I Halmstad pågår rättegången mot en man från Fjärran Östern
hans föräldrar och ett syskon misstänkta för grovt bedrägeri.
Han har under tre år uppburit sammanlagt 3.335.000 kronor
i ersättning för att kunna avlöna sina personliga assistenter,
som av en händelse var hans släktingar. Han hade uppgivit,
att han var förlamad och inte kunde göra något själv överhuvudtaget.
Hans assistent hade var och en 32330 kronor i månaden i
ersättning. Varje månad betalades ut 113000 kronor av
skattepengar till familjen.
Nu var det bara det, att någon misstänkte bedrägeri och det
visade sig att mannen var frisk, efter man fått tag en video,
där han dansade med Lisebergskaninen och lekte med barnen.
Vidare visade åklagaren vid den pågående rättegången en video,
där mannen gick runt i Damaskus bärande på sina barn.
Förresten märkligt han kan åka till Syrien, när han fått asyl
i Sverige därför han riskerade livet i regionen?
Hoppas han blir dömd att betala tillbaka varje öra med ränta
och att han och hans släktingar får ett frihetsstraff och
därefter livstids utvisning.
Dessa 3.5 miljoner hade gjort bättre nytta hos till exempel
äldre och handikappade som behöver en enklare form av
anpassning i sitt boende för att kunna bo kvar och som får
besked av Hemvårdsförvaltningen att pengar inte finns!
Sen kan han och hans ”assistenter” dansa med kaniner på
torget i Damaskus!
källa.: Hallandsposten 17/10 2009
Detta plan en F18 SuperHornet från Schweiz har lågt Re-tal,
men den har något annat, som övervinner detta och det är de två lysande
ögonen där bak!
Planet flyger med 8 G, vilken kan ses bland annat av kondensation
och virvelbildningen på ovansidan av vingen. Fuktigheten kondenserar,
på grund av att lufttrycket sjunker drastiskt vid höga belastningar,
eftersom vingen vid 8 G ska producera 8 gånger mer lyftkraft jämfört med planflykt!
Bilden av Osborne Reynold är från 1903
Jo, Reynold han var en klassisk vetenskapsman av sin tid, som metodiskt undersökte
hur vätskor och gaser strömmade och vilka lagar, som bestämde hur gaser och
vätskor strömmade. Han var verksam i slutet av 1800-talet i England.
Som alla flygare vet, finns det något, som heter Reynolds Tal.
Men inte alla vet, vad det innebär. Här är en mycket förenklad förklaring,
vad det är, då det har en avgörande inverkan på, hur effektivt din vinge
alstrar lyftkraft.
För att kunna beräkna Re-talet, som det förkortas, måste man veta vissa
förutsättningar. Du måste veta luftens densitet och luftens viskositet.
Du måste veta hastigheten, med vilken din vinge flyger och du måste veta
kordan på din vinge.
Kordan är avståndet mellan fram- och bakkant på vingen enkelt uttryckt.
Luftens densitet, eller täthet som det hette förut är 1.2 kg/1 kubikmeter luft.
Viskositet är en gas eller vätskas ”motstånd” mot flöde. Man kan säga att
det är ett mått på friktionen i en gas eller vätska när den flyter.
Enklare sagt är det hur trögflytande en gas eller vätska är.
Nu är det så, för man ska slippa beräkna detta förhållande vid varje
beräkning, har man en ”standardkoefficient” som underlättar.
Den utgår från normalatmosfär och 20 grader C. Koefficienten kan
skrivas: 68459 .
Formeln för att beräkna Re-talet är=
68459 x hastigheten i m/sek x kordan i meter.
Alltså, vi har en segelmodell av normalt snitt med en korda på 25 cm,
som flyger med normal segelflygfart, ca 40 km/timman = 11.1 m/sek,
då blir uträkningen så här:
68459 x 11.1 x o.25 = 189973
Denna siffra är inom det önskvärda intervallet, för vingen ska fungera bra.
Ett lågt Re-tal skapar mycket luftmotstånd, ett högt Re-tal skapar mindre
luftmotstånd.
Reynolds Tal är en storhet som bestämmer om en gas eller vätska ska
strömma laminärt eller turbulent.
Ett praktiskt exempel på detta är ju ett fullskala segelplan. Det har långa
smala vingar, vilket gör att bärytan möter mycket luft, jämfört med ett
plan som har en bred vinge med liten spännvidd.
Man kan ju rent intuitivt förstå, att en fyrkantig vinge skapar mycket
virvlar och mycket luftmotstånd, när den ska generera lyftkraft
En jämförelse utan vetenskap: En lång smal kniv skär mer tårta
än en kort bred….
Därför ska man sträva efter ett högt Re-tal och det är med hjälp av
ovanstående formel enkelt att kolla sina modeller. Allt under Re-tal 100000
ska man undvika. Det är min personliga erfarenhet.
Men, säger vän av ordning, jag har en modell, som har korta och breda
vingar och den flyger.Javisst, en tegelsten flyger, bara du har tillräckligt
stor motor, som skapar hastighet så tegelstenen skapar lyftkraft så det räcker.
Men frågan du ska ställa är:
Hur flyger det? Vad händer när jag belastar flygplanet?
Därför sträva efter högt Re-tal!
Ja, detta var lite information om Reynolds tal. Som är ett grundläggande begrepp,
när man konstruerar plan, vilket ska ha vissa önskvärda egenskaper.
Re-tal är också utomordentligt viktiga vid beräkning av ledningar,
där vätskor strömmar, till exempel hydraulledningar.
På nätet finns oändligt att läsa om detta.
Hur många olika segelmodeller har man haft i sina dar?
