Pyjamasbenet i flanell.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan personligen berätta ett minne från 1955.
Under sommarloven bodde jag hos min mormor
och morfar, som var småbrukare utanför Halmstad.

Deras gård ca 1 km från den allmänna landsvägen
som var en grusväg, vilken under sommaren
spred sin sötaktiga tunga  lukt av lut.

Varje eftermiddag vid 17-tiden passerades min
morfars mjölkbord av  just en lättviktare.

Han hördes långt fjärran i från. då hans ihärdiga
tvåtaktssmatter flög genom den stilla seneftermiddagen.

Kom ihåg,  att vid denna tiden var det mycket tystare
i vår miljö. Det var inte så mycket brus och buller
utan det var genuina förstahandsljud.

Nåväl, jag brukade sitta på mjölkbordet och se
på den glesa trafiken , då denna vägarnas fantom
smattrade förbi varje dag som ett avbrott i min
lantliga vistelse.

Han var en man,  som arbetade som en mångsidig
hantverkare och hade sin lättviktare som
transportmedel.

Ungefär som dagens små hantverksbilar, vilka är
så allmänt förekommande.

En kväll hände följande; Efter passage av
mjölkbordet följde en ganska skarp vänsterkurva.

Motorcyklisten kom med sina modiga 60 km/timman
och följde kurvan…då hände det för mig och även för
hantverkaren det oväntade: Han tappade sina verktyg !

Antagligen hade han verktygen fastspända med en
gammal livrem på pakethållaren och så hade
vibrationerna från motorn lossat surrningarna,
så paketet for iväg av centrifugalkraften.

Jag hörde hur verktygen med ett dovt skramlande
och klingande for iväg över den av lut hårda
grusvägen och försvann ner i det grunda dike.

Mannen med lättviktaren försvann upp mot
skogsbygden under ett långsamt försvinnande
knattrande.

Naturligtvis tog jag mig till diket med bultande
hjärta, för detta  var något spännande i 10-årings
liv.

I diket hittade  jag ett pyjamasben…

Inuti det avrivna benet av en grå flanellpyjamas med
svarta ränder, ( hur kan jag minnas) ? hittade jag
en polygriptång, en Öberg kombinationstång
och en skruvmejsel med svart träskaft.

Pyjamasbenet var ursprungligen knutet i båda ändar
för det skulle bli som en påse, men under flygturen
över grusvägen hade ena knuten gått upp delvis..

Detta var ju något stort för mig. Första frågan var ju:

Vad skulle jag göra ? Mitt samvete våndades,
men det tog  inte lång stund för mig att bestämma,
att dessa verktyg måste räddas till min eftervärld…

Att plötsligt få tillgång till tre egna verktyg, det var
något enastående.

Jag, den lille tjuven, tog verktygen med mig till
gården, där jag smög upp på rännet, vilket på
halländska är vinden på en lada, där man förvarade
hö.
Det blev platsen där jag gömde verktygen
sorgfälligt bakom lite lösa golvplankor.

Jag sa inte ett ljud till någon.

Inte heller vågade jag nånsin använda de till mig
orättfärdigt tillskansade verktygen.

Eftersom ladan står kvar, kanske jag skulle åka
dit och kolla om de tre verktygen ligger där än
efter 65 år ?

Ja,  detta var bara historien om verktygen,
som for av en lättviktare vid min morfars
mjölkbord sommaren 1955.

Hoppas jag inte blir satt i cell för det nu….
eller ungdomsvårdskola…fast jag är nog
för gammal.