Mina usla bilder på vår natur och vad som finns där
Vad kan väl vara mer avkopplande efter en god middag,
än att att få åka en sväng i den vackra finländska naturen…
Man får ju chansen att se saker och ting från olika vinklar…
Kolla videon och åk med, så får du lite omväxling till allt flyg !
Jag är uppväxt med närhet till havet och har tillbringat nästan
hela mitt liv här.
Att man kan komma ut i naturen och se en obruten horisont,
ser jag som ett privilegium.
Föreställningen att jag skulle bo i inlandet och se grantoppar i
vilken riktning man än skådade, det är för mig en omöjlighet.
Att man får en känsla för vyerna, där man bott och växt upp, det
är något som tar tid. Låt oss säga att man danas av sin miljö.
Får jag promenera längs stranden, då blir jag och det finns
ett bra engelskt ord: enlighted.
Mitt inre batteri blir cyklat. Det töms och fylls på med nya
intryck, som kan ligga som en grund, för de andra aktiviteterna
jag kommer att företa mig.
För den som inte är född vid havet, låter detta kanske främmande,
men för oss som levt vid en kust är det naturlig realitet och jag
fick det senast i dag bekräftat, av en person jag mötte, som strövade på
stranden i likhet med mig.
Nåväl, vädret var vindstilla, 10 grader varmt och molnigt, således
perfekt strandpromenadväder .
Jag hade verkligen hoppats på västlig vind, för att få mig en stunds
hangflyg, men då vi har ett högtrycksläge, så skapade det dåliga
förutsättningar för västlig vind.
Jag gick min vanliga runda på 9 km och eftersom jag är en flanör
och upptäcktsresande, tog det gott 2 timmar.
Kameran är alltid med som min fotodagbok och som vanligt
blev det bilder.
Häng med på min promenad och upptäck mina ögonblick !
För är du aktiv, då händer alltid något oväntat. Så och denna gång.
Det blir tredje gången, jag hittar ett sådant föremål…
Som ni ser…ingen trängsel. Härligt !
Ett havsodjur som spolats iland.
Undrar om man ska rapportera till Naturhistoriska Riksmuseet ?
Den vitnosade sanningssliraren kan man se i sällsynta ögonblick.
Den verkar kroniskt oberäknelig och opålitlig. Jag tror denna arten
har en variant av Aspergers Syndrom .
…och den mindre…algaparen pratade som vanligt nonsens, då jag gick förbi…
men han är ofarlig, för han är helt enkelt genuint dum i skallen.
En skiss av Picasso eller Miró kanske…ser ni vad det föreställer ?
Detta belätet hade smugit under sanden med bara huvudet synligt ända till strandkanten.
Han ser ganska korkad ut…och tycks ställa frågan: ”Vad är det som händer”…
…och denna varelse stack huvudet i sanden, för att jag inte skulle se honom…
Ett enormt djur jag fotograferat flera gånger…
…i dag sa han till mig, det kostade 4 dollar att fotografera honom…
…eftersom han var sminkad
…när jag inte ville betala, vände han sin sämsta sida mot mig.
Vildsvinen lämnar sina visitkort på promenadstigen.
Det är mycket gott om grågäss i kusttrakterna fortfarande.
På stranden fann jag en just ilandkommen ballong, som ni ser på bilden,
vilket omedelbart satte igång mina funderingar: Var kom den ifrån ?
Efter en snabb googling fick jag reda på, att den kom från Harlem, Holland.
Ett företag säljer ballonger för 80 års dagar i Holland.
Jag läste att man i Holland mycket mer än i Sverige, firar olika
händelser med ballonger.
Ballongen hade flugit 1000 km minst.
Tornfalken en skicklig flygande jägare med vackra röda/bruna färger nu.
Jag tvekade, huruvida jag skulle ta med ovanstående bild, för alla som
har en kamera har naturligtvis förevigat ett träd med brinnande
höstfärger…
Men ok, för den här gången må det vara som det är , för att växla in
betraktaren på begreppet höst lite brutalt.
Om jag tycker om hösten ? Nja, alla tider som går mot mindre ljus,
tycker jag inte om.
Vad jag tycker om av hösten, är lukterna i naturen. Speciellt i skogen
och där vi har fuktig mark.
De skapar perceptioner, som i min hjärna väcker minnen av skilda
upplevda händelser och som startar fantasin.
Här kommer lite höst- och strandbilder så häng med du !
Den sig ohämmat utbredande vresrosen är i full gång att fördärva kustlandskapet.
de enda som tar utrotandet av vresrosen på allvar är Finland, där man jagar
busken intensivt.
Jag påstår, att om inget görs, är denna ytan om 5 år helt förbuskad av vresros.
Vad man kan göra, vilket är det enda möjliga, för att bekämpa busken,
är att använda en traktorgrävare med sandskopa, som drar upp buskar och
så mycket rötter det går , för transport till förbränning.
Vågbrytarormen ligger och lurar,
just där vågorna bryter och bromsas upp av strandkanten.
Märkliga fynd. En sida i en bulgarisk bönbok som varit limmad på en brädbit.
Vattnet har löst upp papperet men spegelskriften är kvar.
Ni kanske inte tror det ….men det finns faktiskt troll vid Lagaoset,
vilket fyndet av denna svans är beviset på.
Trollen vid Lagaoset ömsar inte skinn en gång om året,
däremot ömsar de svansarna…så man kan hitta de avlagda
om man har tur.
Detta beläte vet jag inte, vad det är för en art.
Jag tror den kallas” Den Mindre Leende Mjuggspanaren”,
men helt säker är jag inte.
Detta är den”Större Gaphalsen” som…
…idogt ropade: ”Jag vill ha en glassstrut” !
