Kategorier
Segelflyg

BÄTTRA ATT RAMLA IN I EN BLÅSA, ÄN ATT RAMLA I DVALA I EN SOFFA FRAMFÖR EN TV…

 

 

 

…därför var jag ute och flög termik i det vackra vädret.

 

 

 

 

 

06-_DSC7732

 

 

När jag kollade väderläget kl 0700, var det molnigt och ca 17 grader varmt.
yr.no lovade växlande molnighet med risk för nån lite skur, men dock
uppklarnande.
Eftersom en splittrad kallfront passerat, hade jag skäl att
tro, att det
skulle vara adiabatiskt. Således bra med termik, om det blev lite

solinstrålning.

Jag åkte till mitt vanliga termikställe och spanade väder. Ute i
Laholmsbukten
låg ett Cb/Cumulus Congestus-moln och drev med sitt
tillhörande regn åt nord.
Över Halmstad
låg en skur.

Söder om mig klarnade det upp och jag beslöt, att montera modellen.
Det går rätt snabbt nu…att få ihop HyperAvan.  Jag har gjort det några
gånger, så det har nästan blivit ett vanemässigt handlande. I och med
det har blivit det, är sannolikheten för misstag mindre, eftersom jag inte
bryter en invand rutin.

Nåväl modellen ligger klar på alla sätt med nyladdade ackar i flygplan
och
i kameran, som jag så gott som alltid har monterad. Man vet aldrig, 
vad som kan hända,  men har jag en kamera, kanske jag får det
dokumenterat.

Eftersom vi är i början av September,  har ormvråkarna börjat att
flyga söderut
mot södra Europa eller kanske bara Centraleuropa för vintern.

Så jag satt i min stol i väntan på termik och spanade på fåglarna.
Men jag såg ju
ganska snart,  att fåglarna flög termik, så jag tänkte
varför skulle inte min Ava
klara det lika bra eller bättre ?

Klockan 1100 skickade jag iväg min modell med en tickande kamera ,
som tar 2
bilder i sekunden om utifall att…

Jag steg med motor till 75 m fick en svag och ojämn termikblåsa,
men gnetade
upp mig ett par hundra meter.

Har jag väl kommit upp på lite höjd,  är det problemlöst att hålla sig uppe.
Då är det bara att luta sig bakåt i sin flygstol och njuta.

Som jag tidigare skrivit,  så bruka jag alltid ha ett mål  för min flygning,
oavsett vad jag flyger 
och var. 


I dag ville jag se, i just detta väderläget med 6/8 Cu,  hur stora blåsorna
var.
Alltså hur stor diameter skulle mina svängar ha ? Hur mycket
skulle jag korrigera ?

Ibland tycker jag att modellen själv, så småningom,  centrerar sig
själv i blåsan, så det piloten
behöver göra, är att se till han flyger rent.


Jag testade i dag att låta modellen själv
centrera sig i blåsan.  Det vill
säga,  jag flög stora flata svängar genom att trimma min Ava till det.

Hur kan en modell centrera sig i en termikblåsa utan påverkan från
en styrande pilot ?

Fråga friflygarna de vet ! Men då jag flyger nyss ingången i en blåsa,
flyger jag på just stallgränsen. Om jag flyger in i lyft,  kommer ena vingen
att lyftas och det innebär, 
att stjärten vrider sig motsatt vingen, som går
upp och då ökar anfallsvinkeln på vingen.

I och med att anfallsvinkeln ökar avsevärt, kommer min modell att
vika sig över den upplyfta vingen.

Varför det då ? Jo,  du flög ju precis på stallgränsen och en ytterligare
ökning av anfallsvinkel, 
medför omedelbart en vikning, eftersom vingen
är överstegrade och avlösning har skett, så lyftkraften
försvann.

Nu kommer modellen att vika sig, vilket innebär,  att den “ramlar” in
i blåsan. För det var ju den vingen, 
som gick in i blåsan,  som överstegrades.

Efter vikningen kommer modellen att öka hastigheten och åter börja flyga,
om den är vältrimmad och det är min HyperAva.

Men att flyga så med en högpresterande RES-modell är oekonomiskt.
Du flyger din modell effektivare genom att
flyga den aktivt.

Men att flyga aktivt innebär inte,  att man ska veva på spaken,
som om man skulle vispa ägg. Styr med små  utslag, för varje utslag
kostar luftmotstånd,  som du ytterst betalar med höjdförlust.

