Förresten, vet du, att ordet “Rover”, som bilmärket, betyder “Strövare” på engelska…
Strövare, det är, vad jag är.
Eftersom jag var vid stranden, tog jag en promenad till mynningen av Genevadsån och tillbaka, vilket är 8.7 km enligt min GPS.
Tur man är ung och vital…?
Vackert i naturen nu då den väntar på att dra igång växtligheten.
Hela promenaden i skogen var jag beledsagad av vanvettigt spelande bofinkar, som exekverade hela sin vackra sångmelodi.
Det du…det är annat än det som kallas “Melodifestival” på svensk public service tv !
Lite ögonblick fångade med min kamera blev det.
Jag tröttnar aldrig att promenera i naturvårdsområdet.
Alltid något nytt händer under promenaden.
Det gör det aldrig, då man ligger i dvala framför en tv.
Ser du skillnaden på vattnets färg?
Det är Laganvatten, respektive Kattegattvatten.
Reveln som var försvunnen dagen förut… Nu byggs den åter upp.
Som sagt…den fria horisonten utan granar.
Tja, vad säger du om bilden ? Jag vågar inte säga nåt…
Under mina strövtåg längs stranden har jag märkt svenskens önskan
att bygga monument av olika slag. Här är ett med en vakare som centralelement.
Fast bilden ser av någon anledning ut som ett gulnat vykort från 1963…
Den tönnerska trämarulken låg och rullade med sina stora ögonvitor…
Glädjeupplevelse under den lång promenaden på grusvägen… en citronfjäril som flög sin osannolika aerobatik i luften
ungefär som ett torrt löv, vilket far omkring i virvlarna,
då vinden blåser runt en husknut.
…och strandpiparen sprang på sina pinniga ben framför mig och åt
vad han fann. Klart fågeln är hungrig efter en lång flyttning.
En hydrofoil av kevlar och kolfiber. Kostar nog en 1000-lapp. Trodde först en hangflygare glömt sin flygande vinge…
Jag höll på att säga, att aldrig får man vara glad, då man kollar yr.no:s 10 dygnsprognos för vårt väder…
Regn, sydvästliga kraftiga vindar, grått och dystert förmörkar sinnet, för oss som vill ut och flyga.
Men det finns så mycket annat att göra,vilket är upplyftande. I alla fall på mig.
Till exempel då jag varit ute och lagt vantarna på en packe bra böcker.
Då kan jag självgott placera mig i min fåtölj, tända läslampan
och börja min läsfrossa.
En av böckerna var en bok av en mina favoritförfattare och illustratörer; Gunnar Brusewitz.
Titeln “Hemma vid Fågelsången”. En imponerande skildring av naturåret.
Han skriver lika bra som Harry Martinsson. Inte ett onödigt
ord då han lågmält och utredande beskriver sin natur.
Att han är en av våra främsta illustratörer och tecknare av vår svenska natur, det gör inte boken sämre.
Gunnar Brusewitz dog 2004 80 år gammal.
Men min oroliga själ kan inte sitta en hel dag försjunken
i en bok. Även om jag mycket väl skulle stå ut med det….jag måste
ut och få lite motion, så den gamla…kroppen inte stelnar till.
För mig är det en självklarhet att ta mig till stranden för dels motionens skull och dels för att skapa energi hos mig, genom alla sinnesintrycken jag får under min promenad.
Min expedition startar vid parkeringen Tönnersa Strand.
Ner till strandkanten och marsch mot Lagaoset.
Motvind ca 12-14 m/sek och duggregn. Men vadå ? Det är bara att streta på.
Belöningen får jag då jag vänder vid Lagaoset och
går tillbaka norrut mot målet Genevadsåns mynning
vid Laxvik.
Då har jag medvind och kan fotografera, utan att
kameran blir alltför blöt.
Hela stranden full av skum. Som inte beror på, att vi har diskat med för mycket Yes, utan det beror på en alg, som heter Phaeocystis. Algen har ett proteinhaltigt
geléhölje, som slås sönder och piskas till vitt skum i
bränningarna.
Jag var alldeles ensam på hela strandremsan.
