När det frasar i brevlådan, vet jag att SMOS tidning “OLDTIMER ” har dykt ner.
Alltid lika intressant och välskriven, fylld med fakta.
Om du vill bli lycklig prenumerant, så klickar du H Ä R för vidare info.
Nä, nu ska jag fortsätta läsa “Oldtimer”…
Kolla denna photostoryn och se vad vi gör:
Paul-Ivar Paulsen med den okända modellen, som
Martin söker namn och ritning på…
Han undrade, om jag visste, vad en speciell friflygande OT-modell heter och var man kan få tag i en ritning.
Modellen, A1 ? flögs av Paul Ivar Paulsen på SM i Bollerup 2022. Kanske han till och med flög bort den…
Jag bifogar bilden på flygaren och den okända modellen.
Att någon vet, vad det är för modell, är jag övertygad om.
Om den som vet, vad modellen heter och var man kan få tag i en ritning, då skulle jag och vår tjeckiske vän bli glada !
Martin Hurda skickade några bilder på sina mycket fina och vackra modeller. En stark estetisk upplevelse.
Som sagt all info om modell och var man kan få tag i ritning kommer att uppskattas.
Vi ses i termiken !
Nedanstående några av Martin Hurdas vackra modeller.
(C) bilder Martin Hurda.
SMOS, Svenska Modellflygares OldTimerSällskap, ger ut en tidskrift som heter “Oldtimer” .
Det är för mig alltid en högtidsstund, var gång den anländer, då den är synnerligen läsvärd.
Om du önskar att läsa den, kan du enklast göra det genom att bli medlem i vår sammanslutning och det gör du genom denna länk: Klicka här !
Några sidor ur senaste utgåvan av “Oldtimer” förtjänstfullt skriven och redigerad av Sten Persson och Pär Lundqvist.
Därför ägnar jag mig åt nostalgi från passerade somrar.
Drömma tillbaka…ja, vad återstår att göra i dessa tider
av Covid och andra influensor. Med dåren Putin som håller på med sitt angreppskrig mot en suverän stat Ukraina.
Han kommer inte att lyckas. För om han lyckas…vilket är nästa land han ska angripa…?
Nåväl, modellflyget överlever även politiska galningar och vi glädjer oss åt lite bilder, då solen sken och vinden var varm.
Här kommer en ny laddning med nya bilder…
som med en travestering på Johannes Steinhoff kan sägas vara “De sista av de första”…
Drömmen om att kunna flyga…lika stark i dag för en
modellflygare, som det var för pionjärerna Bröderna Wright och Weisskopf.
Det handlar om, tanken, idén att betvinga skyarna, med
något man byggt själv.
Det handlar om fokusering, energi och en förmåga att
visualisera slutmålet; flykten av sitt objekt.
Klar du det…då har du nått målet !
Jag önskar dig ett Gott Nytt Modellflygår 2022 !
Se på mitt bildspel och skapa dina drömmar….
Upplev tjusningen med friflygande skalamodeller i OldTimer-klassen inomhus och imponeras av deras prestanda.
Bilder och video från BMFA Nationals 2022.
Vackra modeller vilka är välflygande på ett skalariktigt sätt.
Luta dig tillbaka och njut denna sevärda video.
Jag fann ytterligare en video, som jag inte vill undanhålla dig …
Här kommer fler bilder…
Minns och dröm…
Klicka på texten upp till vänster för att se videon.
Glöm inte att välj 1080 i upplösning i “Inställningar”.
Jag dokumenterar de meetings jag besöker med massor av bilder. De är inte speciellt intressanta då, men efter en tid, är det bilderna som väcker mina minnen till livs.
Modellflyg med fina välflygande ot-modeller, då vädret är skönt, det är en positiv upplevelse.
Sådana upplevelser kan du aldrig få i dvala framför en tv.
Jag har publicerat tusentals bilder på fri flyg på min blogg och här kommer ytterligare ett bildspel.
