…om konsten att friflyga…

Hej Mats och tack för en massa foton från en av de
tre tävlingsdagarna i Bollerup!

Ja Bollerup är ju ett Lantbruksinstitut och Naturbruks-
gymnasium.
Bollerup är otroligt populärt bland eleverna, eftersom
man kan ha med sig sina egna husdjur, ja det är i
första hand fyrbenta djur som börjar på H.

Att vi inte kan TÄVLA på Rinkaby drabbar ju inte bara
oss utan även brukshundsklubbar m fl för samhället
nyttiga föreningar.

Det finns inget förbud att flyga modellflyg på Rinkaby
– allemansrätten gäller – man bör dock fråga om lov
hos arrendatorn.

Det är organiserad civil verksamhet, som riksdagen
inte vill upplåta sina välskötta beteshagar till.
Enda undantaget är scouterna, som ju har självaste
Sveriges Konung bland medlemmarna.

Detta år saknade vi Markku Tähkäpää som tyvärr
avlidit nyligen.
Mats, du har på massor av foton från tidigare år
visat hans mästerliga byggen, som är rena konstverk
och dessutom flyger fint…
(Jag ska lägga upp en särskild post om Markku senare Ingvar)

Du nämner kurvroder litet varstans. Varför har man
det?
Jo, om vi tar en FRIFLYGANDE segelmodell (den har
alltså ingen radiostyrning eller sådant utan är som
en såpbubbla som flyger helt på egen hand) – den
drar vi upp med en tunn lina som kan vara upp till
100 meter lång. Ja linan kan vara en pianotråd,
men det finns aramidlinor (t.ex. FireLine eller
SpectraLine), som är nästan lika stumma. Linan får
inte töja sig för då tappar man den rätta känslan,
för vad modellen har för sig 100 meter upp.

Jo – det finns en lurig passage, när man drar upp
modellen och det är , när den kommit så linan är
30 grader vinkel, dels är det helt andra vindförhållanden,
när den kommit såpass högt, dels hamnar linans
fästpunkt litet längre bak,  när modellen börjar räta
upp sig.

Det är vanligt att modellen nu skär brant neråt åt
antingen höger eller vänster. Att den skär åt sidan,
kan man oftast klara genom att springa mot
modellen, så att linan inte är sträckt och då kan
den flyga på det som den är trimmad – alltså glidflykt
– när den rättat till sig, kan man börja dra i linan igen.

För en väldig massa år sedan kom man på att ge
modellen ett AUTORODER. Om modellen vid varje
startförsök vill dra åt vänster, så kan man ge litet
motroder. Fiffigt?

Jo – men hur blir glidet sedan då? Ja,  det blir ju
inte alls, vad man ville.
Därför så har man två justerbara stopp för rodrets
utslag. En liten fjäder drar rodret till sitt “glidflyktsläge”.
Men när man kopplar sin lina,  så kopplar man även
en extra ögla eller sprint, som med en liten lina
spänner rodret åt det håll,  som behövs för att
modellen skall gå snällt uppåt på linan. Här i
Skandinavien har vi oftast trimmat modellen så att
glidflykten blir stora högervarv.

(Jag har efter tusentals timmar av termikflygning med fina
Rc-modeller gjort en ovetenskaplig iakttagelse,  att då jag
kurvar i högervarv, då tycks min modell stiga bättre, än vid
termikflygning i vänstervarv. Admin)

Så – när man har modellen högt upp ovanför
huvudet och det fortfarande drar i linan uppåt, så har
modellen hittat uppåtströmmande luft och då är det
rätta ögonblicket att koppla ur linan.

På moderna segelmodeller F1A med modern starkrok,
så krävs att man drar med 15-20 kg neråt, för
oldtimermodeller med s k “rak-krok” räcker det oftast
att ge linan litet slack.

Om man tittar på Mats bilder,  så ser man en flagga
under modellen.
Denna flagga fyller två funktioner, dels så ser tidtagaren
exakt när själva flygningen börjar (när man kopplar ur
linan alltså) , dels ger flaggan ett litet luftmotstånd,
som gör, att när det slackar, så flyger
modellen ifrån linan och är alltså losskopplad.

Man kan även ha en  liten fallskärm. Fallskärmen har
samma funktion som flaggan, men den vecklar ut sig,
när linan kopplas loss och linan sjunker långsammare
till marken.

Har man pianotråd,  så vill man vinscha in sin lina
snarast, så den inte får ett skarpt veck. En fiskelina
har ju inte detta problem,  men den kan fastna i
klövervallens klöver och blir väldigt besvärlig att vinscha
in. Man får inte heller lämna linan på marken, då kan
någon snava på den…

För gummimotormodeller kan man ha liknande
arrangemang, ett autoroder,  som påverkas av motorns
moment. Likaså har man detta för förbränningsmotormodeller
och när motorn stängs av med motortimern, så ställs
även rodret om till glidflyktsläget.

På något ställe nämns Gunnar Viwardsson, men han
var inte med nere i Bollerup. Det är Göran Larsson som
gärna flyger sina förbränningsmotormodeller.

Ende deltagaren från Norge kände på sin motors
propeller under lördagen och han kom med högerhanden
inlindad i en trasa och fick skjuts till Ystad där dom
sydde litet…

Själv är jag ju ingen tävlingsmänniska, men har man
en modell som inte gärna vill komma ner,  så blev
det ett silver till mig, där jag blev slagen med totalt
3 sekunder av segraren.

Efter en tävling är det mycket jobb,  när man kommer
hem, för man inte noggranna anteckningar,  så märker
man inte förrän vid nästa tävling vad man glömt fixa.

Vingar och stabilisatorer skall sättas i sina fixturer för
att inte bli skeva, jord och annat skall tvättas bort,
motormodeller skall göras rena.

Tack för bilder o texter Mats! /// Ingvar, urgöteborgare
som bor i Borås

En modern timer, som kan liknas vid en väckarklocka och som
initierar ett avbrytande av någon av flygningens moment.

Startlina med vimpel och i änden en ring som sätts i modellens startkrok.

Här ser du en tunn lina, som spärrar kurvrodret under uppdrag.
Vid urkoppling dras den lilla sprinten ur och kurvrodret aktivers
så modellen börjar svänga i förhoppningsvis termik.

Du ser den tunna nylonlinan som håller kurvrodret på plats under uppdrag.

Har du ingen mekanisk eller elektronisk timer, gör man som förr i tiden.
Man använder en sakta brinnande lunta…som efter bestämd tid bränner
av ett gummiband, så att stabben flappar upp hjälpt av gummiband och
modellen fusar ner förhoppningsvis något så när kontrollerat.
Denna bilden tycker jag,  visar funktionen på ett instruktivt sätt.