Ströva längs en strandkant
vid Laholmsbukten…
…det ger mig oändlig tillfredsställelse.
Ingen vind, inga människor, markdimma med genombrytande sol. Bara tystnad och egna tankar.
Klart jag känner mig återupplivad och vitaliserad i mitt sinne, då jag fullföljt min promenad.
Jag har bott vid ett hav hela mitt liv och kunnat njuta av en obruten horisont. Det är något speciellt med den obrutna horisonten, som väl vi som är förunnade med det upplever starkt. Den obrutna horisonten är en nyckel, som lyfter tanken till en högre dignitet.
För en boende i inlandet med sin granhorisont, kan tanken synas främmande… men det beror på, att han aldrig upplevt, det vi kan uppleva, som bor vid en kust.
Fredagen bjöd dessutom på markdimma, som skapade en speciell stämning, eftersom solen bitvis sken igenom och skapade många små regnbågar, då solstrålarna bröts i dimmans vattendroppar.
Fågellivet längs stranden inskränkte sig till 6 knipor och sträckande kanadagäss.
Efter 8 km längs stranden och skogsstigen begav jag mig hem med mina batterier laddade och tro på framtiden !
Som vanligt kommer här lite bilder, som jag hoppas ger dig en känsla för, hur jag upplevde verkligheten.
Bilderna från min Ifåne.
Ett namnlöst beläte
Lagaoset med dimma klockan 0800
Den underbettade och aggressiva strandmurveln
Den gamle väktaren av Lagaoset börjar se medfaren ut nu…
…och lite förvånad att bli fotograferad…
Lagn transporterar ständigt alar som brutits loss från stränderna. Alarna hamnar i regel norr om Lagans mynning på stranden, där de bildar, så småningom, fantastiska djur.
Detta djuret hade otur. Han sprang in i en vägg, under sin jakt på byte…
Denna stillhet och horisont berikar mig.
Han var på väg mot havet, men kom på han glömt sina badbyxor och tvärnitade i strandkanten…
Markdimma och sol skapar en drömbild…
Kanadagässen på väg till sina matbord, vilket innebär, att de ska beta i det höstsådda, vilket kan ställa till stor skada för lantmännen.
Solen börjar lyfta dimmorna.
Den loja dyningen från havet bryter, då den träffar Lagans strömmande vatten.
Den märkliga alfotingen, som bara har ben på en sida och en arm…
Här ligger han på lur i vattenbrynet tålmodigt väntande på sitt byte.
Dimma och horisont smälter samman
Min verklighet.
Denna torrtall är märklig. Inte bara har den växt och bildat ett fågelliknande djur. Grenarna ändrar läge beroende på temperatur och fuktighet. Fågeln sträcker ömsom huvudet mot skyn och mot havet. Som en väderpinne…heter det så ?
Ständigt föränderlig strandkant och en diminutiv ”Dimbåge”.
Dimbåge i marknära dimma.
Foto mot lågt stående morgonsol på dynlandskapet mellan strand och skog.
Lite av en drömvärld som avslutning.
