som beskriver lite av sitt modellflygande och erfarenheter.
Ingvar skriver:
Snygga foton -som alltid! Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”. Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng. Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ja…nu är det genomfört, SM i OT-friflyg i Bollerup 2022.
Här kommer mina tankar och mina intryck.
För mig, som varande en icke speciellt friflygande utan mestadels radioflygande person, är SM i Bollerup en av årets höjdpunkter, då det gäller modellflygupplevelser.
Jag åker alltid dit, som alla tror jag, full av förväntan.
Att vi kan flyga på marker tillhörigt Bollerups Lantbruksgymnasium är helt Bo-Eskils förtjänst.
All heder till honom för detta !
Inkvarteringen skedde huvudsakligen på Österlens Gästhärbärge, under många år drivet av vår vän Henry.
Nu har han dragit sig tillbaka för att göra annat och den nya ägarinnan, Lena, har kavlat upp ärmarna.
Vi hoppas hon kan dra runt hjulen så hennes verksamhet går bra och att det för oss gäster fortfarande blir lika trivsamt att bo hos henne, som det var, då Henry var “Le petit patron”.
Lycka till Lena !
Mitt första intryck inför briefingen var: Det är ganska få deltagare…och tanken som slog mig var ju varför ?
Tja, den bistra sanningen är, att vår medelålder är mycket hög och Karon kommer och ror sina resor över Styx med tidens oundvikliga regelbundenhet.
VI dör bort helt enkelt. Samtidigt som nyrekrytering är ett svårt kapitel. Jag tror, det är gjort, vad som kan praktiskt göras och vad vår energi orkar med.
Vi lever i en annan värld i dag, jämfört med den
verklighet som fanns då våra OT-modeller konstruerades
för 70-80 år sedan.
Då fanns inte tv-, dator- eller Iphonevärlden.
Då fanns ett program i radion, matiné, cykel och vindtygsjacka och Karlsson Klister.
I dag ska allt vara omedelbart tillgängligt och klart att bruka.
Det fungerar inte så med att vara oldtimerfriflygare…
Där har allt sin tid.
Tiden i dag kräver inte fysiskt arbete, utan i nu krävs det
omedelbar tillgänglighet och uppdateringar !
Kanske dags att backa lite…kanske allt inte var bättre förr men…
Vi modellflygare kanske måste bli mera öppna och utåtriktade. Inte vara ett litet skrå…Låt mig förklara lite.
Då jag är ute och flyger med mina radiostyrda segelmodeller
på hang eller termik, passar jag på att att göra ohöljd
propaganda för vår hobby genom att sprida info om modellflyget.
Människor jag möter på Hovs Hallar, då jag flyger hang,
de är ofta intresserade och vill ha förklaringar.
Men de säger…jag kan inte bygga. Jag frågar…hur många
friflygande OT-modeller ligger i garderoberna outnyttjade,
som det inte flygs med ?
Kanske en outnyttjad resurs, som kan styras över med lite
mentorassistans till presumtiva friflygare ?
För som sagt, vad har vi att konkurrera med ?
Vår hobby har totalt förändrat sig med tiden naturligtvis.
Om du vill bli världsmästare i F1C, köper du 4 färdigbyggda och intrimmade modeller i Ukraina för 200000 kr.
Sen har du bara att flyga…lite hårddraget kanske.
Vi som är kvar, vi håller flaggan högt och halar den inte ens då vi sjunker !
Nåväl, jag anlände fredag på morgonen och väderläget var bra med sol och instrålning med aningen lite för frisk vind, men det påverkade inte tävlingen, mer än att hämtarna fick långa promenader efter modellerna.
Termiken var regelbunden och stark och tävlingen malde på.
Naturligtvis flögs det bort modeller…Det är oundvikligt, då man flyger exempelvis 5 minuter i 8 sekundmeters vind på
ca 120 m höjd.
Under dessa 5 minuter flyttar sig en modell ca 2.5 km !
Vi var i det lyckliga läget, att åkrarna vara nyskördade,
varför modellerna syntes väl mot den skånska myllan.
Men ändå…Jag hade med min drönare och avspanade kvadratkilometer av jordbruksmark i sökandet efter bortflugna plan. Drönaren tar högupplösta bilder och finns modellen på marken, då ser jag den.
Så en drönare är ett ypperligt hjälpmedel. Fast sitter modellen i ett träd, kan det vara kört.
Jag menar, att har man lagt ner sin själ på att bygga en modell, då skulle jag minimera risken för bortflygning.
Alltså i första hand se till att lita 100 % på timern så modellen fusar i rätt tid.
I andra hand skulle jag förse modellen med en radiobeacon som jag kan pejla.
I tredje hand, vilket är det bästa;
förse modellen med en GPS-tracker, som används via en app i telefonen. Enligt uppgift väger en sådan idag 2-3 gram.
