ska ni slå till .
R 10 Astarte är satt till försäljning hos nedanstående firma i Danmark:
http://www.hbs.dk/R-10-Astarte
Har ni en miljon över, har ni chansen att äga något mycket unikt.
Jag hoppas, hon hittar hem till en ny hängiven ägare, som seglar henne och
förvaltar det historiska arvet av en mycket unik R 10 !
Läs här om R 10 Astarte eller här .
Om ni vill veta, hur hon ser ut, så kommer här lite bilder:
Inte har jag flugit speciellt mycket de sista 4 veckorna….
det har ju varit skitväder här i södra Sverige, som inte direkt
har inbjudit till att ge sig ut med modeller.
Vi har haft envis sydostlig och ostlig vind, vilket för hangflyg
på västkusten är 180 grader fel.
Så, man får sukta och göra annat, vilket jag inte har problem med,
då jag har andra intressen, som tar mycket tid.
yr.no har de 10 närmaste dagarna lovat kallt väder här, ner till
-15 grader. Måste ju glädja skidåkarna i alla fall. Den riktiga kylan
ska dyka upp på måndagkväll…vi får se.
Men jag har lovat att presentera friflygbilder och här kommer en
laddning. Kanske ni sett någon av bilderna förut, men det får ni tåla.
Bilderna ger ett löfte om sommarens fröjder , så håll ut.
Tänk på den sinnliga upplevelsen när din modell, oavsett konstruktionsår,
efter ditt mödosamma bygge gör sin start och flyger som du vill.
Det är en upplevelse både för din själ och dina sinnen.
Alltså då modell, väder, du själv och natur och miljö smälter ihop till en
överväldigande händelse. Ibland blir det ju bara så lyckat !
Är det inte detta som är målet med mitt flygande och byggande ?
Alla gånger man misslyckas, för det gör man, det tenderar att försvinna
och förträngs från minnet. Man vill minnas det positiva.
Tänk på det ! För det är flygglädje, jag och många med mig längtar efter.
Följ med mig i en friflygande OT-modellkavalkad !
Som beskrivet tidigare, är jag lite intresserad av en actioncam jag fann hos ChinaVasion.
Nu har jag samlat lite mer fakta.
Jag har sammanställt specifikationer som jämför den billigare kameran med
en GoPro 4 Black Edition.
Detta är vad jag fann:
Vad som återstår är ju att köpa en och jämföra. Jag menar, varför köpa en GoPro
för 4499 kr, om den billiga kameran för 850 spänn med frakt presterar lika bra ?
Här finns de som säljer.
Får se om jag beställer…
Vi vet att GoPro från version 3+ Black Edition och fram till nuvarande 4 Black producerar
så bra bilder man kan begära och som man som för icke kommersiellt behov behöver.
Men, GoPro är dyr och jag googlade runt lite efter något billigare.
Hittade denna kameran här och blev lite ljummen på den.
Vad tror ni om den ? Har någon köpt en och kan ge lite feedback och visa någon bild ?
Här är lite bilder och fakta;
Här en video med en nästan liknande kamera från samma firma. Jag antar ovanstående
är av modernare snitt. Det finns display på baksidan.
Bara några bilder jag tagit då jag varit ute med mina segelmodeller och
som visar, hur skyn ändrar karaktär och uttrycker de flesta känslor.
Cb
Cumulus Congestus
Cb
Gustfront framför Cb
Ett sådant valkliknande moln uppstår framför ett Cb på grund av det kalla nedsvepet
framför Cb-molnet. Det kommer att sätta igång vertikala rörelser, så att termik
uppstår framför åskfronten vilket bildar dessa valkliknande moln. Alltså kall luft
som rasar ned, gör att det blir mycket labilt skiktat, vilket gör att det blir adiabatiskt.
På 30-talet i Tyskland, flög man ofta framför åskfronter i den stigande luften, innan
man hade fullt klart för sig, vad dynamisk segelflygning i termik innebar för möjligheter
för sträckflygningar..
En av de mest kända hette Max Kegel, även kallad “GewitterMaxe” (åskvädersmax).
Cu och höga altocumulus
Segelflygarens dröm…3/8 Cu
K-strimmor. alltså vattenånga från jetplans motorer.
På tidig söndagmorgon for jag ut med min Sparky i
bilen och min kamera i sin väska.
Trots snålblåst, ostsydost och minus 3 grader,
tänkte jag få en flygtur och kanske lite bilder.
Jag har körde en sväng nedom hamnen i Halmstad
och efter att ha retat upp mig på nedskräpningen
av handikappbadet fortsatte jag till Oceanhamnen.
Där jag ställde bilen, tog jag några bilder på Kullaberg,
som svävade i skyn, tack vare ett fenomen,
som heter “Fata Morgana“.
Vid min promenad längs våtmarken såg jag en
märklig fågel. Den satt i en buske och flaxade energiskt.
Tyckte först att det såg ut som en något sliten storskarv,
men så, då jag kom närmare, för den var inte skygg,
såg jag att det var den större skynkviftaren,
på latin: Panno Plaudensis.
Efter fotografering blev det, trots tidsnöd, en tripp
till Lagaoset, för jag var infernaliskt sugen på en
lång promenad.
Mycket folk där trots väder och efter att ha talat
vitt och brett om radiostyrt modellflyg med
andra människor vid parkeringen , kände jag mig
tvingad, att visa upp min Sparky i luften.
Så ner till stranden, som var jämnslipad av vinden
och upp. Om det blåste ?
Det var bara förnamnet, så turen blev inte lång.
Modellen in i bilen och det jag skulle göra,
promenera och ta lite bilder började.
Vid bäckens utlopp i Lagan hade det myckna regnandet
sköljt fram annan botten och en gammal kajskoning.
Ett passerande par frågade, om detta var det i
lokaltidningen omskrivna båtvraket…..
När jag gick runt, för att få bra bilder, gick jag på
bäckens frusna strand vid dess mynning.
Det skulle jag inte gjort, för ytan brast och jag
åkte ner till halva låren i mjuk blöt sand…
Till paret som såg på, sa jag: Det är tillåtet att
skratta åt mig och fotografera !
Jag blev i alla fall fotograferad, då jag klafsade i
den blöta sanden….
Ni vet, att jag brukar säga, att då det gäller mig,
händer alltid det oväntade.
Så och i dag.
Men det brydde jag mig inte om, för sanden
borstades bort från byxbenen, skorna tömdes på
vatten och promenaden fortsatte med slafsande byxben.
Blöta strumpor och dito byxben är inget kylproblem
vid minus 3-4 grader.
Det blir ett härligt våtvarmt omslag.
Efter en rejäl runda, där jag såg två snösparvar,
vilket var min första observation denna vintern,
åter till bilen på med full värme och hemåt.
Förresten är det fantastiskt, hur fort en modern
bil blir varm…I min ungdom tog det en, som det
verkade, evighet, innan Amazonen blev varm…
för att inte tala om min VW 58-års modell.
Den blev aldrig varm.
Men det beror väl på tunnare väggar i motorn
och effektivare distribution av kylvätskan genom
systemet.
Vid körningen på vägen förbi Nyårsåsen och
till Nissastigen förbi Vapnö Gods, fick jag efter
tips av proffsornitologer några dåliga bilder på
en fjällvråk.
Sen var det att ladda tvättmaskinen med sandiga
kläder, lägga mina nya loafers på elementet och
hoppas de går på mig efter torkningen.
Några ögonblicksbilder från mitt flanerande.
Som jag mestadels får ta i dåligt ljus, eller med
lågt stående sol…
Är det bara för jag är för morgonpigg ?
Jag har inga bilder på min modell i luften…
jag var fullt upptagen att flyga.
Bilden jag mötte en tidig söndagsförmiddag.
Strandväxternas blomklasar är glaserade av frosten,
de lyser i solskenet. Enstaka snöflingor i luften.
Svårt att plåta motljus.
Länsstyrelsen har hyvlat bort vegetation för att återställa miljön,
vilket kommer att gynna fältpiplärkans häckningsmöjligheter.
Nu har detta odjuret, Åkryparen, på latin Aqua Terestalis,
legat och smugit på räddningskransen i minst 8 månader…
det borde snart hända nåt, annars blir han ansedd för att vara löjlig.
Ostlig vind med dragning på syd, gör att strandkanten
målas med blöta och mjuka penseldrag av silver..
En enhornad plattkäft spanar på mig, då jag passerar.
På latin heter den och håll i er för det är långt:
Unicornis flat perforabis maximillan civus
Bäcken har ätit sig in i den stenbemängda brinken.
