Kategorier
Old Timer flyg

I GÅR HÖRDE JAG …

 

 

 

…frasandet i brevlådan…

 

 

 

…vilket jag förstod var,  att Sveriges enda modellflygtidning landat.

Alltså tidningen “Oldtimer” full av information och nyheter.

En ytterst vederhäftig tidskrift som är välskriven och försedd med intressanta bilder.

Vill du också få denna eminenta publikation så klicka här för upplysningar.

SMOS, Sveriges Modellflygares Oldtimersällskap är en livaktig och hängiven förening.

Medlemsavgiften är låg och HÄR kan du läsa om oss.

Välkommen !

 

 

 

Kategorier
Old Timer flyg

SM FÖR FRIFLYGANDE OLD TIMER MODELLER I BOLLERUP 2022.

 

 

 

 

Här följer  bildspel del I
av troligen 5…

 

 

 

 

 

 

 

Ja…nu är det genomfört, SM i OT-friflyg i Bollerup 2022.

Här kommer mina tankar och mina intryck.

För mig, som varande en icke speciellt friflygande utan mestadels radioflygande person, är SM i Bollerup en av årets höjdpunkter, då det gäller modellflygupplevelser.

Jag åker alltid dit, som alla tror jag, full av förväntan.

Att vi kan flyga på marker tillhörigt Bollerups
Lantbruksgymnasium är helt Bo-Eskils förtjänst.

All heder till honom för detta !

Inkvarteringen skedde huvudsakligen på Österlens Gästhärbärge, under många år drivet av vår vän Henry.

Nu har han dragit sig tillbaka för att göra annat och den nya ägarinnan, Lena, har kavlat upp ärmarna.

Vi hoppas hon kan dra runt hjulen så hennes verksamhet går bra och att det för oss gäster fortfarande blir lika trivsamt att bo hos henne, som det var, då Henry var
“Le petit patron”.

Lycka till Lena !

Mitt första intryck inför briefingen var: Det är ganska få deltagare…och tanken som slog mig var ju varför ?

Tja,  den bistra sanningen är,  att vår medelålder är mycket hög och Karon kommer och ror sina resor över Styx med tidens oundvikliga regelbundenhet.

VI dör bort helt enkelt.  Samtidigt som nyrekrytering är ett svårt kapitel. Jag tror,  det är gjort, vad som kan praktiskt göras och vad vår energi orkar med.

Vi lever i en annan värld i dag, jämfört med den
verklighet som fanns då våra OT-modeller konstruerades för 70-80 år sedan.

Då fanns inte tv-, dator- eller Iphonevärlden.

Då fanns ett program i radion, matiné, cykel och
vindtygsjacka och Karlsson Klister.

I dag ska allt vara omedelbart tillgängligt och klart
att bruka.

Det fungerar inte så med att vara oldtimerfriflygare…

Där har allt sin tid.

Tiden i dag kräver inte fysiskt arbete,  utan i nu krävs det omedelbar tillgänglighet och uppdateringar !

Kanske dags att backa lite…kanske allt inte var bättre förr men…

Vi modellflygare kanske måste bli mera öppna och utåtriktade.
Inte vara ett litet skrå…Låt mig förklara lite.

Då jag är ute och flyger med mina radiostyrda segelmodeller på hang eller termik, passar jag på att att göra ohöljd propaganda för vår hobby genom att sprida info om modellflyget.

Människor jag möter på Hovs Hallar, då jag flyger hang, de är ofta intresserade och vill ha förklaringar.

Men de säger…jag kan inte bygga. Jag frågar…hur många friflygande OT-modeller ligger i garderoberna outnyttjade, som det inte flygs med ?

Kanske en outnyttjad resurs, som kan styras över med lite mentorassistans till presumtiva friflygare ?

För som sagt, vad har vi att konkurrera med ?

Vår hobby har totalt förändrat sig med tiden naturligtvis.

Om du vill bli världsmästare i F1C,  köper du 4 färdigbyggda och intrimmade modeller i Ukraina för 200000 kr.

Sen har du bara att flyga…lite hårddraget kanske.

Vi som är kvar, vi håller flaggan högt och halar den inte ens då vi sjunker !

Nåväl, jag anlände fredag på morgonen och väderläget var bra med sol och instrålning med aningen lite för frisk vind, men det påverkade inte tävlingen, mer än att hämtarna fick långa promenader efter modellerna.