Jag vågar inte räkna, men det är många.
Vilken mängd upplevelser man fått!
Både vad gäller modellerna och människorna. Jag skulle inte vilja vara utan dessa!
Om man funderar, hur många timmar har man i luften på Hovs Hallar?
Visste man det, kunde man ju lätt räkna ut sträckan, ens modeller kuskat på…….Undrar hur många tusen mil det blivit?
Ok vi försöker: Jag har flugit på HH sen 1972. Varje år i snitt 75 timmar, det blir 2775 timmar. Låt oss avrunda till 2500 timmar.
Hastigheten kan du räkna till minst 75 km/timman i snitt. Då blir flugen sträcka: 2500 x 75 = 18750 mil!!! Tur man inte betalar kilometerskatt!
Det har respekt med sig.
Här är några modeller med kommentarer.
Efter en svettig kväll i modellflygplansfabriken…..
Min DLG FireBlade, just färdig och förväntansfyllt liggande på bordet. Den var värd ett bättre öde, än att få vingarna avkastade uppe på Kärleken…
Här är den sista modellen jag byggde med vingar som har en Epplerprofil. Närmare bestämt E 182 modifierad. Kroppens framdel är från en ”köpemodell” och resten eget. Spännvidd 250 cm och vikt 1000 gram. Den flög snabbt men i sned vind har denna profilen vissa nackdelar jämfört med Hepperles eller Rg profilerna. Modellen finnes ej mer. Men jag flög den mycket.Vingarna skar jag med min fina, från USA importerade, Feathercutter. DYr som guld, men skär alla profiler med makalös precision.
Min Apache, en billig 2 m modell från Staufenbiel som flyger mycket bra om man ger sig tid att trimma in den. Ett flygplan som går bra både i termiken och på hang. Lätt att transportera i bilen och snabbt att montera ihop. Rekommenderas!
Detta är en bild på min hangkärra med 182 profilen. Vingarna var extremt fina.
Kanske den första hangkärra där jag visste att profilen var exakt från rot till spets.
När jag trimflög den bekräftades vad jag misstänkt länge om våra hangkärror från 70-talet. Nämligen att vi flög våra modeller baktunga och det skapade dåliga egenskaper, när lastfaktorn var hög. Det vill säga i snäva svängar i hög fart snaprollade modellen in i spin.
Jag räknade ut tyngdpunkten enligt det vanliga förfaringssättet, men det visade sig att snaprolltendensen fanns där. Jag lastade mer bly i nosen, så tyngdpunkten i stället för på 32 % hamnade på 25 %. Nu flög den bra utan tendenserna i svängarna. Synd man inte kom på det för 30 år sen!
Bilden här föreställer radioutrymmet på min Arrow, efter att ha legat i en buske på Hovs Hallar i 18 månader! Som ni ser syns det knappt. Det enda extraordinära var att en stor spindel kom fram i värmen när den låg i min verkstad och skällde på mig och sa att han inte ville bli störd!
Big Swift är en elseglare från Staufenbiel igen, som har mycket trevliga egenskaper. Den flyger bra både som motorplan och i termik. Priset är hyfsat och jag tror den går att få tag i igen. Jag sålde den till någon, men jag minns inte vem.
Min Black Bird från Frank efter första provflygningen på Tönners Badstrand. Inget jättebra plan med uselt Re-tal vilket borgade för snabb avlösning på vingens översida vid lite för hög anfallsvinkel.
En DiscusLaunchGlider från Tjeckien. Flög som alla andra DLG men saknade sidoroder vilket är ett aber, när man ska ta en blåsa på låg höjd och man måste finflyga.
2005 var det ett måste att ha en ”Banana”. Namnet emanerer från det faktum att nosen var som en banan, vilket var en idiotisk konstruktion. När du landade ville nosen gräva ner sig i marken och retardationen blev för kraftig och skador uppstod på den spröda kroppen. Modellen flög så snabbt man kan begära, men jämför jag den med kelgrisen, som Daniel brukar säga om min Arrow, är det som att jämför något hysteriskt med ett tämjt fullblod.
Den hänger på väggen om nån vill utmana ödet och flyga. Den är fullbestyckad med digital fina servo och priset kan vi nog bli överens om.
Slutomdömme: Snabb modell för den mycket erfarne flygaren, väldigt spröd i sin uppbyggnad som ett resultat efter jakten på viktbesparing.
Ganska snygg när man ser den som på bilden!
efter att vi haft vinter.
Jag vill inte undanhålla er årets första snö, i alla fall här på Beverly Hills!
Och jag som skulle ut och provflyga och provfotografera med min nyrenoverade fotokärra i dag……….suck.
Snö och ändå flaggar träden för höst fortfarande…….
Nu blir det att fixa skidor till modellerna! Fram med tjäran och blåslampan!
mats
Segelmodeller behöver ju inte vara supermodeller i kevlar och kolfiber.
Det finns fortfarande modeller med uppbyggda vingar på vanligt sätt
och med kroppar byggda av balsa och förstärkta med plywood.
Fördelen med sådan modeller är, att de är lätta att laga, när det smällt.
Dessutom är de billigare och i regel lättare. Jag hävdar, att en av de
bästa segelmodellerna för allmän termikflygning, är en Blue Phoenix
utrustad med en billig elmotor från United. Den blir lätt och rät
t byggd flyger den förträffligt för nybörjaren och utomförträffligt för
den erfarne termikjägaren. En sådan modell kostar med allt ca 1200 spänn.
Här är diverse modeller ur mitt arkiv med medföljande förklaringar.
Detta är en ”Last Down”. Fast kroppen är en egenkonstruktion.
