…om modellen sjunger på sista versen.

Som jag skrev tidigare om  min Spirit Elite nummer 1.
var den väldigt sliten och skulle behöva en uppryckning
ur sin dekadens.

Modellen har ju givit mig så fina upplevelser, tack vare dess
goda flygegenskaper, att man som pilot naturligtvis har fäst
sig vid den särskilt.

Det är inte världens bästa segelmodell i 2-m klassen, men samman-
taget har den väldigt goda egenskaper.

Både för termikflyg och hangflyg. Att den är försedd med stora
klaffar, underlättar vid flygning i dåligt lyft och för att kunna landa,
där man vill.

Finns det nåt, som inte är bra ? Ja, det är ju en balsamodell, vilket
gör, att den är spröd. Balsan i byggsatsen var mycket lätt, med tanke
på att den är avsedd för 2-metersklassen i termik.

Men hanterar man modellen mycket, blir det lätt skador i balsan.

Vingfastsättningen är ett svagt kapitel och där ska man förstärka
kroppsidorna på insidan med 1 mm ply eller kolfiber.

Min Spirit har gått sönder här ett flertal gånger vid hafsiga
landningar.

Kroppen har lång momentarm, vilket gör,  att det aldrig är
problem med tyngdpunkten. Bly ska aldrig behövas, då
acken kan flyttas, så cg finns, där du vill ha den.

Den långa momentarmen gör att kroppen framför vingen
är utsatt för brott vid usla landningar.

Det finns ju en naturlig brottanvisning där.

Hursomhelst så var min Spirit lite sunkig, milt uttryckt.

Eftersom jag har en nybyggd till, tänkte jag, att jag ställer undan
den gamla och flyger med den nya.

Det varade inte länge, bara till kvällen,  sen tog jag fram trotjänaren
och kollade, vad som borde göras.

Min avsikt var att få ihop den, så allt funkade 100 %.

Kroppen var spräckt vid vingfastsättningen på båda sidorna.
Det var enkelt att få ihop med lite CA och balsabitar.

Huvens fastsättning var skadad och det  fixade jag med lite pilleri.

Vingen hade en skada vid fastsättningen i kroppen och mitt klaffservo
hade en söndrig växellåda.

Vingens fäste fixade jag med Biltemas epoxielim och lite slipning.

Det var värre med servot. Det satt i sin hållare mot balsan på
översidan av vingen, varför jag var tvungen att skära bort en del
av klädselbalsan för att får bort servot.
Sen laskade jag i nytt 1.5 mm flak på ovansidan av vingen.

Jag bytade servona i båda vingarna, för deras växellådor var
utsatta vid landningarna genom den djupt fällda klaffen,
som kunde ta i marken.
Jag bytte servona mot  Hitechs skevroderservo med metalllåda.

Naturligtvis slipade, lackade och klädde jag om med en bit
Oralight,  som jag hade över.

Jag tog god  tid på mig att justera in utslagen på klaffen, så de blev
likadana på båda vingarna.

Allt avslutades för kroppens del med ett par våtslipningar,
grundmålningar och sprayning med fin akrylatfärg.

Kroppen blev som ny.

Sen ville jag ju flyga, men det fick anstå till i dag fredag.

Väderläget var på förmiddagen molnigt, disigt och ca 8 grader C.

När jag fått in grejorna i bilen, såg jag det började duggregna,
men jag var så sugen, att inget kunde hejda min planerade
provflygning…

Jag körde till Tönnersa Strand, eftersom vinden var västlig.

Efter jag anlänt till parkeringen,  gick jag  till stranden och kollade
vinden.

Det var ju inte, så man blåste bort…Västlig vind ca 1.5 – 2.0  m/sek.

Min erfarenhet säger,  att detta är ett gränsfall om jag ska  kunna flyga.
Eftersom jag nu hade kört hit,   monterade jag och tog med min modell och
packning ner till kanten.

Där tvekade jag en kort stund, men slog på modell och kameran
som sitter i nosen och startade.

Jo, det gick att flyta på kanten…precis… om jag drog klaff.

Efter hand som jag flög,  ökade vinden ,till jag tror ca 3 m, därför
det gick bra att flyta utan klaff, men det var just precis.

Jag tycker det är lite veset att flyga nästan under marginalen med
klaff och hög nos.
Man har ingen marginal,  om det uppstår en situation. Till exempel om
modellen skulle vika sig.

Modellen flög lika bra som nånsin, kanske en aning baktung, då den
var mycket känsligare på höjdrodret.

Så  10 gram bly i nosen fixar detta lilla problem.
Jag vill ha mina hangmodeller i alla fall inte baktunga utan i
stort neutrala. Mina termikmodeller trimmar jag något
baktunga, för de ska indikera termik bättre.

Efter 50 minuter i duggregnet konstaterade jag, att jag var
nöjd med mitt flygande och gjorde en riktig smörig landning
på den platta fina stranden.

Hämtning av modell och demontering för att sen fara hem
till andra uppdrag, jag hade i dag.

Så har man en modell, som är skadad, så är det lättare och
snabbare att laga den, än att sätta sig och bygga nytt.

Men det är klart, man kan ju inte lappa och laga hur
länge som helst, eller kan man ?

Förresten, jag tror jag ska bygga en 3-m vinge med en moderna profil.
Till exempel en Rg 14 och vingen försedd med klaff.

Det tror jag hade blivit bra…och så haft en bättre vingfastsättning
som skonar kroppen. Alltså ett vingstål modell Gaupner och vinghalvorna
fästa i fram- och bakkant med M4 polyamidskruvar.

Här ligger min mycket flugna Spirit innan testflygningen.

Vingarna sitter med två hårdträpinnar framtill, en balk mellan vingarna och
två  M5 polyamidskruvar där bak.
Det är ingen bra lösning, för vid en hårdare landning är sannolikheten stor,
att stypinnarna ryker av och kroppen skadas då vingarna vill fortsätta framåt.

Så där, nu är det klart att knalla ner till kanten !

Jag träffade på två damer med sina lösa ouppfostrade hundar i Naturreservatet,
När jag påpekade, att man inte får ha hundar lösa, fick jag en fnysning till svar…

När man ska landa, ska man flyga så länge det går…

..för att trycka ner sin modell, det ser bedrövligt ut…

Där ligger min modell stilla efter en fin landning.

Ni kan se spåren efter kroppen i marken.

Spirit