…har de senaste veckorna pumpat ostvindar över Sverige.

 

 

 

 

 

 

Jag och många med mig, som är vindberoende för vår flygning,
har väl svurit åt den eviga ostvinden, som omöjliggör
hangflyg på de bästa hangen i Sydsverige.

Hovs Hallar är kört, skärmflyg Ystad är kört, så vad
återstår att göra…mer än att gnälla på vädret på vädret.

Högtrycket över Ryssland innebär ett  låst väderläget över
Skandinavien och har  hindrat väst- och nordvästliga vindar
att nå oss.

Det är ett, vad som kallas låsande högtryck.
Platsen för det bestäms av jetströmmarna med sin
lågtrycksvandring.

Det finns vissa utsikter till förändring, då högtrycket
hotas av lågtrycksfronter från väster, som om inte
annat,  för med sig något kallare luft med regn.

Vi får se hur det går. Om framtiden kan vi inte sia.

Det kan bara politiker och kvällstidningsjournalister…

Ja, jag har inte ens försökt flyga, men jag har mina
grejor ständigt lastade i bilen,  om möjligheten skulle
dyka upp för flygväder.

Så det som för mig återstår i dessa virustider, det
är att gå ut i naturen.

Som vanligt promenerade jag mina  8 km vid stranden.
Men det var segt. Det brukar alltid ske något oväntat,
då jag går där.

Jag brukar  finna sådant som havet spolat iland, men
eftersom det är ostlig vind flyter det till Jylland i stället.

Inte ett enda strandfynd i stort sett.
Men jag var nöjd i all fall.

Att promenera vid havet då det ligger platt och kunna
fästa blicken på en fri horisont, det är upplyftande.

Jag tog några föga optimistiska bilder, som jag vill
ska skapa en känsla för miljön, där jag tycker om
att ströva.

Vi håller ut, men jag hoppas vaccinet för Covid-19
distribueras snabbt bland befolkningen utan käbbel
och en massa förbehåll.