Jag flyger själv med minsta möjliga utslag, därför jag flyger med kreativ
fantasi.
Det gäller,  att lite grann kunna förutse skeendet, 
dels med väder och
dels med modell.

Flyger du termik och vi förutsätter  du har gradientvind ,
kommer du,  efter att du flugit med vinden och svänger upp mot
vinden
att stiga,  då din hastighet nu är relativ högre. Då får man
vara med på höjdrodret och plocka den höjdvinst, som du kan
betala
tack vare din skenbara fartökning.

( Gradientvinden är den förhärskande “tryckvinden”   i atmosfären,
som inte är påverkad
av några hinder,)

Är du inte med i svängen,  kommer din modell, om den är trimmad,
som min är, att höja nosen,
stiga,  för att sen om man har otur vika sig.

Så flyg jämnt i varvet. Det vill säga använd ditt höjdroder att hålla rätt
nosläge.
Ett utomordentligt hjälpmedel att öka sin skicklighet med , är att ha en
variometer. Har man en TEK-tillsats,  så den blir
totalkompenserad,
då vet du exakt,  vad som händer och slipper “spaktermiken”.

Jag har i 15 år bara använt Picolario i olika versioner. De två sista
jag köpte i våras,  är av naturliga skäl senaste typen  och de kan mycket
mer, 
än vad jag har nytta av.

Picolarion, som kostar 2500 exklusive mottagare,  fungerar  perfekt tagen
rakt ur kartongen. Ändra inget i defaultinställningen som den levereras med,
då har du minst bekymmer.

Det enda du behöver göra, är att ställa in den frekvens, som passar dig.
Detta
är mycket enkelt .

Det finns säkert billigare kinesprylar, men mina Picolarios ,
av olika versioner,  har skött sig  sen 2000 utan minsta problem,
vilket gör,  att jag ändrar inget,  som fungerar bra.

Att flyga termik handlar om,  att du  har  kunskap om mikro- och makroväder.
Det handlar om att ha din modell perfekt trimmad och att veta var
modellens
gränser och kapacitet ligger. Men framför allt handlar det om ,
att öva och nöta in ditt beteende,  då du flyger i termik.

Termikflyg är fantastiskt roligt. Enkelt att komma upp nu, inget klabb
med gummirep eller vinschar utan nu använder man  elmotor,  modeller
som är högpresterande och en teknikutveckling,  som inte 
sätter några
gränser.

Ja, det var en liten utvikning….

Jag fick fina bilder på flygande ormvråkar i alla fall i min GoPro.
Efter  mer än en timma i luften landade jag för att byta acke i GoPron
och för att informera två  pensionärer i  en husbil vad gravstenarna
är för något där jag flyger.

Samtidigt gjorde jag skamlöst propaganda för modellflyget !

Efter en kort paus ny start kl 1230 och efter en ny paus kl 1345 landade
jag slutligen kl 1450.

Inget regn fick jag på mig,  utan jag hade finfint väder för termikflyg.
De stora molnen drog norrut.

Så efter lastning av min modell och tillbehör i bilen bar det av söderut
till metropolen Laholm, där man vid torget
köper lösglass 10 kr
billigare än i Halmstad !

Om jag tog bilder ? Jo, det blev 100 bilder med min Sony och min GoPro
tog 8000 i luften ! Tur jag har 64 Gb minneskort.

Här kommer några Sonybilder från min sejour vid Tjärby med min trogna HyperAva:

01-_DSC7714

Synen som mötte mig tidigt på förmiddagen. Regn ur ett Cumulus Congestus/Nimbus

02-_DSC7721

                                                                                                                                  Även över Halmstad strilar det.

04-_DSC7725

Ser ni klipporna till höger ?
Där flyger vi hang.

05-_DSC7728

Rakt fram bakom vindkraftverket ser ni till vänster om
pelaren vägen från Kattvik över åsen till Hovs hallar.

1-_DSC7743

Just där vi flyger. Bilden tog jag vid Tjärbyhanget.
Avstånd 20 km. Ser ni de markerade träden vid kanten
till vänster ? Till höger om dessa är pilotplatsen på Platån.

08-_DSC7749

Ännu en sten på gravfältet har fallit…

09-_DSC7755

…och denna är på gång att falla.

