Har du sett flockar av tofsvipor

tumla omkring över åkrarna i år ?

För 3 veckor sen såg jag två små flockar av tofsvipor
på åkrarna närmast kusten vid Kattegatt.

Det var ca 25 individer totalt. Eftersom förra året för
mig inte hade varit ett bra år för observationer av
tofsvipor, tänkte jag, att i år blir det bättre.

Tofsvipornas tumlande, nervösa flygningar över
markerna skrikande med sitt intensiva läte hör till
våren för mig.

Men senare år har jag sett färre och färre tofsvipor.

Vad det nu beror på.

Sen jag såg de små grupperna, som jag beskrev ovan,
har jag inte sett en enda tofsvipa förrän i dag.

En ensam individ gick och plockade mat på en vall
och jag tänkte, att jag får väl dokumentera den…

Kan nån tala om, varthän tofsviporna försvunnit ?

Hade varit intressant att få veta av er, som är kunniga.

Här är en bild på den enda? vipan i södra Halland…

Kolla den roströda undergumpen.

…för du vet aldrig, vad som

väntar längre framåt vägen..

Jag höll på att säga, att aldrig får man vara glad, då man kollar
yr.no:s 10 dygnsprognos för vårt väder…

Regn, sydvästliga kraftiga vindar, grått och dystert förmörkar
sinnet, för oss som vill ut och flyga.

Men det finns så mycket annat att göra,vilket är upplyftande.
I alla fall på mig.

Till exempel då jag varit ute och lagt vantarna på en packe bra
böcker.

Då kan jag självgott placera mig i min fåtölj, tända läslampan
och börja min läsfrossa.

En av böckerna var en bok av en mina favoritförfattare och
illustratörer; Gunnar Brusewitz.

Titeln “Hemma vid Fågelsången”. En imponerande skildring
av naturåret.

Han skriver lika bra som Harry Martinsson. Inte ett onödigt
ord då han lågmält och utredande beskriver sin natur.

Att han är en av våra främsta illustratörer och tecknare av vår
svenska natur, det gör inte boken sämre.

Gunnar Brusewitz dog 2004 80 år gammal.

Men min oroliga själ kan inte sitta en hel dag försjunken
i en bok.
Även om jag mycket väl skulle stå ut med det….jag måste
ut och få lite motion, så den gamla…kroppen inte stelnar till.

För mig är det en självklarhet att ta mig till stranden för dels
motionens skull och dels för att skapa energi hos mig, genom
alla sinnesintrycken jag får under min promenad.

Min expedition startar vid parkeringen Tönnersa Strand.

Ner till strandkanten och marsch mot Lagaoset.

Motvind ca 12-14 m/sek och duggregn. Men vadå ?
Det är bara att streta på.
Belöningen får jag då jag vänder vid Lagaoset och
går tillbaka norrut mot målet Genevadsåns mynning
vid Laxvik.
Då har jag medvind och kan fotografera, utan att
kameran blir alltför blöt.

Hela stranden full av skum. Som inte beror på, att vi
har diskat med för mycket Yes, utan det beror på en alg,
som heter Phaeocystis. Algen har ett proteinhaltigt
geléhölje, som slås sönder och piskas till vitt skum i
bränningarna.

Jag var alldeles ensam på hela strandremsan.
Inga människor, inga hundar. Det fanns knappt en
fågel mer än ett par trutar, som vinden oblygt tumlade
iväg med i turbulensen längs dynkanten.

Det känns lite, som om vi ligger i startgroparna inför
våren och med dess anländande flyttfåglar.

Visserligen såg jag för tre dagar sen 5 strandpipare,
som flög i sin nervösa stil längs strandkanten avbrutet
av snabba matsök.

Efter framkomsten till Genevadsån korsade jag
densamma via den groteska bron och kunde anträda
promenaden söderut mot parkeringen längs ån,
vilken är flankerad av alar. Alarna är en art, som
breder ut sig, konstigt nog, med tanke på att
våtmarkerna minskar.

Stigen var välströsslad av ett lager alkottar. Överflödet
ska säkra släktets fortbestånd.
Sådan är det i naturen.

Då jag promenerade längs E6, blev jag påmind om den
vanvettiga långtradartrafiken, som obönhörligt maler på
likt ett PaterNosterverk som skenar.

En bit framför mig hade jag en yngre man med, heter
det gåstavar, som arbetade med hastigheten som synålen
i en symaskin och mitt mål blev ju genast att passera honom.

Sista 5 km la jag in högsta växeln, utan stavar och passerade
mannen med god fart.

Om du promenerar och målmedvetet ökar hastighet och
steglängd, kommer du att bli överraskad av, hur fort du
tar dig fram.

Du behöver inte springa med hörlurar från din
mobiltelefon i öronen, stegräknare på armen och
kroppsnära spandexkläder som de riktiga blodhingstarna
gör.

Jag minns en gång, då en sådan passerade mig under
ett av mina strövtåg. Hans passerande förebådades av
den intensiva lukten av liniment, eller som vi brukade
säga “Racerolja”…

Lukten låg 10 m före honom…

Efter 2 timmar och lite till anlände jag ganska belåten
till min bil med lite bilder i min kamera, som fångat
några av mina ögonblick under 9 km strövande .

Fast ljuset var visset, som vanligt, då jag plåtar.

Men såedemede !

Häng med på turen om du har lust !