Fartygen, som gästat Halmstad under Tall Ships Race,
stack till sjöss igen på måndagen.
Efter att ha legat till kaj under ett par dagar och förgyllt hamnen i Halmstad lämnade fartygskaravanen deltagande i Tall Ships Race Halmstad för vidare färd.
Under seglingen gästar man olika hamnar, där man ger allmänheten möjlighet att bese fartygen och att segla med en sväng mot rundlig betalning.
Vi ska veta, att allt i samband med detta evenemang handlar om pengar. Det gäller att dra in så mycket som möjligt, för att kunna hålla fartygen i sjödugligt skick.
En viktig inkomstkälla var ju fartygens servering av öl ombord till
betalande passagerare. Men naturligtvis var detta något oerhört i nykterhetsfanatikernas
ögon i den kommunala makthierarkin i Halmstad.
Således skickades ut tjänstemän, för att kontrollera att lagen efterlevdes och att endast saft och mjölk serverades.
Sverige..landet Lagom…där sunt förnuft inte tillåts råda, utan där man har som valspråk:
“Vi har våra förordningar och bestämmelser”.
Tyvärr drabbades tillställningen av lite dåligt väder. Tursamt nog var
lördagen vädermässigt fin och mycket folk besökte då hamnen.
Den stora besvikelsen var, att de ryska fartygen “Sedov” och” Kruzenstern” ställde in sina anlöp.
Varför ? Egentligen har jag ingen aning, men jag antar, det var en politisk
markering, eftersom den ryske ambassadören just fått en knäpp på näsan
då han blivit uppkallad till UD på grund av ett ryskt jaktplans provocerande uppträdande mot ett svenskt signalspaningsplan över internationellt
vatten i Östersjön.
Vid utlöpandet hade ganska mycket folk samlats bland annat vid Oceanhamnen
för att åse begivenheten. Undrar hur många bilder som togs ?
Fler hade blivit tagna, om inte fjantarna i fritidsbåtar, kustbevakning och
militärfartyg hade blockerat det smala fotofönstret mellan Halmstad Fyr
och Kattegatthamnen
Jag har svårt att förstå, vad dessa ovan nämnda fartyg hade för uppgift
just vid hamnutloppet ?
Det krävs inte mycket slutledningsförmåga för att förstå, att intresset
från allmänheten att fotografera fartygen är stort. Men…
Samma historia som då sjöräddningens båt la sig longside med ostindiefararen “Götheborg” då den angjorde hamnen och gick upp i Nissan för ett par år sedan.
Vilket skapade enorm vrede på kajen bland de som ville ha en chans att
dokumentera fartyget med kamera.
Men jag förutsätter, myndigheten hade allokerat ett specialuppdrag
till SAR under gången uppför Nissan med tanke på SAR-båtens
mycket talrika besättning?
Så är det. Vi kan inte påverka de besluten.
Här kommer ett bildspel på fartygen, som lämnade Halmstad i måndag
eftermiddag kl 1400.
Så flottiljen med fartyg fortsätter nu sin förutbestämda rutt i Östersjön
och Kattegatt.
All hands on deck !
Ute vid Oceanhamnen hade det samlats mycket folk i den kyliga friska vinden.
Jag pratade med en gammal arbetskamrat om sjöfart och
vi kom in på ämnet segelfartyg. Han härstammar från en gammal sjöfartssläkt i Nyhamnsläge,
som bär släktnamnet Chronberg.
Själv har min kamrat tjänstgjort som 1. styrman i handelsflottan
innan han började inom stuverinäringen som förman och terminalchef.
Fartyget vi talade om, var Sveriges tidsmässigt längst seglande
bark, som bar namnet “Rolf.”
Hon var registrerad i Halmstad och 1. styrman var en av hans
släktingar. Jag blev intresserad av fartyget och letade fakta.
En bark är ett fartyg med tre eller fler master där aktermasten,
mesanmasten är gaffelriggad. De övriga masterna är råriggade
som på en fullriggare, som ju har rår på samtliga master.