Hoppas det väcker minnen och erinringar hos dig !
Klicka på “OT Free Flight Sweden” för att spela upp.
Kolla att du kör videon i högsta upplösning via inställningar ner till höger på bilden.
Per Qvarnström är en av Sveriges framgångsrikaste
modellflygare av friflygande modeller.
Han var tongivande inom klubben “Fladdermusen”
i Lund.
Per nådde stora framgångar inom modernt friflyg,
då han tävlade på högsta världselitnivå.
Jag träffade Per vid SMOS nationella mästerskap för
friflygande OT-modeller och slogs av hans professionella
sätt att agera vid tävlingarna.
Han bygger fantastiska modeller med innovativa färgschemata.
Per är en mycket kreativ människa.
Jag ville publicera några bilder, där Per flyger sina
modeller vid tävlingarna under de två senaste åren.
Njut av hans flygande och hans estetiskt tilltalande
modeller !
Klicka på texten överst, eller på rutan ner till vänster;
om du vill kolla bilderna.
Hade du varit, eller om du är medlem i SMOS, kan du njuta
av hela denna utmärkta publikationen.
“Oldtimer” är en högkvalitativ tidskrift för oss, som vigt vårt
liv åt flyg och särskilt då friflygande modeller av gammal
konstruktion.
Vill du veta mer om SMOS , kan du klicka HÄR.
“Oldtimer” är en av få modellflygtidningar, som regelbundet
kommer ut i Sverige.
Det är alltid en högtidsstund, då jag hör fraset i brevlådan,
ty då vet jag att “Oldtimer” ramlat in i sitt plastade omslag.
Tidningen redigeras initierat och kunnigt av Sten Persson
och Pär Lundqvist och det dessa gör är en kulturell gärning
av mått !
Här några klipp från senaste utgåvan.
…då vi inte drabbats av Covid och vi kunde samlas
utan rädsla för smitta.
Håll med om att livet var enklare innan pandemin.
Jag fann dessa bilder bland återfunna bilder på en
bortglömd hårddisk.
Så jag beslöt att publicera det. Jag gör det som ett
bildspel för att spara utrymme på min webserver.
Det är dyrt nog som det är att hålla liv i min blogg
med sina 20000 bilder…
Det kostar mig 2500 kr per år.
Men jag vill inte klaga, då jag får mycket tillbaka
från mina besökare.
Här kommer ett litet enkelt bildspel. Glöm inte att
kolla så din webläsare står i HD läge.
Häng med !
Bilderna tycks aldrig ta slut eller ?
Bara bilder…
“Jag tillhör Modellflygvapnet” !
Ännu ett bildspel utan krusiduller…
Du kan stanna bildspelet, om du vill detaljstudera
en bild.
Önskar du en fullsizebild, alltså i stort format, PM:a
mig, så skickar jag.
Buckle up and enjoy !
Ja…nu är det genomfört, SM i OT-friflyg i Bollerup 2022.
Här kommer mina tankar och mina intryck.
För mig, som varande en icke speciellt friflygande utan mestadels radioflygande person, är SM i Bollerup en av årets höjdpunkter, då det gäller modellflygupplevelser.
Jag åker alltid dit, som alla tror jag, full av förväntan.
Att vi kan flyga på marker tillhörigt Bollerups
Lantbruksgymnasium är helt Bo-Eskils förtjänst.
All heder till honom för detta !
Inkvarteringen skedde huvudsakligen på Österlens Gästhärbärge, under många år drivet av vår vän Henry.
Nu har han dragit sig tillbaka för att göra annat och den nya ägarinnan, Lena, har kavlat upp ärmarna.
Vi hoppas hon kan dra runt hjulen så hennes verksamhet går bra och att det för oss gäster fortfarande blir lika trivsamt att bo hos henne, som det var, då Henry var
“Le petit patron”.
Lycka till Lena !