Här är resterna av den gamla skoningen, vilket jag aldrig sett förr.
Jag har spankulerat här i 40 år.
Rakt fram till höger om stolparna åkte jag ner i sanden…
Resterna av skummet har ritat en kontur av en fågel (-unge)
Här är ett bildbevis hur långt havet har eroderat kanten. Ca 10-12 meter.
En plåtmaskin som bara flyger förbi allt…
Vind och sand skapar vackra former.
Kullaberg svävar över horisonten
Den märkliga fågeln vid Oceanhamnen i Halmstad.
Den var verkligen illusorisk.
Större skynkviftaren, på latin: Panno Plaudensis.
Ljudet dess vingar åstadkom i den kraftiga vinden var ett vanvettigt flattrande.
Men då jag skulle ta en närbild, avslöjades hela historien,
fågeln var ett resultat av vårt samhälles sätt att göra sig av med plastskräp.
En fjällvråk kom förbi mig på långt håll…
…och ställde sig att ryttla över fältet…
…innan den vek bort för att…
…sätta sig i ett träd 175 m bort.
Det var inte snö i luften i dag, det var plast.
En ormvråk satt och burrade, så han liknade nästan en tamhöna…
Delar av Halmstad mot hamnen
Säsongen är mörk och dyster för tillfället, men vi vet, det går mot ljusare tider !
Just nu lyser flitens lampa i OT piloternas verkstäder, där det är lika mycket
aktivitet som i Tomtens Julverkstad i Disneys film på Julafton.
Det är ju nu, som kommande säsongs modeller byggs, gamla ses över, så de
kan deltaga i de mycket populära och välbesökta OT-Tävlingarna,
som arrangeras av SMOS.
Åk du dit och se på du med, eller ännu hellre, leta upp din gamla
modell från 70-talet och delta i RC-klassen.
Bestämmelser hittar du på SMOS hemsida.
För vi alla ska kunna drömma tillbaka, kommer jag med en laddning
bilder, som kan väcka minnen från årets tävlingar.
Jag avstår från att kommentera för att inte avslöja min okunskap, men ni ser
vad det är !
För att ge bra information för oss som är aktiva modell-
och skärmflygare, har jag lagt in länkar till
automatiska väderstationer, som har en strategisk
placering vid de platser, som är aktuella för hangflyg.
Om ni klickar in er, kan ni se all info, som mätaren
generar och hur ni enklast lägger in det i datorn eller iphånen.
Mätarna är energiförsörjda med solceller och är mycket användbara.
På väderstationens sida finns en cirkel, som visar med grönt, då det
är flygbart och med gult, då det är ett gränsfall.
I övrigt får ni all den väderdata, som kan anses vara rimligt.
Medelvind, vind i byar, temperatur och nederbörd osv.
Under displayen kan ni scrolla fram grafer över de viktigaste parametrarna.
Länk vindmätare: Vind just nu Hovs Hallar
Matti med Markkus modell “Mara”.
Jag vill inte undanhålla bilder eller text för mina
läsare, som jag vet är intresserade av friflygande
Ot-Modeller.
Matti skrev:
“Om Du har tid att läsa, kan jag berätta rolig story om små
aerodynamiska försök, vi gjorde med Markkus yngre kusin
Heikki Tähkäpää, som flyger ännu med moderna computerstyrda
kolfibergliders, med LD (low drag)-profil. Jag gjorde en bara 15m lina.
Vi tänkte, att starthöjden då blir u. 17m, med gubben inräknad,
och med normalstart, för-utan nån slut-acceleration.
Det var alldeles stilla väder under förra vecka.
Jag flög min Aspjut-60.
Flygtiderna varierade 55s…65s, och var genomsnittligt samma.
Ganska intressant?
Min S1 Pluto, gjorde u. 40s.
Mats, kanske är det nån fysikaliskt gräns, som en segellmodell
kan uppnå, och det har man nått redan 1959, Ritz, etc?, eller
före (Lindner, Hacklinger…).
Därför har man varit tvungen att koncentrera sig i flygteknik
som snurrekrok, etc.
Ändo, tänker jag, att det skulle vara möjligheter, att förbättra
glidförmögan ochså, med nu för tidens fina fibermarerial,
om man bara kunde utnyttja de, med att bygga effektivare vingar,
lättare och längre.. med en lyx-profil X?
Matti.“
Sen ett mail till med de två bilderna:
“Hej Mats, och tack för kortet.
Jag försöker att skicka bilder om Bernfest som jag har redan
trimmad litet, och S2 Myggan, Lennart Segerfelt, År 1944,
som var en av det bästä årgången inom konsten att bygga
segellmodeller i de Nordiska länderna ?
Gott Nytt År,
Matti.”
Filmen nedtill visar den snabbaste flygningen hittills med en F3F-modell.
10 x 100 m bana = 1000 m 24.1 sekund.
Slå det !
Jag hoppas av hela mitt hjärta, du får uppleva en GOD jul och att 2016 blir
ett för dig positivt och framgångsrikt år.
Av olika skäl ser jag personligen med mycket förväntan framåt mot julen
och det nya året 2016 .
Det är samma förväntan, som präglade ens sinne, då man som barn otåligt väntade
på julaftonen, med dess innerligt önskade julklappar.
För mig innebär både julen och ett nytt år ett hopp, att förväntningarna
ska förverkligas.
Jag känner mig stolt och hedrad, av att du besöker min blogg och jag hoppas,
du kommer tillbaka i framtiden, så mina mål med min blogg i någon mån kan
uppfyllas.
Vi ses !
mats
När jag tänker tillbaka på 2015 och försöker rangordna de 4 händelserna,
som har skapat flest känslor i samband med flyg och flygning, så är det inte lätt.
Det tycks, som då jag summerar årets flygningar ständigt säger, att detta är bästa
säsongen hittills. Det är ju härligt, att allt går framåt och att den glädje jag
personligen känner då jag flyger mina modeller manifesteras mer och mer.
Alltså, mitt intresse för att flyga blir bara starkare och starkare.
Det hänger antagligen ihop med, att jag är en doer. Jag vill inte sitta på bänken
som en follower och se tåget köra förbi….för då är det försent.
Det har hänt så mycket positivt i år, att för mig är det svårt att välja, det som
lämnat störst känslomässiga avtryck .
Men efter lite funderande och övervägande är det dessa fyra tillfällen,
som manifesterar sig omedelbart och tydligast, vilka har anknytning
till flyg.
För att jag ska minnas en speciell dag, då jag flugit, behöver det inte innebära,
att det var modellen eller flygningen, som profilerade sig i minne. Det kan vara,
vad som helst, vilket inträffat, då jag varit ute med mina modeller.
Är du ute och flyger i naturen, händer ofta något oväntat. Alltså, något du inte
kan förutse. När det händer något oväntat, upplever jag det som något positivt,
något som stimulerar fantasin och länkar in tankarna på nya vindlande vägar.
Så flygning är mer, än att ställa in tyngdpunkten och ladda acken.
Det kan var förmånen, då man sitter på tuvan på Hovs Hallar och väntar på vind,
att få se en kaskelottval blåsa utanför kusten. Det såg jag 2005.
Eller se en berguv slå en korp vid hangkanten. Om du har tur, kan du se en havsörn
majestätiskt flygande på hanget riktning Hallands Väderö för att proviantera.
Så, då jag är ute för att flyga, vill jag ha mitt sinne öppet för alla intryck, ty de
perceptioner du vederfares, gör att du laddar upp ditt inre upplevelsebatteri med
positiv energi, som du kan tanka ur sedan.
När jag flyger vid Hovs Hallar, Tjärby eller Kullaberg, träffar jag nästan alltid
engagerade människor, som är nyfikna och intresserade av att få veta,
hur det fungerar och hänger ihop…
Jag tänker på, då jag i somras träffade ett amerikanskt par vid gravfältet öster
om Tjärby Kyrka.
Mannen skulle fylla 80 och på min fråga vad de gjorde just här, berättade han, att
han var intresserad av just 800-talets historia i Norden och speciellt vikingarnas
historia. Tänk, åka till Skandinavien för att besöka platser som har en historia
länkade till vikingarna. Jag tipsade honom om de vikingabosättningar man funnit
upp emot Laholm längs Lagan.
Mannen var också en mycket aktiv privatpilot och hade under 40 år flugit som
kommersiell pilot i USA. Han berättade mycket om, då han flög TWA och Super
Constellation. Han sa, det var världens bästa 3-motoriga flygplan…
Han berättade och gav mig en länk, som visade hans nyinköpta Piper Archer i
den privata hangaren i Arizona.