Termiken var regelbunden och stark och tävlingen malde på.

Naturligtvis flögs det bort modeller…Det är oundvikligt, då man flyger exempelvis 5 minuter i 8 sekundmeters vind på ca 120 m höjd.

Under dessa 5 minuter flyttar sig en modell ca 2.5 km !

Vi var i det lyckliga läget,  att åkrarna vara nyskördade,varför modellerna syntes väl mot den skånska myllan.

Men ändå…Jag hade med min drönare och avspanade kvadratkilometer av jordbruksmark i sökandet efter bortflugna plan. Drönaren tar högupplösta bilder och finns modellen på marken, då ser jag den.

Så en drönare är ett ypperligt hjälpmedel. Fast sitter modellen i ett träd, kan det vara kört.

Jag menar, att har man lagt ner sin själ på att bygga en modell, då skulle jag minimera risken för bortflygning.

Alltså i första hand se till att lita 100 % på timern så modellen fusar i rätt tid.

I andra hand skulle jag förse modellen med en radiobeacon som jag kan pejla.

I tredje hand, vilket är det bästa;

förse modellen med en GPS-tracker, som används via en app i telefonen. Enligt uppgift väger en sådan idag 2-3 gram.

Jag förutsätter att alla har försett sina modeller med en adress och telefonnummer för en eventuell upphittare.

Samt att denna information är korrekt.

Att flyga bort en modell, det är ju en stor besvikelse.

På lördagen blev vädret fantastiskt. Lite frisk vind på förmiddagen, men fram emot 11-tiden stillnade vinden helt.

Det hela blev mycket njutningsfyllt.

Dessutom tillkom 4-5 nya piloter på lördagen. Roligt.

Hur det gick tävlingsmässigt,  kan du läsa på SMOS
hemsida så småningom.

Än en gång, det jag skrivit ovan är mina reflexioner och tankar.

Jag tog 3500 bilder och har editerat fram 500…
Av dessa kommer jag att publicera ca 300.

Dessutom tog jag 25 videosnuttar med min lilla
Mobiuskamera, som jag ska editera, när jag har tid och publicera på min blogg och på YouTube.

Så häng i, det kommer bilder !

Bilderna kommer i tidsföljd och är en blandning av bilder klippta ur video, bilder från  Mobiuskamera och bilder från mina systemkameror.

Så kvaliteten kan variera.

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Old Timer flyg

UT I NATUREN…

 

 

 

 

 

…friflygburen 

 

 

 

 

 

 

 

Om du vill förströ dig i 5 minuter…

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

AUTOSEUMS MOTORCYKLAR I SIMRISHAMN…

 

 

 

 

…och Ingvars egna motorcyklar i Borås..

 

 

 

 

 

 

Jag fick en initerad och intressant kommentar om
mitt inlägg angående motorcyklar på Autoseum
i Simrishamn av Ingvar i Borås.

Den var så intressant så jag publicerar den.

Här finns två länkar: En till en MC-träff i Tylesand
och En till mitt besök på Autoseum. Du finner
mycket bilder på länkade sidor.

Varså goda här är Ingvars kommentar !

Hej!

Ja det har ändrats en hel del sedan Nisse Nilsson
tog över Autoseum.

Tidigare fanns här inlånade objekt som t ex den
fantastiska campingvagnen som fanns som
byggprojekt i “Det Bästas magasin”.

Denna sevärdhet finns här inte längre tyvärr.
Det är väl rätt unikt att äga så här mycket –
ja Nisse är ju ingen ungdom precis men ändå.

Synd att detta ligger så avsides.

Tyvärr är entren ombyggd numera,  så att
Sveriges Modellflygmuseum numera inte har
gratis inträde, dock är museet fortfarande det
enda i Sverige av sitt slag.

Jag har själv några veteranfordon. Två av dessa
finns representerade i din bildkavalkad.

REX Midget Sport från 1938. Den brittiska
Villiers-motorn med integrerad växellåda är på 98 cc
och har två växlar. Motorn är ganska rå och vibrerar
kraftigt vid hastigheter över 45 kmh.

Länk.

Jag har gjutit blystänger som jag monterat i styrets
ändar och detta har hjälpt en del.

Elsystemet ger 5 Watt vid ungefär 6 Volt.

