En promenad vid havet med hundar och människor.
En dag då vädret var härligt med sol och värme, som gav en föraning om vår.
Det gick inte att sitta hemma.
Tänk man kan promenera längs en 30 km lång sandstrand, utan att möta någon i stort sett ?
Det kan vi vara tacksamma för. Att inte behöva trängas.
Jag editerade ett mycket enkelt bildspel, för att ger dig några av våra ögonblick vid Laholmsbuktens strand.
Häng med om du orkar…
…att de ska förmedla en känsla. En känsla för hur jag upplever naturen nära havet.
Alla intryck jag får, formar min verklighetsuppfattning. Alltså mina intryck bestämmer vad jag är.
Att gå vid stranden är en del av min dag och det sker nästan alltid något oväntat. Denna strövtågsrutin kan vara svår att förklara, för den som inte har en personlig relation till strand och hav. Ofta säger jag , att jag är outsägligt tacksam, jag inte bor i inlandet i granmörkret.
Att gå vid havet gör mig upplyft och vitaliserad !
Här kommer, om du orkar, bilder från min senaste vistelse vid stranden. Jag presenterar mycket bilder eftersom alla mina besökare inte har fysisk möjlighet att själva ta sig ut i naturen och se förändringar, därav mina publiceringar.
Alla bilder tagna med min IFåne.
Häng med !
Lagaosets egen Fafner. Fafner var en drake ur en del av den isländska Sagan som dräptes av hjälten Sigurd.
Sagan har inspirerat till Wagners opera ”Nibelungens ring”.
Beståndet av storskarv har minskat. Jag föredrar att kalla fågeln Cormoran som det heter i kontinentala Europa.
Det var ingen vind då jag passerade. Därför var dyningen svag.
En tall som har gett upp kampen mot salta och envisa vindar.
Någon sprang ifrån sina ben i brådskan…
Tönnersas mest av mig, fotograferade fågel.
Strandskogens extremt sällsynta långhalsade struts.
Ser du, hur vinden med träget arbete kan påverka en tall och vrida grenarna…
Så tycker jag min hjärna kan kännas efter två timmars funderande på ett algebraproblem…
Vinterns sista pust…
Lugnet
Låt din fantasi tala om för dig, vad du ser…
Lagan och Kattegatt formar ständigt stranden.
Ser du vad som saknas ?
En strandad öronmanet som förlorat sina färger.
Längs skogsstigen en aning om vår.
Hej då !
…då jag var och flög på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Då jag körde förbi den plöjda åkern, som ligger innanför hanget,
såg jag två lärkor flyga upp.
Att se årets första lärka är för mig ett förebud om vår.
Vädret på måndagen var VNVvind ca 5 m/sek och växlande
molnighet. Det var alltså flygläge på Segeltorp.
Jag ställde bilen på parkeringen, gick uppför den branta
stigen till Fortet för att för säkerhets skull kolla vinden
på Platån. Den var då stadigt nordväst, varför jag beslöt att
gå ner till Segeltorpshanget.
PÅ modellen hängde jag min Mobius framför vingen,
så jag fick en bild av min modell i luften.
Själv hade jag mina solglasögon med vidhängande
Mobiuskamera på mig. Detta är ett utmärkt sätt, att
dokumentera vad man gör. Kameran tar 4 bilder i
sekunden och gör det i mer än två timmar.
Bilderna tycker jag, med hänsyn till kameran, blir bra.
Således start rakt ut mot vinden och det var ett
underbart turbulensfritt lyft. Således var det helt
avkopplande att flyga.
Hanget lyfte till ca 50 m över havet, vilket gav stor
frihet för piloten.
Då jag stod vid min pilotplats jämte gärdsgården, hörde
jag lärkans något tveksamma försök till drillar.
Men lärkor var det och deras tidiga spelande väckte
livsandarna hos piloten.
Efter hand som jag flög, märkte jag att vinden snabbt
drog sig mot väst. Då jag flög söderut på hanget
upplevde jag det som nästan rak motvind och jag
väcktes ur mitt slöflygande då jag vid svängen
i norra änden vek modellen, eftersom jag flög sakta
och svängde i medvind.
Så jag beslöt att avbryta och jag landade ganska
belåten på grusvägen, som går från parkering ner
till hanget.
Då jag körde hem, stannade jag till vid åkern, där jag sett
lärkorna i hopp om att få en bild.
Men det blev intet med det.
Fast jag var nöjd med dagen i alla fall !
Det var på åkrarna bakom hanget jag observerade och hörde lärkan.
Mina solglasögon med min Mobius.
Prova själv !