På Hovs HallarsPlatån, kan man som modellflygare sommartid, vara omgiven
av 10-15 personer, som stannat till för att få lite info, av han som sysslar med
sina flygplan. De flesta jag möter är vetgiriga och vänliga.
Jag älskar att berätta för folk, hur jag kan flyga på ett hang och om tekniken
vi använder.
Flera som jag talade med, skickade jag bilder , som jag tagit från min modell
och det kom alltid vänligt tack tillbaka.
I somras mötte jag ett äldre par, som bodde i sin fina husbil nere på parkeringen
framför värdshuset på Hovs Hallar och vi talade en lång stund med varandra.
Mannen hade på början av 50-talet tagit C-diplom för segel vilket föranledde mig
att överräcka honom min radio, efter 20 sekunders instruktion, så han fick provflyga min Ava.
Som med de flesta gamla piloter satt takterna kvar i förlängda märgen och
han höll, med vill jag säga, tindrande ögon och ett leende på läpparna, min
Ava i luften utan större problem.
Han var så glad !
Jag råkade uttrycka, när vi stod där, att jag var egentligen sugen på något
att äta på värdshuset och tänkte inte mer på det.
När jag var på väg till bilen på parkeringen ropade mannens hustru till mig från husbilen.
Jo, de hade brassat mat och jag bjöds in. Förstår ni, vad jag menar med oväntade
händelser, som kan inträffa, då du modellflyger ?
Är jag utåtriktad och bjuder på mig själv, går det lättare att presentera modellflyg
för allmänheten i en positiv anda. Det går inte att gå runt och hänga med
huvudet, undvika folk och utstråla oginhet och negativism.
Vi ska vara lite av ambassadörer för vår hobby och tala om det , vi helst sysslar med,
flygkultur !!
Enskilda händelser direkt länkade till flygning, har jag i mångfald. Jag noterar
alltid i mina flygdagböcker, då jag varit ute med mina modeller, var jag flög, med
vad jag flög, väder och annat. Roligt att rulla tillbaka dit nu, under det som ska vara vinter.
Under förra hösten hade jag skrivit några poster om flyg i Halmstad under
40 och 50-talet.
Jag fick ett mail från Björn Persson som jag sedermera ringde. Han berättade
att hans pappa, Kurt Persson, nu 89 år gammal hade arbetat vid ett företag i
Halmstad, beläget nere vid Civila Flygfältet som då hette AB Flygindustri och
som tillverkade segelplan och sedermera lastseglare för försvaret.
Jag blev inbjuden till Kurts och hans familjs stuga i Haverdal och fick där
tillgång till en bildskatt. Det var Kurts fotoalbum med bilder från hans arbete
vid Flygindustri dels i Halmstad och dels i Malmö.
Kurt som jag skrev, är 89 år, men jag fick uppfattningen han är knappt 70 !
En ungdomlig pojk i allra högsta grad ! Kurt är troligtvis en av de få överlevande
från A-B Flygindustri i Halmstad och A-B Kockums Flygindustri på Bulltofta
i Malmö.
Kurts fotoalbum är flygkulturell tillgång av oskattbart värde. Dessutom, att jag fick
direktkontakt med en, som varit med om dels byggandet av flygplan dels
var ett ögonvittne till, då de två B-24 Liberatorbombarna nödlandade
på Civila Flygfältet efter en raid över Tyskland.
De bilder som finns på olika ställen på nätet av planen, stammar förmodligen
från Kurts kamera, eftersom Kurt var en då närvarande fotograf.
Att jag fick tillgång till Kurts bildarkiv, ser jag som en stor ynnest och jag
är mycket tacksam för det. Hela historien har jag noga redovisat på min
blogg och ni finner det, om ni söker på “Flygindustri Halmstad”.
Jag är ganska nöjd med, vad jag åstadkom med hjälp av Kurts bilder,
som jag fotograferade av och lade ner mycket editering på, för de skulle bli
så bra som möjligt och jag tror, jag gjorde bilderna och Kurt rättvisa med mitt jobb.
Vanvettig episod nummer I från i år, som jag aldrig kommer att glömma,
var då jag flög på den nyss tillfrusna isen på Skärsjön 12 km österut från Halmstad.
Jag hade hälsat på en gammal jaktkompis i trakten och hade som vanligt med min
Sparky utrustad med en Goprokamera liggande i skuffen, om något skulle dyka upp
värt att dokumentera.
Nere på Skärsjön låg isen, till synes stabil, trots det bara varit kallt i 5 dagar.
Jag tog fram modellen, gick försiktigt ut på isen ledsagad av dess knakande och
knirkande. Satte ner modellen, på isen vilken var täckt med ca 2 cm nysnö,
slog på kameran i videoläge och startade.
Det var nästan vindstilla, acken var fulladdad och likaså kameran.
Det såg ut att kunna bli en fin flygning. Att flyga på is har en fördel..
..det är lika högt överallt, så man kan våga utföra lite våghalsigare aerobatiska
rörelser.
Alltså kunde jag flyga mycket lågt, med ena vingen så gott som släpande
spetsen i snön, samtidigt som kameran gick. Jag tänkte att detta blir fint…
tills jag flög för lågt, vingen tog tag i snön, som hade samlat sig och frusit
och så stod modellen på isen ca 75 m från land.
Ingen fara på taket tänkte jag, det är ju el och den står på hjulen, så det är
bara att gasa på och starta.
Trodde jag….Hjulen satt stadigt fast i den frusna snön, som hade hopat sig,
så modellen kom varken fram eller tillbaka. Jag försökte verkligen och använde
alla knep jag kände till, men förgäves. Modellen stod där den stod.
Nu är det så, att jag lämnar aldrig någon av mina modeller åt sitt öde,
om jag hamnar i en dålig situation.
Första åtgärden var att kolla att min mobiltelefon var lätt tillgänglig om
jag skulle behöva ringa ett nödsamtal, lämna sändaren i bilen för att helt
enkelt gå ut och hämta modellen 75 m från land. Det var bara att glömma.
Gick inte för isen var alldeles för tunn. Hade jag fortsatt hade jag gått igenom
och fått ett uppfriskande dopp.
Alltså, blev det till att fundera. Modellen med tillbehör och kamera 6-8000 kr.
Det egna livet värt……..
Jag hade tre alternativ, varav det ena var uteslutet. Att lämna modellen åt
sitt öde…nä, det var inget val för mig.
Alternativ två var att köra hem och hämta mitt långa kustfiskespö med ett
tungt drag och stå vid kanten och försöka få modellen att nappa genom att
kasta förbi och få tag i den övergivna Sparkyn, för att kunna bärga in den
till kanten och säkerheten. Detta hade varit en möjlig lösning, men hade krävt,
jag övergivit min modell på isen i en timma och det ville jag inte, för tänk om…
Det tredje alternativet var, att om jag tog två långa granslanor, som låg i
skogen, för man hade just gallrat, om jag använde dessa slanor att fördela
vikten över isen med, kanske jag skulle kunna ta mig ut de 75 meterna och
tillbaka igen.
Så jag tog fram tre slanor, hämtade min morakniv i bilen och stoppade den
i bröstfickan på jackan, för jag skulle ha något, som kunde fungera som
isdubb, om jag trillade genom isen. Allt löst la jag i bilen, förutom mobiltelefon,
ett kortare snöre jag hade och kniven.
Alltså ut till modellen. Jag kröp sakta utåt, under det att isen muntert…
knakade under mig, men jag bedömde, att isen skulle hålla…
Den var mellan 4-5 cm tjock…Det var jobbigt att krypa med muskler på
helspänn och jag trodde aldrig, jag skulle komma ut till modellen.
Det tog 15 minuter att krypa ut med granslanorna till min Sparky.
Ute vid modellen var isen, försiktigt uttryckt, förrädiskt tunn och jag
var stenhårt fokuserad att få isen att hålla och få tag i modellen och komma
in till fast mark snarast.
För att hålla vikten fördelad på granslanorna, som var ca 10-15 cm tjocka,
var jag tvungen, att ha knäna på slanorna…ni kan förställa er, hur det kändes
då knäna gled från sida till sida på granslanorna..det gör gott på en åldrings leder….
Jag apterade linan i modellens högra huvudställs hjul, så jag kunde dra fram
den med linan i vänsterhanden så jag kunde koncentrera mig på krypandet till
100 %. Efter en som jag tyckte evighet, kom jag tillbaka till stranden med modell
och kamera, som fortfarande muntert blinkande talade om, att den
videofilmade.
