LENTICULARIS

…moazatgotlmoln…linsmoln…mandelmoln…

Kärt barn har många namn, så ock våra moln i skyn.
Lenticularismoln uppstår vid de tillfällen, då
atmosfären är stabilt skiktad.

Det innebär, att förutsättningar för adiabatik
inte föreligger. Termik vill ha förhållande, som
innebär att temperaturen avtar med höjden, vi säger,
att det är labilt skiktat.

I onsdags rådde det förhållanden som kunde skapa
lävågmoln.

Vi hade sydostlig vind. Det var stabilt skiktat. Vi har två
hinder i terrängen, som kan skapa vågrörelser i luften.
Det är Hallandsåsen och höjderna vid Veinge.

Dessa specifika moln kallas också lävågmoln, vilket
förklarar lite, om hur det fungerar.

Jag var som vanligt flygsugen i solskenet och kuskade
iväg till en pilotplats söder om metropolen Halmstad.

Det såg bra ut med solsken, lagom vind från sydost och en
lång smal molngata med altocumulus.

Det borde vara möjligheter att få fin termikflygning…
men det sket sig. Ingen termik, helt fritt från veretikala
rörelser i lufthavet.

Ett flertal gånger prövade jag men ingen anslutning till
eventuell termik. Till och med ormvråkarna kastade
in handduken och hängde upp sina fallskärmar…

Ok, jag parkerade mig i min flygstol och studerade den vackra
omgivningen.

Efter en stund dök det upp snabbt bildande linsformade
moln rakt över mig. De låg i flera skikt.

En klocka ringde…kan det var lävåg ?

Efter en stunds funderade förstod jag att detta var fallet.
Vi hade rätt vind, vi fick en våg inducerad av Hallandsås
med en andra studs på höjden vid Veinge. Därför bildades
molnen rakt över mitt huvud. Molnen tycktes, trots vind,
var helt stationära.

Lävåg är ett användbart instrument, om man vill skaffa
sig en bekväm höjdvinst i turbulensfritt lyft.

Kanske inte för modellflygare eftersom du måste klättra i
rotorn för att komma upp i lävågen.

Men det är ett fascinernade naturfenomen.

Efter en halvtimma såg jag, att molnen hastigt började
falla ihop och jag förstod, att det kanske kommit in ny
labil luft, som förhindrade lävågen.

Så jag startade min modell eftersom det började komma
nybildningar av Cu där jag flög.

Jag drog motor till 120 m och omdelbart anslutning till
stark men aningen turbulent termik. Min modell klättrade
så högt jag ville och det kändes, att vi nu hade ett helt annat
termikläge. Nu var det finfina betingelser för en termikmodell.

2 timmar fick min ärrade HyperAva i luften, innan jag landade
i den jungfrueliga grönskan i försommaren.

Nöjd och glad packade jag ihop och for hem mätt på
upplevelser, som tåldes att fundera över.

Jag upplever, som jag tidigare påpekat, alltid något oväntat,
då jag är ute och luftar mina modeller.

Det gör man aldrig i dvala framför en tv…

Här några bilder.