Mitt första intryck inför briefingen var: Det är ganska få deltagare…och tanken som slog mig var ju varför ?
Tja, den bistra sanningen är, att vår medelålder är mycket hög och Karon kommer och ror sina resor över Styx med tidens oundvikliga regelbundenhet.
VI dör bort helt enkelt. Samtidigt som nyrekrytering är ett svårt kapitel. Jag tror, det är gjort, vad som kan praktiskt göras och vad vår energi orkar med.
Vi lever i en annan värld i dag, jämfört med den
verklighet som fanns då våra OT-modeller konstruerades för 70-80 år sedan.
Då fanns inte tv-, dator- eller Iphonevärlden.
Då fanns ett program i radion, matiné, cykel och
vindtygsjacka och Karlsson Klister.
I dag ska allt vara omedelbart tillgängligt och klart
att bruka.
Det fungerar inte så med att vara oldtimerfriflygare…
Där har allt sin tid.
Tiden i dag kräver inte fysiskt arbete, utan i nu krävs det omedelbar tillgänglighet och uppdateringar !
Kanske dags att backa lite…kanske allt inte var bättre förr men…
Vi modellflygare kanske måste bli mera öppna och utåtriktade.
Inte vara ett litet skrå…Låt mig förklara lite.
Då jag är ute och flyger med mina radiostyrda segelmodeller på hang eller termik, passar jag på att att göra ohöljd propaganda för vår hobby genom att sprida info om modellflyget.
Människor jag möter på Hovs Hallar, då jag flyger hang, de är ofta intresserade och vill ha förklaringar.
Men de säger…jag kan inte bygga. Jag frågar…hur många friflygande OT-modeller ligger i garderoberna outnyttjade, som det inte flygs med ?
Kanske en outnyttjad resurs, som kan styras över med lite mentorassistans till presumtiva friflygare ?
För som sagt, vad har vi att konkurrera med ?
Vår hobby har totalt förändrat sig med tiden naturligtvis.
Om du vill bli världsmästare i F1C, köper du 4 färdigbyggda och intrimmade modeller i Ukraina för 200000 kr.
Sen har du bara att flyga…lite hårddraget kanske.
Vi som är kvar, vi håller flaggan högt och halar den inte ens då vi sjunker !
Nåväl, jag anlände fredag på morgonen och väderläget var bra med sol och instrålning med aningen lite för frisk vind, men det påverkade inte tävlingen, mer än att hämtarna fick långa promenader efter modellerna.
Termiken var regelbunden och stark och tävlingen malde på.
Naturligtvis flögs det bort modeller…Det är oundvikligt, då man flyger exempelvis 5 minuter i 8 sekundmeters vind på ca 120 m höjd.
Under dessa 5 minuter flyttar sig en modell ca 2.5 km !
Vi var i det lyckliga läget, att åkrarna vara nyskördade,varför modellerna syntes väl mot den skånska myllan.
Men ändå…Jag hade med min drönare och avspanade kvadratkilometer av jordbruksmark i sökandet efter bortflugna plan. Drönaren tar högupplösta bilder och finns modellen på marken, då ser jag den.
Så en drönare är ett ypperligt hjälpmedel. Fast sitter modellen i ett träd, kan det vara kört.
Jag menar, att har man lagt ner sin själ på att bygga en modell, då skulle jag minimera risken för bortflygning.
Alltså i första hand se till att lita 100 % på timern så modellen fusar i rätt tid.
I andra hand skulle jag förse modellen med en radiobeacon som jag kan pejla.
I tredje hand, vilket är det bästa;
förse modellen med en GPS-tracker, som används via en app i telefonen. Enligt uppgift väger en sådan idag 2-3 gram.
Jag förutsätter att alla har försett sina modeller med en adress och telefonnummer för en eventuell upphittare.
Samt att denna information är korrekt.
Att flyga bort en modell, det är ju en stor besvikelse.