Då jag reste mig från isen och var stående vid stranden insåg jag, att det jag gjort nu ,
skulle jag inte gjort. Inte ensam.
Men nu var det klart och jag kan erkänna, att jag var ganska slut fysiskt och
även mentalt var det en ansträngning ! Kan ha varit eftertankens kranka blekhet,
som väl alltid är bäst att vara varse, innan man gör något, som drar igång binjurarnas
adrenalinutsöndring….
Men modellen blev räddad. Hemkommen kollade jag videon och klippte
ur stillbilder, som ni kan se efter denna text.
Allt är dock inte kyla och snö och knakande isar. Sommartid sittande i min goa
BilTemastol med min Ava högt i skyn, är en upplevelse, som ger mig oerhört mycket.
Att sitta avkopplad i fint väder med en variometer som muntert piper fram
sina toner indikerande stig och den kvinnliga tyska rösten som berättar
min höjd från min modell, som flyger perfekt i en termikblåsa, då säger jag till
mig själv, att detta är meningen med livet, att vara förunnad at tfå sitta här och
flyga utan pekpinnar och njuta ! Allt detta som ett resultat av tekniska innovationer
och modellflygares nyfikenhet och viljan att anamma de tekniska landvinningarna.
Jag flyger inte bara termik då, utan jag lär mig mycket annat, både vad gäller
väder och natur. Där jag flyger termik finns häckande glador och de är
mycket sällskapliga segelflygare, som konstant kommer till modellen, om jag ligger
i en blåsa där de försöker piggybacka på min Ava. Fast glador är jämfört med min Ava
eller ormvråkar inga vidare termikflygare.
Har jag kameran i, brukar det bli fina bilder på fåglarna. Är det så goda förhållanden,
som det kan vara ibland, så går tiden fantastiskt fort
Om jag är i luften 2 timmar, kan jag uppleva det som 10 minuter, eftersom tiden
saknar relevans i en god flygupplevelse. Min erfarenhet är , man hamnar i ett
kontemplativt tillstånd en sådan dag, då förutsättningar för termikflyg är gynnsamma.
Jag tycker aldrig någonsin, det är tråkigt att flyga mina modeller. Varje gång jag åker för
att flyga är jag full av förväntan och otålighet. Känner man ingen glädje eller lust,
då är ens hela koncept, modellflyg, en död anka. Därmed är det mer meningsfullt
att virka grytlappar eller scrolla alla annonserna på Blocket från Ö till A.
Efter en heldag, vid exempelvis något av mina termikflygställen, är det spännande
att föra över mina kamerabilder till min dator, som beskriver hur dagen avlöpte.
Roligt att ha…inte samma dag, men om 10 år.
En dag i mitten av Oktober hade jag kört till Lagaoset för att i vanlig ordning gå
en rejäl runda, ta lite bilder då jag flanerar, som jag brukar. Men i bagaget på bilen
stod som vanligt min Sparky laddad med Lipo och Gopro.
Det kan ju bli tillfälle till flygning.
Klockan var ca 1500 på eftermiddagen och solen var på väg ner från en molnfri
himmel. Det var ett mycket mjukt och varmt fotograferingsljus. Så jag kunde
inte stå emot.
Upp till min bil vilken stod parkerad jämte en besökande tysk familj med husbil,
som var på semester, där jag hämtade min modell och radio.
Nu inträffade en vanvettig, låt oss kalla det oväntad händelsekedja, som ledde till
episod nummer II i samband med mitt modellflygande. Har du tänkt på förresten,
så enkelt allt blir med elmotor ? All flygning blir lättillgänglig.
Vinden var nästan noll. Det var dock mycket vatten i Lagan, eftersom man släppte
vatten vid kraftstationen i Laholm.
Mitt mål var att ta bilder på låg höjd för att dra fördel av den varma färgen
vid solnedgången. Så modellen placerades på sanden, vilken var hård och perfekt
som startbana.
Den enda personen på stranden förutom jag, var en fritidsfiskare, som just hade
gett upp och var fångstlös med aningen uppgivet kroppspråk på väg till sin bil
på parkeringen.
Jag flög och fotograferade av, det jag ville plåta och skulle avslutningsvis flyga
lågt över Lagan och fotografera in mot land, då jag beräknat, att den nedgående
solen skulle skapa varma fina färger på sanden. Alltså jag kom från höger ca 25 m
ut från stranden, svängde lite vänster för att få samma avstånd då jag flög över
Lagan och så drog jag ner hastigheten.
Sen gick det som det gick….jag flög för sakta, modellen vaggade till i inledningen
till en snaproll och jag gav motroder och drog på för att motverka snaprollen.
Då naturligtvis, snappade modellen åt andra hållet och åkte i sjön från 2 m höjd.
Hade jag inte givit motsatt sidoroder, hade jag nog klarat det med enbart motorpådrag…
Jag upplevde en Déjá vu situation med min Sparky. Först isäventyret på
Skärsjön och nu äventyret på Lagan med en vattenlandning. Modellen
flöt på vingarna och for iväg med bra hastighet med Lagans strida ström mot havet.
Jag hade 5 sekunder på mig att ta ett beslut. Det gjorde jag.
Jag fick av mig alla kläderna, fortare än den snabbaste strippan vid HansaViertel i
Hamburg och sprang ut i Lagan. Det blev djupt nästan omedelbart.
Min första tanke då jag började simma efter modellen som var ca 25-30 m från
stranden av Lagan mig var:
Det är ju inte kallt i vattnet ! Vi hade ju ungefär den 25 Oktober.
Min andra tanke var: F-n vad modellen flyter i väg fort med strömmen och jag
drabbades av aningen av ett tvivel, under en kort sekund, om jag skulle kunna
simma ifatt modellen.
Ok, har jag hoppat i så får jag fortsätta, så jag crawlade på så mycket jag orkade
och kom efter ca 75 m simmning relativt stranden fram till modellen.
Då jag fick tag i Sparkyn, drog jag isär strömkabeln från LiPon,
för att inte elektroniken skulle gå sönder onödigtvis mycket. Sen höll jag modellen
i handen och simmade med ett kombinerat crawl och hundsim mot stranden.
Låg mig säga att strömmen var stark. Jag fick kämpa på för att komma i land.
Strömmen i Lagan hade flyttat mig ca 75 m ut i Kattegatt under min bärgning,
vilket gjorde, att jag kom iland på stranden 100 m längre bort mot Halmstadhållet.
Och jag vågar påstå, jag är en god simmare , men jag var utschasad.
Slutligen nådde jag äntligen stranden och tog mig på något darrande ben upp ur
Lagans bruna vatten, bara för att mötas av en förvånad blick från mormor och
morfar och två barnbarn från den tyska familjen i husbilen…
Vad säger jag, då jag endast iklädd en Sparky står på stranden inför främmande
människor ?
Jo, man får ett behov av att förklara sig, så inte de besökande tror,
man är en galning….
Så jag drog igång förklaringen, men blev avbruten och mormodern sa att jag skulle
ta det lugnt att klä på mig först och sen komma upp till husbilen och därefter berätta.
Ok jag gickt tillbaka där jag slängt av kläderna, tog på kläderna igen och fortfarande
frös jag inte. Märkligt.
Tog min radio och min modell och bar till min bil, där jag tog av vingen och
lade modellen upp och ner så vattnet skulle rinna ut.
Sen bjöd mormor och morfar från Dortmund på kaffe, smörgås….trevliga
människor, som berättade varför de så ofta besökte vårt land.
Dagen avslutades hemma, där jag spolade modellen med varmvatten för att
få bort eventuellt saltvatten, som kunde ha påskyndat och fungerat som katalysator
för elektrolysen, då min acke var inkopplad vid badet, vilken fördärvar kretskorten,
så de ser ut som Kvibille ädelostar.
Modellen fick torka i två dagar i solen, fick en sprayning med Biltemas
fuktutdrivare över elektroniken och sen var det dags att se, vad som eventuellt
gått sönder.
Sidorodeservot hade lagt av. Reglaget hade lagt av. Det andra servot ok,
mottagaren ok och det mest fantastiska, min Gopro var hel ! Man kan se på
filmen, att kameran fortsatte fotografera under vattenytan !
Badningen med modellen underströk ännu en gång, första gången var då min
Blue Phoenix på grund av radions felflunktion landade i hamnbassängen i
Oceanhamnen i Halmstad, att det känsligaste är reglaget, så det har jag lagt
i en förslutbar vattentät påse, om det otänkbara skulle hända igen.
Likaså mottagaren har jag lagt i en förhoppningsvis tät plastpåse, som sitter
mitt i modellen. Det är för att vattnet, antingen modellen ligger rätt eller felvänd,
inte ska dränka mottagaren.
