Mina modell ramlade ner…efter att min wifi i Gopron hade stört min rx. Ett problem jag känt till länge, men genom olyckliga omständigheter hade jag aktiverat wifi då jag monterade kameran.
Skadan var att vingspetsen bröts av och blev söndertrasad.
Efter mycket möda och lång tid fick jag ihop det. Naturligtvis var jag nyfiken på, hur den skulle flyga ?
Alltså jag ville veta, om de utomordentligt goda egenskaperna påverkats av min reparation.
Så ut i fin flygväder, 3 m/sek lite solinstrålning.
Borde gå bra.
Det gjorde det också. Modellen flög lika bra som förut.
Jag fick 1.5 timma i luften i svag men utbredd termik ihop med migrerande vråkar av olika slag och glador.
En lyckad dag på alla sätt.
I morgon ska jag ut igen, då det är lovat ännu bättre väder. Jag tar alla chanser att få luft under vingarna !
Bilderna tagna med min lilla Mobius, där bilderna är klippta ur videomaterial.
I fredags var jag ute i det vackra termikvädret för att ge min fina Ava Pro luft under vingarna.
Min vanliga plats för termikflyg var grön och inbjudande, där den ligger på toppen av en ås, som reser sig över det Halländska kustlandskapet.
Allt såg bra ut, så jag var förväntansfull.
På modellen hade jag fäst en GoPro, som tog ett par stillbilder i sekunden. Jag hade med kameran, eftersom jag ville få ett par fina, förhoppningsvis, bilder på de laddade Cumulusmolnen.
Alltså montering, koll av roder att de går på rätt håll och fulla roderrörelser. Allt klart.
Nu återstod bara att starta min GoPro.
Start och just som jag släppte modellen kom en tanke:
Kom jag åt wifi-knappen på kameran, då jag slog på den ?
Jag vet, att om jag har wifi påslaget på min GoPro, kommer den att störa min mottagare, då fältstyrkan från min sändare sjunker med ökat avstånd.
Mitt beslut, vilket var felaktigt, blev att fortsätta stigningen. Jag var ju så sugen att flyga.
På 50 m höjd blev det fullt sidoroder åt vänster…
Modellen i störspiral nedåt. Jag drog aerodynamisk broms och stängde motorn.
Jag gjorde allt vad 52 års radioflygande lärt mig för att komma ur detta okontrollerade läge.
Inget hjälpte, utan modellen försvann med ett glatt visslande ner i vallen 100 m från mig.
Det var som en spann kallt vatten över mig. Dels för att modellen flyger så väldigt bra och dels så kostar en Ava Pro lite kulor idag…dessutom på grund av gangstern Putins angreppskrig på Ukraina, är det omöjligt…att handla av Wladimir Models.
Jag kunde inte se modellen, då den låg bakom en liten vall, men hoppet hos mig fanns, att den skulle vara hyfsat hel.
DÅ jag kom fram, hade vingen separerat från kroppen. Jag använder alltid polyamidskruvar till vingen, vilket ger vingen möjlighet att lossna, vilket förhindrar, att kroppen trasas sönder, vilket skulle skett, om jag använt stålskruv.
Kroppen såg hel ut tack och lov, men ena ytterpanelen med vingörat var helt avbrutet och söndertrasat.
Som alltid vid en smäll är jag noga att samla ihop alla lösa delar. Som Pär Lundqvist sa till mig för 50 år sedan då vi började flyga tillsammans: Det går fortare att laga en modell än att bygga nytt.
Jag kände mig ganska vesen, då jag gick till min pilotplats.
Då jag kollade radio så funkade den, men wifi på min GoPro var tillslaget !
Det kändes ok, att jag funnit orsaken till haveriet.
SÅ hem och upp med grejorna på byggbänken.
Det är inte som att laga en balsamodell då man ska fixa en modern segelmodell. Kolfiber, kevlar kräver sin speciella hantering.
Jag lade en hel dag på att få ihop vingpanelen. Det blev ok, men det stora problemet var, där vingörat var fäst vid vingdelen; Här hade man använt en stående kolfiberbalk för att stärka konstruktionen. Den var ju nu avbruten och det gällde att fixa en ersättning till balken.