På det fotograferade exemplaret syns ett extra tillbehör
– en kedjespännare för trampkedjan. Hoppar kedja av
har man i princip ingen broms – det är Torpedonavet i
bakhjulet som ger den huvudsakliga bromskraften.

Den lilla trumbromsen fram är det inte mycket idé
att använda…

Husqvarna Mod. 30 Sport från 1953. Denna modell har
en annan cylinder och annan kolv och lär ge mellan
0,5 och 0,75 hästkrafter extra på den i övrigt standardmotorn
på 118 cc.

Skillnaden mellan 4 eller 4,5 hästar – ja det lär göra
7-8 kmh extra på toppfarten jämfört med den vanliga
Blåqvarnan.
Tre växlar med 5 växellägen – en gammal 2-taktare
har normalt friläge mellan varje växel så man kan växla
ur i nedförsbackar.

Hastighetsmätare var standard på Sportmodellen och
kunde köpas som tillval på dessa 118-kubikare.

Växellådan är ju samma som för de modeller med
handväxel på tanken. Men på Blåqvarna Sport så
är det fotväxel.

Jag tog mitt MC-körkort några månader efter att vi
fick högertrafik och körde upp på bilskolans fotväxlade
Husqvarna… läraren sa att 2:an funkar inte så du
har 1:an o 3:an.

Eftersom det nu var 40 kmh i staden fortfarande
efter högertrafikomläggningen, så sa läraren,
att kör hellre för sakta än för fort.

Alltså redan 1967 var denna växellåda ett mysterium
för en körlärare… Tvåan fanns säkert bara det att
man måste ha känsla i högerfoten när man skall hitta
tvåan.

Det är alltså ingen crick-crack-låda,  där man trampar
i en växel i taget utan här kan man trampa direkt från
ettan till trean med ett enda tramp.

Ja denna har 25 W lampa i strålkastaren. Bra att synas
i trafiken särskilt om det regnar.

Övriga hojar i min ägo är en Triumph Tiger 110, 1954.
Denna var på sin tid världens snabbaste standardmotorcykel
och toppade alltså 110 (mph – det motsvarar ungefär 176 kmh).

4 växlar, 648 cc parallelltwin som skall ge 42 hästkrafter.
Gjutjärnscylinder o gjutjärnstopp gör denna motor otroligt
driftsäker och ventilspelen behöver nästan aldrig justeras.
Lucas dynamo och Lucas magnet.
Obekväm körställning för mina långa ben…

Svalan M75 Lyx 1953. Byggs i Falun med hjul och litet
annat från NSU samt brittisk Panther-motor 348 cc och
4 växlar. Lucas dynamo och Lucas magnet.
Härlig att köra med bra körställning.

Triumph Tiger Cub 1956. Denna är under renovering.
En supergullig 198 cc tung MC. Det lär bara ha importerats
44 st genom åren – ja det blev ju tung MC och då köpte
man nog en större maskin hellre.

En orenoverad Husqvarna Novolette mod 3311 från 1953.
Den har alltså den tyska REX-motorn. Denna har jag
som bruksfordon. Går 9 mil på en tank (2,2 liter)

Tack för fina foton och några roliga texter!

MVH / Ingvar, Borås

 

 

Några bilder på Ingvars fina Rex.

 

 

Ingvars Rex Midget Sport 1938 inför Rex-Rallyt 2019.

 

Kategorier
Flyghistoria

FÖR ER SOM TYCKER OM ATT SE PÅ WWII FLYGPLAN…

 

 

 

…så kommer här en hel rad…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…förtjänstfullt filmade av Jason R Fortenbacher.
Videon finns på YouTube och stillbilderna har
jag klippt ur filmen.

Flygplanen som startar representerar det bästa av
vad de krigförande länderna kunde producera.

Min personliga favorit är FW  190 A-8. Inte bara är
det ett vackert plan, det är försett med kanske den
tidens bästa radialmotor från BMW.

Upp till 6000 m kunde inte de allierade matcha
en Fw 190 i en ren dogfight mellan likvärdiga
piloter.

Ett sovjetiskt plan som var det bästa attackplanet
IL-2, Ilyushin. Välbyggt, bra benpansring
och med förmåga att bära mycket vapen.
Det syntes att Sturmovik var en generation efter Ju-87
på den tyska sidan.

Jag tycker det är fantastiskt att fotografen lyckats samla
alla dessa plan i en video !

Så all credit till Jason R Fortenbacher !