Brysselkålssnörvlaren har, som ni ser, levt ett hårt liv…
…grått…
Hvordan deponerer du din Tuborg öldose ?
Smider den hvor jeg står…hvergang !
Här kan du se hur dynerna byggs upp igen efter att hård vind skurit kanten rak.
Saltarven binder och sanden som flyttas av vinden stannar.
Detta är en Saltarvfrossare. naturen är anpassad…
Torpedormen är känd för sina blixtsnabba och för det mesta
misslyckade angrepp på sina bytesdjur.
Varför fotograferade jag en spretig gren ?
Jo de flesta föremål på stranden är mjukt rundade
efter lång tid i vattnet, så jag ville ha en kontrast.
Strandstaplaren viftade glatt på sin svans och trodde han inte syntes…
Än blommar det…
..men jag kunde inte artbestämma växten, trots jag nyttjade den digitala
floran .
Men jag vet, att något ute i cybervärlden kan ge mig rätt svar.
Dvärgknuten trippade fram på sina korta ben med nosen i vindriktningen…
Fredagen och lördagen passerade utan modellflyg…tror jag.
Man kan ju aldrig veta, vad som händer.
Däremot var jag ute i torsdags i det småblåsiga vädret och
flygfotade ett renoverat hus, där ägaren ville ha bilder.
Eftersom fastigheten låg i skogbygden, var det garanterat turbulent
under flygningen.
Just den höjden jag ville flyga på var en bergochdalbana minst sagt.
Men jag klämde de bilder, jag och min uppdragsgivare ville ha.
Annars innebar lördagsmorgon en upptäckt, att mitt tangentbord
inte fungerade, som det skulle.
Det är ett trådlöst Logitech, som jag misstänkte inte fungerade.
Men efter koll på min laptop visade det sig, att det var helt,
så felet låg i datorns inställningar.
Jag gick till inställningar för tangentbord, eftersom min dator
plötsligt hade börjat tro, att vi var i Amerika, för layouten
på tangentbordet var amerikansk…
Jag ändrade språk, men inget hjälpte. Jag hade läst om det på
ett forum, hur det gick till att ändra språket, men ingenstans
stod det, att jag måste starta om datorn.
Efter omstart fungerade allt igen, som det skulle.
Kan jag inte flyga, kan jag göra annat bland alla mina andra
aktiviteter.
Man kan till exempel med mina enkla medel ta bilder på fåglar…
Här är några bilder sen i går:
Tja…en lite allegorisk bild, som hör hösten och tidens gång till.
Vägen, öppningen och ridån….
Fiskmåsar och tofsvipor som vanligt kivande.
Fiskmåsen står fast…
En av årsungarna till en tofsvipa bunkrar inför resan söderut.
Sättet tofsviporna flyger på hösten,
är helt annorlunda mot vårens tumlande.
Hmmm…kan här finnas något ätbart ?
En ormvråk flög förbi…
…men han flög på fel håll…
Gässen rastar nere vid våtmarkerna..
Om inte annat så höstlikt ljus
Ingen avsiktlig komposition…
Cormoranen har hängt sina fjädrar till tork.
Blir det kall vinter nu månntro ?
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans
mynning i havet ”.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen,
som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva
en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på
motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg…
Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa
fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen
allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik
och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del
spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande
i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm.
Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de
skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden.
De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade
och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder
sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig,
skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra
växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet
mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan,
som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor
som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
”Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot
mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros.
En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas,
då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet.
Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck.
Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen,
mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden.
Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst.
På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv,
eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning.
Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas.
Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret.
Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö:
”Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok.
Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten.
Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv
Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben
för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
Den Månghornade stortuggaren.
Enligt boulevardpressen hade de utlovat sensationer som vanligt,
om man masade sig ur sängen och betraktade det…
som tidningarna kallade ”Blodröd måne”…
Det är ju så, att ibland skuggar jorden månen från solljuset och det
fick ju Excessen och Aftonbluddret att gå i taket.
Jag också….:=( stövlade upp 0230), släpade ut min kamera på balkongen
där den stod på sitt stativ laddad med 300 mm objektiv, bländare 5.6,
1/500 sek i tid och 100 ASA för så bra upplösning jag kunde kräma ut.
Objektet syntes mycket bra från en molnfri himmel. Om ni ska plåta
en måne, använd aldrig autoläget på kameran, för då ser du en ljusgul
boll mot en svart bakgrund. Månen är mycket ljusstark.
Lämpligt objektiv…jag vill säga minst 500 mm.
Kommande natt ska jag använda min nya tubkikare med kameratillsatsen
som gör det enkelt att ansluta kamerahuset från en av mina Sonykameror.
Eftersom tubkikaren kan skruvas till 90 gångers förstoring och är ljusstark
med stor öppning, mer än 100 mm, borde man få en hyfsad bild på vår
ledsagare i rymden.
Vaknar jag och kommer upp, redovisar jag bilderna tagna genom tubkikaren.
Ok, jag plåtade i 1.5 timma och var spänd på, vad jag fångat.
Inget vidare tycker jag. Ingen skärpa, men mina grejor klarar inte mer.
Jag hade ett sjå att hitta 10 sekundersutlösaren i mörkret, eftersom
jag inte ville förstöra mitt mörkerseende med en ficklampa, men sen
blev det bättre. Fast nu var det så att min balkong rörde sig och med
den kameran, då jag flyttade mig under fotograferingen, när
självutlösaren jobbade.
Men nu vet jag, man måste stå stilla, tills bilden tagits.
Hur som helst, bara för att visa att jag var uppe, kommer några bilder.
I morgon ska jag visa hur bilderna blir med digiscoping.
Håll tillgodo och godmorgon.
PS
Vill ni se fina bilder på månen, så kör en googling på just ”månen” eller ”The moon”
så får ni se hur man ska göra för att få månbilder av kvalitet.
