…då jag var och flög på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Då jag körde förbi den plöjda åkern, som ligger innanför hanget, såg jag två lärkor flyga upp.
Att se årets första lärka är för mig ett förebud om vår.
Vädret på måndagen var VNVvind ca 5 m/sek och växlande molnighet. Det var alltså flygläge på Segeltorp.
Jag ställde bilen på parkeringen, gick uppför den branta stigen till Fortet för att för säkerhets skull kolla vinden på Platån. Den var då stadigt nordväst, varför jag beslöt att gå ner till Segeltorpshanget.
PÅ modellen hängde jag min Mobius framför vingen, så jag fick en bild av min modell i luften.
Själv hade jag mina solglasögon med vidhängande Mobiuskamera på mig. Detta är ett utmärkt sätt, att dokumentera vad man gör. Kameran tar 4 bilder i sekunden och gör det i mer än två timmar.
Bilderna tycker jag, med hänsyn till kameran, blir bra.
Således start rakt ut mot vinden och det var ett underbart turbulensfritt lyft. Således var det helt avkopplande att flyga.
Hanget lyfte till ca 50 m över havet, vilket gav stor frihet för piloten.
Då jag stod vid min pilotplats jämte gärdsgården, hörde jag lärkans något tveksamma försök till drillar.
Men lärkor var det och deras tidiga spelande väckte livsandarna hos piloten.
Efter hand som jag flög, märkte jag att vinden snabbt drog sig mot väst. Då jag flög söderut på hanget upplevde jag det som nästan rak motvind och jag väcktes ur mitt slöflygande då jag vid svängen i norra änden vek modellen, eftersom jag flög sakta och svängde i medvind.
Så jag beslöt att avbryta och jag landade ganska belåten på grusvägen, som går från parkering ner till hanget.
Då jag körde hem, stannade jag till vid åkern, där jag sett lärkorna i hopp om att få en bild.
Men det blev intet med det.
Fast jag var nöjd med dagen i alla fall !
Det var på åkrarna bakom hanget jag observerade och hörde lärkan.
En av mina modellflygkompisar, Johnny Johansson från Laholm har i vinter byggt två nya modeller.
Vi vet sen gammalt att Johnny är en duktig byggare och som får saker och ting snabbt ur händerna och dessa de senaste är av sedvanlig hög Johansson-kvalitet.
Modellen är lätt och kommer säkert att majestätiskt glida på hanget vid Hovs Hallar i svag vind !
Det ska bli spännande att få njuta av modellen i luften !
…därför då var det sommar och livet som modellflygare är då avgjort lättare att leva, då man är aktivt ute med sina modeller.
Jag menar, visst kan man flyga i +2 C, duggregn och 8 m/sek….
…men får jag välja, tar jag +24, sol och vind 5 m/sek rakt på Hovs Hallar.
Tursamt nog, jag har mina bilder, som jag kan drömma tillbaka
med och återuppleva situationer och äventyr jag haft.
För att flyga med sina modeller, som jag gör, ger som resultat,
att det oväntade blir det sannolika. Vad som helst kan inträffa,
då jag är och ute för att flyga, vilket skapar spänning i mitt liv.
Eftersom jag dokumenterar mitt hobbyutövande med min,
kamera , både den fasta och eventuell onboardcam, då jag är ute och
flyger, kan jag luta mig mot den upplevelsen, när jag sitter hemma
och spanar ut i det gråa höstvädret, som överväldigar mig med
icke särskilt inspirerande intryck.
I mitt förråd av bilder valde jag ut några, som beskriver en bråkdel av mitt flygande på mina hangflygställen under 2015.
Bilderna gör, att jag längtar intensivt till våren. Till lärkor, solsken
och den termik i vilken min Ava ritar sina avmätta cirklar i skyn på sin väg uppåt .
Eller till de stunderna jag upplevde ihop med OT friflygarna.