Inga människor, inga hundar. Det fanns knappt en
fågel mer än ett par trutar, som vinden oblygt tumlade
iväg med i turbulensen längs dynkanten.
Det känns lite, som om vi ligger i startgroparna inför
våren och med dess anländande flyttfåglar.
Visserligen såg jag för tre dagar sen 5 strandpipare, som flög i sin nervösa stil längs strandkanten avbrutet av snabba matsök.
Efter framkomsten till Genevadsån korsade jag
densamma via den groteska bron och kunde anträda
promenaden söderut mot parkeringen längs ån,
vilken är flankerad av alar. Alarna är en art, som
breder ut sig, konstigt nog, med tanke på att
våtmarkerna minskar.
Stigen var välströsslad av ett lager alkottar. Överflödet
ska säkra släktets fortbestånd.
Sådan är det i naturen.
Då jag promenerade längs E6, blev jag påmind om den vanvettiga långtradartrafiken, som obönhörligt maler på
likt ett PaterNosterverk som skenar.
En bit framför mig hade jag en yngre man med, heter
det gåstavar, som arbetade med hastigheten som synålen
i en symaskin och mitt mål blev ju genast att passera honom.
Sista 5 km la jag in högsta växeln, utan stavar och passerade mannen med god fart.
Om du promenerar och målmedvetet ökar hastighet och steglängd, kommer du att bli överraskad av, hur fort du tar dig fram.
Du behöver inte springa med hörlurar från din mobiltelefon i öronen, stegräknare på armen och kroppsnära spandexkläder som de riktiga blodhingstarna gör.
Jag minns en gång, då en sådan passerade mig under
ett av mina strövtåg. Hans passerande förebådades av
den intensiva lukten av liniment, eller som vi brukade
säga “Racerolja”…
Lukten låg 10 m före honom…
Efter 2 timmar och lite till anlände jag ganska belåten till min bil med lite bilder i min kamera, som fångat
några av mina ögonblick under 9 km strövande .
Fast ljuset var visset, somvanligt, då jag plåtar.
Men såedemede !
Häng med på turen om du har lust !
Alla får ge sig för vinden oavsett…
Tre meters höjd…sen är det stopp.
Länsstyrelsen har återställt dynområdet i naturreservatet.
…och allt det vita tack vare en alg…
Japp, det stämmer. Att det i huvudsak varit sydvästlig vind.
Ett hornförsett beläte i sanden…
Sommarstuga med luftig konstruktion och grindstolpar… Renoveringsobjekt.
Om du har behov att kontemplera, då har en solitär bänk här.
Är det Brooklyn Bridge ?? Den monstruösa bron över Genevadsån…
Genevadsån flyter försiktigt framåt som en halländsk Ganges brunfärgad av passerade lermarker.
En djungel av alar.
…och vildkaprifolen slår ut sin håriga blad.
Kaprifolen säger till vandraren, att den är ett förebud om vår
Ja, det är grönt.
Mycket regn ger höga flöden. Inte jordens undergång, även om kvällspress och tv vill övertyga oss om det.
Det var några dagar sen, jag gick vid stranden, beroende på att jag varit ute i en vecka i stort för att plocka svamp.
I dag var det lagom grått väder för att gå ut en runda längs Laholmsbuktens strand och sedan avsluta med en skogsvandring tillbaka till bilen.
Min bil parkerade jag vid parkeringen Lagaoset. Sedan är det nära att gå ner till Lagan.
Längs stigen ner mot Lagan finns det på vänster sida
tallar, som är hårt tuktade av den eviga vinden.
Vinden tycks ha vissa regler för hur höga tallarna
kan bli…
Hit men inte längre säger vinden och det ser man,
då det ser ut som om trädens kronor vore snaggade
med en maskin.
Deras kronor är platta som frisyren på en USMC-soldat
1960.
Detta fenomen har tvingat fram fantastiska former
i trädens lägre grenverk.
Jag har fotograferat detta förut. Bäst är om du går dit för att uppleva det själv.
Tänk om vi människor hade varit lika idoga,
som vinden är, då det gäller att förändra något ?
Min ingressbild ovan vill jag ska utstråla en känsla,
som ger dig ro i sinnet och tid för att bromsa upp
dina tankar, så du förstår, vad du egentligen tänker…
Lagaoset, som betyder floden Lagans mynning,
är under ständig förändring.
