…som man finner på en strand.

 

 

 

 

 

 

 

Jag cyklade ner till Lagaoset i dag.

För att ströva och flanera. Inte en människa fanns där.

Så man kunde gå omkring i splendid isolation och bara
finnas till.

När jag är på denna platsen, hittar jag ofta olika ilandflutna
föremål. Dels sådant som kommit via havet, men också mycket som
Lagan har transporterat ut till mynningen.

Jag fotograferade lite grand och vill visa bilderna för mina besökare.

Varje bild startade min fantasi,  som  skapar en bild i min hjärna,
av vad jag ser i föremålet.

Bilden, som formas i min hjärna,  beror ju hur mina perceptioner
påverkar mina neuroner.

Vidare skapar hjärnan en bild, antingen jag vill eller inte,  av vilken
funktion föremålet skulle kunnat  ha i sin imaginära omvärld.

Att promenera vid stranden är förutom den fysiska upplevelsen i
sinnevärlden också en upplevelse i idévärlden eller i en metafysisk
värld..

Allt stimuleras av upplevelsen och de intryck den lämnar.

Tur man fortfarande har fantasin kvar, för  utan fantasi är ditt liv
bara slutna rum,  låsta och stängda dörrar.

Japp, så fungerar det för mig, du får se,  vad du ser …egentligen…

Efter strövtåget var det till att åter landa i det reella och
cykla hem i motvinden :=(

Hur kommer det sig att vinden skapar dessa tvättbrädemönster i sanden ?

Vän av ordning kanske frågar sig: Varför tog han med denna bilden ?

Jo, jag vill visa kontrasten mellan den mjuka vågformade mönstret
i sanden och den kompromisslösa  karaktären av den vassa strandrågen.
Jag har minnesbilder,  från då man var mindre och cyklade till stranden,
hur vassa strandrågens blad kunde vara.

Man kunde skära sig.

En skulptur i sanden, som vi i sann Arkimedisk anda döper till

“Tvåarmad hävstång”

              Ändrar man perspektivet och färglägger,  förändras innehållet.

Nu kan det se ut som en varelse stående framåtlutad vilande sig på armbågarna
mot en stolpe med  flämtande mun efter en lång språngmarsch.

En fågel kanske…nåt hönsliknande liggande på marken
…där stjärtfjädrarna håller tag om en stubbe.

Färglägger vi och ändrar infallsvinkeln,
blir det  naturligt kopplat till sin miljö,  vilket ger
helt annat intryck hos betraktaren..

Vågmönstret i sanden skapat av vinden,  kontrasterar mot det
till synes, mera kaosartade, men inte slumpmässiga sättet,
såsom  roten har växt.

 

“Jag,  är den som bestämmer här”, ropar  detta träbeläte ut
i kraft av all sin auktoritet.

En sädesärla gjorde ett nedslag i min fantasivärld av strandmonster.

                                                                                        Stora ögon, lång nos och  liten mun.

Djuret är  den sällan observerade 

Mindre PVC-kryparen
(Tube Penetratis Minimalis)
som är väl  anpassad för ett liv i  10 tums PVC rör.

Hej….alla,  jag heter alltså Allan Al…alltid alldeles allsidigt alert…
och jag kallas alldenstund allmänt,   Allan  Allitteration.

                                         Jag vill inte påstå,  att bilden är bra,
men den innehåller  otvetydigt ett visst mått av  dynamik .

En alstubbe har flätat ihop fingrarna i roten i förtvivlan
över att  ha tappat både sitt huvud och sin gröna  krona…
under sin färd nedför Lagan till havet.

Denna sydvästkant var för en månad sen helt rak.
Nu har vind – och vattenerosionen, tillsammans gjort kanten mjuk och len.

Här får er fantasi skapa er en egen bild av föremålet…

När jag ser alla sandkornen, associerar  jag till bilder,
som Hubbleteleskopet tagit av vårt universum.
Bilder,  som visar,  på  lika många galaxer som sandkornen på
all världens stränder och öknar.

Svindlar tanken  för dig ?

Det gör det för mig i alla fall.

Prispallarna som kom till användning under
Lagaosmästerskapen i fantasidjursskapande.

En ödleliknande varelse med sitt underbett och i sällskap med sin fru
sticker upp huvudet yrvaket ur sanden…
fast damen ser lite kuvad och undergiven ut eller…

Han stod helt glatt, höjde handen ropande “Hej och välkommen”.

                                                               Vad dessa två sysslar med, vågar jag inte skriva…

En förträad förhistorisk fågel med torrsprickor sticker ut ur tallen lite sur.

                   Björkarnas blad spricker ut med ett “POFF” …tror jag i alla fall…

Man talar om musöron….men dessa björkar växande i lä
och med tillgång på sol, de hade kommit längre i sin växtsäsong.

                                                                         …och växterna tänker på släktets fortlevnad.

Samtidigt som de gör livet lite besvärligt för oss pollenallergiker.

 

 

Så ni ser,  en enkel promenad fyller huvudet med upplevelser och tankar.

Det sker aldrig framför en tv.

Inget om flyg direkt i detta inlägget, men håll ut, det kommer mycket flyg närmsta tiden !

Olyckligtvis,  kan  lördag och söndag   innebära uselt flygväder.

Fast söndag skulle kunna  innebära hangväder på HH…