När jag ser enWakefield-modell, konstruerad för 75 år sen starta
och med den i gummimotorn lagrade energin klättrar till 150 m,
som under glidflykten fångar en termikblåsa på egen hand, tack vare att
piloten trimmat sin modell så väl och därefter kurvar upp sig i total
harmoni med den omgivande luften innan den fusar, det är en upplevelse
jag också längtar efter !
Aldrig under mitt 44-åriga radioflygarliv har jag varit förunnad att flyga så mycket, som jag gjort i år och jag kan inte annat än att
vara tacksam mot omständigheterna, som lät mig utöva en av
mina hobbies. Detta trots att vädret inte varit helt gynnsamt.
Men det handlar också i slutänden om, att jag har viljan att flyga,
även om vädret inte uppfyller alla kriterierna, jag önskade.
Inte vill jag undanhålla er lite bilder från mitt hangflygande…
Någon bild kanske jag redan publicerat, men världen går nog
inte under för det, utom för petimätrarna.
Här kommer några så stay tuned !
En kvällsflygning vid Segeltorpshanget med min Spirit Elite.
En modell jag kan varmt rekommendera.
Denna bilden är gammal. Från 2004.
Modellen är den sista, jag hade med en Epplerprofil, en Eppler 182. Jämfört med Mh32
eller Rg 15-serien är den underlägsen. Vingarna skurna i Rohacell, klädda med 0.4 mm ply. Förstärkta med kolfiber och kevlar. Mycket starka och vridstyva.
Jo, jag vet är färgvalet på modellen är absurt, men det var vad jag hade på hyllan.
Radion min favorit, MC 24 Gold Edition, synd den inte gjordes i 2.4 GHz-version.
Är det dåligt lyft, vilket man som hangflygare har svårt att acceptera, kan det hända, man är tvungen att landa i buskar fulla med vassa piggar.
Och det finns många sådana på Hovs Hallar ! Återbördandet av min modell
kostade mig 30 minuter och blodiga smalben…Min modell kunde inte ses från
marken nedanför buskagen. Som tur var, hade jag servon, som knarrade så jag
kunde lyssna mig till, då jag stod nedanför, var den var. Därmed kunde jag få en
riktning ditåt jag skulle gå genom detta buskage av törnbestyckade buskar.
Just efter jag hämtat min modell… det var jobbigt…
Min kära Arrow görande det, den kan bäst; Flyga med hi-speed och med belastning !
Den gamle mannen ska starta sin Spirit I i våras med
en kamera på nosen, om utifall att..
…modellflygkompisen Rolf Holmer, Hjärnarps egen Biggles, skulle komma och vilja ha bilder på sin modell i luften tagna från min kärra…
Denna bilden tog jag med bara för ljuset genom Oralighten…
Min Apache.
En modell som flyger underbart. Finns fortfarande att få tag i.
Min vackraste F3F-modell nånsin
Gillette II.
En mycket vändbar och agil maskin.
Gillette har vackra linjer.
Ska jag klaga på nåt..fenorna kunde varit byggda med större sidoförhållande…
Vingarna hade varit bättre med kraftigare avsmalning.
men utformningen är vacker ändå.
Min “Banana” i väntan på start på Platån Hovs Hallar.
Du ser sikten är god mot Halmstad, vilket är en indikation
på att vinden är förhärskande nordlig.
Ingen krasch, utan min trogna Spirit före montering.
…och efter montering.
Min Spirit har landat mycket mjukt, som syns efter spåret.
I nosen, som nästan alltid, en Gopro.
Ett av mina favoritflygställen, Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Här möter jag som pilot både natur och människor
Platån ger större möjligheter för aerobatik och vackra vyer,
som tillfredsställer ditt öga.
Min ryggsäck med inbyggd stol har jag med, då jag flyger här. Det är
för jag ska kunna sitta och flyga, då jag har en besvärlig ryggskada.
Att kunna sitta och flyga har för mig bara varit problem på en plats.
Förberedelser för start.
Jag utför alltid samma rutin innan start, vis av erfarenheten.