Fartyget byggdes i Norge 1891 och blev insatt på kaffetraden
mellan Europa och Sydamerika. 1923 köptes fartyget av Tage Jönsson och barken döptes om från “Jonstorp” till “Rolf”, vilket var hans yngste sons namn.
“Rolf” var ute för många äventyr både som last- och skolfartyg.
Mest känd blev hon kanske, då hon under en resa till Boulogne med last av trä sökte nödhamn i Norge.
Inseglingen under storm in i en trång hamn var ett bevis på enastående sjömanskap av befälhavaren och besättningen, trots fartyget var svårmanövrerat på grund av läckor och skador på riggen.
Sin sista resa gjorde Sveriges äldsta bark, då hon avseglade från
Danzig lastad med kol den 3 september 1931. Utanför Bornholm
mötte hon en så våldsam storm, att däckslasten gick överbord
och hon började läcka. En vecka efter avfärd Danzig befann sig fartyget utanför Kristiansö.
Här fick hon en serie av brottsjöar över sig och miste nästan
hela riggen.
Trots fartygets nästan redlösa tillstånd lyckades befälhavaren,
kapten Tage Jönsson med hjälp av sin duktiga besättning föra “Rolf”
tillbaka till Danzig. Kaptenen, som var delägare i fartyget meddelar, att det under nu
rådande sjöfartskonjunkturer ej torde löna sig att reparera barken,
varför detta skulle bli den sista resan.
Efter det sista haveriet blev hon condemnad och upphuggen. Dock en detalj sparades ,vilket var mesanmasten, som nu står nere i Torekovs hamns museum.
Jag hoppas bilderna ger en aning om, det mycket hårda livet för
besättningen på ett seglande skepp under tidigt 1900-tal.
Vi kan ju fundera över, hur människorna danades, som tjänstgjorde
på 1920-1930-talet.
Det krävdes yrkesskicklighet, hårdhet och uthållighet att ingå bland
däcksfolket ombord på ett seglande handelsfartyg.
Skulle någon klara det livet i dag ?
Bilderna delvis från Digitalt Museum och andra öppna källor,
där man fritt kan använda material för icke kommersiella ändamål,
om inte särskilt anges.
Stående och löpande rigg på en bark
Besättningen på “Rolf”. Detta är grabbar som inte hade mobiltelefon, dator eller tv. Men de hade yrkesskicklighet och muskler.
Söndagsbesök ombord av kanske redarfamiljen.
Beslående av undermärssegeln på fockmasten.
Segelbeslag i stormasten.
“Rolf” i torrdocka. Man kan lägga märke till den relativt stora undervattenskroppen,
som dels skapade volym för last och dels gav bra seglingsegenskaper, då man
minskade avdriften vid segling nära vinden.
“Rolf” målad som en fregatt med svarta “kanonportar”.
“Rolf” i Göteborg ? Detta med tanke på SAL-fartyget och flytdockan.
I byssan med koleldad spis. Om man hade mikrovågsugn…? Spis med slingerskydd så inte potatisgrytan åker i durken, när fartyget kränger.
Skansen, besättningens bostad. Ingen lyx.
Platsen där man skaffade.
Kyl och frys….nä, man medförde råvaror.
På bordet här kanske stekt sill och potatis ?
Segel klart för sättning på stormasten.
Del av besättningen stående på eselhuvudet i stormasten. Man har till och med fått upp kocken där.
Del av besättningen seglar i storbåten. Dessa pojkarna bråkade man inte med på dansbanorna.
God gång i frisk bris på babords låring.
Ett levande skepp.
Söndagskaffe med kvinnliga gäster. Kolla bordet.
Kättingen till ankarspelet. Att låta ankaret fara ut genom klyset var inte svårt. Men att ta hem på kättingen, det var tungt jobb. På vissa segelfartyg hade man en donkeymaskin eller ångmaskin, som stod på däck, vilken kunde utnyttjas för hemtagning av kätting eller sättning av segel. Det förekom även man
hade vinddrivna spel. Annars var det en Capstan eller gångspel som gällde.
Under luckan i rummen, i hålskeppet där man bland annat placerade
ballasten för stabiliteten och för att få rätt metacenterhöjd, så att fartyget skulle röra sig mjukt i sjön och inte vara för styvt eller vekt..