Här är en länk.
Så här såg månen ut då jag kom ut på min balkong i natt.
Den var mycket ljusstark.
Bilddata: 300 mm objektiv, 1/640 sek, bländare 5.6 och ISO 200.
Nu börjar jorden skugga månen från solens sken uppe till vänster.
Sen kryper skuggan längre och längre in.
Det går ganska snabbt.
När man fotograferar måste man sträva efter så kort exponering som möjligt,
då månen rör sig förhållandevis sig snabbt i förhållande till jorden.
Så en lång exponeringstid = suddigt objekt.
Sista segmentet är ner till höger.
Här tog jag en bild med 6 sekunders exponeringstid och ni ser att man tappar skärpan.
Strax full månförmörkelse..eller heter det jordförmörkelse om man sitter på månen …
Bild tagen med exponering under 2 sekunder för att försöka få med det omtalade röda…
Ännu en 2-sekundersexponering
Detta var det rödaste jag fick…
…utan Photoshopmanipulering.
Just då jordskuggan lyfter…en bild med 2 sek exponering igen…
En cykeltur ut till Oceanhamnen i Halmstad bjuder besökaren
alltid på någon upplevelse.
Det gjorde det även, då jag var där, det till den grad att det
luktade nästan…försommar från naturen.
Jag strövade runt lite för att prova min nya kamera, vilket kan vara
spännande.
Jo, den fungerade, som jag förväntade.
Så det blev lite blommor, blader och fåglar.
Häng med på min promenad, så får ni se en del,
av det min kamera såg.
symbios
En vacker fågel, trots att jag dragit upp bilden mycket…
…till skillnad mot de mänskliga svinens aktiviteter.
De säger som många, vilka aldrig tar eget ansvar:
Nån annan får ta det …
Man ser, att blomningssäsongen närmar sig sitt slut nu.
Tistlar har i regel väldigt iögonfallande blommor.
Lupinerna sprider sig som en farsot, där miljön passar arten.
Ett rotskott på väg genom asfalten.
En obändig kraft tycks det !
Varje art har sin plats i biotopen.
Jag tycker färgen är bara så vacker på blomman !
De arter jag fotograferat, är de typiska för miljön i Halmstad hamn.
Färgen på denna blomman kombinerad med den blå ovanför…
det hade varit något att lackera bilen i… :=)
Vassen blommar.
Då kommer snart skäggmesarna, som äter från blomklasarna.
Bilden från Wikipedia
En hackspett satt i en buske och vaggades fram och tillbaka i vinden.
Jag hade mitt normalobjektiv på,
så jag fick dra upp så mycket jag vågade…
Större hackspetten allt enligt en därvarande ornitolog.
Vi störde dess filosoferande så den lättade…
…flög 30 m och…
…innan han landade i nästa buske.
Sådan var delar av naturen i hamnen Halmstad, som min kamera uppfattade det.
Eftersom jag varit verksam i hamnen i Halmstad nästan hela mitt liv,
är det naturligt för mig att återvända till platsen och dess omgivningar.
I lördags hade jag sammanträffat med en modellflygare, som skulle övernatta i
sin husbil i området och efter vårt möte, tog jag min kamera och spatserade i väg.
Jag flanerade längs den öppna delen av hamnutfyllnaden, där det finns ett grönt område
mellan vatten och väg.
Marken är mycket mager, vilket danar växtligheten. Min plan var att försöka
fotografera små örter, som blommar just nu.
Min kamera var min första Sony SLT med normalobjektiv. Den har brukat funka bra.
Jovisst fann jag blommande växter. Det gäller att bara vara observant.
De små örternas blommor är ofta mycket iögonfallande, för att locka pollinerande
insekter.
Det blev lite bilder, som jag vill visa er.
Förresten, på söndagen flög jag termik vid Tjärby.
Det var en sån där dag, då allt stämde. Det var ingen vind och trots att det var dålig
solinstrålning, var det gott om termik.
Ingen braktermik, men 1-2 m/sek gick det uppåt med. Förutsättningen med ingen
vare sig mark- eller höjdvind gjorde, att man inte drev iväg, vilket gjorde allt så
mycket njutbarare och lättare.
Eftersom det var söndag, kom mycket folk till platsen, då det är ett välbesökt fornminne där.
Alltid roligt att få dela med mig kunskaper och vetande om modellflyg
till trevliga och glada positiva människor.
Två äldre damer hade kaffekorg med och jag blev bjuden på saft.
Jag fick 2 timmar och 15 minuter i termiken.
Så både lördag och söndag var fyllda av upplyftande händelser för en modellflygare
med betoning på flygare.
Nu ska jag inte orda längre, här kommer bilder och jag kommenterar sparsamt,
men nästan allt jag fotograferat är mycket smått:
Jag kunde inte låta bli: Är det ett gäng vilsegångna folkpartister…
Ser ni grästrået ? Ser ni de små blommorna ?
Jovisst, en tistel är vacker.
Blomman = 10 mm i diameter.
Graffiti i vår gemensamma miljö…
jag kallar det Dårens Dagbok !
Aldrig har jag sett stranden så tom den 11. Juli.
Gnejs insprängt i gråberg/granit. Båda metamorfa bergarter.
Gräs som just ska blomma.
Den gamle just vid starten.
Depå och min flygstol
Större vattenfall, eller då man släpper på vatten vid ett kraftverk,
har alltid lockat mig i alla fall.
Det är med en viss ilning, man står vid kanten och ser vattenmassorna
flyga förbi med hög fart.
Det ser farligt ut på något sätt och man tänker kanske, att bara man
inte faller ner i forsen…
Ändå kan man inte låta bli att stå längst ut på kanten, trots det står
varningsskyltar, att kanten är brant.