Att kameran klarade sig, beror på att Lagans vatten är sött, så elektrolysen
uteblev till stor del. Kameran fick ligga efter avtorkning ovanför kylskåpet i 5 dagar.
Sen testade jag och den funkad ok. Det enda var, att displayen syntes dåligt.
Får se om det bättrar sig. Annars blir det en Gopro 4 Black. Men det ligger i framtiden…
Vad jag lärde mig ? Flyg inte lågt och sakta över vatten…risken finns att du
får ett oplanerat bad…
Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och refererade för deras skadereglerare,
vad som hänt frågande om jag var berättigad till ersättning. Man var inte helt
säker, men ska jag tolka deras svar, så hade jag troligtvis fått ersättning, om jag
låtit modellen flyta i väg och relativt snabbt sjunkit. Försäkringen ska täcka
oväntade och oförutsägbara…händelser enligt försäkringsbrevet.
Vis av erfarenheten har jag maxskydd på min hemförsäkring med lägsta självrisken.
Alltså, ännu ett äventyr där jag fysiskt tog ut mig fullt och helt.
Det var 11 grader i vattnet, jag kollade med SMHI.
I Augusti åkte jag och min ordförande i ÅMFK, Roffe Maier, till
MFC Tarp FlugTag just söder om Flensburg.
Det var som vanligt en fin upplevelse och som gynnades av en lucka
med superfint väder torsdag, fredag, lördag och söndag. I övrigt var Augusti
usel med regn. Det kom mycket folk, på söndagen uppskattningsvis sammanlagt
4000 personer. Jag har aldrig sett campingen så fullsatt med flygande
modellflygare…, som den var 2015.
Vi fann ett B &B boende 10 minuter från klubbfältet med trevliga ägare.
Både jag och Roffe flög våra elseglare i den svaga men stadig termiken.
Eftersom jag redan redovisat vår resa till Tarp på bloggen kan ni söka på
Tarp 2015, så finner ni vad jag skrivit om Tarp..
Nästa år ska vi åka ett stort gäng förhoppningsvis och deltaga i det
gemytliga meetinget. Jag fick idag ett brev från Jörg Keil där han
tackade för vår medverkan och för de tvåhundra bilderna jag skickat MFC Tarp.
Roligt vi blir uppskattade !
Som avslutning på min lilla redogörelse för 2015, vill jag nämna ytterligare
en positiv sak.
Jag kunde köpa tillbaka min för 7-8 år sen sålda hangmodell Gillette.
Det gjorde mig verkligen glad, att jag lyckades få tag i den hos Kalle Thorsell
i Edsvära utanför Kvänum i Västergötland.
Jag har renoverat den och lackerat kroppen. Vingarna är hyfsade bra, men jag har
köpt Oracover och de ska så småningom strippas, spacklas, lackas och
förstärkas med 25 grams glasfiberväv som lackas på med acetonförtunnad
epoxiplast på torsionsnäsan..för att sen kläs om.
Jag har gjort två flygningar med den. Båda i svag vind och flygningarna gick på nåder,
speciellt nere på Hovs Hallar, som jag beskrivit det i en post på bloggen.
Men vid första bästa tillfälle med bra västlig eller nord/nordväst vid HH ska jag testflyga igen.
Naturligtvis hände mycket annat 2015, men detta var några ögonblicksbilder
från mitt flygliv 2015.
Lite bilder kommer och ni kanske har sett de förut, men de får gå ett varv igen, om det är så…
Av de modeller jag sett flyga under 2015, står en fram över allt annat.
Det är Markku Tähkäpääs S-2 segelmodell med elliptiska vingar.
Ett mästarbygge som jag aldrig kan se mig mätt på !
Vi ses 2016 för då kommer mycket med flyg att hända, som redan är bokat !
Jaha, kära modellbyggare…slå detta intarsia-arbetet…
Markku och hans “Mara”.
“Mara” hade mycket högt glidtal, så vitt vi åskådare kunde bedöma.
Markkus mästerverk.
Matti släpper Markkus S-2.
Den olyckssalige piloten ute på tunn is…
Den större isgalningen, maior glacies stultus, med sina slanor.
Syns ibland på Skärsjön, Halland.
Lite mer än halvvägs…
Som en scen ur en Wagneroperas final…effektfull dimma som kom på några minuter.
Spåren som förskräcker eller…undrar vad en betraktare tänker, då han ser spåren ?
Kurt Persson 89 år ung i Haverdal, sensommaren 2015.
Kurt visar ett av sina fotoalbum.
Kurt som upplevde AB Flygindustri i Halmstad och Malmö.
Dessutom var vittne till och som fotografiskt dokumenterade
de två B-24 Liberatorbombarnas nödlandning på Civila Flygfältet.
Bygge av Weihevinge AB Flygindustri.
Del av arbetsstyrkan A-B Flygindustri Halmstad.
Kurt nummer 7 i översta raden från höger räknat.
Så här roligt hade man i Halmstad Flygklubb under mitten av 40-talet.
Kurt 4. framifrån.
Flygklubbarna hade efter kriget fantastiska fordon som byggdes om till vinschning av segelplan.
Det viktigaste var en stor V-8 motor som det var tryck i, vilket gav bra höjd.
Kurt Persson efter kriget..planet en Grunau Baby.
Lagaoset och inledningsbilden på ett oplanerat höstdopp i Lagan/Laholmsbukten.
Nu börjar det krisa…
…och nu kom snaprollen…
…med tillhörande vattenlandning på nosen.
Här ligger min Sparky och har blivit transformerad till båt…
Piloten river på ett ögonblick av sig kläderna…
…för att ge sig ut på ett S A R uppdrag…
Min Gillette för 8 år sen vid provflygningen på Hovs Hallar med Rolf Holmer som kastare.
De två modeller jag flög just denna dagen. En Gillette och en Arrow.
Nyrenoverad kropp, fixade vingar efter återupplivandet av min Gillette.
Synd byggsatsen inte tillverkas mer….
After the resurrection…
Om 6 dagar är det Vintersolståndet, vilket innebär årets mörkaste dygn.
Sen vänder det och fortare än kvickt, är det midsommar !
…nordliga vindar, så det varit flygbart på Hovs Hallar för hangflygare av
vilken sort det än må vara..fast i dag söndag var det utlovat nordlig vind.
Jag åkte ner dit i uppehållsväder och växlande molnighet från Halmstad.
Bara för att efter mödan att ha släpat mig och mina grejor upp på platån,
monterat och gjort klart, mötas av först regn och sen en hagelskur.
Skuren drev förbi på 15 minuter, men både jag och min modell blev sura.
Dock icke mitt humör, då jag såg, det klarnade upp över Kattegatt.
Så det blev att vänta, torka av min Gillette från FVK, som var den modell, jag hade
med.
Till slut kom solen och vinden drog sakta igång från nord.
Men den var svag. Den låg på 2-3 m/sek, vilket är ett gränsfall för att
kunna ta sig upp i lyftet med en modell som Gillette.
Till slut beslöt jag mig för ett försök. Eftersom jag var på platåns topp,
finns det en plats, där det är bäst att kasta ut, där det normalt inte
finns någon topprotor. Det är omedelbart till höger om den lilla
sänkan på toppen, där vinden brukar vara laminär.
Uppe på toppen där jag startade anloppet för utkastet, märkte jag,
det fanns en topprotor , för det blåste i nacken…men jag visste,
att vinden längre fram mot kanten borde med viss säkerhet vara laminär.
Så jag satsade för allt jag var värd och fick iväg min Gillette bra.
Den gick rakt och jag förväntade mig lyft, då jag gick ut över kanten.
Men det blev inget lyft…
Jag såg min höjd jag fått vid utkastet snabbt rinna bort, då jag gick
igenom kantrotorn och förstod omedelbart, att risken är att modellen,
ve och fasa, riskerade att försvinna ner under kanten och då skulle det
innebära morsning och goodbye till min modell.
Jag gjorde en snabb rush fram till kanten, det var ca 30 m och samtidigt försökte
jag kontrollera min modell, som flög farligt nära stallgränsen. Inte enkelt !
Nåväl, framkommen till kanten, visste jag sen tidigare, att jag hade en
plan yta på hanget ca 30 meter under den ordinarie hangkanten och
beslöt mig för att försöka sätta modellen där.
Men först gällde det att komma dit. Det är svårt att kontrollera en modell,
om man befinner sig över den. Dessutom i kraftig turbulens. Jag fick i alla
fall Gilletten stabiliserad något sånär och styrde in den mot den plana avsatsen.