Koll att rätt modellminne är inställt på sändaren, samt att sändaren
inte är i en inställningsmode. Att vingarna sitter där de ska, huven
fastsatt, klaffar och bromsar inne, samt fulla roderrörelser och att
de rör sig på rätt håll.
Japp, dags för start…just till höger finns en grästuva, som verkar
gjord för en modellflygare som sitta ner då han flyger. Tror ni mig
inte så åk dit och kolla !
Utkast…för vilken gång i ordningen på Hovs Hallar ?
Modell, hav och vind .
Det handlar hela tiden om rörelse.
Dags att njuta sin möda…
Lite kontemplation på Segeltorp innan utkastet.
Så kan min depå se ut. Ser ni busken i mitten ? Där landar jag i svag vind
då växtligheten bromsar min modell..
Ibland handlar det att invänta vind. Ni ser havet…lugnt.
Havets vågor börjar bryta vid 5 m/sek. Så nu är vinden
under 5 m/sek.
Kommer vinden efter en väntan, då blir piloten så här upprymd !
…vid detta tillfället kom en fiskgjuse förbiflygande…
…därav mitt spanande uppåt.
Den gamle och hangkanten.
From here to eternity…
…och det klarar jag med min modell som sällskap !
Hur nära stolpen var jag ???
Stranden där jag landat, eftersom det började regna.
Detta är min Spirit Elite nummer II inför en flygning på Segeltorp..
…eftersom min gamla Spirit Elite, byggd helt i balsa, den var helt enkelt utsliten. Efter 3 säsonger i luften och 160 timmar i luften var den färdig. Jag skickade den till
återvinningen, när vi var nere i Ystad. Du förstår, att flyger man så mycket, som jag gör,
då blir det oundvikligen småskador. Skadorna uppstår främst vid landningen, eller då jag
hanterar min modell på väg till eller från flygning. Spirit i balsa är lätt och därmed spröd i
konstruktionen. Nästa Spirit jag bygger, kommer jag förbättra, så tillvida att vingarna ska
ha 0.4 mm till torsionsnäsa och beklädnad av vingrot. Vidare att allt trä ska cellulosalackas
3-4 gånger innan klädsel för att stärka konstruktionen. De två trästavarna som håller vingen
i framkanten i kroppen, de ska bytas mot 6 mm kolfiberrör. Plus lite annat.
I söndags var det utlovat svag nordlig vind och solsken för södra Sverige, vilket ställde i utsikt, att det kunde bli termik- flyg och om vinden höll sig även hangflyg.
Färden gick till ett ställe söder om staden, där jag skickade iväg min modell kl 0945 upp emot en blå himmel, som inte uppvisade ett enda moln.
Sikten var mycket god, indikerande dels nordlig vind och dels högtrycksläge med ganska stabil skiktning.
Just efter start på 50 m tog jag en blåsa, men den föll ihop efter några minuter. Jag såg inga rovfåglar som kurvade, varför jag landade och avvaktade, för att solen skulle hinna värma upp marken lite mer, så termiken skulle kunna bubbla.
Norr om mig såg jag några ormvråkar, som gnetade på låg höjd och eftersom de drev mot mig i den nästan obefintliga vinden, väntade jag och startade sen och piggybackade i deras blåsa. Det var ju torradiabatiskt så inga moln. Men jag hängde med och har man väl kommit upp på lite höjd, så blir ju allt enklare.
Allt eftersom tiden gick, termiken blev frekventare, kom fler och fler ormvråkar på vingarna, eftersom de flyttar nu söderut. Jag skulle tro de flesta har redan stuckit, så det är väl de mest vankelmodiga, som fortfarande stryker kvar här.
Nåväl, lite fågelbilder blev det och jag visar bilderna som en illustration på, hur svårt det är att fotografera fåglar från modellen. Det är verkligen en grannlaga uppgift, att bedöma modellens och fåglarnas läge i luften, så att fotograferingen ska bli lyckad.