Det visade sig att Last Downvingen passade precis på min kropp
jag redan hade.
En modell från Staufenbiel i Tyskland. 2 m spännvidd och flyger
mycket bra. Den är lätt har en glasfiberkropp och en bom av kolfiber.
Vingen konventionell med spryglar och klädd med film. Kostade då
hos Staufenbiel ca 1000 kr.
Denna modellen tror jag jag övertog från Frank, som hade fått den
av en kusin eller nåt ditåt. Konventionellt balsabygge rätt igenom
och modellen avsedd för hangflyg som den ligger nu. Vill man flyga termik
kunde man skjuta på vingspetsar så spännvidden ökade med en halv meter.
Hur den flög termik vet jag inte men jag provflög den på hanget i Tönnersa
. Ingen jättehit, men man får inte begära för mycket med de vingarna.
Denna modellen heter ”Silent Dream” och kommer också från Staufenbiel.
Det är en extremt välflygande elseglare, framtagen för en tävlingsklass
man har i Tyskland. den har bra glidtal är utrustad förutom de vanliga
roderna även klaff. Jag har en sån modell byggd och fullbestyckad med
servo iordningsställd som ren segelmodell, men det är enkelt att bestycka
den med en elmotor.
Här slänger undertecknad iväg en enkel DLG = (DiscusLaunchGlider)
på Hovs Hallar. De finns i ett otal versioner och har i regel ca 2 m spännvidd,
de är lätta och kan vara spröda. Priset varierar från ca 1200 för ovanstående
och uppåt utan gräns. En skicklig kastare får upp modellen 70 m i ett kast.
Stefan Blomgren, för det mesta kallad Blomman är en djäkel på att få iväg sin DLG.
Det syns på bilden. Denna modell har en kompis konstruerat, Kristian och den
utmärks av väldigt låg vikt och hitech material och tillverkningssätt.
Jag tror vikten ligger på ca 230 gram allt som allt….? Vingarna skurna av
styroporliknande material och sen vackade med glasfiber/kevlarlaminat förstärkt
med kolfiber.
I väntan på vind på HH, min Arrow och en Apache, en enkel DLG.
Som sagt alla modeller är inte kevlar och kolfiber. det finns modeller
som man kan se att de är använda. Till exempel som Rolf Holmers
Blue Phoenix, som är lagad med maskeringstape och knappnålar.
Ja, huvudsaken är ju att man får flyga!
Men men, vad är det för en vinge Rolf har spikat på?
Det är ju ingen Blue Phoenixvinge….nåväl, skit samma, bara det flyger.
Wasserkuppe det tyska segelflygets högborg.
Wasserkuppe ligger i södra Tyskland med närmsta stad Fulda.
På Hökaklubbens senaste medlemsmöte fick jag en bok av Uno Andersson
, som berett mig oändlig glädje. Det är ”Handbok för segelflygare”
tryckt 1944 och som är en översättning av den tyska förlagan
”Handbuch des Segelfliegens”.
Det var ju Tyskland, som under förkrigseran ledde utvecklingen
inom segelflyget både vad gäller utbildning av piloter och
förfinande av teknik och flygplan.
Boken beskriver alla områden, som berör segelflyget och är
full med unika bilder.
Längst bak i boken finns ett appendix med sådant, som berör
svenskt segelflyg. Under mitt letande i boken stötte jag på bilder,
som på ena eller andra sättet har en anknytning till Halmstad.
Dessa bilder följer här under.
Kom ihåg att bilderna är avfotograferade från en bok
, som är tryckt på dåligt papper 1944 och allts75 år gammal,
varför kvaliteten inte är superhög.
Men som jag säger, det är inte formen som är viktigast,
det är innehållet och budskapet.
Ett säreget sammanträffande hände mig för ca 15 år sedan
, som är ihopkopplat med flyg i Halmstad. Jag träffade,
när jag pratade via min amatörradiostation en man från
Schweiz som hette Walter Tschannen. Han hörde jag var
från Halmstad och talade om att han arbetat som verkmästare
och provflygare hos AB Flygindustri och att han bodde då
på Skeppargatan 38.
Jag drog iväg till adressen knckade på och talade om vad
jag fått reda på varvid jag bjöds in och fick fotograferat av
Walters rum och omgivningarna. Bilderna och en minnesbok
Schweiz.
Tillbaka kom ett lass med fotografier och en bok.
Walter hade varit trafikflygare hos SwissAir under många år
och hade 20000 flygtimmar. Han berättade att han var
speciellt intresserad av navigation och hade utarbetat
handböcker och rutiner för de kommersiella bolagen i jus
t ämnet navigation.
Så ni ser att världen är mindre än man tror!
Den danska fabriken kz producerade både motor- och segelplan under och strax efter kriget.
KZ är initialerna på de två tekniker som grundade fabriken: Kramme och Zeuthen,
Plan som på bilden var en vanlig typ för nybörjarskolning. Man satt i ett spjälstaket och flög.
Denna bild har synnerlig anknytning till Halmstad då bilden är tagen på Civila Flygfältet på Söder
och man kan se husraden längs Skeppargatan. Ägget är det skal, som omgav piloten, vilket skulle
vänja piloten vid att sitta i en sluten cockpit och flyga , innan han gick över till mera avancerade plan.
Rudolf Abelin född 8 januari 1917 död 17 november 2003, var en svensk ingenjör
, flygplanskonstruktör och pionjär inom komposittillverkning.