Avsatsen består av buskar och mindre stenar.
Inte speciellt modellplansvänligt, men det var mitt enda alternativ !
Det finns en option till och det är att gå ut mot havet, accelerera och företa
en landning på stranden. Jag vet ingen som lyckats, under de 43 år jag flugit
här med denna utmaning !
Min plan var att landa i buskarna, för att minimera skadorna och rädda modellen.
Att landa modellen in i branten är nästan detsamma som att säga adjö till den.
Jag har en gång klättrat upp för den 60 m höga branten. Det gör jag aldrig om.
Jag kom in mot buskarna lite vinglande, jag flög på stallgränsen igen och
då jag bedömde modellen var vid buskarna, vilka var enebuskar, tryckte
jag ner den bestämt.
Modellen tog i buskarnas topp i normalt flygläge, bromsades upp och modellen
gled sedan av grönskan och fortsatte ner i stenpartiet, med låg hastighet..
Att trycka ner modellen är ett måste, för att få den dit man vill.
Det kan verka brutalt, men hellre en landning med säker hastighet än en
vinglande färd i överstegrat läge, som man inte vet hur det slutar med risk
för snaproll eller så dålig kontroll, att man kan hamna i stort var som helst.
Det hade gått, såvitt jag kunde se, så bra man kunde önska. Så det blev att
klättra ner för den synnerligen hala stigen och hämta modellen. Alltid
spännande att inspektera en modell, som man trott var förlorad, men
som genom tur och lite skicklighet blev räddad.
Jag kunde inte se några omedelbara skador på min Gillette och jag äntrade
kanten med lätt hjärta och klättrade tillbaka upp till min depå.
Gick igenom modellen en gång till och hittade en liten skada i nosen,
som uppstod vid kontakten med stenarna.
Det fixade jag med Plastic Paddingspackel, våtslippapper och sprayburken
med vit färg, då jag kommit hem.
Nu undrade jag ju, varför det blev så här, för det borde gått att flyga…
Svaret fick jag, när två skärmflygkompisar kom med sina grejor och
skulle flyga. Det var Anna Hadders och Lars Agnas, som spetsat på en
fin flygdag på HH.
Men de såg, att det uppe på platån var dålig vind. Man balanserade lite för att få tiden
att gå i väntan på vind. Vinden ökade, men där vi stod, kändes inget.
Jag berättade, att detta är ingen ovanlig situation. Vi kunde se det
blåste på havet och jag påstod frankt, att det finns lyft, bara man
kommer utanför kanten och upp några meter.
Det blåste i björkarna vid hangkanten, men tyvärr hade jag missat att
ta med min vindindikator för kanten, vilket är ett 6 m långt metspö från
BilTema med en 4 m lång videobandsstreamer. Detta är det bästa verktyget,
om vi vill veta lyftet vid kanten. Genom att använda ett lätt videoband,
kan man se om vinden är turbulent eller laminär, vilket kan bestämma
om förutsättningar för en start eller ej föreligger.
Där vi stod på toppen, var det nästan inget tryck i vinden.
Allt berodde på kantrotorn och topprotorn, som muntra snurrade glatt på,
så vi hade vind i nacken, då vi stod i riktning mot havet.
Det kan var frustrerande eftersom havet indikerade 5 m/sekund nord…
Om vinden är 5 m/sek eller mer, kan man lätt se, genom att vågorna vid
denna vindhastighet börjar bryta. Det gjorde de nu.
Vi var överens, att det finns lyft, det gäller att komma ut från hangkanten
och träffa på den laminära vinden. Ett klassiskt hangproblem, som jag
upplevt många gånger här. Kommer man bara ut, så lyfter det.
Lars kunde slutligen inte hålla sig längre utan drog upp skärmen, då rotorn tog
en paus eller flyttade sig och kände, det drog ok i linorna vilket indikerade att
startmöjlighet förelåg och Lars startade ut.
Lyftet var naturligtvis… mycket bra och strax efter startade Anna och
brast under flygglädjen ut i sång genom att solosjunga Sankta Lucia…
Det var troligtvis första gången i historien, som det sjöngs Sankta Lucia
från selen till en paraglider på Hovs Hallar.
Roligt de fick flyga efter all deras möda och väntan.
Jag fick åka hem, i alla fall rikare på erfarenhet och med föresatsen att
fästa antihalktejp på kroppen på min Gillette, så jag får ett rejält tag
med fingrarna utan att glida, då jag ska kasta iväg min modell.
Jag var nöjd med dagen och i synnerhet, att jag kunnat rädda min
modell ur ett omedelbart hopplöst läge.
Ett mail från Lars talade om, att de som flög skärm hade fått ett fint luciaflyg !
Här kommer lite bilder och alla är tagna med min GoProkamera,
som jag höll i handen. Vidvinkellins, lite dåligt ljus och då blir det,
som det är.
En del bilder är klippta från en video.
Platån 13. December kl 1000
En del av sysselsättningen på ett hang för en skärmflygare…
...parawaiting
Eller gör man som Anna…balanserar…
…och hoppas vinden ska ta sig.
Lars är sugen…
…och vi kunde se att vågorna började bryta , vilket betyder ca 5 m/sek i vind.
Lars ringer till väderstationen och kollar vinden.
Framtill sitter hans vario/gps och höjdmätare.
Anna Hadders, en frisk fläkt i skärmflygarskrået med mycket energi och flyglust !
Lars kan inte bärga sig längre utan…
…drar upp för att starta.
När Anna såg att det bar ok, var hon inte sen att ta efter…
…så hon tipptåade sig framåt tills det lyfte henne…
…över björkarna och ut…
…i fri luft.
Sen var det bara att njuta på !
…medan en frustrerad modellflygare vankade runt i väntan på vind…tur han
hade med sin skärmflygoverall, som är ett utomordentligt plagg.
.
Lördagen grydde med fint väder och västlig vind.
Ni kan se bilden ovan, tagen på morgonen den 12 .
December, att det är inte speciellt vinterlikt…
Flygsugen, som vanligt, packade jag de få saker som behövs
för att åka till ett lämpligt hang.
Västlig vind, efter storm och hårda vindar….det blir Tönnersa
Strand. Nu ännu högre än nånsin förr.
Modell med på resan var min Spirit, som verkligen börjar få
många timmar i luften nu. Spirit är en mycket lätt 2-m modell
från USA och det innebär, den är lätt att skada.
Inte vid flygning, utan fastmer vid hantering. Alltså då den ska
ner i fodralet, då man ska igenom dörrar, gå i trappor, stoppa
in den i bilen eller gå från bil till pilotplats genom risig skog.
Likadant kan skador uppstå då jag monterar exempelvis vingar.
Håller man för hårt i D-boxen, som är av tunn lätt balsa, kan man
lätt knäcka den.
Jag har fått lite sådana skador så det lutar efter 2.5 års flygning
åt att jag ska klä om vingarna med nyinköpt Oracover från Lennart
på RC-Teknik.
Före omklädning ska småskador på vingen lagas och den ska få
3-4 strykningar med cellulosapolerlack för att trästrukturen
ska stärkas. Eventuellt lackar jag på 25 grams glasfiberväv på
torisonsnäsans balsaytor. “Lacket” då jag lägger på glasfiberväven
blir med aceton förtunnad epoxieplast.
Nåväl, vinden var 6 m/sek, då jag startade 0900 vid min vanliga plats.
Lyftet mycket bra och Spiriten flög, så bra den kunde.
Efter 2 timmar i luften, endast avbrutet av en kort paus och landning
för en justering, landade jag klockan 1100 nöjd och glad.
Jag landade vis av erfarenheten på den platta stranden, för varför
ska man vara heroisk och klämma ner modellen vid kanten och riskera
skador ?
Men enligt lagens om allts dj……..het, i enlighet med vad jag tidigare
skrev om transportskador, körde jag höjdrodret i en utstickande gren
då jag gick till bilen….
Hemma kollade jag servot till mitt höjdroder och naturligtvis var
växellådan kaputt.
Jag bytte servo till ett bättre, som förhoppningsvis med sin metall-
växellåda skulle tåla lite mer.
Bland mina servon har jag en låda med något jag vill kalla “Diverseservon”
Servon med felfunktioner eller annat. Eftersom jag sparar allt…satte jag
mig efter att jag gjort annat utomhus som krävs och gick igenom en
plastlåda med servon. Reservväxellådor och drev hade jag. Jag fick ihop
12 servon som nu funkar helt perfekt. Bra terapi….
