…lite vardagsdramatik under några ögonblick.
Som vanligt…var jag ute i naturen häromdan för att kolla ett av mina ställen för gula kantareller.
Efter svampäventyret, som gav magert resultat, körde jag en mindre väg mot hemmet.
Vid passagen av det halvöppna skogslandskapet passerade jag en inäga, där en ung rådjursget gick och nogsamt valde ut, just de örter hon ville äta. Ett rådjur är mycket noga med, vad det äter. Dess matsmältning är ett förfinat instrument, som kräver rätt sorts energi för att fungera.
Hon stod 200 m från vägen och jag tog fram kameran, för man kan ju aldrig veta vad som kunde ske.
Geten var retad av ett gäng fältkråkor, som ansåg rådjuret inkräktade på deras revir.
Var gång kråkorna sa till, flyttade geten sig några meter, men betet för henne var lockande, så hon höll på sin rätt.
Dock så gav hon sig iväg och just då kom en svenskhare som blivit uppstött av kråkaktiviteten farande förbi på scenen.
Kråkorna riktade omedelbart uppmärksamheten på haren och körde bort den.
Kråkor är om man vill kalla det kloka djur, som har förmågan att samarbeta och skapa lösningar på problem. I synnerhet om de är kopplade till begreppet mat.
Längst ner i hagen gick ett par tranor i kvällsljuset och plockade godbitar.
I dikeskanten var det färgrika drivbänkar av sensommarblomster, som visar naturens överflöd.
Ingen dramatik så det skulle få rubrik i en kvällstidning, men för mig visade det naturens diversitet och hur allt hänger samman.
Inget är slumpmässigt.
Några ögonblick från en sensommaräng kommer här.
Den färgsprudlande dikeskanten.
Rådjursgeten i sin vackra rödbruna sommarpäls.
Kråkorna retar geten.
Ett rådjur är mycket vaksamt. Det har god syn på långt håll och mycket god hörsel.
Full koll.
Hon tar för sig av markens örter.
En fälthare hoppar upp…
.och blir stressad av kråkorna.
Herr och fru trana.