Abelin utbildades till flygingenjör i Tyskland och vid de Havilland i England
under 1930-talet. Åter i Sverige fick han tillsamman med Gunnar Sundblad
hösten 1937 idén att bygga segelflygplanet Hüttner H 17 vid en kanotfabrik
i Båstad. Efter att företaget flyttat till Halmstad och ombildats till AB Flygindustri (AFI)
anställdes han som kontrollchef och provflygare. Han var här med om
utvecklandet av Sveriges enda lastglidflygplan där han arbetade med
konstruktion av naturfiberarmerade plaster till flygplanet. Han var sannolikt
den enskilda person som betytt mest för svensk kompositindustri.
Under 1945 köptes företaget av Frans Henrik Kockum, som flyttade
företaget till Malmö och placerade Abelin i fabriksledningen för
Kockums flygindustri. 1952 såldes företaget till Förenade Bil och firmanamnet
ändrades till Malmö flygindustri, med Abelin som verkställande direktör
fram till sammanslagningen med Saab-koncernen 1968.
Ingenjör Edmund Sparmann, som just det, konstruerade Sparmannjagaren för det svenska flygvapnet.
P 1 eller Sparmannjagaren var ett svenskt övningsflygplan för allmän flygträning och jaktflygsträning.
Flygplanet konstruerades av Edmund Sparmann som övningsflygplan för att öva jaktpiloter utan att
behöva använda de dyra jaktflygplanen. Flygstyrelsen var först mycket avvisande till flygplanstypen
men efter flera uppvaktningar till olika myndigheter lyckades Sparmann få en beställning på tre flygplan
i oktober 1935.
Flygplanet gavs fabriksbeteckningen S 1-A och var ett litet lågvingat monoplan. Flygplanskroppen var
tillverkad i en svetsad fackverkskonstruktion av stålrör. Vingarna tillverkades runt en träbalk som
försågs med spryglar som sedan kläddes med träfanér. Roderytorna kläddes med linneduk.
Hjullandstället som var försett med stötdämpare var fast och som avlastning för bakkroppen
fanns en sporre monterad under fenan. Som motoralternativ försågs flygplanet med en luftkyld
inverterad de Havilland Gipsy Major på 130 hk.
Greve Hamilton, som hade segelflygskola på Galgberget på tidigt 20-tal
för att senare flytta ner till Båstad och därefter ner till trakten av Ystad,
närmare bestämt till Glemmingebro. Han utnyttjade hanget vid
Hammars Backar där man fortfarande kan se fundamentet till hans
startbrygga i marken. Kolla hur han sitter i glidflygplanet. Några rep och en brädbit.
När eleverna landat ute efter hangflygning på Ålleberg
användes en transportbana som med hjälp av en vinsch
drog upp planen till startbryggan igen.
SG-38 som var ett enhetsplan för nybörjarutbildningen i Sverige.
Bilden tagen på Söder, Civila Flygfältet och i bakgrunden syns
husen längs Skeppargatan och över deras tak syns tornet på
St Nikolai kyrkan vid torget. Bilden tagen omkring 1944.
SG, som inte är en förkortning av ”Schulgleiter”
utan som står för ”Schleicher” och ”Grunau”
ett urval av de flygplan som fanns på 30- och 40-talen.
Sigurd Isacsson en mycket kreativ, kunnig och dynamisk människa,
under en tävling i Finland 1938 med sin modell Rimfaxe.
Sigurd bodde under de sista 20 åren av sitt liv i Halmstad
där han in i det sista var aktiv friflygare med OT-modeller.
Jag fann medlemsmatrikeln till flygklubbarna i Sverige 1944
och hos Halmstad Flygklubb fanns Bertil Dahlqvist med.
Det var ju Bertil som 1936 tillsammans med likasinnade
grundade Hökaklubben. Bemärkansvärt är titelsjukan på
de som ingår i styrelsen.
Kolla Bertils titel: Kandidat!
För då kan vi ju flyga på sjön, ja när den är frusen förstås. Dessa bilderna är från Torvsjön 14 km öster om Halmstad vid länsväg 25. Här är en ”issäker” sjö om vintern. Det brukar ligga säker is här för det mesta under den kalla årstiden.
Att flyga på is har en fördel. Vilken? Jo terrängen är alldeles platt, vilket borgar för låååånga starter och landningar. Man kan frossa i just start/landning. Dessutom är naturen vacker.
Just denna modell, Miss Acro har berett mig mycket flygglädje och många timmar i luften sen jag köpte den 2003 av Thomas på HAB. Det är en billig modell och den flyger utomordentligt bra.
Med en bra elmotor gör den all aerobatik som en 15000 kronors modell gör, för en tiondedel av priset.
Så nu ser vi fram mot en kall vinter så isarna lägger sig! eller………
Miss Acro med en billig kinesmotor från United för 200 spänn. Skidor av 2mm balsa laminerade på undersidan med 0.4 mm plywood. Man bygger hela skidkitet på 2 timmar. Skidorna avfjädrade i framkanten med gummiband och i bakkanten med nylontråd. Det betyder att skidorna kan fjädra ner med spetsarna, när man landar.
Så här ser det ut, skulle man kunna säga.
Det är marigt att fotografera samtidigt som man ska flyga. Speciellt då man försöker flyga nära sig och lågt, för att bilden ska ha rimlig upplösning. Att flyga modellen med vänsterhanden och sikta och trycka av kamerna med högran ställer vissa krav på motoriken.
Skuggorna börjar bli långa på eftermiddagen, dags att åka hem och tina upp.
En jättefördel att flyga el på vintern är att man slipper metanolen på fingrarna och oljan överallt. Metanol på fingrarna, samtidigt som man försöker starta en trilskande motor är KALLT! Med elektricitet går det med ljusets hastighet, nästan i alla fall.