Det finns ett par bilder, som visar svårigheterna, då man använder ett vidvinkelobjektiv.
Klockan 1200 landade jag nöjd i gräset framför min pilotstol.
Plockade ihop och beslöt, eftersom vindkraftverken snurrade sakta nere vid Hallandsås och visade nordligt, att dra till Hovs Hallar med Avan. Vilket inte är ett flygplan, jag brukar flyga med på hang, men eftersom vinden kunde bli svag, var det ett ok val, för kan inte Avan flyga hang på HH, då kan inget göra det.
Nere på HH var det nordlig vind ca 1-2 m/sek. Det är perfekt för en Ava, så jag åkte upp på Platån.
Vilket innebär jag passerar privat mark, där jag stannade och utverkade tillstånd av ägaren att passera.
På parkeringen hade jag träffat två flygsugna skärmflygare Lars, som var min tandeminstruktör för 10 år sen nere vid Ystad och en pilot jag glömt namnet på. De gick upp på Platån med skärmsäckarna och antagligen bedjande till alla gudar, att vinden skulle ta sig.
Jag startade min Ava och det var som att flyga i varm mjölk… Kunde inte vara bättre. Det märktes omedelbart, att på lite höjd var vinden starkare, för lyftet ökade, vilket manifesterades med ett glatt snabbt pipande i min variometer. Det gick att stiga högt, men jag säger inte , hur högt jag var.
En av de boende, där jag passerade tomten, kom ut och berättade, han byggt en elseglare och han fick prova min Ava.
Det visade sig, att han körde en Porsche på bana och för att jag skulle kunna associera på något sätt, hur man styr och korrigerar, sa jag, att styra en modell, det är som att kontrollera en sladd på sin bil på tävlingsbanan.
Detta gjorde han förstod och hans provflygande gick bra.
Men, jag sa uttryckligen, att försök inte flyga själv första gången. Uppstår en situation, kommer det att sluta med ett hårdhänt möte med Hovs Hallars klippor…
Så småningom, ca kl 1400 kom vinden med 5 m/sek och Lars startade som förste man med sin skärm.
Det var fint lyft och efter en stund startade kompisen också. Han fick, just då han gick över kanten, en smäll i skärmen av kantrotorn och steg på nån sekund 10 meter.
Det är lurigt att starta till höger på Platån, då det kan bli ett frontinslag på skärmen. Bäst att starta är till vänster, där Platån begränsas av en liten sänka i marken.
Jag tror inte, han var medveten om det, men allt gick bra och han fick också en fin dag på HH.
Kl 1600 landade jag synnerligen nöjd med dagens flygningar, då jag varit i luften i nästan 5 timmar…
(eftersom kommateringskonsten i dags- och övrig boulevardpress
och viss litteratur är under all kritik i dag, är jag själv ytterligt
noggrann med att kommatera grammatiskt korrekt…om ni
undrar över mina kommatecken , som är rikligt förekommande)
Så var det bilderna…
Start kl 0950 för en termikrunda…
Medvindslinje och planering.
Lars, en mycket skicklig skärmpilot.
En blivande modellplanpilot flyger min HyperAva
Då jag passerade Segeltorp, såg jag att ytterligare skärmflygare anslutit, då aktiviteten var hög.
Vid en tripp i ett annat än modellflygärende söderut, passade jag på under hemvägen att kolla läget på HH.
Min Spirit låg i bilen, så jag lastade ur och besteg Platån, med det som behövs för modellhangflyg av enkelt slag.
Väderläget var solsken, 2 sekundmeter vind lite snett,
men vetandeatt även en sådan svag vind under normala
förhållanden genererar bra lyft här, plockade jag ihop modellen,
startaderadio och kamera och iväg.
Mycket turbulent vid kanten och då jag gnetat mig upp 50 meter, vilket var besvärligt, då jag flög s a k t a, märkte jag att hanget var mycket termiskt.
Vinden var alltså allt annat än laminär upp till ca 100 m över kanten.
