…var vinden på Hovs Hallar i måndags.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid en tripp i ett annat än modellflygärende söderut,
passade jag på under hemvägen att kolla läget på HH.

Min Spirit låg i bilen, så jag lastade ur och besteg Platån,
med det som behövs för modellhangflyg av enkelt slag.

Väderläget var solsken,  2 sekundmeter vind lite snett,
men vetande att även en sådan svag vind under normala
förhållanden genererar bra lyft här, plockade jag ihop modellen,
startade radio och kamera och iväg.

Mycket turbulent vid kanten och då jag gnetat mig upp 50 meter,
vilket var besvärligt, då jag flög s a k t a, märkte jag att hanget
var mycket termiskt.

Vinden var alltså allt annat än laminär upp till ca 100 m över kanten.

Men sedan…var det,  som att flyga i grädde. Den laminära varmare
vinden flöt ovanpå den kalla luften och gav  ett mycket fint och stabilt lyft.

Jag slog troligtvis mitt eget höjdrekord på hanget under denna
flygningen.

Jag har flugit här regelbundet sen 1972, så jag har varit högt förut..
Hur högt ?  Säger jag inte så riskerar ingen magknip.

Efter en timma i luften åter ner på marken, jag  kollade  av kameran,
vilket innebär att jag byter batteri, så den blir fit for fight igen.
Samt lite vatten för piloten.

Inför nästa start monterade jag en kamera framför modellen på
en hållare för att få en lite förändrad fotovinkel.

Tack för din idé Crazy Horst !

Länk: https://vimeo.com/user6527917/videos

Vinden tycktes ha minskat, men jag tänkte, det går säkert…

Vilket jag efter utkastet genast märkte, att det inte gjorde,
då min Spirit flög som en kraftigt berusad kråka.

Alltså överstegrad, sakta vinglande fram just i höjd med
eller lite under hangkanten.

Det gällde nu,  att så fort som möjligt  få in den ganska spröda balsamodellen över
fast mark igen och minimera risken för skador.

Om du som flygare tappar din modell under kanten är det av uppenbara
skäl problematiskt. Att inte se modellen utan försöka landa på känn,
det är inget önskeläge. Flyger man en modell som är relativt
spröd och känslig i stenig terräng dessutom, då kan det bli kris och kras.

Jag har lyckats, men också misslyckats med det, då jag efteråt
fått ägna mig åt livsfarlig akrobatik på klippväggen för att
bärga resterna av en smälld modell.

Min värsta upplevelse av detta var , när jag skulle bärga min ASW,
som landat 15 m från toppen av den 70 m höga vertikala klippväggen.

I dag hade jag inte gjort om det.

Det som gjorde det extra spännande var att en berguv for ut från en
spricka i berget och höll på att skrämma livet ur mig.

Men jag fick tag i modellen. Den var hel och det är så med
med mig, att jag skulle aldrig få ro i sinnet med en ASW
liggande på hangkanten på Hovs Hallar övergiven.

Jag lyckades med ett nödrop krypa in över kanten och då
modellen var lågt, tappade jag ögonkontakt med den för någon
sekund, varför jag helt enkelt fick hoppas på försynen, som
kanske skulle se till,  modellen kom ner hel…

Till höger dök min Spirit upp, rätt på vingarna med kurs mot
ett litet träd. Omedelbart följt av ljudet som uppstår då en
balsamodell lite hastigt landar i grenverket.

Jag vågade inte styra,  utan lät den glida kontrollerat, eller
någotsånär kontrollerat rakt fram.

Spiriten satt glatt inkörd i trädkronan på det låga trädet
och vid framkomsten såg jag,  att den nog klarat sig utan skador.

Sinnet ljusnade på mig och Operation Nedplockning påbörjades.

Jo, jag nådde modellen, men problemet var att kameran och dess
hållare hade kommit i beknip mellan grenarna.

Med lite måttligt våld, stående i en tjock matta av enbuskegrenar,
lyckades jag få loss modellen, men då jag drog ner den, snäppte
kameran av och jag hade inte uppsikt, var den for iväg…

Nåväl, en kamera, en Mobius, kan väl inte vara svår att hitta,
fastslog jag efter att ha tagit hand om modellen.

Trodde jag. Om du frågat mig efter 20 minuters svettigt letande
hade svaret inte blivit positivt.

Men genom att systematiskt dissekera de hoptovade enegrenarna
som låg som ett 40 cm tjockt ihoptovat täcke på marken,  hittade
jag kameran.

Kändes bra.

Jag fick sekvensen på video, när jag trädlandade. Tyvärr hade jag fått
något som smutsat linsen, troligtvis lite olja/fett, varför bilden inte är
100 %.

Men som en illustration på en hangflygares strävan att få flyga,
räcker det.

Lite andra stillbilder som vanligt.

I skyn bildade K-strimmorna nästan ett spindevävsliknande mönster.

Det vanliga som jag har liggande i bilen, om utifall att…