Förbered vinterflygning – valla skidorna till din modell!
Mats
Som ni sett på förut presenterade bilder, såg modellen med den groteska nosen för dj—-lig ut milt sagt. Nu är det så, att utseendet inte i detta fallet har så mycket med prestanda att göra, men även mitt okritiska öga sa, det krävs en ombyggnad av nosen.
Det gjorde jag. Jag byggde in hela härligheten, så innehållet blir dolt av denna lilla käcka låda…
Så så här ser det ut nu:
När jag ser nosens konfiguration med de former den har, kopplar jag ihop det med hur husvagnar och barnvagnar såg ut 1950…..eller vad säger du? Den vinner ju inget skönhetspris.
Nu ska jag tala om en hemlighet:
I den lilla lådan i nosen där förvarar jag reservhjulet för sporrhjulet att användas vid punktering!
Eftersom min sändare, Mc24, är återkommen från välbehövlig service från Baltechno i Göteborg, har jag kunnat ställa in roder och reglage på modellen.
Med detta motorarrangemanget verkar det fungera bra på marken i alla fall. Propellern har jag fixerat tämligen hårt, ty om propeller suttit löst i sina hållare, som det är avsett att göra, fanns risken att propellern skulle hugga tag i poden vid omstart i luften. Därför har jag bladen fixerade som nu.
I podens botten sitter reglaget lätt åtkomligt och i kontakt med fartvinden, så det får adekvat kylning vid behov.
Bakom motorpoden ser ni kablaget till acken, som sitter i kroppen. Enkelt med kontakterna just utanför kroppstaket. Då är det lätt att koppla ihop utan att behöva skruva bort luckor och annat. Vidare underlättar det för laddning, när kablarna sitter öppet.
Nu återstår provflygning, bara den jämra vinden ville minska!!
Det kommer rapport på flyg- och fotoegenskaperna sen.
mats
”GANGSTERBUDGET”
”DU ÄR KOLERISK”
”HUR BLIR DET FLER JOBB AV ATT VÅRDBITRÄDEN FÅR BETALA MER SKATT?”
”DET HÅLLER INTE ATT SÄLJA UT SAMHÄLLET OCH SKYLLA PÅ GLOBAL FINANSKRIS NÄR DET REGNAR”
”ANSVARSLÖS UNGDOMSPOLITIK”
”? LÄNGTAR TILLBAKA TILL EN POLITIK DÄR FOLK STÄMPLAS I PANNAN-DU HAR JOBBAT FÄRDIGT”
”HAN ÄR AGGRESSIV, SJÄLVGOD OCH OSAKLIG”
”? VILL INTE ÅTERGÅ TILL EN ? -? FLUMSKOLEPOLITIK”
Jaha, vem tror ni har sagt vad?
Ovanstående är från riksdagsreferatet under partiledardebatten i dag!
mats
väcker till liv minnen från Hökaklubbens fornstora dagar. Början 80-talet arrangerade vi två Skala SM för radiostyrda modeller. Bägge tävlingarna genomfördes på ett bra sätt.
För Sture Tingwall som ringde mig för en stund sen och gav mig oförtjänt beröm, har jag grävt fram en dekal.
Känner du igen den Sture?
Det kommer mer om dessa tävlingar med bilder.
mats
Nu är höstnaturen som vackrast med alla sina varma färger hos löven.
Det ser ut som om man rört om i en akvarellåda bland de varma färgerna och hällt över träden.
Jag och en 88-årig släkting var ute för att plocka svamp. Inte hittade vi mycket svamp, men vi fick upplevelser av natur, lukt och ljud, vi inte har i en stad.
Så passa på och ta en promenad till exempel uppe vid Ön vid väg 25 mot Ljungby. Gå runt Torvsjön och du kommer tillbaka som en ny människa.
Några bilder blev det idag också.
En kontrasternas bild.
Träden drar på sig höstrocken, men det odlade på åkern växer fortfarande prunkande grönt.
Det är ganska stilla i skogen.
När jag kom fram till den här lilla sjön, stod en älgko med sin kalv och betade näckrosrötter. Men de klev iväg med långa steg, när jag kom och skulle fotografera.
Min 88-årige morbror far genom skogen som en blå skugga i jakten på svamp
mats
Ännu fler bilder från modellflygforntiden i Hökaklubben. Som vanligt kvaliteten ej den bästa men innehåll är viktigare än form!
Från deltagandet på F14 minns jag att Sven Cronwall skulle flyga med sin Taxi, för att illustrera begreppet ”Nybörjarplan”. Varje gång han skulle försöka starta vek sig noshjulet och propellern tuggade som en jordfräs. Resultatet av tuggandet var ju att propellern var i stumpar och i stort sett halv.
Men Sven fann på råd, han var ju sugen att visa allmänheten, han kunde flyga, så han sa till mig:
”Du kan väl kasta iväg det för mig”!
Jag sa ,att du ska nog inte flyga med en halv propeller men han yrkade på start, så jag kastade iväg Svens stolthet. Taxin skakade iväg med sin halva propeller och vibrationerna började lösa upp planet i bitar, men Sven flög ett varv till sin och publikens belåtenhet!
Bilden från vårt deltagande i en flygdag på F14 hösten 1978 tror jag. Till vänster Claus Andersen till höger Boris Persson och på marken Kurt Lennås flygplan. I bakgrunden Halmstad Flygklubbars hangar som flyttades dit från Civila Flygfältet på femtiotalet.
Nisse Hoffman från Kristiansstad under en tävling där Hökaklubben var medarrangör. Bilden tagen troligtvis 1974.
Prisutdelning efter en tävling omkring 1990.