På lördagen blev vädret fantastiskt. Lite frisk vind på förmiddagen, men fram emot 11-tiden stillnade vinden helt.
Det hela blev mycket njutningsfyllt.
Dessutom tillkom 4-5 nya piloter på lördagen. Roligt.
Hur det gick tävlingsmässigt, kan du läsa på SMOS
hemsida så småningom.
Än en gång, det jag skrivit ovan är mina reflexioner och tankar.
Jag tog 3500 bilder och har editerat fram 500…
Av dessa kommer jag att publicera ca 300.
Dessutom tog jag 25 videosnuttar med min lilla
Mobiuskamera, som jag ska editera, när jag har tid och publicera på min blogg och på YouTube.
Så häng i, det kommer bilder !
Bilderna kommer i tidsföljd och är en blandning av bilder klippta ur video, bilder från Mobiuskamera och bilder från mina systemkameror.
Så kvaliteten kan variera.
Bara lite bilder. Men bättre en bild för mycket än två för lite…
Ett ögonblick kommer ju aldrig tillbaka i sinnevärlden.
Inga kommentarer för jag vet, att du kan mycket mer om
friflyg, än vad jag gör…
En Chipmunk, dock inte tävlande, men jag tyckte den var så snygg !
…för en statisk bedömning av domarna.
Två delar ingår i tävlingen, dels den statiska bedömningen
av modellen, vilket innebär man jämför dess avbildning
med originalplanet och dels ett flygmoment.
Det är inte helt enkelt att fotografera modellerna, då
de står tätt och ljuset inte är bra.
Men det blev som det blev och jag satte ihop ett litet
bildspel av de hela.
Här kommer det.
Som åskådare och i någon form som dokumenterare
av denna tävling de senaste 10 åren, kan jag inte
undgå att märka den nedåtgående trenden, vad
gäller antalet deltagare.
Vilket inte är konstigt. Orsakerna är, att urvalet
av möjliga deltagarkandidater är både grunt
och smalt.
Vi har en pågående pandemi med Covid och
kanske det viktigaste, åldern tar ut sin rätt
eftersom snittåldern på deltagarna är hög.
Dåligt deltagarantal vid modellflygtävlingar
är inte signifikativt för OT-tävlingar.
Det gäller alla sorters sammankomster i någon
hobby, som kräver hängivenhet och fysiskt arbete.
Så bortsett från detta barska faktum, så genomfördes
en trevlig tävling som vanligt. De som var där
undfägnades med fint flygväder mot kvällen och
lekamlig spis.
Jag tog så mycket bilder jag kunde och fick ihop lite
videofilm, vilket jag fortlöpande kommer att
redovisa.
Här kommer några hastigt hoprafsade bilder
som start, så håll tillgodo !
Jag presenterar bättre editerade bilder framledes !
Andrea…linsskyddet…
“I´ve brought my Colt .45 Rubbertwister…
Pas de Deux på Fedinge Flygfält.
Sakta men säkert…
Ständigt oväntat sker vid modellflygning…
Fråga Anders Sellman.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
North American F-82 Twin Mustang
Ser ganska hotfullt ut eller ?
Landade högst upp i en tall, där den lade sig tillrätta som en trött örn…
Vi försökte få ner den men vi gick bet. Jag åkte ner i tisdags med:
1. En bra kastlina med ett bra utformat lod på 3 hg.
2. Med en hemmagjord pilbåge med tillhörande pilar med lina.
Jag fick ner den genom att ruska på grenarna via kastlodet.
TwinMustangen föll ner, rätade upp sig och flög 10 m för att
landa i gräset.
såedemede !
Lite slack i bukmuskulaturen…som hos mig…
Modellflyg och då särskilt friflyg är vackert.
“Kan så små plan flyga…” ?
Inpackning av rubberpower…
Anders siktar mot stjärnorna…
Vi som var där…Vi flög i alla fall !
Snygga foton -som alltid!
Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”.
Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng.
Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ingvar Nilsson