10-DSC05476

Vid 12-tiden klarnade det upp och termiken drog igång rejält.

11-DSC05491

...och bocken på Tjärbyhanget sa bara :
“Håhåjaja , att han aldrig tröttnar på att modellflyga här”…

12-DSC05506HyperAva + GoPro + Biltemastol + termik = Perfekt.

13-DSC05510

Om det fanns termik ?

Kategorier
Segelflyg Väder och vind

TERMIK, ALLTSÅ EGENTLIGEN VAD ÄR DET ?

 

 

 

 

 

Flyga termik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo.

 

Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare.
Suffixet -meter är ju också latin och betyder enkelt översatt mätare.
Andra exempel är ju voltmeter, amperemeter och så vidare.

Således, termik betecknar något, som har en högre
temperatur än omgivningen.

 Det är just det, som är grundförutsättningen för att termiska
vertikal rörelser eller konvektion, ska kunna uppträda.

 Konvektion är ju också ett latinskt ord, vars grundbetydelse
kan delas i två delar;

Kon, eller egentligen con, betyder med och vektion betyder
en riktad rörelse. Tänk på ordet vektor som ju är en riktad
kraft eller rörelse.

Ja,  vi ska inte bli för akademiska men dessa två begreppen
termik och konvektion hänger samman och är av
avgörande betydelse för oss som flyger och håller
oss uppe med hjälp av termiken och konvektionen.

 Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning utan
bilder och skisser, som på ett enkelt sätt vill beskriva, hur
, när och var termik uppstår.

 Som jag skrev förut, är en förutsättning för termik, att
vi har en skillnad i temperatur mellan olika luftmassor.

Hur uppstår denna skillnaden? När solen lyser på markens
yta tar denna upp eller absorberar värmestrålningen.
Värmet lagras i översta delen av marken. Beroende på
vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs, asfalt eller
sjö och hav, kommer värmet att lagras olika.

 Värmen som tillförs havet kommer i första hand att
påskynda avdunstningen av vattenånga och i andra
hand att värma vattnet.

 En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen
och kommer så småningom att fungera som ett element,
som strålar ut värme.

 När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket värme
till den ovanpå liggande luftmassan, har temperaturen
i luftmassan stigit , så den skiljer sig från omgivande
luftmassor med kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan
labil, den vill stiga uppåt.

 Vad gör då att en bubbla med luft plötsligt lossar från
marken och stiger? Ja, det kan vara en vindpust, som
kommer och stöter till eller rubbar blåsan. Den kan
behöva lite starthjälp för att komma igång. Om vi har
svaga vindar, kan den marknära luftmassan glida över en
uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen
strålningsvärme och liten del som kontaktvärme och
om då den över marken sakta glidande bubblan träffar
några hus, en trädridå eller ett annat hinder, får vi en
turbulent utlösning av termikblåsan. Det finns flera
andra sätt som en blåsa kan lossa på, men för våra
förhållanden är dessa två de viktigaste.

 Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt
genom luft, som är relativt sett kallare än blåsan.

Termikblåsan är just när den lämnat marken lös i
konturerna och relativt svag.
Då blåsan stiger, kommer temperaturskillnaden
att öka, för vi vet,  att temperaturen i normalatmosfär
sjunker med ca 0.7-1.0 grader/100 meter.

Efter hand som blåsan stiger, får dess horisontella
utbredning fastare konturer och man kan, när man
cirklar i en blåsa märka, att stiget är bättre eller sämre,
beroende på, var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som
helst. När den når den nivå, då den stigande luftens
fuktighet kondenseras utmärks detta, genom att vi
kan se Cumulusmoln eller vackertvädersmoln bildas.
Det är det stora bulliga sommarmolnen, som växer
upp och faller ihop.

 På vilken höjd den stigande luftens fuktighet
kondenseras, beror på flera faktorer.
Det hänger på fuktighet, temperatur, omgivande
luft och hur labilt skiktat det är och om vi har inversion.

Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen med
Cumulusmoln under tidig sommar runt 1400 – 2500 meter.
Inne i landet, där vi inte har sjöbris, kan molnbasen
ligga avsevärt högre. Från min fullskalasegelflygtid
minns jag molnbaser i maj på 3000 meter i Västergötland.
I Utah USA kan du ha molnbaser på 20000 fot.