Efter mycket funderande borrade jag nya hål jämte den gamla balken i vinkel, så V-formen på örat skulle bli korrekt. Därefter tog jag en 4 mm fyrkants kolfiberbalk och limmade in.
Balken hjälpte mig också att fixera örat vid limningen.
Det blev mycket bra och förhoppningsvis så starkt, som det krävs.
Jag har aldrig gillat att “laga” Oralight, men nu var jag tvungen. Aldrig tycker jag det blir bra och snygg…
Men det blev halvbra och kommer att fungera.
Andra skador var att servoarmen till sidorodret hade gått av så det krävde en god stunds pyssel.
Kroppen som är av kolfiber hade fått en skada som var sprickor i materialet. Jag funderade på att förstärka skadan med kolfiberväv, pensla på epoxiplast och vira runt tape och fixera. Detta fungerar bra, det vet jag av erfarenhet. En sådan lagning väger nästan inget heller, eftersom då man virar tapen, så pressar man överflödig plast mot änden, som jag sen kan torka bort.
Nu gjorde jag i stället en lättare lagning. Jag tog Biltemas CA-lim och lade i alla sprickor och drog på accelerator.
Det visade sig att lagningen blev mycket stark, så jag slipade och sprayade på klarlack.
Done deal.
Då allt var lagat, monterade jag och testade, att allt fungerade till belåtenhet, vilket det gjorde.
Nu blir det till att provflyga.
Jag kollade vad en vingspets kostade hos Wladimir… De säljs i par och betingar mer än 4500 kr i pris…
Det kostar att vara modellflygare.
Bilderna är inte från min Ava utan är då min Spirit Elite tappade strömmen på Hovs Hallar och blev pulveriserad då den for igenom ett träd…Så det är bara en illustration.
Jag fick en länk till en kort film på Youtube av Pär L, som visade en del av en flyguppvisning med en segelkärra och tillhörande haveri.
Naturligtvis kollade jag filmen, den är bara 45 sekunder lång och visst man såg en segelkärra starta, flyga inverterat lågt, stiga och sen haverera .
Jag tänkte inte så mycket på det, men då jag inte haft på ljudet, så körde jag filmen ett par gånger, för jag började bli nyfiken.
Vid repriserna hörde jag och såg jag, vad som egentligen hände. Jag googlade runt lite och fick tag i fakta om piloten.
Pär Lundqvist hade sett en uppvisning med Albert Falderbaum i Jönköping på 50-talet.
Att man kan hitta så mycket fakta på nätet är ju fantastiskt ! Google är ett utomordentligt verktyg, för den som söker.
Här är lite fakta om pilot och olycka, jag grävt fram.
Albert Falderbaum var en tysk aerobatikpilot, som föddes 1913 i närheten av Bonn.
Han var tidigt intresserad av flyg och började flyga som 14-åring.
Då han var 15 fick han sitt cert och vid 18 klarade han sitt motorcertifikat. 19 år gammal avlade han godkänt prov för avancerad flygning med segelflygplan.
Hans favoritplan var Bücker 133 Jungmeister och han uppnådde en andra plats vid Tyska Mästerskapen i konstflyg 1937 i Dortmund. 1939 vann han samma gren, trots han hade blindtarmsinflammation
Under kriget var han jaktpilot och navigationslärare för Jg 110 i Altenburg. Sista krigsåren flög han Me 163 Komet och Me 262 Schwalbe. Vid en flygning med en Me 262 fick han en svår ryggskada efter en explosion i flygplanet.
Efter kriget kunde man inte flyga privat i Tyskland, men Albert förnyade sina certifikat i Schweiz och kunde fortsätta flyga uppvisningar så småningom med sin BÜ 133 Jungmeister. som var reggad i Schweiz.
Han deltog i flyguppvisningar Tyskland, Italien, Sverige, Holland och Frankrike med sin spektakulära uppvisning i sin Lo-100 segelkärra. Se översta bilden !
1955 skulle han ge sin uppvisning som vanligt i Düsseldorf, vilken slutade med en krasch.
