I tisdags var det fortfarande mycket vind, cirka 14-16 m/sek från väst, varför min lust att flyga mina modeller på ett hang inte var särdeles hög.
Men jag tog med mina kameror för att gå en riktigt lång promenad nere vid Lagaoset upp till Genevadsån och tillbaka via skogen.
Min tanke var att det nu efter stormen “Gorm” borde ha kommit lite fynd till stranden, som kunde vara värt att fotografera.
Jo, jag hittade en del och det ska jag redogöra för sedan. För då jag ganska slak var tillbaka efter en god mils promenad i lös sand, såg jag att kitesurfarna surfade dragna av sina segel uppe i skyn.
Jag gick ner och pratade med grabbarna, som utrustade med våtdräkt trotsade naturens påfrestningar och njöt av bra tryck i seglet och den höga farten vilket kombinerat med flygturerna troligen drog igång binjurarna så de producerade adrenalin.
Utrustningen man använder är en vinge med profil som är ankrad till en sele och som kontrolleras med ett handtag om jag förstår det rätt. Brädan man står på ser i princip ut som en skiboard, alltså inget som har något deplacement, utan brädan surfar tack vare hastigheten på ytan.
Nåväl jag tog lite bilder, vilket var svårt av ett par orsaker.
Dels var det motljus, vilket inte gör saken lätt och dels var det relativt långt avstånd till surfarna. men jag gjorde så gott jag kunde och här är en radda bilder.
Så ta en koll på Lagaosets Wave- and SkyBurners !
Jag kommenterar inget, då jag inte har kunskap om kitesurfning.
Jag har många fler bilder, om någon surfare vill ha.
Då får ni maila mig och adressen finner ni under “Welcome” på första sidan på min blogg längst upp till vänster i listen.
Ett ettrigt lågtryck hade lite överraskande seglat in från Atlanten mot Skandinavien. Med det följde kraftiga vindar och kvällstidningsträsket lovade som vanligt jordens undergång.
Namnet på stormen, “Gorm”, kommer från namnet av en kung i Danmark, ” Gorm den gamle” på 900-talet, som var fader till Harald Blåtand.
Jovisst blåste det, men vi överlevde. Det mest påtagliga där jag bor, var att delar av ett tak på ett mindre hyreshus blåste av. Om det är orsakat direkt av stormen eller uselt byggeri, det vet jag inte.
Dagen efter var jag nere, som vanligt, vid havet och jag tog en drös bilder. Dels de jag visar här, som visar hur havet ser ut, då det värsta blåst över och vidare en del till som visar, att skvättande vågor mot stenarna inte ser
ut som man tror… egentligen.
Häng med ut på havet och förstå, varför jag vill bo vid en kust med fri horisont.
Mina bilder tog jag 1515 på eftermiddagen och ljuset var dåligt, men bilderna visar, hur havet ser ut dagen efter hårda vindar.
Vågorna kommer lugnare och rullar in. Det är i inte samma hastighet som under en storm och de bryter lugnare och på längre sträcka.
Eftersom vågorna är en cirkulär rörelse och vi ser bara toppen på vågen, betyder det att det cirkulerande vattnet bromsas upp vid beröringen av botten och…
…det betyder att den cirkulära rörelsen bromsar och vågen kollapsar och börja bryta…
…så den får en final i vitt skum.
Kolla den röda punkten överst och ni ser, att rörelsen är cirkulär.
Den nedre radens röda punkt visar, där vågen bromsas av botten,
vilket du kan se själv, då du badar vid västkusten. Föremål i vattnet
åker fram och tillbaka över dina fötter…
Jag räknade periodiciteten på vågorna och var 7. våg inledde en serie med större, efter hand avtagande vågor.
Fortfarande på måndagen hade vi medelvind på 14 m/sek.
Där jag fotograferade, är det fortfarande ganska djupt, vilket gör,
att vågorna som rullar in kan få en bättre höjd, innan de bryter.
På de ställen i världen där djupet i havet är stort, får man höga vågor som exempelvis surfarna utnyttjar. Tänk på Portugal eller Englands västkust mot Atlanten.
Här får ni en uppfattning om våghöjden, där jag stod.
Jo, jag blev blöt. Tur jag hade en plastpåse som skydd
för min nya kamera…
Som sagt det kommer en post till om dagen efter.
Som handlar om, varför skum från skvättande vågor inte ser ut, som det man tror…
Så fort jag fått upp min gamla Gillette på bänken, började jag renoveringen, för jag är så sugen att se den i luften igen.
Jag vet, att modellen inte är så vansinnigt snabb, men den har andra värden. Den är ihopsatt, en av de snyggaste modeller jag sett…ever !
Kroppen, vingarnas infästning och vingarnas form är mycket lyckade.
Synd inte FVK kunde tillverka nya. Jag sa till Brian, att om ni ändrar vingkonfigurationen, öka spännvidden med 40 cm och applicerar en modern profil som exempelvis någon av Martin Hepperles nya snabba, skulle det bli en eftertraktad modell.