Men sedan…var det, som att flyga i grädde. Den laminära varmare vinden flöt ovanpå den kalla luften och gav ett mycket fint och stabilt lyft.
Jag slog troligtvis mitt eget höjdrekord på hanget under denna flygningen.
Jag har flugit här regelbundet sen 1972, så jag har varit högt förut..
Hur högt ? Säger jag inte så riskerar ingen magknip.
Efter en timma i luften åter ner på marken, jag kollade av kameran,
vilketinnebär att jag byter batteri, så den blir fit for fight igen. Samt lite vatten för piloten.
Inför nästa start monterade jag en kamera framför modellen på en hållare för att få en lite förändrad fotovinkel.
Vinden tycktes ha minskat, men jag tänkte, det går säkert…
Vilket jag efter utkastet genast märkte, att det inte gjorde,
då min Spirit flög som enkraftigt berusad kråka.
Alltså överstegrad, sakta vinglande fram just i höjd med eller lite under hangkanten.
Det gällde nu, att så fort som möjligt få in den ganska spröda balsamodellen över fast mark igen och minimera risken för skador.
Om du som flygare tappar din modell under kanten är det av uppenbara skäl problematiskt. Att inte se modellen utan försöka landa på känn, det är inget önskeläge. Flyger man en modell som är relativt spröd och känslig i stenig terräng dessutom, då kan det bli kris och kras.
Jag har lyckats, men också misslyckats med det, då jag efteråt fått ägna mig åt livsfarlig akrobatik på klippväggen för att bärga resterna av en smälld modell.
Min värsta upplevelse av detta var , när jag skulle bärga min ASW, som landat 15 m från toppen av den 70 m höga vertikala klippväggen.
I dag hade jag inte gjort om det.
Det som gjorde det extra spännande var att en berguv for ut från en spricka i berget och höll på att skrämma livet ur mig.
Men jag fick tag i modellen. Den var hel och det är så med med mig, att jag skulle aldrig få ro i sinnet med en ASW liggande på hangkanten på Hovs Hallar övergiven.
Jag lyckades med ett nödrop krypa in över kanten och då modellen var lågt, tappade jag ögonkontakt med den för någon sekund, varför jag helt enkelt fick hoppas på försynen, som kanske skulle se till, modellen kom ner hel…
Till höger dök min Spirit upp, rätt på vingarna med kurs mot ett litet träd. Omedelbart följt av ljudet som uppstår då en balsamodell lite hastigt landar i grenverket.
Jag vågade inte styra, utan lät den glida kontrollerat, eller
någotsånär kontrollerat rakt fram.
Spiriten satt glatt inkörd i trädkronan på det låga trädet och vid framkomsten såg jag, att den nog klarat sig utan skador.
Sinnet ljusnade på mig och Operation Nedplockning påbörjades.
Jo, jag nådde modellen, men problemet var att kameran och dess hållare hade kommit i beknip mellan grenarna.
Med lite måttligt våld, stående i en tjock matta av enbuskegrenar, lyckades jag få loss modellen, men då jag drog ner den, snäppte kameran av och jag hade inte uppsikt, var den for iväg…
Nåväl, en kamera, en Mobius, kan väl inte vara svår att hitta, fastslog jag efter att ha tagit hand om modellen.
Trodde jag. Om du frågat mig efter 20 minuters svettigt letande hade svaret inte blivit positivt.
Men genom att systematiskt dissekera de hoptovade enegrenarna
som låg som ett 40 cm tjockt ihoptovat täcke på marken, hittade
jag kameran.
Kändes bra.
Jag fick sekvensen på video, när jag trädlandade. Tyvärr hade jag fått något som smutsat linsen, troligtvis lite olja/fett, varför bilden inte är 100 %.
Men som en illustration på en hangflygares strävan att få flyga, räcker det.
Lite andra stillbilder som vanligt.
I skyn bildade K-strimmorna nästan ett spindevävsliknande mönster.
Det vanliga som jag har liggande i bilen, om utifall att…