Detta hände: Som avslutning på sin uppvisning kom han på 10 meters höjd på rygg parallellt med banan i hög fart, för att framför publiken stiga, rolla runt och landa.
Under hans ryggflygning hände följande: en av hans fastbindningsremmar lossade i inverterat läge och snäppte upp i ansiktet på honom.
Detta gjorde att han tappade uppmärksamheten på sitt inverterade läge och han ryckte ofrivilligt till, vilket fick planets fena och sidoroder att toucha marken. Först föll sidorodret av och fenan lade sig parallellt med stabben. Så nu flög han inverterat med 200 knutar utan sidoroder/fena. Detta är inget önskeläge och han visste inte, hur illa ställt det var med hans LO-100.
Men han lyckades stiga med överskottsfarten, rollade runt till rättvänt läge och försökte landa ett i stort sett ostyrbart plan.
Tyvärr, på grund av skadorna på planet kraschade han mot nosen på ett militärplan. Hans Lo-100 var i smulor i nosen, men Albert hade överlevt med svåra inre skador. Han låg i koma i 14 dagar, innan han vaknade.
Att han slog ner där han gjorde, var ett resultat av hans försök att undvika att landa bland åskådarna.
Efter tillfrisknandet återupptog han konstflygandet med en ny Lo-100 och sin BÜ 133. 1960 blev han, trots att han flög med stålkorsett, ännu en gång Tysk Mästare i konstflyg med sin Bücker i Münster.
Albert hade nu 10000 flygtimmar och arbetade som testpilot för den nystartade tyska flygindustrin.Den 29. September 1961 skulle han i Augsburg provflyga en Siebel Siat 222 med avseende på det planets konstflygegenskaper.
Flygplanet hamnade under utprovningen i ett okontrollerbart läge under
spinprovning då planet inte gick att få ur och Albert lämnade planet för
att kunna rädda sig med fallskärmen. Uthoppet gick bra och skärmen löste perfekt.
Men skärmen trasslade in sig i kroppen från det störtande planet och Albert drogs med ner i marken. Han var vid medvetande efter kraschen, men avled kort efter.
Albert fick en gata uppkallad efter sig vid flygplatsen Kassel-Waldau. Han blev alltså 48 år gammal, om jag räknade rätt.
Tror det finns mycket att läsa om honom på tyska webbsidor.
Här kommer bilder jag tagit som skärmdumpar av filmen på Youtube och
naturligtvis den lilla filmen.
Håll tillgodo.
Alla bilder från Wikipedia och skärmdumparna från YouTubefilmen.
Bü – 133 Jungmeister som Albert flög.
En Siat-223, vilket är en vidareutveckling av 222 i vilken Albert omkom.
Albert i starten i sin Lo – 100
Som ni ser har Lo-100 klaff. Albert vinkar åt publiken.
Kolla fena och sidoroder. Märk den lilla fenan.
En utomordentlig bild, som fångar människors allvar och lite skräckkänslor vid flyguppvisningen. Denna bilden säger mycket om människor i Tyskland 10 år efter krigets slut.
Här kommer Albert med 200 km/tim + inverterat…
…men inte ligger han 10 m över banan…
…här har fenan stött i marken, ni kan se en spalt mellan fena och sidoroder…
…bakom planet ser ni fenan flyga iväg…
…hans sidoroder hänger kvar fortfarande…
…men nu börjar det vika sig på sidan fasthållet av roderlinorna…
…här är det nästan helt parallellt med stabben…
…och här ligger det parallellt…
…här syns bakkroppen, då planet tas upp…
…ni kan skymta sidorodret bakom höger stabbhalva…
...så här ser det ut, han skulle flyga med…
…Albert rollar runt kärran för att kunna landa…
…här ligger han just rätt på vingarna…
…men planet är svårkontrollerat…
..och han försöker landa sin kärra så han inte skadar åskådare…
…vilket medförde att han var på väg mot uppställda plan på plattan…
…där han slog i nosen på ett militärplan…
…och Albert fick svåra inre skador, men överlevde och var i luften efter ett antal veckors konvalescens.