Från vänster skymd Kalle Andrén, Arne brorsson, Sven Cronwall, Christer Persson och skymd Helge Nilsson.
Vid depåstaketet ca 1979. Flygaren med modellen i förgrunden har jag glömt namnet på, hette han nånting med Winblad?
Damen är Bend Anderssens fru Dorthe och Bend står till höger, i bakgrunden skymtar Claus Andersen, Boris Persson och undertecknad eller i alla fall min fula gula meklåda.
Från flygdagen på F14. Vi hade en statisk utställning som förestods av Claus Andersen. Modellerna på golvet är längst bort Boris Mustang, Hans Arvidssons Champion, Mats Karlssons Box Fly, hängande snett Christer Persson Cherokee och Kurt Lennås Britain Norman Islander stående på bordet till höger.
Det kommer mera !
mats
För er som inte vet så mycket om skärmflyg, paragliding på engelska, så lägger jag upp några bilder från Hammars Backar utanför Ystad. På denna platsen pågår intensiv flygverksamhet, när förutsättningarna är de rätta. Det vill säga sydvästlig vind 5-8 m/sek, då bär hanget mycket bra.
Som väl alla vet kan man flyga på ett hang därför att vinden, som i detta fallet, från havet av terrängen pressas uppåt på grund av det hinder som kanten utgör. I denna konstant strömmande luft uppåt flyger vi skärmflygare. Den stigande luften är vår motor. Man stiger 50-75 m över kanten under normala förhållanden. Eftersom vinden kommer från havet är den laminär, det vill säga den saknar turbulens (virvlar). Därför är flygningen vid Hammars Backar en lugn flygning. Starten och landningen sker vid och bakom hangkanten.
Här följer några bilder på hur det ser ut, när vi flyger. Prova på om du är nyfiken. Du kan flyga tandem som du bokar här:
http://www.skyadventures.se/index.php?page=47975d76277a3&link_id=46dbc654c2984&lang_id=0
Att flyga skärm är så nära flygning och natur, man kan komma. Varje rörelse i skärmen känner du i din sele och att flyga rote med glador eller tornfalkar på Hammar är snarare regel än undantag.
Länk till Sveriges bästa skärmflygklubb, Club Parapente Syd:
Är det inte märkligt att man kan hänga och flyga under lite tyg och snören?
Så här startar man med skärm; Man lägger ut skärmen som en mur mot vinden och står vänd mot den. Sen fattar man i ett antal linor och drar skärmen mot vinden så den stiger uppåt.
Här har skärmen börjat stiga och som ni ser dras piloten mot skärmen på grund av vindfånget som är ca 30 kvadratmeter. När skärmen kommit upp i flygläge, drar den inte horisontellt, utan man känner ett drag i selen uppåt. I vänster hand har piloten de linor som gör det möjligt att få upp skärmen och i höger hand har han bromslinorna så han kan styra skärmen när han dragit upp den.
Ser ni på framkanten av skärmen så finns där celler/luftintag, där luften blåser in. Den inblåsande luften fyller skärmen, som ju är dubbel, så att man får den profil som ges av de spryglar som finns isydda. Så en skärm är inte en enkel duk, utan en väl fungerande vingprofil som hålls utspänd av fartvinden.
Här flyger skärmen stabilt och under kontroll, medan piloten flyttar sig framåt mot startplatsen. Under denna förflyttningen måste piloten bromsa upp skärmen med bromshandtagen, som är enkelt uttryckt kopplade till bakkanten på skärmen. Drar du broms så går bakkanten på skärmen ner och bromsar upp den. Det man känner i selen nu, är att skärmen vill lyfta dig.
Sen sätter man fart och när man närmar sig kanten, kommer skärmen att lyfta dig och du är buren av ditt tygstycke!
Nu är det dags att njuta.
Här håller Pierre, en erfaren instruktör, på att ge sina sista förmaningar till en elev, som ska göra sin första hangflygning. Att piloten är elev kan man se på det röda bandet som sitter i skärmens bakkant.
Tror ni hjärtat bankar på piloten nu??
NU !!!
Det kan bli en hel del piloter, när det är flygbart……vid flygning på hang har man regler, hur man beter sig, allt för minska risken för olyckor.
Ovanstående bild visar vad det handlar om.
Människan och naturen.
Vill någon ha ytterligare info så kan ni kontakta mig.
mats
Jag läste i Aftonbladet i dag hur Bodström kvittat ut sig från omröstningarna i riksdagen, för att kunna dra ihop pengar till den salta sillen och potatisen.
Han är ju advokat till yrket.
Klart grabben ska kunna jobba lite vid sidan om sitt riksdagsjobb!
Han tjänade ju bara 2.180.000 kronor förra året(enligt SR). Då kan det ju behövas lite förstärkning.
Han är förtroendevald för Socialdemokratiska Arbetar Partiet.
Vart bär det hän?
mats
Då man klädde med siden
och byggsatsen var en liten kartong som såg ut som när man ser ner i en ask tändstickor.
Ja, vi var med på den tiden!
Det kommer fler bilder, men ni får ge er till tåls!
Som det heter:
Stay tuned and expect pictures you never saw before!
Kurt startar sin Focke Wulf Steglitz, i Sverige kallad Sk12 i flygvapnet.
En modell som flög bra och som numera pensionerad hänger uppe på F14 i Halmstad.
Här kan ni läsa om det planet Kurt hade som förlaga till sitt bygge:
http://www.avrosys.nu/aircraft/Skol/412Sk12.htm
Kurts Sk12:a landar, men var är piloten?
Detta historiska dokument är från ca 1983, när vi fått lite rejälare mekbord.
