Vill du se djur,  du inte trodde existerade ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans
mynning i havet ”.

Här kan du,  om du strövar omkring,  få se de mest osannolika väsen,
som har  sin biotop vid en sandstrand.

Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva
en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på
motorvägen 2 km bort.

En motorväg som utmärks av  dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande  fordonståg…
Har ni sett,  de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa
fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.

Nä,  då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen
allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.

Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik
och allt gjorde,  att  jag och en jag mötte,  vi var överens om,
att känslorna de  nästan överväldigade oss på ett sätt.

Vi, jag och en promenerande kvinna,  var överens,  att vi upplevde
lite overklig verklighet.

Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.

Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del
spolats upp på stranden. Främst är det sådant,  som har kommit flytande
i Lagan och spolats upp på land.

Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm.
Då är den garanterat strösslad med fynd,  som stimulerar din fantasi.

Längs den långa sandstranden såg jag,  hur naturen återställer de
skador,  som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.

Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden.
De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade
och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder
sanden.

Just nedanför  dynkanten  har saltarven börjat sprida sig,
skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra
växter kan etablera sig.

Så jag märker,  eftersom jag ofta är här,  hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.

Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet
mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan,
som häckar här.

Jag ser,  när jag går omkring,  att naturen nu tar tillbaka de ytor
som för några år sen blev iordningställda .

Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba  med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.

Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset,  så ser du ljusare på din
framtid…

Här lite ögonblick från min slumpmässiga  promenad;

Som mäklarna säger:
”Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”

Här har en alstock fått ett litet barn…

…som något yrvaket ser sig omkring…

Varför kör djuren huvudet i sanden,  när jag fotograferar ?

Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.

Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot
mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.

Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.

Vresros.
En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas,
då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet.
Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.

Här skulle det  under normala betingelser finnas en kraftig bäck.
Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är,  för er som inte varit ute i naturen,
mycket torrt i markerna,  så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden.
Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.

 

Så här borde bäcken se ut nu under hösten.

Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog  generaldirektör  för Ofelbarhetsverket.

Denna arten, Mindre Näsvisen,  han var inte på gott humör…
…för han sa,  han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…

…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…

En synnerligen flegmatisk sandhäst.
På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !

En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…

…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…

Den överbefolkade kolonin av storskarv,
eller det jag helst kallar de svarta djuren,  Cormoraner !
De konsumerar var och en  ca 0.5 kg fisk varje dygn.

Den mindre långnosade  åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.

Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning.
Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.

Västkusten där landet  svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.

Halland, Land der Horizonte !

                                                                                                         En knubbsäl har lagt sig till ro.

Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas.
Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…

En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…

Fotspåret.
Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö:
”Jag stod,  som träffad utav blixten”…

Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok.
Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.

Så fort det går, etablerar sig växtligheten.
Full blomning i mitten av Oktober.

Saltarv
Ser ut som en kulle med gröna träd…

Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis),  som bara har två korta ben
för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger,  de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.

Rofyllt.

Är detta delar av en  ryggrad eller är det roten till  en vattenväxt ?

Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.

En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…

Ja du ser det blommar fortfarande…

…fast blommorna ser lite  ankomna ut.

Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.

Den Månghornade stortuggaren.