Om det råder något, som heter inversion,   på låt oss
säga 1200 meter, kan inte termiken komma högre.
Det vill säga luftmassan kan inte nå sin kondensationsnivå,
där det bildas moln av fuktigheten.

 En inversion är ett lager med luft,  där temperaturen
stiger med höjden i stället för att  avta med höjden.

 Om vi åker med vår termikblåsa glatt stigande med
3 m/sek, så märker vi, när vi närmar oss inversionsskiktet,
att stiget försvinner. Vi kommer inte högre, hur vi än gnetar.

När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga
luften och inversionsskiktet,  känner man små turbulenta
stötar i flygplanet. När man termikflyger och blåsan inte
kondenserar och inte bildar moln, kallas det att man
flyger torrtermik.

 Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken,
men problemet är ju, man kan inte se var termiken finns!
Har du molntermik är det ju i princip bara att gå under
ett Cumulusmoln och stiga in i hissen. Att flyga torrtermik
är chansartat och man få i sådana fall lita på sin intuition
och erfarenhet av de lokala väderförhållandena.

 Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen
med en modell eller fullskalakärra , så märker man
en välvning under molnet , där den stigande luften
går in i de flesta fall.

 Går man på rakkurs , efter att man nått basen,
kommer man att flyga in i sjunket.
Stiger du med 5 m/sek, så kommer du att sjunka
med i princip lika mycket, när du avlägsnar
dig från centrum. Det brukar man lösa, genom att
man ökar hastigheten markant, för att kunna ta sig
igenom sjunket så fort som möjligt.

 

En HyperAVA som svävar. Det är väl en bra karakteristik på modellen….

 

När du flyger en modell i en termikblåsa , som nyss släppt,
måste man vara beredd att korrigera,  så man ligger i centrum
av blåsan, för att utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan
tvekan eller mjäkighet.

 Hur man korrigerar i en blåsa , kan man inte generellt
säga, för varje pilot har sin, som han tycker bästa metoden.
Flyger du din modell på 100 m höjd utan termik, brukar
jag trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga
den just på vikningsgränsen. Om jag flyger in i en blåsa
med vänster vinge, då händer  följande:

 Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att
tvinga vingen uppåt och öka anfallsvinkeln. Flyger du
då just på vikningsgränsen, kommer din modell
att vika sig , eftersom anfallsvinkeln på den lyftande
vingen ökat av den stigande luften.

 Det är just det,  som är finessen. Modellen kommer
att vika sig in i termikblåsan. Man kan säga, att modellen
ramlar in i blåsan.

 När du stabiliserat din modell och flugit ett varv,
har du sett var lyftet finns och du kan korrigera, så du
centrerar din modell till det starkaste lyftet. Detta är ett
sätt att upptäcka termiken.

 Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din
modell, kommer du att bli förvånad, hur snabbt din
modell stiger. Att ha ett stig med 5 m/sek är inget
ovanligt. Det betyder, att du på en minut klättrat 300 meter!

 Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en
planläggning eller strategi, hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd
brukar jag hänga med upp till x00 meter. Då är modellen
fortfarande sebar utan svårighet. En Blue Phoenix utan
bromsar tar jag aldrig högre än x50 meter.

 När du nått din högsta höjd, är det dags att ta sig ner.

 Det finns två sätt:

 Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft,
som inte sjunker eller som bara stiger lite. Genom
att trycka upp farten,  kommer du att förlora din höjd
så småningom.

 Det andra och enklaste sättet är att aktivera de
aerodynamiska bromsarna
på modellen.
Bromsar är enkelt uttryckt en klaff, som exponeras
mot den förbiflygande luften och som dels bromsar
och dels genom turbulensbildning bakom klaffen
stör den laminära strömningen på ovansidan av vingen.
Så har du bromsar, så ut med de och ställ modellen
på nosen, så kommer du säkert ner.

 Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix
är att göra en störtspiral.
Det vill säga full sida och full höjd samtidigt. Detta gör
att du förlorar din höjd snabbt utan att överskrida
den hastighet vid vilken strukturella skador uppstår
på modellen. Man måste testa detta på lägre höjd,
så man ser,  att man inte flyger för fort.

 Med en bra modell är inte problemet att komma upp.
Problemet är att komma ner.
När termiken är kraftig och du drar all broms du har,
kan det hända, att du stiger i alla fall.