 

 

 

 

 

 

En “Rata” som inte var så enkel i duellstrider för Me 109.
Tyskarna drog dyrköpta taktiska lärdomar innan de
kunde kämpa ner detta plan från mitten av 30-talet.

Japan byggde lätta och agila flygplan på bekostnad
av pansarskydd och beväpning.

B-17 “Flying Fortress”
US Air Force förlorade 4754 plan i Europa och av dess 
besättningar omkom mer än 30000.

 

B-29.
En inte helt lyckad konstruktion. Problem med motorerna
och småbränder ombord…

P-47 Thunderbolt en imponerande attackmaskin.

 

Fieseler Storch ett verkligt STOL-flygplan.
Även skevroderna fälldes ner vid start/landning.
Försedd men en Argus V-8 motor i huvudsak.

Me 109E.

Föredrogs  framför andra tyska plan, FW-190 och Me-262
av andra världskrigets mest framgångsrike jaktpilot,
som är framlidne Günter Rall.

Ilushin, IL -2.
Tillverkades i 36183 exemplar.

“Rata”  = “Råttan”.

 

 

 

 

Kategorier
Flyghistoria

HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT ERINRA SIG SIN FÖRSTA FLYGNING…

 

 

 

 

 

…med en radiostyrd modell så detaljerat ?

 

 

 

 

 

 

 

 

Min premiärflygning med en rc-modell är glasklar i mitt minne.
Modellen var en “Westerly”, tillverkad av Svenson i Belgien.

Platsen var en golfbana  tillhörig en av de fiiinare golklubbarna
i Sverige, Halmstad Golfklubb med banor i Tylösand.

Men, låt mig ta det från början. Under slutet av 60-talet
och framåt
inledda jag en intensiv era av fullskalasegelflygande.
Allt tack vare att
jag bodde på orter,  som gynnades av segelflyg
med aktiva
föreningar, aktiva flygare och avsaknad av sjöbris.

Detta flygande gjorde,  att jag var i mycket bra allroundflygtrim.

Hösten 1972 hade jag köpt lösnummer av Model Airplane News
och dreglat
över de modeller man kunde bygga och att man
med digitala/
proportionala radioapparater kunde kontrollera
sin modell med 
med ett visst mått av säkerhet.
Jag minns uttryckett “Full House”
vilket förklarades med,
att planet var utrustat med 4 servo….!

Problemet för mig var ekonomin, eftersom jag tragglat igenom
min högskoleutbildning och var fattig som en kyrkråtta efter
dessa 4 år.

Men ibland regnade det manna från himmeln. En av mina
ganska välbesuttna släktingar gav mig en dag av tillfällig
generositet ett litet brunt
 kuvert, efter att jag svetsat ihop
ett jordbruksredskap för honom.

I kuvertet låg ett för den tiden rejält belopp i sedlar.
Omedelbart kände jag,  hur kontanter brände i fickan och pockade
på att bli använda. Lugna ner dig, sa jag till mig själv, gör inget
överilat.

Varefter jag, naturligtvis… tidigt på morgonen nästa dag som en
oljad blixt åkte ner till
Ängelholm, ty där fanns det en affär,
som bar löftet om modellplan man kunde styra med radio.

Namnet var osannolikt, den hette “Varuhallen”, vilket stod att
läsa på en liten fyrkantig skylt på fasaden vid affären.

En varuhall,  då tänker en modern människa på något,  som vi kan
associera till dagens köplador.

Men det  var något mycket blygsammare. En affär 2 x 3 m cirka.
Väggar, golv och tak var fullt ut garnerade med prylar.
Han sålde modellflyg, fiskeutrustning och trätofflor, varför
han av modellflygare i närområdet kallades “Toffelmakaren”

Minns du, som var med vid denna tid, att det luktade speciellt
i en modellflygaffär ?

En lukt av balsaträ, eter och cellulosalack, vilket på något sätt
triggade fantasin i varje modellflygares  hjärna. Lukterna var
på sitt sätt något av ett löfte om framtida flygupplevelser…

In stövlade jag med pengar i plånboken och modellflyg i de
tindrande ögonen. Jag kan tänka mig,  att “Toffelmakaren”
registrerade,   en en guldgås hade gjort entré i hans varuhall.

Jag sa som det var, att jag skulle börja modellflyga och att
jag behöver allt,  som jag kan tänkas behöva för detta.
Affärsinnehavaren bar fram prylar
…tills disken tycktes full.
Jag litade på honom, för vad hade jag för val ?