Det sker hela tiden sandflytt orsakad avLagans strömmar,
havet och vinden. Så bli inte överraskad, om du
finner platsen helt annorlunda från en dag till en annan !
Jag gick längs den absolut folktomma stranden riktning
norrut, för jag vet, det dyker alltid upp något intressant.
Jag blev inte heller denna gång besviken.
Den gamle gårdvaren, som har funnits på post vid
Lagaoset i 7 år, han var fortfarande på alerten och
blängde lite ilsket på mig, då jag använde blixt för
att plåta honom…
Diverse mystiska och kanske mytiska djur brukar alltid
dyka upp och stimulera min fantasi.
Utan fantasi har du inga drömmar…vad har du då att leva för ?
Under promenaden vid den absoluta strandkanten skrämde en gigantisk, ja jag säger gigantisk, lax nästan slag på mig, då jag stötte den just i strandkanten.
En kraftig plums en meter från mina fötter resulterade
i en stor virvel av sand och en stor skugga, som försvann
i det grunda vattnet över en sandrevel ut i havet.
Mitt hjärta slog i alla fall några extra slag, då det skedde
fullständigt överraskande.
Då jag såg den simma iväg, som en lång mörk skugga
skapande en våg ovanför sig, var min första tanke,
att detta måste vara en knubbsäl…eller en tonfisk…
men efter att jag lugnat mig, förstod jag det var en
jättelax.
Tonfisk har uppträtt de senaste tre åren i södra Kattegatt
i större stim, så tanken på tonfisk var inte helt galen.
Fast en tonfisk tror jag inte uppehåller sig så nära stranden.
Vattendjupet vid strandkanten var knappt en meter, på grund av att Lagan eroderar kanten och skapar en ränna med djupare vatten än normalt.
När jag hämtat mig från denna häftiga upplevelse
fortsatte jag längs kanten norrut riktning Laxvik och
hittade en nyss ilandspolad havsöring på ca 5 kg.
Öringen var blank.
Vitfågel och andra matoppertunister hade just börjat kalasa på den.
Jag undrade ju, vad som hänt ?
Men det är klart, även fiskar blir sjuka och dör.
Efter ytterligare 25 m fann jag en utlekt laxhanne, så kallad
“Besa” på ca 7-8 kg. Han var antagligen på väg ut ur Lagan,
eller något av dess biflöden efter lek.
Men han orkade inte efter älskogen
Han var mera illa medfaren och hade säkert legat död i sjön i mer än ett dygn.
Platsen där jag fann fiskarna, var där Lagan sveper längs
med stranden norrut, så det är sötvatten där.
Nåväl, promenaden fortsatte och på stranden låg en ganska nyilandspolad knubbsäl. Det är inte ovanligt att finna döda sälar på stranden. Vi har en relativt stor knubbsälspopulation längs stränderna i Halland och de ska ju ta vägen någonstans, då det dör i havet.
Efter dessa tre fynd tänkte jag med viss ängslig förväntan,
vad blir nästa objekt jag finner ?
Jag såg en gammal grön militärmössa på stranden,
drog efter andan och tursamt nog fanns det inget huvud
eller kropp till den…
Då jag promenerar här nästan varje dag, ser jag hur
naturen förändras. Sanddynerna minskar och ökar.
Det börjar växa björkar på dynernas framsida nu.
Det gjorde det inte förut.
Dynerna har aldrig varit så höga, som de är nu. Varje
riktigt ordentlig västlig storm, ser till att dittransporterad
sand bygger upp sanddynerna till förut osedda höjder.
I en av de största dynerna, vid nedgången från parkeringen till stranden, stack en trätrall ut, som en gång badgäster gick på. Den var sen många år begravd, men vinden hade eroderat fram den från sanden.
Trätrallen såg ut som en väg ut i evighet och ingenting.
Vind och sand är Pater Nosterverksom kör kontinuerliga
skift utan att förtröttas.
Under mitt gående i skogen kunde jag se, hur effektivt
fåren och hästarna hade betat av växtligheten inom
det nytt inhägnade området.
Dessa djur är utomordentliga miljövårdare.