Man vill stå nära urkraften för att kittla nerverna lite.
För några dagar sen hade jag en post om Laholm och här kommer
en till om kraftverket. Kraftverket ägs av Statkraft, vilket är ett
norskt bolag.
(Just idag hade man släppt på vatten antagligen för laxfiskarna,
som stod längs södra stranden av Lagan och försökte locka
någon fisk att hugga.)
Nä, det var inte för fritidsfiskarna man släppte vatten, även
om en sa det till mig , utan det var av nedanstående skäl,
som jag efter flitigt googlande hittade på nätet.
Det var mycket vatten, som kom vid förbisläppet från dammen
och vad jag märkte en bit uppströms Lagan, det var, att vattenståndet
i de sjöar som hör till Lagans vattenområde, var inte speciellt välfyllda.
Jag hade en liten kompaktkamera med mig och det blev
några bilder.
Regleringen vid kraftverksdammen. Har fungerat som synes sen 1932 = 83 år.
Den gamla bron över Lagan.
Redan romarna kunde bygga sådana broar, som kunde bära mycket belastning.
Brotypen kallas valvbro och har byggts i tusentals år.
Man ser att byggnaderna är resta för att stå längre än ett Eurostop…
Vägen vindlar uppför backen genom Lilla Tjärby.
Efter den brutala forsen lugnar sig andhämtningen på vattnet och
det återgår till ett stilla filosofiskt förbiflytande.
Den värsta yran bland djuren som utbryter på våren
har lagt sig och fåglarna har väl i regel fått sin första kull.
Bland däggdjuren kommer rådjuren att kidda inom en vecka,
om man ska döma efter omfånget på getterna.
Kör man på skogsvägar, som jag gjorde i dag, då jag var och
kollade på jaktmarker, som jag fått möjlighet att jaga gratis på,
då måste man köra med fantasi och försiktighet.
Inte bara tycks det finnas mycket gott om rådjur, troligtvis som
ett resultat av den milda vintern, utan det finns också vimsiga
fjolårskalvar av älgarna, som just är bortstötta av kon, eftersom
hon ska kalva nu.
Det är ofta fjolårskalvar blir påkörda, då de ska över en väg.
Under min tripp i dag, vilken var tur och retur ca 50 km, såg
jag minst 15 rådjur, fast ingen älg.
Ett av rådjuren, en dräktig get, sprang över vägen just framför min bil,
men eftersom jag körde sakta, kunde jag bromsa och geten kunde fortsätta
in i skogen.
Låt mig säga, naturen just nu är vacker.
Denna första grönskan är nästan överväldigande för sinnena .
Synd, den inte är tidlös. Men vi får vänta ett år…sen…
Härligt.
Som alltid när jag kör, är min dashcam kopplad och den filmar framåt.
Bilderna på rådjuret har jag klippt från videon.
De andra bilderna är verkligen snapshots, då det gick fort att ta bilderna.
Så kvaliteten tekniskt inget vidare…
Men ändå, jag hoppas bilderna ger en känsla av, hur naturen är
just nu !
Så sov inte framför dumburken eller sitt hemma och scrolla YouTube…
…för då kan du inte uppleva, det jag gjorde idag !
Grågässens ungar är redan stora
En inkräktare i vår fauna
En revirbock kom med sina två getter. Hornen bastklädda fortfarande,
men man se att bocken är kapital och kommer att få 6 taggar.
Färgen sommartid rödbrun, medan vinterpälsen är grå.
På en åker långt från min kamera gick en dräktig get och betade.
Man ser på kroppsformen hon är högdräktig.
Vid en mosse flög tre tranor upp.
De var också långt från min kamera. Cirka 150 meter så det blev som det blev.
Detta var de enda tranor jag såg idag.
De flög en km, för jag fann de på en åker en bit ifrån.
Men då jag skulle plåta, lyfte tranorna i motljuset…
Man kör längs en väg i godan ro då plötsligt…
…nått brunt dyker upp från höger…
…en ung dräktig get flyger i sitt stressade rörelsesätt…
…i två språng…
…över vägen…
…man kan se på förra bilden hon tvekar lite…
Så här ser min kamera det obeskuret.
…och nu…över.
Tycker ni inte att detta är en typiskt nordisk miljö ?
Som sagt, glöm inte klicka på ”HD” för bästa kvalitet.
Jag cyklade ner till Lagaoset i dag.
För att ströva och flanera. Inte en människa fanns där.
Så man kunde gå omkring i splendid isolation och bara
finnas till.
När jag är på denna platsen, hittar jag ofta olika ilandflutna
föremål. Dels sådant som kommit via havet, men också mycket som
Lagan har transporterat ut till mynningen.
Jag fotograferade lite grand och vill visa bilderna för mina besökare.
Varje bild startade min fantasi, som skapar en bild i min hjärna,
av vad jag ser i föremålet.
Bilden, som formas i min hjärna, beror ju hur mina perceptioner
påverkar mina neuroner.
Vidare skapar hjärnan en bild, antingen jag vill eller inte, av vilken
funktion föremålet skulle kunnat ha i sin imaginära omvärld.
Att promenera vid stranden är förutom den fysiska upplevelsen i
sinnevärlden också en upplevelse i idévärlden eller i en metafysisk
värld..
Allt stimuleras av upplevelsen och de intryck den lämnar.
Tur man fortfarande har fantasin kvar, för utan fantasi är ditt liv
bara slutna rum, låsta och stängda dörrar.
Japp, så fungerar det för mig, du får se, vad du ser …egentligen…
Efter strövtåget var det till att åter landa i det reella och
cykla hem i motvinden :=(
Hur kommer det sig att vinden skapar dessa tvättbrädemönster i sanden ?