Låt oss erinra oss om,  att detta var just den tid, då Futaba
lanserade sin nya servoförstärkare, som sopade mattan med
alla övriga fabrikat.

Till mig sålde han emellertid en gammal modell med de antika
5-trådiga
linjära servona.
Vidare var sändaren Single Stick,  vilket jag emellertid
uppfattade
som positivt i sig.

De linjära servona hade dålig precision i hölje och växellåda,
som gjorde att vid minsta ovarsamhet kuggade de över och
då fick piloten en otrevlig
överraskning uppe i luften,
då han kanske märkte,  att det
gick inte att ge höjdroder…

Modellen skulle ha en 3.2 cc motor,  men den gode mannen
sålde mig en OS .40, vilket han sa betydde,  att det fanns kraft över
…vilket var ett understatement.

4 liter färdigblandat bränsle fick också följa med i bilen
under hemfärden över Hallandsåsen.

Under den stressfyllda hemfärden hade jag  tänkt ut nästan
i detalj,  hur jag skulle organisera byggandet i min dåvarande
bostad,  en lägenhet.

Jag kunde inte komma hem fort nog och börja bygga.

Att  jag hade för brått,  fick jag så småningom betala,
då jag i ivern byggt två
(2) högervingar…

Hur man monterade stötstänger osv, hade  jag vaga
grepp om, men efter en veckas idogt arbete stod modellen
klädd med siden och målad gul och blå med Servalack
på golvet.
Roderna gick på rätt håll och jo, utslagen var rejäla.

Nu skulle det provflygas. Jag visste inte,  om det försiggick
modellflygverksamhet i Halmstad vilken var organiserad,
men provflygningen det  grejar jag själv, var min
övermodighets snabba tanke !

Problem nummer ett. Jag måste ha något att ha min grejor i.
Alltså batteri till glöden, plastflaska för bränsle, en tång och
en skruvmejsel. Glödbatteri var ett 1.5 V ringlednings batteri.
Bränsleflaskan var en modifierad Felix ketchupflaska av
den gamla runda modellen.

Väska, det var just en gammal handväska,  som använts
för att
bära hem varor från livsmedelsbutiken.

Nästa problem:  Var ska jag flyga ? Lösningen poppade
upp i min skalle relativt fort.

Jag funderade på,  var har vi fria plana ytor ? Jo naturligtvis
där det finns
golfbanor. Så platsen jag valde blev Tylösand,
där det fanns
gott om gräsytor.

Således for jag iväg med modell och allt vad som kunde
krävas i min Volvo 142  en tidig vårvintermorgon i april

Jag möttes av en tom golfbana, solsken, minus 4 grader
med rimfrost och ingen
vind.
Med darrande händer monterade jag min Westerly,

tankade och kollade radion.

En liten fotnot. Jag hade inga gummiband för vingfastsättning,
utan jag improviserade och hade köpt hushållshandskar,
som jag  klippte i lagom breda bitar, vilka tjänstgjorde på
ett utmärkt sätt som fasthållning av vingen i kroppen.

Golfbanan var omgiven av tallskog ca 5-8 m hög och
gräsytorna
var relativt frikostiga.

Nu gällde det. Min målsättning var att taxa på marken,
så jag skulle få lite känsla för sättet att styra,  då modellen
går från mig eller mot mig. Att man överhuvudtaget kunde
styra något med radio, det var för mig en sensation i sig då.

Om jag säger,  att jag var mycket euforisk,  är det en
makalös
underdrift.

Jag befann mig i en sorts  modellflygextas,  vilket gjorde,
att jag
kanske inte fattade de mest rationella besluten i
stundens allvar.

Nåväl, motorn gick superbra och hade i mitt tycke ett
ofattbart drag genom sin 10 x 6 propeller.

Taxandet började, genom att jag körde från mig i lagom fart.
Det gick perfekt, jag vände 100 m bort och körde mot mig
och det gick oxå utan problem.

Detta att jag kunde köra från mig och mot mig utan problem
var nog orsaken till , att  allt så småningom gick bra.

                                                                                                 Varför de fungerade så ? Ingen aning.

Jag stannade modellen på tomgång, hämtade andan och
lät pulsen lugna ner sig.