Ok vad har jag gjort ? Jag har slipat ner kroppen, spacklat den och kört på porfyllare. Gjort tre tunna grundlackningar med våtslip mellan varven och sprutat vit akryllack från sprayburk. Akryllack köpte jag på AD-center. Den är snabbtorkande och den innehåller mycket pigment, så den täcker bra. Kostar en del, men hur mycket lägger man på ?
Huven är original svart, men jag våtslipade den, grundade och sprutade den röd.
I kroppen på modellen finns ingenting…egentligen. Servona till V-stabben sitter i stabbarna där bak, skevroderservona sitter i vingarna, vilket betyder att det är gott om plats för mottagare och acke i kroppen.
Jag har köpt några nya 8-kanals DMSS rx, eftersom prisskillnaden mellan
6-8 kanaler är försumbar. Fast, jag hade bara behövt 4 kanaler egentligen.
Eftersom jag just bytt radio, önskar jag, att sändningsstandarden behålls nu,
så man inte behöver köpa en massa ny mottagare igen, om man byter upp
sig inom JR-familjen. En 8-kanals mottagare till JR Dmss, den kostar nästan
1000 kr med frakt…
Köper man då 8 stycken förstår vi, att det blir pengar i sista änden.
Men jag är mycket medveten om, att finns det något som blir gammalt fort,
så är det elektronik!! Jag väntar på att mottagarna ska anlända, så jag kan programmera.
Min acke blir två LiPo-celler och för att inte servona ska få spatt, sätter jag
in en Ubec mellan acke och rx/servo så spänningen ut blir 5.6 volt.
Har du ingen spänningsregulator, kan du använda kiseldioder i serie, då
de sänker spänningen med ca 0.7 Volt var och en.
Kör man för hög spänning till en del servo, ställer de sig i mittläge och
oscillerar fram och tillbaka. Speciellt sker detta på billiga mikroservon.
Jag har beställt vit Oracover från Rc-Teknik för att klä om vingarna, men i väntan på det har jag fixat till de gamla vingarna och de blev hyfsat bra efter lite rengöring, värmepistol och småreparationer.
Nu väntar jag som sagt på nya mottagare till Gilletten, så jag kan programmera den. Jag kommer ju att ha V-stabbe med sidoroderfunktion, vilket jag alltid ansett vara ett viktigt roder, vidare separerade skevroder med kraftig differentiering så det blir 80 % upp och 20 % ner i akt och mening för att undvika skevroderbroms och därav orsakad oren flygning.
Skevroderna ska också fungera som en primitiv halv kråkbroms vid landning.
Det behövs garanterat, då man ska landa på Hovs Hallar, om man nu inte är certifierad
expert, vilket jag inte är, för jag har bara flugit där i 43 år och saknar således
erfarenhet och bedömningsförmåga.
Eftersom Gilletten är lätt och har relativt låg vingbelastning, ska jag tillverka två blyvikter, som används för att kunna omvandla överflödig lyftkraft till hastighet.
Det blir en på 250 gram och en på 600 gram.
En annan sak som fattas är glasfiberröret som utgör vingfastsättningen. Jag glömde ju den hos Kalle i brådskan, men har lovat skicka det, så det dyker upp. (Vilket det just har gjort)
Ett litet bekymmer är, hur jag ska säkra vingarna till kroppen. Vingarna
sitter trädda på en glasfiberstång 6 mm diameter. I bakre dela av kordan
finns stift, som ska sitta i hål i kroppen.
Sen gäller det att säkra vingarna, så de inte far iväg. Jag gjorde det förut
med O-ringar, men det var knepigt att få ringen över krokarna som är
skruvade i rotsprygeln. Kroppen är mycket slank, vilket gör, man har lite
utrymme att placera fjädrar eller gummiband, som håller vingarna på plats.
Kanske jag löser det som så nu, att jag borrar ett 1.25 mm hål från
undersidan genom vingens undre del och vidare genom röret i vingen
och vidare genom glasfiberstången och 2 mm i i vingens övre halva.
Sen använder jag en pianotråd, som jag sticker in genom det borrade
hålet och som jag låser i vingen med tejp eller ett enkelt fjäderlås.
Det borde bli enkelt och säkert. Fast för provflygningarna kommer jag
att använda en liten dragfjäder, som jag med viss svårighet kan häkta
på krokarna på vingarna.
Vi får se hur det funkar, för jag vill det ska vara funktionellt och enkelt.
Det kommer en rapport efter min provflygning. Som kommer att ske vid
Tönnersa Strand vid Laholmsbukten, där hanget efter sista stormen aldrig
varit bättre. Äter havet mycket mer i dynerna, kommer vi till slut av få en
accelererande minskning av höjden.
Så flyg mens tid är…
Lång och slank…
Ser lite roligare ut med röd huv…
Vingarna innan jag klätt om, men de är inte så pjåkiga.