Vän av ordning kanske frågar sig: Varför tog han med denna bilden ?
Jo, jag vill visa kontrasten mellan den mjuka vågformade mönstret
i sanden och den kompromisslösa karaktären av den vassa strandrågen.
Jag har minnesbilder, från då man var mindre och cyklade till stranden,
hur vassa strandrågens blad kunde vara.
Man kunde skära sig.
En skulptur i sanden, som vi i sann Arkimedisk anda döper till
”Tvåarmad hävstång”
Ändrar man perspektivet och färglägger, förändras innehållet.
Nu kan det se ut som en varelse stående framåtlutad vilande sig på armbågarna
mot en stolpe med flämtande mun efter en lång språngmarsch.
En fågel kanske…nåt hönsliknande liggande på marken
…där stjärtfjädrarna håller tag om en stubbe.
Färglägger vi och ändrar infallsvinkeln,
blir det naturligt kopplat till sin miljö, vilket ger
helt annat intryck hos betraktaren..
Vågmönstret i sanden skapat av vinden, kontrasterar mot det
till synes, mera kaosartade, men inte slumpmässiga sättet,
såsom roten har växt.
”Jag, är den som bestämmer här”, ropar detta träbeläte ut
i kraft av all sin auktoritet.
En sädesärla gjorde ett nedslag i min fantasivärld av strandmonster.
Stora ögon, lång nos och liten mun.
Djuret är den sällan observerade
Mindre PVC-kryparen
(Tube Penetratis Minimalis)
som är väl anpassad för ett liv i 10 tums PVC rör.
Hej….alla, jag heter alltså Allan Al…alltid alldeles allsidigt alert…
och jag kallas alldenstund allmänt, Allan Allitteration.
Jag vill inte påstå, att bilden är bra,
men den innehåller otvetydigt ett visst mått av dynamik .
En alstubbe har flätat ihop fingrarna i roten i förtvivlan
över att ha tappat både sitt huvud och sin gröna krona…
under sin färd nedför Lagan till havet.
Denna sydvästkant var för en månad sen helt rak.
Nu har vind – och vattenerosionen, tillsammans gjort kanten mjuk och len.
Här får er fantasi skapa er en egen bild av föremålet…
När jag ser alla sandkornen, associerar jag till bilder,
som Hubbleteleskopet tagit av vårt universum.
Bilder, som visar, på lika många galaxer som sandkornen på
all världens stränder och öknar.
Svindlar tanken för dig ?
Det gör det för mig i alla fall.
Prispallarna som kom till användning under
Lagaosmästerskapen i fantasidjursskapande.
En ödleliknande varelse med sitt underbett och i sällskap med sin fru
sticker upp huvudet yrvaket ur sanden…
fast damen ser lite kuvad och undergiven ut eller…
Han stod helt glatt, höjde handen ropande ”Hej och välkommen”.
Vad dessa två sysslar med, vågar jag inte skriva…
En förträad förhistorisk fågel med torrsprickor sticker ut ur tallen lite sur.
Björkarnas blad spricker ut med ett ”POFF” …tror jag i alla fall…
Man talar om musöron….men dessa björkar växande i lä
och med tillgång på sol, de hade kommit längre i sin växtsäsong.
…och växterna tänker på släktets fortlevnad.
Samtidigt som de gör livet lite besvärligt för oss pollenallergiker.
Så ni ser, en enkel promenad fyller huvudet med upplevelser och tankar.
Det sker aldrig framför en tv.
Inget om flyg direkt i detta inlägget, men håll ut, det kommer mycket flyg närmsta tiden !
Olyckligtvis, kan lördag och söndag innebära uselt flygväder.
Fast söndag skulle kunna innebära hangväder på HH…
Att jag växt upp vid havet, haft mitt arbete vid havet i hela mitt liv,
det har naturligtvis präglat mig.
Det är inte så konstigt, att jag ofta kör ner till stranden av Kattegatt
för att uppleva den fria horisonten.
Man borde sätta skyltar längs E 6 som säger:
”Halland, de fria horisonternas landskap”.
Om jag är i inlandet och ser mig om…ofta bara skog.
Nej, jag vill, som jag skrev ovan, ha en fri horisont.
Det får jag, om jag promenerar nere vid Tönnersa Strand.
Det är en favoritplats, både för hangflyg och naturupplevelse.
Att spankulera där två timmar gör att jag blir vederkvickt.
Begrunda själv bilderna och föreställ er en mörk granskog
i strandkanten i stället för hav…
Inte minst så blir man inspirerad av alla sinnesintrycken,
man får vid en promenad.
Fantasin stimuleras och man upptäcker fantastiska saker,
som man kanske inte gjort annars. Till exempel om man
ligger i dvala framför en tv.
Denna bilden vill visa två saker. För det första, ser ni den vassa horisonten ?
Man ser ingen strandlinje…det beror på jordens krökning naturligtvis.
Det andra är, om ni ser längst ut på spetsen av Hovs Hallar, ser ni klippväggen,
som tjänstgör som hang, för oss som hangflyger.
Det hade varit -5 grader.
Inga moln, högtryck =mycket värmeutstrålning från marken till atmosfären under natten.
Föreställ er en tät 20 m hög granskog vid strandkanten…därför vill jag bo vid kusten.
Min lilla hangkant. 10 km lång…
En bild mot Halmstad 12 km bort.
Här också en skarp horisont.
Den här figuren kom med långa steg klafsande i strandkanten, med rufsigt hår och kepsen på sned…
…och i sanden stack huvudet från en urtidsödla upp. Den måste ha varit stor…
Jag har köpt en ny kamera med tillbehör och tog lite bilder
för att kunna jämföra med min gamla kamera.
Om jag är nöjd ? Det är jag aldrig, men jag är inte så
intresserad, att jag skulle kunna tänka mig att investera
100000 för att få halvproffsiga prylar.