Ånyo är det bevisat, det lönar sig att satsa på kvalitetsservon.
Vem vill riskera en modell med servon som kostar 150 kr styck mindre ?
Jag gör det inte mer. Således har jag bytt alla skevroderservo, där det
inte redan fanns bra servo, mot dessa. Att de väger 28 gram, det står
jag ut med.
Vid Tönnersa Strand håller länsstyrelsen på att återställa dynlandskapet
genom att bana av växtlighet, så bland annat fältpiplärkan kan återetablera
sig till sina häckningsplatser. Bra initiativ.
Lite bilder från min flyg- och naturlördag…inga ombordbilder,
En del av det m y c k e t långa Tönnersa Strandhanget.
Just framkommen med det jag har med mig. Jag har en plaststol, som låg på stranden efter en storm
som jag kan sitta i. Den har märkligt nog fått ligga bakom min pilotplats i mer än ett år nu…
De enda som flög förut jag var fiskmåsar och gråtrutar, som ofta glider på hanget på spaning efter ätbart.
Vitmossan sprider sig mer och mer här. Varför ?
Det måste vara att betingelserna är gynnsammare.
Björk och tall växer ända fram till toppen på dynerna nu.
Har kommit de sista 6-8 åren i en ökande takt.
En dynformation där jag brukar fuska i DS med min Alula.
Grävaren som ett urtidsdjur betande med hjälp av en lång snabel .
Här har grävaren dragit upp ett stort bestånd av vresros.
Bäcken vid Lagaoset ändrar ständigt utseende.
För 3 veckor sen var den uttorkad…
Vårt gamla bekanta strandmonster höll som vanligt ställningarna.
Jag hittade en annan stirrande herre i sanden…
Han är lik en känd person, men jag kan inte placera honom…
…underbettad med aningen krokig näsa…
Vissa stranddjur är utrustade med kraftiga antenner för att kunna lokalisera eventuellt byte…
Jag har ju utlovat ett inlägg varje vecka om OT friflyg,
så här kommer lite av mina bilder, som beskriver
flygandet och tävlandet .
Jag lägger inga djupa kommentarer, jag hoppas bilderna
ändå ger betraktaren en vision av vad OT-friflyg innebär.
Bilderna är tagna vid olika tävlingar på Rinkabyfältet utanför Kristianstad.
Håll tillgodo !
Synnerlig motsats till friflyg…linflyg.
Jag tror nästan alla i min generation, som fortfarande modellflyger, någon gång har sysslat med linflyg.
Jag erinrar mig svårstartade motorer, blodiga fingrar, lukten av eter,
hur mina föräldrar undrade varför min skinnpaj luktade härsken
matolja . Det ständiga lagandet med Karlssons Klister, då modellen
regelmässigt försvann ner i matjorden efter loopingförsök.
Ingvar Nilssons Chipmunk
Tanken slår mig, se på denna modell och jämför med en färdigbyggd frigolitmodell…
Vilket föredrar man ?
Jag tycker, det är som att jämföra något med själ och helt själlöst.
Efter maxflygning blir det fusening, genom att stabben fälls upp.
Markkus modell ger en vison av rörelse tack vare sin form…
Martti släpper
Andrea, bygger och flyger extraordinair !
Kurvroder
Kroppen ska ha sitt även för OT flygare.
Pär Lundqvist och Sten Persson bunkrar.
…hör du suset i linan eller flattret i vimpeln…
Total kontroll.
Piloten och modellen är just nu…ett !
Sista justeringen av kompskruven innan start
Bilden visar lite av mekaniken, som används på en friflygande segelmodell.
På kroppens sida sitter en timer, som anger max flygtid och då denna är
nådd, aktiveras via en lina, utlösningen till stabben så den fälls upp och
modellen snabbt sjunker. Den extra linan, som sitter som en ögla, är
kopplad till startlinan och det den gör är, att vid urkopplingen så aktiverar
den för det första timern så den startar och den aktiverar för det andra
ett kurvroder på fenan, så modellen svänger i förhoppningsvis en termikblåsa.
För ovanlighetens skull, en McCoy glödare i nosen.
Jo, det var erfarenheten, som gav F-knarren denna form under evolutionens gång…
Jag fick detta från min ordförande Rolf i Ålleberg Modellflygklubb
som visar att flygaktiviteten är hög i föreningen.
Här är Roffes referat och bilder, som visar en dag på Västhanget Ålleberg;
“Tisdagen den 2 Dec. bjöd på ett fantastiskt vackert Vinter väder med SOL
och Väst vindar med en styrka på ca 4-6m/s….Kunde inte bli bättre då det
var dax för första GGT:en i December månad.
Vi som kom denna gång var; Rolf-Erik, Kalle, Rolf, Dick och Kent….plus
4st skärmflygare! (som turligt nog fick vara kvar på backen då vindarna var
för starka för deras ”Tepåsar”, deras tur kom senare på e.m då vi hade flugit färdigt)
Varma kläder gällde då det snål-blåste med en temperatur runt 0-strecket.
Fika hann vi med också och en grill-stund.
Vi fick denna dag en ”NY” ordförande , genom Dick som var den lycklige
denna gången att landa bland träden..!!..en styrelsepost som han övertog
ifrån den förre ordföranden Rolf….med lite tur för oss andra, så kommer
Dick att sadla denna titel under en lång period! Ordf.titeln får man med automatik,
så fort man landat sin modell bland träden..! Det enda åtagandet man har som ordf. är,
att man tar med en grill till nästa träff å grillar korv åt dom övriga GG:sen…!!
Det flögs med snabba racers, ”Gummi ankor” dvs EPP kärror samt STOOOR seglare
….efter ca 3,5 timme uppe på berget så avslutades dagens GGT med bravur, alla
var mätta å belåtna med sina flygningar.
Därefter överlämnade vi luftrummet med varm hand till Skärmflygarna,
som f.ö. också är sköna å Goa Gubbs…som vi trivs riktigt bra med, där vi har en
gemensam å disciplinerad flygning tillsammans. KUL! precis som det skall vara.
Här blandad bild kompott, Enjoy;
Första bilden visar Ålleberg i brand..!! härlig soluppgång ca kl 08:00, lägg märke
till Kents fiffiga sändare skydd, en plast tvättbalja!! varför görat svårare, än vad
det är? Se även bilden där Dick har hängt upp sin modell i träden och som
kvalificerade honom till Ny ordf. i GGT….” !
Ett absolut rätt uppfattat motiv som får sin prägel av morgonljuset.
Ålleberg Modellflygklubb.
Klubben som äger sitt eget fält.
…vilket talade för, att det var flygbart på Tönnersa. Eftersom jag
alltid är flygsugen och speciellt då jag ska testa något nygammalt
eller nytt, plockade jag ihop grejorna och åkte dit.
Jag hade förväntat mer vind, men märkte att vinden vid havet låg på
ca 4 m/sek.
Nåväl jag monterade min Gopro på stativ och ställde den, så den
skulle ta bilder från marken på min modell.
På min Gillette hade jag avsett att ha en kamera just bakom vingen
på ett stativ 15 cm upp, men enligt Murphys Lag hade kameran hängt sig.
Jag hade inte med någon nål, så jag kunde resetta den.
Så det blev att starta utan ombordkamera. Utkastet skedde med all
den kraft jag är mäktig, svängde höger då vinden kom lite snett från höger
och fick kontroll på modellen något så när.
För jag märkte nästan direkt efter start, att det var något med V-stabbbens
roder. Allt fungerade vid prechecken, men då jag flög, var det något
som krånglade.
Jag höll ut ett par vändor, innan jag landade på stranden.
Ok, komma ner på stranden var inga problem, men att komma upp
till min pilotplats, det var inte enkelt.
Fronten mot havet på dynerna var efter diverse hård vind väldigt brant.
Man kunde inte ta sig upp…..jag var tvungen att hacka ut fotsteg,
för att så småningom häva mig upp.
Vid koll av V-stabbens roders funktion visade det sig , att ett av roderna
rörde sig knackigt. Varför ? Ingen aning.
Men en sak märkte jag. Då jag körde skeven, sjönk spänningen till
mottagaren till 3.8 Volt…..trots jag har splitt nya Mh-celler 2300 mAh
och de var toppladdade. Jag får fixa en lösning på detta. Först satte jag i en
acke med 5 celler, men den spänningen blev för mycket för de små servona
i stabben, så jag gick ner på 4 celler.
Nu kommer jag att byta servona i stabben till något bättre, så jag kan
köra med 5 celler. Det borde ge full säkerhet.
