantra
att ”Jag vill sitta på den högsta pinnen”
Fast de är inte lika roliga som mopsar !
Här är lite bilder, som kanske får dig käre
gäst att bli på bättre humör.
Bilderna tog jag , då vi var på besöki Ystad
och då passade på att åka till Kåseberga.
Hej, jag är Fille (opolitisk)
Hamnen i Kåseberga med radarsilon.
Inte mycket som flög på hanget i dag…men några svanar kom med tunga vingslag förbi.
Hanget söder om Kåseberga. Vid den gula fyrkanten brukar vi från ÅMFK stå och flyga.
Kåseberga. En plats optimerad för att flå turister på pengar.
Jag…statsminister…tja varför inte ?
Jag ska tänka över det…ger besked efter jul.
Smaskens !
Angående eventuellt statsministerkneg….jag är högt meriterad…
om någon är intresserad. Jag är inte svetsare, filosofie licentiat
eller rymdforskare, men jag kan springa Mopsrace, jag har
obegränsat självförtroende, till synes outtömlig energi och jag
sprider glädje och skratt till min omgivning !
Mopsparkering..har man glömt skriva på skylten ?
Eller så väntar myndigheterna och skriver kanske
”STATSMINISTERNS PARKERING”.
Snö och regn kommer som en mörk gardin.
I horisonten kryper katamaranen som en fjäril.
Den går som skyttel mellan Ystad och Bornholm.
Enda flygetyget på kanten i dag var en luggsliten kråka.