Nej, det jag har, det räcker för mig.
Bilderna på strandpipare och strandskata är tagna med
ett zoomobjektiv på ca 45 m avstånd.
Fåglarna på bilderna är ännu en bekräftelse på, att våren
har anlänt till min hemstad Halmstad.
Vårfågel…en duvhök…kan väl diskuteras…
Inte så där vacker eller…
Strandskatan. Ser nästan ut som en fågel i en Walt Disneyfilm…
En art som brukar häcka på samma plats år från år.
Vi hade utanför mitt jobb 3 par strandskator, som varje år lade sina ägg på de gamla
platserna, som vi inte tyckte var passande, men det tyckte fåglarna.
De försvarade sina revir med högljudd frenesi.
Varför har en grågås så lång hals ?
Kan det vara, för den ska kunna hålla uppsikt, då den står på marken ?
Bilden tog jag på 125 m avstånd.
Den lilla vackra strandpiparen.
Det finns ett otal varianter av strandpipare.
Att det heter strandpipare förstår jag då jag hör dess läte.
Det vanliga lätet är ett enkelt ” Piip”.
Detta exemplaret har jag sett på samma plats nu ett antal dagar.
Lättfotograferad.
Inte speciellt skygg. Bilderna tog jag på 40-45 m.
”Nu går jag”…
Duktiga flygare med stor manövrerbarhet.
Ibland uppstår optiska fenomen, som manifesterar sig
på de mest oväntade sätt.
Det gjorde det i onsdags.
Det var högtryck, klar sky och luft som värmdes upp
av solen.
Jag var ute och cyklade och då jag spanade nedåt Hovs Hallar från
Halmstad, såg jag detta fenomen.
Jo, jag har sett sådant förut. En gång förra våren från
just Hovs Hallar, där Falkenberg med silos i hamnen
plötsligt etablerade sig över horisonten…
Orsaken är, att olika luftlager med olika densitet bryter
ljuset olika, det är som att se genom olika linser.
Naturligtvis tog jag bilder och jag visar, hur det såg ut
med hägring och ett normalläge några timmar senare.
Hägringar förresten…det är väl sådant, våra politiker ser
mest av alla…
Bilderna är tagna med 300 mm Zoomobjektiv kl 1630
från pirarmen Halmstad.
Avstånd till Hovs Hallar 24 km och till ”hägringen” 36 km.
Men så här såg det ut.
Landtungan som man kan ana sticker ut i havet vid kyrkan Torkekov
balanserar hägringen från andra sidan Skälderviken.
Så här ser det ut under nästan normala förhållanden.
Det vågformade är Kullaberg.
Färgerna i naturen på mina bilder hör hösten till.
Men vi är i början av mars. Naturen håller på att
ladda upp för våren och därmed ändrar sig färgskalan.
Förvänta lite mer grönt och violett närmaste månaden.
Modellflygväder…det har det ju inte varit direkt, men att
jag promenerar vid ett av mina favoritställen, det är inget
dåligt substitut.
One gets enlighted !
Alla vet vad detta betyder och det beskriver bra, vad
man som flanör upplever.
Läs Bo Bergmans böcker. Han var en sekelskiftesflanör
och en våra mest kända arbetarförfattare.
Kanske inte så många unga känner till en av våra största
litterära föregångsmän i dag ?
Att flanera är ett sätt att promenera. Lite mera mållöst,
utan något direkt mål eller syfte. Iakttagande bara.
Passar mig perfekt.
Därför då har man tid, att låta naturen påverka alla
ens sinnen.
Har du tänkt på, hur många olika dofter det finns
vid en strand ?
Tallskogen med sin barrlukt , passagen genom kärret
med sin tyngre lite dävna mosslukt, doften av strandrågen
då man passerar genom dynerna och lukten av hav,
när man kommer ner till stranden.
Förresten strandrågen luktar annorlunda på sommaren.
På sommaren med värme blommar doften ut ordentligt och
ingen kan ta miste på, vad det kommer från.
På vinterhalvåret luktar det mera på nåt sätt… grönt.
Även lukten av hav varierar. Ibland tar tånglukten
överhanden och ibland fylls luktorganen av den doften,
som bär med sig karaktären av en sydsvensk å.
Ljuden är mångfacetterade. I tallskogen hörs susen i
grenverket, i dynerna hör man rasslet i strandrågen,
som vinden ständigt kammar.
Havets puls som oförtröttligt präglar en strand.
Antingen mjuka småkluckande vågor eller aggressiva
frasande vågor som energiskt utlöser sin energi, då stranden
grundar upp.
Havet är aldrig helt tyst.
Jag var ute och flanerade och var ledsagad av min
Sonykamera.
Lite smuts på sensorn, men det påverkar inte slut-
resultatet.
Häng med mig under min dag vid stranden !
Dimman låg tät på väg till stranden.
Resan in i det okända…
Dimman gör bilderna mjuka och ger dem en air av 1700-tals landskapsstilleben och romantik.
Vinden saknades, men havet andades sakta, nästan försiktigt.
Strandträden är plågade av vinden…men de är inte knäckta,
de hämtar bara andan och anpassar sig.
Det visste jag inte, att clementiner odlas vid Tönnersa Strand ?
En sorts kräldjur i sanden stannar yrvaket upp
inför åsynen av en strandad al,
som ganska uppfordrande pekar finger….
Den här knarriga individen kom hastigt, på styva ben springande,
för något brådskande ärende, han hade att ombesörja.
En strandad al från Lagans stränder sträcker upp fingrarna
för att påkalla uppmärksamhet.
En annan al strävar framåtlutad i motvinden…
Lagan har gått ända upp till dynkanten.
