På en sekund kan sinnesstämningen svänga om

Blåsten var vass med ca 10 sekundmeter från nordväst.
Dock så sken solen, vilket gav förutsättningar för ett
fint strövtågsväder.

Jag hade en tanke att åka ner till Hovs Hallar med en av mina
F3F modeller, men med hänsyn till den ettriga vinden
avstod jag.

Bara för jag är modellflygare, innebär det inte,
att jag är en självplågare.

Så jag åkte till stranden, parkerade vid Lagaoset och utrustad
men en kamera var min plan att promenera till Genevadsåns
mynning vid Laxvik genom skogen, därför då skulle jag slippa
motvinden. Tillbaka till bilen från min vändpunkt gick jag
längs strandkanten för att vara nära havet.

Det är ca 10 km promenad och tar knappt 3 timmar.
Men jag har inte brått, därför mina promenader bjuder
på så många intryck, som jag upplever som stimulerande
och som en katalysator för min psykiska energi.

Jg var på ett sällsynt gott humör, då jag anträdde min
promenad och efter en stund på skogsvägen fick jag
sällskap.

Det var en bofink som följde mig genom att flyga från
träd till träd vid sidan av stigen.
Hela tiden högljutt spelande. Hans spelande ett sätt
att hävda sitt revir, eftersom det är parningstider nu.

Bofinken är en mycket vacker fågel med sina färger
och vackert tecknade rygg.

Jag fick lite bilder på den med mitt nya zoomobjektiv.

Det har funnits där jag strövar två “vita” älgar och
jag har önskat, jag skulle se någon, men turen har svikit mig.

Det är märkligt, att det finns 2 vita älgar på detta lilla område.
Vitheten beror på en genetisk störning, som styr pälsens färg.
Du kan läsa om det, om du googlar begreppet vita älgar.

I buskarna längs Genevadsån flög nervöst buskskvättor
från buske till buske. En liten trevlig individ i vår fauna.

Vid vändpunkten har man att passera Laxviks egen
John Washington bro…

En enorm stålkonstruktion så man kan ta sig över till stranden.

Nedkommen till stranden såg jag till min överraskning inte
en enda människa. Det brukar finnas gott om promenerare
på stranden men idag tomt.

Då jag gick längs havet, lade jag märke till en sak;
Det var ett förunderligt ljus ! Ljuset satte liv i de små vågorna,
som bröt mot stranden i ett glittrande färgspel.

Varför ljuset var magiskt ? Ingen aning, men det var väl
för att allt stämde av förutsättningarna.

Man brukar ju tala om det speciella ljuset som Skagenmålarna
beskrev av Jyllands nordspets under slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet.

Går jag från Genevadsån söderut, förstår man, hur lång
stranden är här. Den är unik.

Jag såg inga speciella fåglar mer än enstaka ladusvalor,
de sedvanliga storskarvarna och vitfågel.

En tornfalk flög upp från beväxningen av strandråg på
dynkanten och jag närde hopp om att få några bra bilder,
men han drog sig söderut.

Efter en halvtimma observerade jag något stort, som låg
i strandkantens brytande vågor.

Jag förstod det var en säl och jag trodde först att den levde,
då den rörde sig på ett realistiskt sätt.

Men framkommen såg jag vad det var. Det var en stor
knubbsälshanne, som låg död i vattnet rullande fram
och tillbaka i vägorna.

Jag blir på något sätt ledsen, då jag ser en död säl eller
död tumlare. Det är ju stora varelser och däggdjur båda.

Det tror jag beror på , vi har lättare på något sätt att
identifiera oss med större djur.
Lättare att känna sympati för en säl än för en daggmask…?

Knubbsälen var den absolut största jag sett i mitt liv
och jag förstod hur den dött.

Den hade troligtvis kört in huvudet i ett nät under sin
jakt på föda. Det är vanligt att sälar tjuvvittjar
fiskarnas nät. Denna gången fastnade han och drunknade.

Det är vad jag tror utan att veta. Längs stranden fann jag
plastband, som används för att bunta material och som är
mycket starkt.

Men jag tror det var ett nät, som blev sälens slutliga öde.

Mitt glada humör från det jag tidigare upplevt fick som
jag skrev en våt filt av ledsamhet över sig.

Så är det bara.

Du kan se mina bilder, som dokumenterar det.

Kanske som plåster på såren fann jag en stor bit bärnsten
som var rödaktig, vilket lyckades höja mitt humör.

Borta vid Lagaoset fanns inte en enda fritidsfiskare.
Är det inte dags nu för havsöring ?

Jag satte mig vid en av bänkarna, njöt av vyerna och rekapitulerade
min resa.

Att en promenad på 10 km tar på kroppen, då man är en åldring,
det märktes, då jag skulle resa mig…det gick trögt som då
man startar ett gammalt ångdrivet mudderverk och min ålder
bekräftades på ett påtagligt sätt, då jag skulle svänga benen
över tröskeln på min bil…

Men skit samma, jag fick en härlig natur- och känslomässig
upplevelse. Då får man stå ut med lite knak i lederna.

På hemvägen körde jag om hamnen i Halmstad och såg till min
glädje två kärrhökar, som förhoppningsvis kommer att häcka
där.

Vad jag däremot inte sett i år, är tofsvipor. Jag har sett
5 exemplar och det var 6 veckor sen.

Vidare saknar jag storspovarnas rop då flyger över
häckningsmarkerna vid Esmared.

Var har de tagit vägen ? Kallt i Marocko, Spanien ?

Den som lever får se !

Om du vill, häng med på min promenad !