Jag förutsätter att alla har försett sina modeller med en adress
och telefonnummer för en eventuell upphittare.
Samt att denna information är korrekt.
Att flyga bort en modell, det är ju en stor besvikelse.
På lördagen blev vädret fantastiskt. Lite frisk vind på förmiddagen, men fram emot 11-tiden stillnade vinden helt.
Det hela blev mycket njutningsfyllt.
Dessutom tillkom 4-5 nya piloter på lördagen. Roligt.
Hur det gick tävlingsmässigt, kan du läsa på SMOS hemsida så småningom.
Än en gång, det jag skrivit ovan är mina reflexioner och tankar.
Jag tog 3500 bilder och har editerat fram 500… Av dessa kommer jag att publicera ca 300.
Dessutom tog jag 25 videosnuttar med min lilla Mobiuskamera, som jag ska editera, när jag har tid och
publicera på min blogg och på YouTube.
Så häng i, det kommer bilder !
Bilderna kommer i tidsföljd och är en blandning av
bilder klippta ur video, bilder från Mobiuskamera och
bilder från mina systemkameror.
En Chipmunk, dock inte tävlande, men jag tyckte den var så snygg !
…för en statisk bedömning av domarna.
Två delar ingår i tävlingen, dels den statiska bedömningen av modellen, vilket innebär man jämför dess avbildning med originalplanet och dels ett flygmoment.
Det är inte helt enkelt att fotografera modellerna, då de står tätt och ljuset inte är bra.
Men det blev som det blev och jag satte ihop ett litet bildspel av de hela.
Som åskådare och i någon form som dokumenterare av denna tävling de senaste 10 åren, kan jag inte undgå att märka den nedåtgående trenden, vad gäller antalet deltagare.
Vilket inte är konstigt. Orsakerna är, att urvalet av möjliga deltagarkandidater är både grunt och smalt.
Vi har en pågående pandemi med Covid och kanske det viktigaste, åldern tar ut sin rätt eftersom snittåldern på deltagarna är hög.
Dåligt deltagarantal vid modellflygtävlingar är inte signifikativt för OT-tävlingar. Det gäller alla sorters sammankomster i någon
hobby, som kräver hängivenhet och fysiskt arbete.
Så bortsett från detta barska faktum, så genomfördes en trevlig tävling som vanligt. De som var där
undfägnades med fint flygväder mot kvällen och
lekamlig spis.
Jag tog så mycket bilder jag kunde och fick ihop lite videofilm, vilket jag fortlöpande kommer att redovisa.
Här kommer några hastigt hoprafsade bilder
som start, så håll tillgodo !
Jag presenterar bättre editerade bilder framledes !
Andrea…linsskyddet…
“I´ve brought my Colt .45 Rubbertwister…
Pas de Deux på Fedinge Flygfält.
Sakta men säkert…
Ständigt oväntat sker vid modellflygning…
Fråga Anders Sellman.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
North American F-82 Twin Mustang
Ser ganska hotfullt ut eller ?
Landade högst upp i en tall, där den lade sig tillrätta som en trött örn…
Vi försökte få ner den men vi gick bet. Jag åkte ner i tisdags med:
1. En bra kastlina med ett bra utformat lod på 3 hg.
2. Med en hemmagjord pilbåge med tillhörande pilar med lina.
Jag fick ner den genom att ruska på grenarna via kastlodet.
TwinMustangen föll ner, rätade upp sig och flög 10 m för att
landa i gräset.
Som jetströmmarna ligger nu på norra halvklotet, kommer lågtrycken på löpande band över oss.
Naturligtvis medförande kraftiga vindar och nederbörd. Inte så där roligt, om man är en flygsugen modellpilot.
Jag vet, vädret kan jag inte påverka, men jag får gnälla.
Det vore roligt, om vi kunde få ett läge med arktikluft med nordliga vindar i ett högtrycksläge, som kunde ge oss lugna hangvindar på Hovs Hallar…som förr i tiden.
Kan jag inte flyga, får jag gräva i mitt lager av bilder, på sådant som redan timat.
Så här kommer lite bilder, från den tid vi träffades och flög.
Hoppas det ger dig en känsla, av hur det kan vara…
Jag beklagar, att vädret inte inspirerar till modellflyg just nu…
Slask och 2 grader varmt…Men yr.no lovar, att vi kan förvänta en kallare vädertyp innan jul, vilket skulle kunna ge oss möjlighet att ge oss ut med en hangmodell. Jag har två nya modeller, jag vill testa.
Men nu har jag grävt i arkivet efter material och här är en liten redogörelse, hur det kan vara då vädret är tillåtande.
Vinter på Platån HH och vår på Segeltopshanget.
Håll tillgodo med att tillbringa 5 minuter av ditt liv tillsammans med mig…
Snygga foton -som alltid!
Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”.
Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng.
Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ingvar Nilsson