…längs stranden av Laholmsbukten.

Ja, för jag måste röra på mig,  även om jag inte kan flyga mina modeller.

Denna årstid i södra Sverige är i regel inte den,  som inbjuder till flygaktivitet. Kraftig blåst och regn har vi en period av nu, eftersom jetströmmen tvärs över Atlanten har flyttat sig. Jetströmmen bestämmer,  hur lågtrycken över Atlanten ska vandra från väst mot öst.

Som jag skrivit otaliga gånger,  är en promenad längs havet, där vi bor är en lisa för själen.

Denna promenad, där  vi är förunnade en fri horisont,  bjöd på mycket svag vind och solsken.

Alltså flygväder…men paradoxalt nog vinden var för svag för att kunna utöva hangflyg med mina segelmodeller.

Dock, det blir alltid en nästa gång. Bara man får ha hälsan. Min husläkare gav mig svart på vitt i går efter den årliga kollen sägande: ”Du är en frisk människa, inga medicinska problem, så kör på i livet”…Så det kan inte vara bättre.

Således tar jag tillvara dagarna,  så gott jag kan.

Som vanligt möter man de trogna strandpromenerarna och en och annan hundrastare.

Enda fågellivet var en kråka, som kom förbi med en mindre fågel i näbbet. Kråkor är predatorer och matoppertunister. Men sådan är naturen.

Efter promenaden längs stranden till parkeringen Tönnersa gick jag längs skogsvägen åter mot Lagaoset.

Det var inte lätt att ta sig från stranden till skogsvägen, då det var verkligt högt vatten i bäcken, som rinner just innanför dynbältet.

Jag erfor ett par försynta knackningar i skogen av den större hackspetten, men den var inte synlig.

Nåväl, efter 7 km åter till min bil nöjd och belåten och med öppet nyluftat sinne for jag åter hemmet.

Jag fotograferade med min IFåne.

Häng med om du har lust, eller varför inte ta själv en promenad i detta spännande naturreservat.
Kör till Snapparp, sväng av vid macken, kör runt och följ skylten ”Lagaoset”.

Kråkan sitter stolt med sitt byte i näbben.

Man vet aldrig…

Isen skapar figurer,  som endast din hjärna rik på fantasi kan se.

Tja…vad är detta…jag tog bilden för ljuset genom isen.

En al som strandat. Kanske den slår ut till våren. Det har skett förut.

Den gamle gårdvaren något ankommen bärande sin vinterpäls höll kollen…

…och hans kollega sträckte fram handen och sa ”Hejsan”

Tallarna har ryckt fram till dynkanten, där de så småningom blir ihjälslagna av vinden.

En sak lade jag märke till, som jag inte sett förut. Alveden var rödbrun. Kan det bero på påverkan från kraftiga minusgrader i kombination med saltvatten ?

Kråkan flaxar iväg med sin lunch.

Storskarven har bitit i gräset. Kan vara fågelinfluensa.
Kolla näbbet. Som gjort att fånga fisk med. Vilket dessa fåglar gör med besked. Ca 1 kg om dygnet.

Vårt Halmstad 20 km bort.

En metallfågel ritar sina förgängliga streck.

En vindpinad tall. En överlevnadskonstnär i den barska strandmiljön.

Ja, detta var den isvintern…

Skuggspel.

Bäcken som avvattnar strandskogen mynnar i Lagan och är viktig för öringreproduktionen.

Detta vattendrag ändrar konstant utseende, beroende på att vattnet transporterar mycket sand.

Lagaoset

En alstam blankpolerad som en säl…

Jag fann en isfladdermus…eller isfågel…

Dynkanten efter kraftig vind, lågtryck och således högvatten.

Det var minus 3 grader.

Fast mossan prunkade och vinkade åt mig sägandes:
”Våren kommer” !