Rorgängarens plats. Han fick i alla fall mycket frisk luft.
Framför ratten står en konstruktion med “horn” på sidorna.
Det är kompasshuset. Hornen innehåller järn som man använde
för att kompensera felvisning på kompassen, då man devierade den.
Att gå på grund behövde inte innebära totalhaveri. Man tätade läckor, väntad på flod och beställde bogserare, som kunde dra loss fartyget.
“Rolf” på slipen vid varvet Halmstad. Slipen finns ännu (2017) kvar.
Denna bilden visar “Rolf” liggande norr om Tullhuset i Halmstad.
Jag slutade mitt arbete, då jag var 62. Vi hade möjlighet att slippa de tre sista åren, om vi nöjde oss med 90% av vår lön.
Inte en sekund tvekade jag.
Nu har det gått 7 år och jag märker, att då man besöker jobbet är
min tanke, vid mötet med gamla jobbarkompisar :
“De har ju blivit gamla”…
Precis samma tanke som de jag möter tänker:
” Som han har åldrats”….
Men så är det, för har du något bättre alternativ till att leva och
åldras?
Ju mer tiden går och nya människor anställs på min före
detta arbetsplats, desto mer som en främmande fågel,
känner jag mig. Vilket inte är konstigt, för vi saknar gemensamma
erfarenheter och upplevelser.
Mina pensionerade arbetskamrater , som är ungefär min ålder,
bekräftar att de upplever samma känsla.
Tror att de flesta märker detta.
Men, det kan jag leva med utan bekymmer, därför jag har lyckan,
att kunna fylla mitt liv med upplevelser. Alltså, jag sitter inte och
väntar på, att något ska hända, eller att n å g o t knackar på min dörr.
Jag vill vara bland och ta del av skeendet.
Allt hänger på, att man har en hälsa, som tillåter, det man vill.
Nåväl, jag hittade lite bilder från min tid i hamnen, som kanske kan ge en vision, hur det är, till exempel, att hantera en kran, som
väger 370 ton.
Senare på söndagen hade jag ett flygfotoärende öster om stan
och naturligtvis träffar jag intressanta och roliga människor.
Människor som bor på landet och umgås i och med naturen,
de har ett helt annat sätt än en tv-, dator- eller iphånberoende
stadsbo att förhålla sig till verkligheten.
De är mycket mer frigjorda och mer oberoende och självständiga
än den så kallade moderna stadsmänniskan .
Fick ett tips att åka till “Sagolandet” en bit från Lidhult. Där är
vackert och då man stod på toppen av “Hunnsberget”, hade man
en milsvid utsikt.
Sju kyrktorn kan man se.
Ja det är bara ett tips , för det är värt ett besök. Om ni skulle
fara till Hunnsberget så stanna till, just innan ni kommer fram,
när ni är mitt på den stora mossen.
Gå mot norr (åt höger) 50 m och ströva runt, ett sen många år nerlagt hemman och fundera över de människornas liv och villkor, som levde och fick sin bärgning här.
Här lite bilder från hamnen och bygden en halvgrå söndag.
Kran 2. Numera museikran stående vid före detta Tullhuset.
Hoppas den kommer att underhållas i framtiden, med tanke på alla
pengar, som las ner under dess renovering. Som ni ser, kan man inte
“vippa” med kranarmen. Det löste man genom, att man”åkte” med
kranen åt något håll på kranspåret, då man önskade en långskepps
rörelse på hivet.
Då man förr lossade exempelvis kalksten eller tackjärn använde man en “Bask” dit man för hand plockade godset innan kranen körde iland det.
Denna basken är säkert 75-90 år gammal minst.
En bild med kran 2 från ca 1920-1930 lossande bulkmaterial, från steambåten “Monika”.
Vid lastrumsöppningen står luckebasen som dirigerar kranmannen.
Om du ser på den elektroniska utrustningen på fartyget, ser ni att den har
inte mycket mer än lamporna. Ingen radar, ingen VHF, ingen satnav, ingen
satellittelefon, ingen gyrostabbad satmottagare, ja det finns inte ens
en radiopejl ombord, utan man navigerade med landmärken, farledsutprickningar,
sextant och kanske mest kompass och död räkning.