Efter en kort minut drog jag på igen lite lagom..modellen
rullade framåt under  acceleration och
till min överraskning
eller förskräckelse lyfte modellen !

Det var ju inte meningen. Vad gjorde jag ? Modellen på väg
mot tallarna,  här gällde det att göra något, rätt eller fel,
men åtgärder var av nöden nu.

Jag drog på  gas för att  undgå träden, modell vände
nosen mot skyn och
steg i stort vertikalt.
Uppe på 30 m höjd drog jag av gasen och stabiliserade
planet.

Nu gällde det,  att svänga runt modellen, så jag kunde landa.
Att jag lyckades svänga, jag vet inte ,
hur jag lyckades,
men svängen var under kontroll hela t
iden.

Detta trots, att jag fick flyga med spaken framåttryckt halva
dess väg för att kompensera för viljan att höja nosen.

Under svängen vet jag,  att jag tänkte jag ska gå
tillbaka med sidoroder och ge höjd i svängen. Annars
blir det en störtspiral.

Hur kunde denna tanken fara genom min hjärna just då ?

Det måste ha varit en betingad reflex, som länkade tillbaka
min hjärna till beteendet för mitt fullskalaflygande,

Sedan siktade jag på marken, där jag ville landa.
Motorn på tomgång och jag gjorde en superlandning i
det
frostiga gräset med mitt hjärta tickande på,
som om jag  haft
förmaksflimmer, där modellen stannade
2 m från mig.

Jag tänkte,  synd jag inte hade en kamera med,  så jag
kunde plåtat spåren efter hjulen i frosten, då jag
fixat en perfekt landning först på huvudstället och sen
noshjulet

Hur kunde jag klara denna min första flygning ?

Det finns bara ett svar på det och det var,  att jag var i
utomordentlig flygform. Det fanns inga svårigheter för
mig att flyga modellen. Åtminstone upplevde jag inte det.
Du får tro på mitt ord.

Det som underlättade var,  att jag flög Single Stick som
gjorde det lättare att överföra rörelserna till modellen
med radion och dess
större styrspak från fullskalaplanen.

Svårt att kontrollera modellen då den flyger mot mig ?
Jag tänkte inte den tanken överhuvudtaget.

Nu tror kanske du käre läsare,  att jag packade ihop och
jublande begav mig hem…

Glöm det, då känner du inte mig, Jag resonerade som så,
att går det en gång, då går det en gång till !

Så tankning, avtorkning, ställ upp modellen mot den
obefintliga vinden och iväg.
Innan starten hade jag justerat höjdrodret så där lagom,
för jag hade ju inget att jämföra med.

Jag drog på försiktigt med gas, höll kursen och startade.
Fantastiskt för det gick som på räls.
Att jag egentligen inte kunde flyga, det bekymrade eller
tänkte jag inte på en sekund.
Mitt transitering från fullskalaflyg till modellflyg  hade
skett utan problem.

Nu flög jag ett antal varv i luften och jag vill säga att nu
var jag relativt…lugn. Min modell höll sig inom den
delen av luften,  där jag ville,  den skulle vara.

Landningen gick bra, men den var inte lika bra som
den första.

Efter landningen plockade jag ihop mina grejor och
försökte samla tankarna efter denna omtumlande kedja
av händelser
jag varit med om.  Hemfärden blev en resa
där jag rekapitulerade
mina två flygningar.
En märklighet var att mitt minne inte kunder rekapitulera
ljudintrycken från motorn…Kanske hjärnan stängde ut dessa
perceptioner och koncentrerade sig på synen ?

Ja detta är en liten efterrationalisering av mig i min bil.

Det märkliga var, att jag tyckte inte,  jag gjort något speciellt.

Men jag förstod sedan, att min premiärflygning var aningen
sällsynt, då  jag åkte hem till Kurt Lennå
och berättade,
vad jag gjort.

Han såg på mig och jag förstod, att han inte förstod.
Ta ut en modell och bara flyga…Omöjligt.

Men så gick det till exakt. Helgen efter fick jag reda på,
att det
fanns en löst sammanhållen klubb i Halmstad,
som brukade
träffas vid ett sprutfält vid Ösarp,
vilket ligger öster om Snapparp
vid E6.

På lördagens tidiga morgon  var jag startberedd vid Ösarp
med min Westerly i det vackra Aprilvädret som bjöd på
lärksång och tumlande tofsvipor.