Jag mötte inte en mänsklig varelse på hela promenaden.
Tillbaka till bilen, aningen stel i benen, vände jag kosan
hemåt nöjd med intryck och frisk luft och med mina
batterier nyladdade.
Även hemvägen bjöd på natur. Vid Fladje Gård stod 8
rådjur och betade i brodden av det höstsådda vetet.
Just vid denna tid kan du få se större flockar av rådjur på åkrarna. Jag ångrar jag inte stannade och fotograferade, då djuren stod på en liten ås och bildade vackra siluetter mot skyn.
Här är några bilder som ingår i bildspelet nedan med lite
förklaringar.
Om du vill, häng med !
Den gamle gårdvaren har bevakat Lagaoset nu i 7 år
och sitter lika stabilt som tiggarna utanför Maxi.
Se hur naturen strävar uppåt mot ljuset. Ser ut som julgranar från de översta grenarna.
Det är ett hårt liv, sa dessa till mig…men vi dansar ibland en glad hambo tillsammans…
Den vanvettiga lastbilstrafiken skapar en solid och mycket störande bullermatta, som i den ostliga vinden hördes bra nere vid stranden. Kan man inte uppfinna mer
tystgående däck ? Eller bygga en järnväg på mittrenen…
Detta är den otrevliga Sandoppertunisten, som ligger med sin näsa i vädret
väntande på sin chans…En art alltför välkänd som ständigt utnyttjar andra,
men som aldrig skulle hjälpa någon i hans omgivning.
Det latinska namnent är Oppertunistus Gigantae Hypocrisis.
Är detta en knubbsäl ?
Detta är en knubbsäl. Fotograferad i regndiset på 200 m avstånd.
Denna spensliga individ stod på öronen, då han skulle ta sig uppför
en sanddyn och hamnade alltså på rygg med paddlande ben och armar i vädret.
Halsstarren sticker upp huvudet ur sanden, kollar läget och frågar: “Har de vatt nåt”?
Den större Krafsaren med fru och barn kopplar av i sanden…
Strandens Surikater, fast här kallas de helt enkelt De Långhalsade Strandspanarna. Mannen med stolt hållning och kvinnan beundrande sin reslige man tillsammans
med två av sina barn, som ännu inte utvecklat sina långa halsar…
Denna individen blev så förvånad, då jag fotograferade honom i våras, att han tappade hakan. Han har inte återhämtat sig än…
Knubbsäl som om inte vandrat vidare, så i alla fall gått iland för gott.
En utlekt stor laxhanne, ca 7-8 kg. Det verkar, som om den var drabbad av parasiter
eller svamp. Undrar vad den vägde, då den gick upp i Lagan för att leka ? Kanske 12 kg ?
En nyss ilandfluten havsöring på 4-5 kg.
Lagan flyter längs stranden och deponera det som flyter med.
“November” ? Bryr mig inte, jag blommar i alla fall !
Jag undrar om Elsa Beskow blev inspirerad av styvmorsviolen, då hon ritade kläderna och särskilt bahytterna i sagan om
Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå ? Hette inte hunden Prick…
Ibland sätter vädret en käpp i hjulet även för mig. Trots jag är kroniskt flygsugen, finns det gränser.
Till exempel som det är nu med 10-12 m/sek VNV
Jag är ingen självplågare, som drar till HH för att
flyga hang under rådande vind och framför allt rådande
temperatur. Denna senvår har vi ca 10 grader.
Att modellflyga vill jag att det ska vara en positiv
och angenäm upplevelse.
Inte att jag ska stå med rinnande ögon, genomblåst med en modell galopperande i turbulensen på
Hovs Hallar.
Nä, jag bidar min tid för den kommer. Vi kan förvänta
ett väderomslag om ett par dagar med markant höjning
av temperaturen. Fast det innebär också nederbörd,
då olika luftmassor möts och det bildas fronter,
som passera vårt land.
Men det gör inget att det regnar. Vi behöver få 500 mm, för att våra grundvattennivåer ska återhämta sig.
Å andra sidan talade jag med en ägare av ett större jordbruksföretag häromdagen och han sa att denna
våren har vädret i de flesta avseenden varit perfekt. Han tog just nu sin första vallskörd, som artat sig bra.