Som sagt, Gilletten har fått sitt lite rumphuggna luftdop vid Tönnersa Strand
och nu ska jag fixa det, som behöver ändras inför nästa flygning.
Kameran som skulle plåta fast med, då jag flög la snabbt av, då acken var urladdad.
Eftersom GoPro har WiFi, är det lätt att glömma WiFi på, eftersom det har en
egen avstängningsknapp. Nåväl, man lär av misstagen.
Så det blir lite dåliga bilder bara. Men jag var ute och flög i alla fulla fall !!
Det blev bara den usla bilden av min Gillette, just då jag kastat ut..
Ja, så här ser den ut, innan jag klätt om vingarna. Den duger.
Som du ser står solen lågt vid 2400-tiden redan.
Längst ner i kanten min fasta kamera som behagade slå av sig tidigt.
Havet gick ganska högt på stranden i dag.
…och här ligger Gilletten efter en kort testflygning.
Men det kommer fler, bara vi får riktiga vindar !
Jag har sprungit i mina arkiv och samlat ihop lite ögonblick från friflyg
med OT modeller i Rinkaby.
Bilder kommer lite slumpmässigt, men det är ju känslan som räknas.
Så vassego och låt din modellflygfantasi kittlas !
Prärien på Rinkaby
Lasse Larssons vackra modell
Ingemar Knifs modell
Konfigurationen med momentarmarna ställer nog stora krav på byggaren,
för att få tyngdpunkten på rätt plats.
Off she goes !
Härligt namn på modellen…Sans Egal = Makalöst.
Eller kanske bättre, Utan (bestämda) Gränser…
…fast ibland flyger modellerna utan …sans…
Undrar vad konstruktören hade för målsättning med denna konfiguration ?
Två samlade pojkar från Västergötland, Martin och Kjell med en Slicker.
Tidtagare i bakgrunden Fredde
Jag säger bara…Modellflyg !
Den som säger, att detta inte är vackert…han behöver vidga sina vyer !
En modell som gick stadigt på linan…
…liksom denna gjorde.
Markkus mästerverk. Kommentarer onödiga.
Wakefield med litet extra trimroder på fenan…
Ingvar Nilssons “Tummeliten” från 1935.
Konstruerad av Sven Wentzel.
Rinkaby
Klockren urkoppling
Kraftig flygtrafik, gäller att ducka…
Frede Juhl startar.
Ingemar Knif en pojk från Finland
Göran i sin typiska startpose
På väg…en modell i luften och en modellflygare som hämtat sin modell efter en tävlingsstart.
…inte mycket fena, men lateralcentrum ändå ok, då sidoprojektion är gynnsam.
Markku och Matti har koll på en landande modell.
Mer än halvsekelgammal diesel still going strong.
Ser ni som fusen har bränt roder och annat….
En bild som jag tycker uttrycker det essentiella med modellflygtävlandet.
Stolthet, spänning och förväntan !
En skicklig flygare, Lasse Larsson med sin fina modell som verkligen talar till betraktaren öga.
Markkus modell. Ett bygge i absolut världsklass.
Att se Martin Müller flyga, gör att jag vill ägna mig åt att
odla morötter i stället för att modellflyga…
Hur kan han flyga modellen så sakta ?
Är den fylld med helium och vad är dess reella vikt ?
Se hur allt funkar. Ställ, belysning, spoilers, klaff och
naturligtvis alla roder.
Vad tror ni han har för TAS (True Air Speed)???
Sitt ner och njut av hans flygning och se hur han använder sitt sidoroder
för att kunna kontrollera planet i låg hastighet !
1
Efter ett blåsväder kan man göra fynd vid stränderna.
I synnerhet längs stränderna i Laholmsbukten.
Min promenad gick från Lagaoset upp till Genevadsån längs
stranden, därefter in till promenadstigen i strandskogen tillbaka
till Lagaoset. Det blir cirka 16 km.
Fortfarande blåste det frisk bris och på en del ställen yrde sanden
vasst mot kinden.
Stranden var, efter att havet dragit sig tillbaka, jämn som en fotbollsplan.
Dynerna var naggade i fronten av de inrullande vågorna och erosionen
firade triumfer i dynkanten, då sanden mot havet hade glidit ner, som
smältande, rinnande glass.
Fynd gjorde jag och bilder tog jag.
Vill ni hänga med en flanör och strövare så hoppa upp…. !
Vyn som möter betraktaren vid Lagaoset efter stormen “Gorm”.
Där vågorna börjar bryta, där finns den normala strandkanten.
Nu högvatten på grund av det låga lufttrycket och västliga vindar,
som pressar in vatten från Nordsjön in i Kattegatt och Laholmsbukten.
Den återuppståndna bäcken har skurit en vass wadi genom marken…
som samlade upp den yrande sanden.
Här handlar det om att ta och ge i naturens kretslopp.
Du ser själv, hur sandflykten påverkar bäcken.
Läsidan utjämnad och lovartsidan vass och ståndaktig.
För en vecka sen fanns här ingen bäck.
Den var uttorkad.
Denna kanten vetter mot sydväst, vilket är en gudagåva
till hangflygare, För nu kan vi flyga på sydvästlig vind också.
Det minsta hinder, om det ligger still, skapar turbulens
och en grop bildas, då turbulensen drar med sig sanden.
När sedan vinden blåser över den långsmala gropen,
sjunker trycket i den och sanden kan lättare sugas med.
Den mindre strandfjanten stod och gapade i vinden med sin spetsiga näsa i vädret…
…medan vårt gamla strandmonster plaskade i bränningarna och bara njöt av tillvaron.
Det nyskapade sydvästhanget. Höjden 2-3.5 meter, alltså fullt flygbart på 400 m längd.
Så här ser erosion i dynkanten ut i verkligheten.
Kolla strandrågen och sandrörens rötter… sandrören har bladen som sticks,
inte konstigt de har överlevnadsförmåga torra somrar.
En nyss uppspolad fullvuxen knubbsäl…
…som inte företedde några yttre skador, vad jag som lekman kunde se.
Här brukar jag stå och flyga mina modeller.
Höjden bra både för modell-och skärmflygare.
Det kan inte bli högre nu…tror jag.
Som sagt, hanget är mer 20 km långt !
Ser ni stolpen…för ett år sen stod den 3 m från kanten.
Nästa storm så faller den…
Avtryck som talar om, hur högt havet gått, genom sedimenterade svarta ränder
av delvis organiskt material, här kanske tillfört från Lagan.
Efter “Gorms” påverkan ser detta nästan ut som ett derivat av en pyramid byggd av Mayafolket.
Detta är den polerade stigen upp till parkeringen och den allestädes
närvarande vinden håller stigen ren från lös sand. I dessa veck i
dynerna får vinden mycket högre fart på grund av det trattliknande utseendet.
Rhododendronens blomsterämne för nästa år syns redan i den lilla knoppen i mitten.
Ja, det är bara gråa moln, som inte direkt lyfter humöret…
Fåglar flyger lågt i den hårda vinden…
…och med vinklade vingar för att effektivisera flykten i kraftig motvind.
Jo det är sant…apelsinerna har just mognat vid Tönnersa Strand.
Den svartnosade knölormen håller upp nosen i vinden
och känner vittring av något…nåtgott…
Jag undrar, vem som kastade denna gamla plastflaska i sanden…och för hur många år sen ?
Den som slängde flaskan kunde inte veta, att en som hette Gorm skulle avslöja förbrytelsen.
På en åker jämte stranden två förvridna plåtar. Nej, det var inte en flygolycka,
men däremot ett före detta ladugårdstak som köpt vingar för pengarna,
då Gorm kom och erbjöd flygväder…
Som syns, inget riktigt klart ljus..glåmigt.
När jag promenerar här, har jag vanvettstrafiken
på E6 till vänster och havets starka brus till höger…
…och eftersom detta är ett naturvårdsområde, sker ingen avverkning,
utan skogen får sköta sig själv. I brist på gallring blåser träden ner
då och då. Marken är sur och rötterna får dåligt fäste eller ankring,
därav orsaken till fällningarna.
Som vanligt, höll jag på att säga, hittade jag en nödlandad ballong från Holland.
Det är, en av flera ballonger jag hittat här. Den leksaksballong som flugit dokumenterat
längst, var en ballong som släpptes i England , vilken sedermera landade i Australien…
Hur kan en liten ballong flyga så långt ? I dag finns småballonger tillverkade
i mylar, vilket är ett tätt material, som inte släpper ut heliumgasen. Är sen ballongen
inte mer än halvfylld, kommer den inte att spricka, då den når 30000 m.
Ja, sen flyger den på…