Jag hade pallat under motorn så den var riktad nedåt
och åt höger. Vidare hade jag minskat anfallsvinkeln på
vingen för att få bort det mesta av pitch-up tendensen.

De andra piloterna dök så småningom upp. De var,
som jag tyckte, proffs ut i fingerspetsarna.

De hade riktiga meklådor, de hade overaller och de hade
elektriska bränslepumpar…en hade till och med en elstart.
Fast de flög inte,  utan flygningen sköts alltid upp på grund
av olika skäl…

Jag undrade,  om någon kunde hjälpa mig med modellen,
men svaren var vaga.
“Starta du nu, för det ordnar sig”,  var väl i stort det svävande
svaret.

Jag startade och nu gjorde jag en handstart…som start
nummer tre… och jag flög,  tills tanken började bli tom,
då jag ropade
till den, som såg mest proffsig ut att
“Nu får du hjälpa mig att landa ” !

“Nä, jag kan inte flyga alls” sa han och återvände till sin
meklåda.
Detta var ett svar, jag inte förväntat.

Så jag flög upp tanken och landade just vid sidan av banan.
Precis som jag landade,  kom Pär Lundqvist,  eftersom han
skulle
lära mig flyga…

Jag tror,  han var något konfunderad.

Ja detta var det 100% sanna historien om mina tre första
starter under min rc-flygkarriär.

Märkligt var det i alla fall !

Om andra frågade hur jag lärt mig att flyga sa jag sanningsenligt:
“Jag har aldrig lärt mig” !

Jag gick  från en full size  Libelle till en Westerly modell !

 

 

 

Kanske min blick var ungefär som denna, då modellen oavsiktligt lyfte ?

 

 

Lite uppdatering om mödorna vid första starten…

Jag glömde i hastigheten en ganska lustig sak. Då jag kom fram
och jag hade monterat modellen och skulle starta motorn,
visade det sig,  att mitt ringledningsbatteri var finito.
Inte den minsta glöd på stiftet.

Jag tänkte,  att inte ska jag behöva avbryta min planerade
provflygning för ett utkört batteri !

Alltså blev det till att fundera,  hur jag kunde improvisera
fram
ca 2 Volt.

Jag hade ett 12 V batteri i bilen,  men tyvärr var det ett
slutet batteri, så jag kunde inte komma åt de enskilda
cellpaketen.

Hade det funnits bryggade cellpaket,  hade jag kunnat korpa
2 volt där. Alltså blev det till att sätta fart på eventuella
innovationsknölar
i hjärnan.

Alltså nu skulle jag ordna 2 Volt från 12 volt…,
Vid platsen där jag var,  hade man lagt nytt gräs och för att
skydda det hade man satt upp ett stängsel.

 Detta var inte i drift, så jag lade rabarber på 10 m av ståltråden.
Ja, du känner till hur ett elstängsel av järntråd ser ut.

Sen virade jag något,  som liknade en resistans spole runt
en trädgren.

En ända på ståltråden anslöt jag till mitt bilbatteri och den andra
anslöt jag till en reservglödlampa,  jag hade i handskfacket.
Detta för att jag skulle få en aning om,  hur mycket resistans som
skulle behövas till stiftet.

När jag justerat uttaget på motståndsspolen,  så lampan just glödde,
provade jag med stiftet. Det glödde inte,  men det rök om glödtråden.
För mycket resistans, så jag kapade stakettråden 2 meter. Nu blev
det perfekt.

Glödklämman, minns du de gula klämmorna som Valter i
Lammhult sålde, anslöts till min stängseltrådskonstruktion.
Min möda lönade sig,  för jag blev belönad med en Os.40, som
startade  lätt som en plätt.

Jag undrar,  vad en nutida åskådare hade dragit för slutsatser,
då han sett mig stående  där med en härva stängseltråd startande
min OS.40 ?

Jag menar, en normal människa hade ju avbrutit, åkte hem
och fixat ett nytt batteri, för att någon dag senare åka ut och
pröva igen…men då hade man glömt, att här handlade det
om modellflygfanatism.

När jag berättat ovanstående historia,  tror inte lyssnaren
på mig,  eller menar jag var galen…Du får välja,  vad du vill.
En galen människa eller någon som kan improvisera och
anpassa sig till en oväntad situation…

 

 

 

 

 

 

Så här ser firman ut i dag.
Samma namn, samma plats.