Nedanstående bilder visar två andra namn hon hade.
S/S Tord
S/S Masen
Jag blev ju nyfiken på fartyget, som finns längst upp och heter Monika. Så jag började googla och hittade dels bilderna, men framför allt dess historia.
Hon byggdes 1907 av W Harkess & Sons i Middlesborough England
för Rederi AB Rex. Hon var på 2400 tons DW och hade 820 hk maskineri.
Hon döptes till “Tord”. 1915 minsprängdes fartyget utanför Folkstone. Fartyget klarade sig genom hon flöt på virkeslasten och blev tagen till Blyth för reparation. 1917 såldes hon till AB Transatlantic, Göteborg och döptes till S/S Fagern. 1920 såldes hon till Afrikanska Ångfartygsrederiet i Göteborg . 1921 såld till AB Tempus Göteborg och döptes till Monika. 1932 Såld till AB Sjöstjärnan och omdöpt till S/S Masen. 1950 såld till Rederi AB Beku och döpt till S/S Malevik. 1958 Såld till Grekland och döpt till S/S George Kathreptis. 1959 Upphuggen i Perama.
Men, vad som är intressant, är att en av våra största författare, Harry
Martinson, gick som eldare på detta fartyg just efter Första Världskrigets slut. Alltså det var ombord på S/S Monika han arbetade, som på översta bilden
lossar i Halmstad. Jag ska försöka datera bilden, för tänk om Harry Martinsson var ombord ? Läs hans böcker “Kap Farväl” eller “Resor utan mål” av honom,
så får ni en inblick i sjömanslivet och de miljöer, han mötte i hamnarna.
De böckerna bygger till stor del på Harrys erfarenheter från S/S Monika.
I dag ser kranarna något annorlunda ut. Man använder det som kallas “Lasthanterare”, vilket väl är ganska självklart,
för vad ska man hantera om inte last ? Hydrauldrivna maskiner som är minst
dubbelt så snabba som en konventionell linkran. Dessutom går armen med
lasten direkt dit man vill. Inget som svänger och slänger.Maskinerna kan
programmeras, att i stort sett självständigt lossa ett fartyg med bulklast.
Här ser dessa kranarna ut som två långhalsade urtidsdjur…
Hamnens två Liebherrkranar. Kan var ett bra val för en mindre hamn, som måste vara anpassbar för olika godsslag.
Två lasthanterare fyller ett fartyg med virke fortare än du tror…
Hur det går till ? 2-4 truckar kör fram det virket, vilket luckbasen via radio beställt.
Luckbasen har den viktigaste funktionen eftersom han ska se till att
de paket som tas ombord passar in i mönstret av virke.
Det kräver fantasi, kreativt tänkande, improvisationsförmåga och planering.
Framför gäller det att hålla huvudet kallt i den mycket intensiva stressen. Landfolket snärjer virket med ändlösa terylensling och hänger
det på kranens krokar. Kranen kör ombord, ställer paketen där luckebasen vill, trycker på en knapp varvid krokarna släpper slingen.
Klart.
Här är lasthanteraren försedd med en grip för massaved.
Liebherrkranar i hamnen utrustade med Brommaok, som används för containerhantering 20-30-40-fotsburkar.
Brommaoket är världens mest sålda containerspreader.
Till vänster verktyget som lasthanterare använder vid virkeslastning. Till höger en skopa för bulklast.
Här heter fortfarande stuveriet i Halmstad, Halmstad Hamn och Stuveri.
Nu är det döpt till det meningslösa och intetsägande Hallands hamnar…
Under en Liebherrkran är det alltid Hjulafton…
En polyp.
Alltså ett redskap som är döpt efter det månghövdade monstret. Denna polypen avsedd för lasthanterare och drivs via hydraulik.
En ny polypgrip justeras till på verkstaden.
Här får du ett begrepp om storleken av redskapet
jämfört med Micke på verkstaden.
Redskapet drivs elektriskt/hydrauliskt.
Ni ser att polypens skänklar passar noga tillsammans.