 Då måste du kombinera alla sätten du kan, för att
reducera höjden. Till exempel att använda full broms
och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

 Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan
för en modellflygare är ju, hur man hittar termiken.

 Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att
leta termik över en vattenyta.

 Vi vet ju alla vad Laholmsbuktenväder är på sommaren.
Det är, när vi har en molnfri himmel över havet
, men inne över land, ca 8 km in från kusten har vi
de härligaste vackertvädersmolnen.

 Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar,
grustag eller i lä av ett hinder, som kan lösa ut blåsan.
Vi har vissa reella bevis för termik.

 Om en blåsa släpper i närheten av fältet brukar man
märka att vinden markant minskar eller markant
växlar riktning
. Nästa steg kan vara, att man ser
svalorna kommer och jagar de insekter, som följer med
termiken uppåt. Svalor som jagar insekter, är en säker
indikation på termik. När svalorna flyger, kommer
strax därefter vitfågel
.

 Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig.
rovfåglar är bra på att lokalisera termik och man kan
genom att studera dessa lära sig en hel del. Man kan
se,  hur de korrigerar i blåsan och framför allt om du
ser en ormvråk som lämnar en blåsa, då är det inte lönt
att gå dit och försöka.

 Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa
ihop med en ormvråk, så kommer du att stiga ifrån
den, om du flyger bra.

 Att konstatera,  att nu sticker blåsan,  är ett resultat
av synbara tecken , men framför allt ett resultat av
träning och erfarenhet.

 Ska du bli en duktig termikflygare , är det enda
som gäller att flyga mycket termik.

 Teknikens utveckling har givit oss fina instrument,
som underlättar för oss att flyga i termiken. Jag tänker
då på variometrar och höjdmätare.

 Dessa är ingen nödvändighet, för är du rutinerad,
flyger du lika bra termik med eller utan vario. Men
flyger du med vario kan du , när modellen är långt bort,
ta den minsta termikblåsa. Du kan ta en blåsa, där det
stiger med en dm/sek. Det gör du aldrig utan vario!

Dessutom ger instrumentering en extradimension
till ditt flygande. Speciellt om du flugit fullskalasegelflyg
tidigare uppskattas flyginstrument.

 Personligen har jag ett par stycken Picolario från
Thommys ModelBau i Tyskland. De har aldrig krånglat
och kan mycket mer, än vad du kan tänka dig använda
de till.

 Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning
från EagleTree i USA.
Det är mera som en instrumentbräda med de flesta
parametrarna inlagda inklusive en GPS:

 Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i
solsken när man har modellen på xxx meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har
turligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning för människan upptäcktes  ganska sent.

 Det var på slutet av 20-talet vid tävlingarna på Wasserkuppe,
som piloterna vid flygningar mellan de olika hangen
ibland märkte ,  att de steg utan att ha anslutning till hangen.

 Man förstod då,  att det var en annan företeelse,  som lyfte
planet. Det var ju molntermiken.
Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom
och massor med nya segelflygrekord sattes. Innan detta
kom gick all skolning och alla tävlingar  på hang.

 Så  termikflygningen förde segelflygningen framåt med
jättekliv.

 Hangflygningen har ju fått en renässans tack vare
skärmflyget och hängflyget.

 Men för fullskalasegelflyget är numera hangflygning
helt överspelat.

 Ja, detta var en liten orientering om termik och
termikflygning med modell.
Hoppas det gett något till de, som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte.
Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?

 Ni har säkert sett, när jag flyger eller när någon annan
flyger termik. Visst är det rogivande. Man kan sitta och
njuta åt sitt eget flygande på ett avslappnat sätt.
Men ändå är man alert för att reagera på förändringar
i väder eller på modell. Att flyga termik med en välflygande
segelmodell är en av de grenar av modellflyget jag
finner mest meningsfyllt.

Varje gång jag går ut för att termikflyga har jag alltid
ett mål med min flygning. Det kan vara vad som helst,
till exempel prova olika tyngdpunkter, olika utslag eller
vad som helst som hör till flygningen.

Jag går aldrig ut och flyger förutsättningslöst. Det enda
sättet att öka sin  skicklighet är att träna planmässigt.

 

Tro mig! För jag har mer än 500 timmar på mina Avor
(jag för loggbok över all min flygning)
och jag upptäcker nya saker varje gång jag är ute och flyger!