…efter den lilla turbulensen om min bloggs vara eller inte.
För att just flyga i olika former, det är ju mitt intresse.
De sista åren har jag flugit väldigt mycket, vilket ni kanske
märkt på inläggen på bloggen.
Att ge mig ut och flyga har aldrig känts som ett tvång utan mera
som något lustfyllt och en källa till upplevelser av de miljöer och
skeende jag möter.
Jag behöver inget fast flygfält, eftersom jag till 90 % flyger segel.
Att vi har eldrivna plan är ju en av de stora implicerade innovationerna,
som har fört modellflyget framåt och givit oss större möjligheter.
Möjligheter som inte sätter gränser.
Vissa platser är ju mina favoritställen för flyg. Det är inte bara för att
där är bra att flyga, utan också för att miljön är intressant och positiv
på alla sätt.
Flyger du hang på Hovs Hallar och vinden uteblir…inga problem,
du kan njuta av den vackra utsikten.
Därför där finns något jag inte kan vara utan: Den fria obrutna
horisonten.
Dessutom träffar man trevliga människor, som gärna vill ha
förklarat “Hur fungerar detta” ?
Vill jag flyga termik kör jag hellre 2 mil in i landet och får en dag
utan sjöbris med bra termik, än att stå vid kusten och motorflyga
min elseglare upp och ner.
Nåväl, i torsdags såg vädret hyfsat ut, men väderutsikterna lovade
stabil skiktning, varför det kunde bli segt med termiken.
När det är stabilt skiktat i luften, betyder det att temperaturen
inte avtar med höjden, vilket är en förutsättning för termik eller
adiabatik.
Men då jag spanade in mot halländska höglandet, kunde jag vid
1200-tiden se att det började blomma Cu.
Så in med flygplan, vattenflaska och stol i bilen och iväg.
Jag flyger vid just dessa förhållanden på en plats 30 km öster Halmstad
på en ganska osannolik plats, vilket bilderna visar.
När jag anlände fanns det ca 3/8 Cu i skyn med hög molnbas.
Jag körde motorn till jag var på 50 m, för då pep variometern som
en galning. Motorn stängdes av och jag kurvade in mig i blåsan,
som var stark.
När jag nått avsedd höjd gick jag på rakkurs för att “känna på vädret”.
Det var glest mellan blåsorna, men de som fanns var starka men trånga.
Jag hade dock förhoppningen att cumulusbildningen skulle ta sig under
dagens lopp.
Det gjorde den också och jag fick en sån där flygdag, som det blir 5
på ett helt år.
Fast jag medger, jag har haft så fina flygningar i år, både på hang och termik,
som jag nog aldrig haft förut.
Vädret har varit gynnsamt med lagom antal fronter som har kommit in över
landet och rört om i lufthavet.
Det blir spännande nästa år när mina nya modeller ska provflygas.
En ny riktigt fin elseglare och en av de snabbaste F3F-modellerna på
marknaden.
Vi får se hur de flyger.
Ett litet påpekande om min radio.
Jag har en JR och ni vet jag har varit skeptisk till 2.4 gHz,
men jag måste säga efter dagens flygning att jag är imponerad av dess prestanda.
Mina flygningar så långt bort ifrån mig och på låg höjd, det trodde
jag aldrig skulle gå utan att kanske få ett Fail-Safeläge.
Men det bara fungerade.
Min Rx är en Spektrum 9 kanals med långa koaxkablar till
antennerna som sitter ut från kroppen ca 5 cm.
En med horisontal och en med vertikal polarisation.
Hade en Fail-Safe för 3 veckor sen vid Tjärby.
En noggrann undersökning avslöjade, att en antenn hade gått av…
just där skärmen till koaxen slutade.
Inte så lätt att se alltid…
Det betydde att impedansen i ingångskretsen i mottagaren blev helt
fel och mottagaren hackade till i ett för mottagaren dåligt läge.
Det dåliga läget var, när jag befann mig över modellen med sändaren
och då mottagarantennerna var skärmade av planets vingar, vilka
är uppbyggda med kolfiber och det blir ju en Faradays Bur, som alla
vet vad det är.
Jag landade 1550 på den nyslagna vallen jämte vägen, där min bil
stod och jag var mycket nöjd.
Nu blir det bilder och det blir med lite kommentarer, så ni förstår, vad jag gjorde:
Just ankommen ut i naturen.
En perfekt pilotplats. Lätt att parkera, jag kan sitta i skuggan i min stol och fria ytor att flyga på.
Vallen producerar bete som blir till ensilage för betesdjuren.
Detta betet är av mycket hög kvalitet och gården är känd
för att producera köttdjur av toppklass.
Ni ser att det börjar poppa upp Cumulus nu…
En koncentrerad pilot justerar in GoPron på Avan innan start.
Ja, då ska det väl vara klart för start…
Hej då…
När jag landat gick jag runt med kameran och fick syn på en något bedagad rödklöver,
som överlevt vallskörden.
Kolla så vacker blomman är.
Den är ju inte stor. Men ändå så perfekt.
Denna lilla gula solstråle såg så glad ut, även om hon bara var 8 mm stor,
jag var tvungen att porträttera henne !
Har ni sett det sitter en insekt på var blomklase…tycks vara samma art alla tre.
Det går att ana att hösten håller på att ladda upp i naturen. Färgerna börjar ändras.
Jordbrukaren ska ha en eloge, då han låter sina betande djur hålla lövängarna öppna.
För en lövsal med en multikultur är vackert.
Föreställ er denna ytan planterad med gran…
Ingen märkvärdig bild, bara en idisslande ko i det höglänta halländska skogslandskapet.
Men det uttrycker ett liv utan stress och med en viss ro.
Sen luktar en ko gott också.
Undrar hur många mil stengärdsgårdar det funnits i Sverige innan tagg- och ståltrådseran ?
Heter det fårticka ?