Här åker en 20 fots container ombord. Ett fartygs förmåga att lasta containers mäts i TEU , vilket betyder Twenty-foot Equivalent Unit. Alltså 20 fots ekvivalenter.
Världens för närvarande största containercarrier är MSC Oscar. Fartyget kan lasta nästan 20000 TEU !
På väg upp…min näst sista arbetsdag.
Det är högre än du tror…
En av informationsdisplayerna.
Lite utsikt från förarplatsen.
En förare av en containerkran ska sätta containern med en precision på +- 5 cm !
Jag är full av beundran, av de duktiga kranförarna som finns i hamnen.
Om jag ska vara elak, vilket jag är, så vill jag säga, att det krävs mer motorik
att köra container i 15 sekundmeters vind, än att landa en jumbojet i samma vindstyrka.
Man ska betänka, att eftersom lasten hänger i wires, måste kranmannen i sin hjärna ligga före i input till kranen, för det ska bli rätt i nuet.
Du kontrollerar inte bara kranen med två joysticks fullbestyckade
med funktioner, även dina fötter är engagerade i att rotera containeroket
eller som det heter spreadern.
Blocket hänger längst ner i två wires och är anslutet till kranen
med en el- och signalkabel. Längst ner finns krankroken,
vilken är roterbar via en golvpedal.
Videon heter: “Container laden und laschen auf einem Frachter”.
Ett förtydligande; “Laschen” är ett förtyskat engelskt ord, som heter “Lashing,” vilket på svenska betyder, att man surrar fast lasten, Det sker här med spännare och armar av stål, så burkarna står still.
En äldre polyp som har fått haveri på en lyftwire. Det finns 4 wires till polypen. 2 är fasta i polypen och 2 går till linhjulen som manövrerar klorna och som man lyfter med.
Pågående lastning av bilfragment.
Biltema bygger lager på 75000 kvadratmeter…det är 15 tunnland…
Där få säkert plats mycket eltejp och många Yosemitecyklar…
Jag var tvungen att kolla, om de fått det rakt…
Hunnsberget utanför Lidhult.
Jag fick syn på denna sent födda kalven. Den stod skild från de andra vid en sankmark och vågade inte flytta på sig.
Kan jag inte flyga, kan man som jag gjorde, laga en modell, som varit ute på äventyr.
Jag lovade berätta, vad som hänt min Spirit 1.
Vi , jag och Robert från Krokom, var och flög på Hovs Hallar i det helt perfekta hangvädret.
Vi var båda i luften och jag hade just talat om, att man ska vara försiktig, om man går bakom hanget.
Det kräver ofta mer höjd än man tror att komma fram till kanten, då man måste passera topprotorn.
När vi stod där och flög, tyckte jag min Spirit funkade dåligt vad gällde kontrollen….Man får ju alltid en kall kåre efter ryggen,
då sånt händer.
Nästan med en gång, såg jag, att jag hade min uppmärksamhet
på Robbans modell……så min kommentar var ju
“Var är min kärra “???????
Just då jag tänkt tanken, hördes det illavarslande ljudet av en modell, som landar på ett sätt, den inte ska göra.
En tung krasande duns.
Min modell hade under vårt samtal, då jag varit okoncentrerad, drivit in bakom hanget, spiralat ner i en vertikal dykning i marken och satt som ett spett i en grästuva.
När jag gick mot min modell, hade jag inte mycket hopp, om att den skulle vara i helt skick.
Mycket riktigt. Kroppen var i tre delar uppdelat på mindre splitterbitar.
Nosen satt 2 dm ner i jorden. Inte roligt.
Men vis av erfarenhetenplockade jag upp varenda flisa och la det
i en plastpåse, för man vissteinte, vad jag fick för mig,
då jag var hemma och fått överblick över läget.
Hemkommen sorterade jag upp flisorna och försökte uppskatta,
omdet var lönt att laga.
Jag vet sen gammalt, att det går fortare att laga en hårt
smälld modellän att bygga en ny.
Alltså började jag pussla ihop bitarna och fäste ihop det med tape.
Det visade sig, att kroppen var med viss möda möjlig att sätta ihop. Vingen hade fått en skada i bakkanten på ena sidan,
så den varkvickt lagad.