Det strömmande vattnet i ån
har avsatt sina vågformade autografer i sanden.
Denna något ilskna individ låg i strandkanten och tjurade för sig själv.
Men en rejäl nos har han i alla fall.
Eftersom området är naturreservat får växtligheten sköta sig själv i stort sett…
…vilket tar sig uttryck i att träd fällda av vinden får ligga där de ligger.
Har du aldrig varit här så åk dit.
Det är vackert och mycket att uppleva !
Som sagt, det är ju inte direkt modellflygväder nu.
Regn och frisk vind. Måste medge att jag håller mig under tak.
Så det blir att visa min pausfågel i väntan på en stabilisering
av vårt väder.
Jag hoppas på ett högtryck över norra Europa, som drar
ner nordliga vindar, kanske hjälpta av ett lågtryck
över Ryssland.
Att hangflyga på Hovs Hallar i klart fint väder i 3 m/sek Nord
är en härlig upplevelse.
Jag märker, att ljuset blir bättre för varje vecka, även
om det är molnigt.
Det gör det lättare att fotografera och få lite bättre
bilder, om jag utnyttjar mitt zoomobjektiv maximalt.
Bilderna har jag tagit med ett 300 mm zoomobjektiv från
Sony och kameran är också en Sony. Fotoavståndet var
mellan 50-125 m, vilket betyder, jag fick tänja gränserna
för bilderna.
Man ser, att bilderna är kraftigt uppdragna på grund
av brus i bilden.
Men så är det.
Förresten, den enda bild som är något att ha, det är den
där fågeln spänner upp sig lite.
De andra bilderna är utfyllnad. Därför bilderna har ingen högre
kvalitet vare sig till innehåll eller form.
Jag såg 5 sånglärkor nere vid Trönninge
Ängar för två dagar sen, då jag och några andra fågelskådare
var där.
Så håll ut !
Våren är på gång.
Denna bilden tog jag på ca 50 m avstånd…
Rovfåglar har ett strängt utseende.
Stjärten är ett viktigt instrument för fåglar att kontrollera flykten.
När fågeln är på alerten mot någon möjlig fara,
får den en helt annan attityd mot omgivningen.
Det är mera kraft och auktoritet över intrycket.
Det kom en kajflock och slog sig ner på ett hustak jämte mitt.
Kajor är ganska intressanta att studera. De är nästan som människor.
Jag tog lite bilder genom mina inte alltför välputsade köksfönster,
som illustrerar diskussionen.
Be my guest !
Här sitter ledaren för The Wild Bunch i kajvärlden.
Men denna kajan, han var så att säga åsidosatt,
…han blev aldrig accepterad av kompisarna,
för han var nog ingen riktig kaja egentligen!
”Du får inte sitta på min stege säger” han upp till vänster till damen till höger.
”Nä, hoppa ner nu med dig” !
”Jag vet inte om jag klarar det”…….
”men ok”, sa den lilla damen och vågade språnget…
Här är en riktig bråkstake, ser ni han har 4 ben ? Han står stadigt på
underlaget för han flög nästan aldrig. Han gick mest. Kanske
därför han har 4 ben…
Men till sist efter viss möda kom han i luften…
Att han kunde flyga, var en överraskning även för honom själv, så han flög ett extra varv.
”Vi också, vi också ” , sa två andra.
…och så var dansen igång…
”Nä, nu sticker vi och ser om vi hittar ett sovträd, för vi har ju inget eget…”
…och lugnet lägrade sig över taket på mitt grannhus.
…därför min kamerautrustning klarar inte det.
Mina bilder är ett resultat av min bilduppfattning och vad
min kamera klarar av.
Det är så, att fåglar skapar avstånd mellan objekt och kamera,
varför ett bra teleobjektiv hade varit önskvärt
Har man som jag ett enkelt zoomobjektiv med dåligt ljusinsläpp,
ja, då blir det problem, då jag drar upp bilden.
Den blir oskarp.
Vill du se knivskarpa bilder, finns det otaliga på nätet.
Men det är mina bilder, jag vill visa. För mig får de gärna vara
oskarpa, bara de uttrycker något.
Det vill säga, om jag lyckas starta betraktarens tankar,
då han ser på bilderna.
Då har jag nått mitt syfte.
Skulle jag ha bra utrustning…det är 100000 kronor och uppåt.
Då köper jag hellre modellflygplan. Eller gör en lång resa.
Ja, så är det med mitt fotograferande.
Som ni märkt, är jag mästare på att tala om, att en fågel är av
en viss art, när den inte är det.
Därför känns det tryggt att känna, att mina läsare håller ögonen på
mina falska utsagor och rättar mig.
Vad du än skriver, i vilket ämne som helst på en blogg, så finns det
oavsett dina kunskaper, någon som kan mycket mer.
Jag har lärt mig det som sändareamatör. Pratade man med någon,
speciellt på kortvågsbanden, fanns det i regel, många som lyssnade.
Slant tungan och man påstod något, som kanske var tveksamt,
hoppade det in en lyssnare och sa, ”Så här är det egentligen
, inte som du påstår” !
Att man får en röd näsa, om man sticker ut den i blåsten, det får man
vara beredd på.
Vågar man inte sticka ut näsan och misslyckas, då lyckas man aldrig heller.
Så en röd näsa, det klarar jag, för det går över.
Ok, nog om detta. I dag var jag vid Trönninge Ängar för att kolla
eventuella fåglar i dammarna. Inget särskilt uppenbarade sig, mer
än att jag blev vittne till en strid mellan två kniphannar om en hona.
Intressant med vilken frenesi spelet genomfördes och vilka
fasta ritualer det fanns i fåglarnas beteende.
Hannarna slängde huvudet bakåt över ryggen, vilket ingår i deras ritual.