Håller sig vädret kommer nästa skärd av vallarna att bli ännu bättre vad gäller protein, socker och andra
näringsämnen.
Så vad gör jag, om jag inte kommer ut och flyger ? Tja, man kan ju alltid ladda ackar som terapi…men jag föredrar att promenera eller cykla.
Så det blev en vända ner till stranden. Där jag i
strandskogen såg att länsstyrelsen släppt ut hästarna i
området, så de kan hålla ner beväxningen.
Om 14 dagar kan vi nog förvänta oss att se fårflocken,
som är en utmärkt maskin att hållande nere slyn.
Ibland längtar jag efter en riktigt rejäl storm… …därför det skapar möjligheter.
En storm transporterar upp nya fynd på stranden,
vilka brukar vara objekt att fotografera, då de
stimulerar min och kanske betraktares fantasi
med sin former och uttryckssätt.
Vi har haft liten kuling på sista tiden, men fynden
har varit glesa vid Laholmsbuktens stränder.
Det jag funnit, är något överraskande bärnsten.
Vad jag nu ska ha det till…
Vill jag samla bärnsten, gör jag det enklast vid
Ravlunda-Kivikstrakten.
Vad man som betraktare märker, oavsett om det
varit storm eller inte, är hur kusten ständigt förändras
genom hav och vind. Mynningen av Lagan ser olika ut för nästan varje dag.
Dynkanten förändras genom vindens försorg. Den rasar, eroderar ner och byggs på i ett ständigt Pater Nosterverk.
Det brukar alltid påpekas, hur den stigande havsnivån
förstör kusterna i de klimatängsliga journalisternas
reportage.
Jag har promenerat vid laholmsbukten i 44 år och
inte märkt av de teser som klimatjournalisterna hävdar.
Men jag är ingen expert, bara en enkel iakttagare.
Hur som helst, i stället för flyg blev det promenad på en enslig strand endast beledsagad av gråtrut och
förbisträckande storskarvar.
Lite bilder blev det oxå..
Har du lust så häng med och kolla bilderna !
Sandskummaren var märkbart fokuserat på något…
Två kvistar är mer än en stock…ja du förstår vad jag knyter an till.
Laholmsbukten mot Hovs Hallars näsa.
Den dubbelpucklade spetsnäsan låg och blängde…
Den större spetsnosade strandkotten på ständig jakt efter något ätbart.
“Hej, kom och ge mig lite hjälp” !
Jaha…du får själv artbestämma !
Bay Of Skulls
Lagans mynning i Kattegatt.
liten uppdatering…
Jag ändrade mig framemot eftermiddagen. Vädret bättrade sig, vilket innebar mindre vind och temperaturen steg till något behagligare läge.
Egentligen skulle jag bara ta en extra promenad i dag vid stranden, men flygsuget var för starkt och då jag hade min Spirit i bilen, fortsatte jag till Hovs Hallar.
Parkerade på en ganska tom parkering, förutom de
sedvanliga tyska husbilarna förstås, monterade modellen
och promenerade ner till Segeltorpshanget.
Vädret var soligt och vinden ca 5 m/sek rakt på.
Kan inte bli bättre, så jag fick 2 timmar i luften helt
problemlöst.
Efter flygningen spankulerade jag omkring och tog några bilder.
Bilderna kommer här och de är tagna vid 16-tiden.
Så du ser…man ska aldrig säga aldrig …då det gäller modellflyg !
Först några bilder från stranden Laholmsbukten med större
strandpipare och en produkttanker på väg söderut.
Segeltorp
När vi var yngre simmade man ut til stenen och solade , då det var fint väder.
Naturen har startat upp…
Förgätmigej eller…
Havet indikerar ca 5.5 m/sek genom dess rörelser.
Minns ni när regeringen Palme förbjöd tillverkningen av maskrosvin…?
Havet vid Hovs Hallar antar ibland en medelhavsblå färg.
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans mynning i havet “.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen, som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg… Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm. Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden. De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig, skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan, som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
“Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros. En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas, då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet. Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck. Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen, mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden. Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst. På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv, eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning. Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas. Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret. Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö: “Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok. Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten. Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