Läget nu efter ett par dagar är, att kroppen är hel. Vingen är lagad.
Kroppen ska slipas så de inlaskade balsabitarna passar in. Sen ska kroppen cellulosalackas 3-4 gånger. Därefter blir det spackling, lackning ett par gånger och slutligen ny klädsel.
Vingen ska få ny klädsel, där den var skadad.
Sen är det bara att flyga igen.
Så om det ser djäkligt ut efter en smäll, laga, det lönar sig.
Det kommer bilder på modellen, då den är flygklar.
Det är ju tråkigt, när man smäller av det ena eller andra skälet.
Men flyger man mycket, som jag gör, då är ju risken större att något inträffar utanför min kontroll.
Den som har modellen i sitt förråd, han riskera ju aldrig något …….men han upplever heller ingenting !
Men jag gick i alla fall en runda i yttre hamnen och tog lite bilder.
Alltid upplever man något, som man inte räknat med.
På min blogg kommer det att dyka upp mycket flyg i framtiden, då jag ska på många events den närmsta tiden, så håll ut !
Lite promenadbilder….
de flesta utan kommentar, så låt er fantasi bubbla över !
“Branden”, som orsakade stora rubriker i lokalblaskan.
Halmstad Hamn, ingående i AB Västkusthamnar. Där jag inte skulle köpa aktier.
…en störtad raket eller ….
En vackert byggd snipa, klinkbyggd och 50 år gammal.
Dags att vinka adjö till “Najaden” snart.
Hade man tagit de pengar, kommunen under åren lagt
på skorven och i stället byggtett helt nytt fartyg,
hade det förmodligen fortfarande legat kvar.
Hamnens just nu vackraste fartyg.
En nästan 50 år gammal segelbåt hemmahörande i Tyskland.
Det finaste jag sett i fråga om vintage fartyg.
Kran 2 i hamnen. Jo jag har kört den.
Bilden uppskattningsvis från tidigt 30-tal. Troligtvis lossning av kol med skopa till järnvägsvagn.
Denna bilden tog jag då stäven var förstärkt på sitt speciella sätt.
Ser ut som en 20-talskonstruktion.
Denna bogserbåt har samma förstärkning för gång i is.
Lite magert, skulle jag vilja säga om årets Marinfestival.
De sista 5 åren har man ju ordnat en marinfestival i Halmstad i anslutning till hamnen.
Syftet med festivalen är väl…..att det ska var en sorts festival. Något djupare syfte finns väl inte. Även om kulturen är med på ett och annat hörn.
Jag tycker det är lite Axels Tivoli över tillställningen, lite halvdekigt om jag säger så, så har jag uttryckt mig försiktigt.
Deltagarantalet vad gäller fartyg var lågt i år, kanske beroende på uselt väder.
Dessa gamla fartyg som kajkar runt i Kattegatt och Östersjön besöker varje så kallad festival, vilka det anordnas i nästan varje hamnstad. Vad det handlar om för fartygen är att dra in pengar på rundturer och ölförsäljning för att kunna hålla båtarna i funktionellt och säkert skick.
Läste förresten att de myndigheter som ska tillse nykterheten i staden i år hade förbjudit ölförsäljning på båtarna. Jag ser detta som ett exempel på en myndighet, som har brist på arbetsuppgifter eller en oförmåga att prioritera.
Festivalen hade lite otur med väder på fredagen men lördagen var ok.
En liten fotnot. Kören, som kallas “Flottans Kavaljerer” blir ju inte bra, bara för man går klädda i en sorts hemsydda sjömanskostymer. Det blir bara patetiskt.
Kolla under kategorin “Marint”. Där finns en artikel med massor av bilder av en “riktig” festival, HanseSail i Rostock. Länk:
Du har rätt. Det står Murmansk med kyrilliska bokstäver.
Sedovs rigg.
Sedov som byggdes i Tyskland 1921 och togs som krigsbyte av Sovjetunionen 1948. Fartyget hette först Magdalene Vinnen (1921-1936) och sen tills 1948 Kommodore Johnsen.