Jag körde också ut till hamnen för att fotografera en ….vråk.
Den fanns på sitt vanliga ställe framför Retlogmagasinet.
Där stod den i ostvinden och ryttlade…slog och tog ett bytesdjur.
Några bilder tog jag. Så detta var min fågelskådning i dag måndag.
För övrigt anser jag detta väder, med 3 plusgrader och 8-12 m/sek ostlig
vind, är nedbrytande.
Hoppas det blir bra modellflygväder snart, för jag ska göra en del
av ett fotouppdrag för en myndighet.
Det ser faktiskt bra ut i morgon förmiddag…
Häng med på mina bilder !
Den uppvaktade kniphonan
En av de spelande hanarna.
Kolla hans sträckta hals och de utspärrade fjädrarna.
Nu kör förföljandet igång.
Jag såg aldrig något fysiskt våld mellan hannarna.
Det är väl som så mycket annat, ett teaterspel för att
imponera på honan, så hon väljer rätt partner.
Eftersom knipan är en dykand, visar hanen detta här.
En dykand har stjärtspetsen i vattenytan. En simand har
den högre upp.
Här dyker kniphonan.
Två kanadagäss på finalen.
Sättning
Jakten går vidare…
Två grågäss har just flugit upp.
Här har de fått upp farten med hjälp av vingarna.
En kniphane i sin vackra dräkt.
Vad såg jag ute vid Biltemas lager…jo en …..vråk
Han stod där…
…och ryttlade…
…innan han flög iväg.
Jag döpte detta i min outgrundliga ignorans till en fjällvråk.
Jag blev omedelbart tillrättavisad av besökare.
Tack för du läser min blogg !
Jorden går inte under för mig för det. Även om jag kallar
en rutig stork för gråsparv, så går livet vidare…
För mig är det väsentliga att visa, hur jag uppfattar naturen
dokumenterat av min synnerligen enkla fotoutrustning.
Det som fick min hjärna att direkt tänka fjällvråk var,
att den ryttlade. Även i lugnt väder ryttlar den.
Du kan se den ofta stå framför Biltemas långa lager och
ryttla, innan den slår sitt byte.
Sen kollade jag i fågelboken, så gott jag kunde, men för
att inte ljuga för mycket, talade jag med två erfarna
ornitologer, varav den ena noga fotograferat
fågeln och de sa: Fjällvråk.
Hur det nu är, så är det en vråk i alla fall.
Alltså, vad som säger, att detta är en ….vråk därför att…
På Mariestads Fågelklubbs hemsida fanns denna fågeln
på en bild märkt fjällvråk.
Jag vet att fjällvråken har tarser, befrädjade ben…men denna har ju inte mycket.
Fast de utmärks mer då fågeln flyger upp och sträcker benen antar jag.
Jag tycker denna fjällvråken har många likheter med det jag plåtade eller…?
Här är en annan bild av fågeln, jag fotograferade.
Kan man inte flyga sina modeller, kan man fotografera en fågel.
Dagen i dag, torsdag, hade jag avsatt för modellplansbygge
hela dagen. Men jag smet iväg på eftermiddagen en liten sväng…
Ormvråken är tillsammans med en tornfalk och en annan
ormvråk ? stationär mellan Biltemas lager och Oceanhamnens yttre del.
De är pålitliga, för de verka alltid vilja ställa upp på foto…
Speciellt ovanstående vråk är oskygg och tillsammans med tornfalken,
sitter de ofta på utkik på stolpar eller på taket till Biltemas lager.
Så som sagt, om inget annat, man kan ta ett par bilder.
Eftermiddagssolen lyser på fågeln. så den får lite guldfärg
Ok, han vill ta in på hotell. Att det är ett rullhotell spelar väl ingen roll…
Posten vid Biltema…man kan ana ett bröstband…
Skarpögd som få…men inte skygg direkt.
Takeoff
Man ser ett av hans vapen är mycket framträdande: Klorna
Nu vet ni alla, hur en ormvråk ser ut på undersidan av vingarna…
”Nu sticker jag till hotellet”, sa ormvråken och flaxade i väg.
Ofta sedd…tornfalken.
Ett styck fjällvråk
Snapshot
Inte lätt plåta en svala…
Sävsparven vänder ryggen mot fotografen.
Kärrhök och silhuetten av en tornfalk.
Eftersom jag inte flög, tog jag en sväng om hamnen i Halmstad
med min kamera.
Jag hade på förmiddagen fotograferat strömstarar med hjälp
av digiscoping och skändligen misslyckats. Bilderna var helt ur
fokus. Detta trots jag var noga med inställningarna av kikaren.
Orsaken var en felinställd kamera…
Ute vid det stora området med vass, brukar det finnas
skäggmesar. En vacker fågel som är relativt lätt att
fotografera, då den inte är särdeles skygg.
Man gör enklast som jag gjorde, gick ut en bit i vassen och
ställde mig att vänta.
Jag hörde lätena från mesarna och visste de var i närheten.
Det dröjde inte länge, förrän det dök upp 5 stycken bara
en liten bit från mig.
Nu är det ju så att jag fick på eftermiddagen fotografera
i motljus, varför det blir besvärligt.
Men jag gjorde så gott jag kunde med min enkla utrustning
och det blev några bilder och en fin upplevelse.
Vill ni veta mer om skäggmes så googla.
Här är min eftermiddag i naturen.
Vattenytan frusen och omgärdad av vass…
…vilket är en bra biotop för skäggmesen.
En av Biltemas feederbåtar på väg att anlägga.
Här kommer en mes flygande !
De har inga svårigheter att finna föda här i alla fall.
Det gäller att hålla balansen…
En vacker fågel som väcker sympati genom sitt utseende.
En fågelskådare och fotograf skyr inga medel för att få bra bilder och observationer.