Vems modellen på bordet är kan jag inte säga. Kanske Sven Cronwalls.
Vår gamla mekbod är utrustad med högtalare för flygdagen vi skulle avhålla.
Mekboden har gått upp i rök och finnes icke mer.
Observera trädet i bakgrunden! Tjusigt tuktat eller……..
vidare ser man hur långt in alarna växte då, innan vi röjde bort träden.
De berömda staketen sitter kvar.
Bilden från 1978 och föreställer undertecknad i rutig blazer, utsvängda byxor,
alltså i stort sett klädd för diskotekbesök…..men här lär jag ut aviatörskonsten.
På marken Mikael Kristensson och stående med glasögon hans kompis.
Bakom staketet vid den beryktade pilen Claus Andersen, numera teknikman på F7 Såtenäs tror jag.
Längst till höger en av Stures skyltar med förhållningsregler vid passage av banan. Ordnung muss sein!
Observera att det finns inte en enda buske eller träpinne i diket vid gränsen mot bondens åker åt Trönningehållet.
Back to the future….eller back to the past, för detta är från 1978.
Från vänster Bengt Rosberg, näste man har jag glömt namnet på,
Kurt Lennå ställer in nålen på sin ”Multikärra”, Gert Persson,
som är gammal arbetskollega till mig i hamnen förbereder flygning
med en plastapparat från Valter Johansson och Sven Cronwall är
på språng med sin Champion 40 slängande ett getöga på Gert, så han gör rätt.
En flygbild från hösten 1979 rån nån av mina modeller och taget med en Instamatikkamera
. Jag kommer ihåg att kameran hette Canonmatic, den var försedd med automatisk
framdragning med hjälp av en elmotor och en komplicerad utväxling som alltid krånglade.
Vi har klippt upp en lincirkel och som ni ser låg den alldeles jämte depån då.
Längst upp till höger kan man se taket på vårt tvåpipiga hemlighus. När man satt där
kunde man vinka till passagerna som åkte på Västkustbanan i tågen. Dasset flyttades
sen och vi byggde ett provisoriskt garage för vår gräsklippare. Förresten klubbens
gräsklipparehistoria skulle kunna fylla en hel bok. Kanske kommer, man vet aldrig.
Depåstaketen syns tydligt och ”Depåpilen” som förorsakade gråt och tandagnisslan
hos mig, när en av mina modeller klöv vingen i den.
Som ni ser växer alarna på båda sidorna om stigen i höjd med stugan. Hur hade det
sett ut om vi inte tagit bort skräpet?
På parkeringen känner jag igen Kurts, Bengt Rosbergs, Helges och min bil.
I depån ser du också det vattenfyllda diket, som vi fyllde igen 2002 och ersatte med rör.
Ser ni trädet som växer utanför depåstaketet i banan! Ja, man får ju inte göra det för enkelt att flyga!
Här ett par nya bilder från mitt favoritflygställe, Hovs Hallar. Har ni aldrig varit där, så är det värt en resa. 50 km från Halmstad på Bjärehalvöns spets. Gå en promenad , njut av utsikten och avsluta med att dricka kaffe på värdshuset.
En upplevelse. Ännu bättre hade upplevelsen varit om du hade haft med en modell och flugit på hanget förstås!
Utsikt över värdshuset och mot Hallands Väderö. Bilen parkerar du på grusplanen.
Det låga hanget vid Segeltorp. Ca 30 m högt och utmärkt för skärm- och modellflyg. Till höger skymtar Hallands Väderö.
Bild uppifrån ”fortet” tagen åt sydväst. Horisonten är lite sned, men det var den i dag…..
mats
Här är en liten video från Hovs Hallar.
Håll tillgodo!
Hovs Hallar paragliding in Sweden from mats strömberg on Vimeo.
Visst var väl himlen alltid blå förr på Hökafältet? Man vill nog bara minnas de
blå dagarna med sol, när man drabbas av nostalgins trevande och igenkännande
tankar eller hur?
Dessa bilderna har jag fotograferat av från diverse källor. Fotografer är troligtvi
s:Pär Lundqvist och jag.
Vi kanske i föreningen skulle samla ihop så mycket bilder vi kan få tag i inom
rimliga gränser, redigera och lägga allt på en DVD-skiva?
Det är ju kultur det vi sysslar med och värt att bevar för framtiden, innan vi
alla blir historia.
Har ni bilder liggande, färg eller svartvita och kan tänka er att ta med de till fältet,
så kan jag fotografera av dem för att sedan kunna redigera till en samling med
bilder ur Hökaklubbens historia. Tänk över det!
Ok här kommer 10 bilder i ganska stort format. Fler kommer om en vecka så stay tuned!
Detta är en bild från 1975 med de allra första ”mekborden” som utgjordes av ett av mina,
det hitre, gamla trädgårdsbord. Modellen tro jag tillhör Mikael Kristenssen, men jag är
inte helt säker. Det är en BoxFly-liknande modell från Valter Johansson i Lammhult.
Vid denna tid hade vi en dålig gräsbana och en ännu sämre grusbana, som syns åt
Trönningehållet.Tur att inte miljönissarna såg när vi spred ut olja för att binda gruset.
Sven Cronwall hade ett 200-liters fat med spillolja i sin DAFs bagage och körde så det
skrek i remmarna i Variomaticlådan.
Här syns på en flygbild med bilden tagen från min fotokärra en Johanna
utrustad med en instamatic med motor för framdragning av filmen, väg 117 mot stan.
Som ni ser är det tomt på höger sida av vägen. Fyllinge fanns inte i form av bebyggelse då.
Time is running!
