…med lite rött i.
När jag var ute och cyklade i tisdags morse för att fotografera,
såg jag en fågel, jag tycker om och det är strandskatan.
Den har verkligen karaktär både till utseende och beteende.
Strandskatan är ju en av vårens budbärare här och jag har observerat
strandskatan sen 14 dagar tillbaka.
Strandskatan häckar på de mest märkliga platser och störs inte av
arbetsmaskiner eller trafik. Blir hon förorättad, säger hon till med stark röst.
Här lite bilder och det var aningen disigt, då jag plåtade.
Sothöna, eller som det heter på danska “Blishöne”,
som alla vet betyder “bläs höna”. För ni ser ju, hon
har en vit bläs ovan näbben.
Herr och fru storskrak glider fram
Knölsvanen flyger lågt under startmomentet doppande vingspetsen i vattnet. Jag undrar,
varför de flyger så lågt…det kan vara för att utnyttja markeffekten, som inte har det minsta
att göra med att “vingen komprimerar luften mot underlaget”. Det är bara nonsens.
Markeffekten innebär, att vingen är så nära marken, att det inducerade motståndet
minskar, då strömningen över vingspetsen förhindras. Alltså cirkulationen från högt tryck
till lågt tryck minskar på grund av närheten till underliggande mark eller vatten. Därmed
minskar motståndet och vingen flyger med avsevärt högre verkningsgrad.
Familjen strandskata. Strandskatorna är monogama,
det vill säga, de är gifta med samma partner hela livet.
Svart – Vitt – Rött
Vacker i flykten.
Huvudlös flygning…
Undrar om kråkan tänker: “Vad ska ni här och göra “?