Denna bild, från ett par hundra meters höjd, visar hur lite träd det fanns här 1977.
Alarna hade ännu inte stuckit upp, beroende på att marken här var gammal odlingsmark.
Den höga kanten vid Pilkington-Fyllinge är ju en Litorinavall/strandkant för 2-6000 år sen
,så åkern där vi flyger är ju gammal sjöbotten , som utnyttjades som odlingsmark.
Ni ser också här den triangulära grusbanan och den nylagda oljegrusbanan.
Den sedvanliga arbetsdagen på hösten. Det innebar stor uppslutning av medlemmar,
kolla antalet bilar på parkeringen och mycket arbete som klarades av.
Jag är säker på att vid just detta tillfället var vi mer än 30 som ställde upp och
jobbade rent fysiskt!Hur är det i dag ?Se också den totala avsaknade av träd på den sidan
,där vi har vår camping. Håller man inte efter träden, då främst al och björk, så tar
de över, som har skett på vårt fält.Nu är det svårt att få bort träden.
Denna bilden är tagen tidigt på vår invigningsdag 1976. Den, invigningen,
förrättades av honoratiores ur kommunstyrelsen.
Mycket folk kom för att se på vår flygning och vår anläggning.
Sven Cronwall hade ihop med Bengt Rosberg ordnat en högtalaranläggning,
som var ett under av teknik, hoptvinnade kablar och ojordade anslutningar……men det fungerade.
Jag minns hur Bengt , som var gammal elverkmästare från F14 hela tiden sa till Sven:
”Men så kan vi inte göra”!”Det ordnar sig”, sa Sven i sedvanlig stil och det funkade utan att nån
blev grillad av strömmen.Modellerna ni kan se är längst till vänster en FAI-pylon modell
som flög med 250-300 km/timmen. Piloten hette Lundin och kom från Lomma.
Det stora röda planet, en Johanna , märkt något ekivokt till ”Flygmusen” flögs av
Christer Persson, som också ägde Cherokeen som står jämte.
Vårt sekretariat vid en av de succerika ”Hovs Hallar Tävlingarna” i hang för segelmodeller.
Detta var en tävling som Hökaklubben ordnade under en följd av år med många deltagare.
Med många menar jag 40-50.Tävlingen las ner av Hökaklubben av för mig och andra
tävlingsflygare oförståeliga orsaker. På bilden från vänster Arne Åberg, bortgången,
Hans Arvidsson som slutat med modellflyg och Stefan en duktig flygare från Båstad.
Boris Persson, cowboyen från Fyllinge, skruvar ihop sin konstflygmodell
under sakkunnig uppsikt från Sven Cronwall.Jag minns att modell var framtung,
så Boris hade tejpat en stor skiftnyckel på undersidan av kroppen, så det skulle
gå att flyga. Denna modell blev nedmonterad till mycket små bitar mellan huvudbanan
och taxibanan. Sven sitter på det berömda depåstaketet som var byggt av japansk
rödbok kommande från ett fartyg i hamnen där jag arbetade och där virket användes
som underlag för plåtrullar från Japan.
Pär sitter inte i ett töcken, utan det är bilden som är suddig. Den visar
i alla fall Pär med sin Salto. Salto tog hem SM ett år i hang och nästa år
skulle alla ha Salto. Även Pär. Den flög snabbt ,om man byggde nya vingar,
men personligen var jag inte förtjust i den.Just denna Pärs modell upphörde
sitt flygliv på Hovs Hallar, när Pär fick ett mekaniskt fel på modellen och
satte den på nosen med full speed uppe på toppen på Hovs Hallar 2 meter
från ett fridfullt promenerande par! Det lät, när modellen slog i marken ,
som när man bryter ett krispigt kexchoklad i små bitar. Minns du Pär…….
Johnny Johanssom med en av sina fina hangmodeller på en Hovs Hallartävling.
Kroppen byggd i glasfiber gjuten enligt systemet ”förlorad form” i frigolit.
Man gör en form i frigolit, klär med Gladpack och sen utanpå detta lägger
man väven och epoxieplasten. Allt omviras med plastremsor av den typ som
var populära att fläta badrumsmattor av på sent 60-tal. När plasten härdat
hälldes aceton eller thinner in i formen så frigoliten smälte bort och så hade
du en kropp. Vingarna var konventionella sprygelvingar klädda med 0.4 mm
plywood. Johnnys modell var snabb och jag var genuint avundsjuk på honom.
Curt med sin Britain Norman Islander. Ett tvåmotorigt skalaflygplan
uppbyggt av tunna divinycellskivor i stället för balsa.Curt använde
två Super Tigre 3.5 kubiks motorer och de fungerade aldrig.
Jag minns hur Curt stod och skruvade på nålarna på sina motorer tills
gängorna i stort sett var utslitna och han trampat upp ett hål i marken
där han stått under sina idoga försök att få motorerna att gå synkront
både på toppvarv och mellanregister. Till slut tröttnade hans sambo,
Ann-Marie och på ett pingstmeeting hos oss , gick hon till Tomas
Nathansson och köpte två nya motorer till Curt. Men jag tror aldrig,
han satte dit motorerna , för Curt var envis. Curt brukade använda
denna modell att dra reklamsläp med, när vi hade flygdagar.
Hur den slutade vet jag inte.Bakom Curt står Per-Olof Malis,
mannen med polisongerna är Hasse Bengtsson från Lilla Tjärby,
seminör, Hans Arvidsson med sin son, skymd Mikael Kristenssons
kompis, jag tror han jobbar uppe på bruket i Hylte nu, Winfried Storn
och Mikael Kristennson. Tidpunkten för bilden runt 1978.