Stabbhalvorna med inbyggda servo. På servokablarna ett filter som galvaniskt
avskärmar mottagaren från servona, för att undvika påverkan på mottagaren på
grund av långa kablar, som i olyckliga all kan fungera som antenner.
Klart jag är medlem i ÅMFK….klubben som äger sitt eget fält.
Vi har haft bedrövligt hangväder ganska lång tid nu.
Inga nordliga och nordvästliga vindar vilka ger möjligheter att flyga på det enligt min synpunkt bäst lyftproducerande hanget i Sverige, Hovs Hallar.
Lördagen började med skyn täckt av stratusmoln, som levererade sitt regn utan pardon. Men enligt det väderinstitut som har bäst prognoser, yr.no, var det utlovat uppklarning under eftermiddagen och omslag till nordväst.
När jag i ösregnet kl 1230 kollade vinden på vår vindmätare på Hovs Hallar, sa den, att det blåste 7 m/sek nordväst.
Alltså ett omslag var på gång. Så jag chansade lite, in med modell i bilen och iväg. På väg ner på E6 såg jag , att en uppklarning var på gång, så hoppet steg om att få flyga.
Just innan infarten till Båstad slutade regnet, vilket var positivt. Mindre positivt om man är bilist var, att man i Båstad hade någon
form av julmarknad längs genomfartsgatan, vilket gjorde, att
trafiken gick lika fort, som implementerande av ett beslut i riksdagen.
Men till slut var jag igenom och vädret hade bättrat sig ytterligare, vilket satte energi till livsandarna och lusten att flyga.
Körde ner på parkeringen vid HH och kollade vinden. Den var
nordväst med dragning mot nord. Så jag valde att gå ner på det
låga hanget vid Segeltorp.
Upp på kanten där jag har pilotplats och monterade min modell,
som var en Spirit, vilken hade fått 375 gram ballast, för att få ut
lite bättre hastighet från det starka lyftet.
Naturligtvis hade jag vänt en av de 4 kontaktdonen till servona fel, så det blev till att montera isär igen och göra om. Jag bestämde för att spara nerverna, för då jag kommer hem, ska
jag ändra kontaktsystemet för skev/klaff, så det blir oförväxelbart.
Det spar tid.
Lyftet var mycket bra, så jag kunde flyga med verkligt lösa tyglar. Jag testade, eftersom jag har vario/höjdmätaretelemetri ombord,
hur högt jag kunde komma, om jag gnetade upp mig.
Det blev 127 m över startplatsen, så med tanke på startplatsens
höjd över havet blev det realt ca 155 m. Det är inte dåligt på ett
25-30 m högt hang och det visar också, hur viktigt det är med laminär
vind, för att verkningsgraden på hanget ska vara hög.
På värdshuset bodde mycket människor för en weekend med
julbord och det kom en stor flock med weekendfirare gående,
för vilka jag med glädje berättade om modellflyg och hur det
fungerade med hangflyg. Nästan alla frågade: “Var sitter motorn” ?
Jag pekade på solen och förklarade sammanhangen.
“Det visste vi inte” sa åskådarna.
Alltid roligt att kunna berätta om vår hobby för människor,
som är intresserade och som ställer intressanta frågor. Jo, det var
mest pensionärer, alltså de som är lite mer erfarna…
Eftersom jag inte hade med min overall, blev det bara…
2 timmar flyg för klockan 1540 drog jag full klaff på modellen och
svängde in och helikopterlandade på gräset.
Har man stora klaffar, ska man tänka på, att dra in klaffen ca 20 cm
över marken.
Landar du med nedfällda klaffar med en hangkärra kan servon eller
linkage skadas, om klaffen tar i marken. Dessutom, om du tar in
klaff så förlorar modellen lyftkraft och sätter sig snabbt. Precis som
när man vill ha ner en PA-18 fullsize vid en trepunktslandning lite snabbt.
Omkring 1615 är det för mörkt för att flyga, så landningen skedde i
rätt ögonblick.
Visserligen stod solen lågt då jag landade, men den sken, så jag kunde njuta av mitt flygande och naturen på Hovs Hallar
den 28. November efter en bedrövlig inledning av vädret på lördagen.
Så det gäller att ta chansen…den kommer aldrig tillbaka.
Detta var min lördagsflygning på Segeltorpshanget.
…så starkt att man måste hitta den igen, eller i alla fall få tag i en likadan.
Så var det för mig och modellen är en hangmodell som heter “Gillette”.
Det var inte världens snabbaste modell, men en av världens vackraste.
Den såldes av FVK, då jag köpte den för 8 år sen. Sen flög jag med den i ett år och i ett obetänkt ögonblick , sålde jag den till Kalle från Kvänum.
Jag kollade FVK:s hemsida och naturligtvis var Giletten borttagen. Men jag gav inte upp utan ringde till Brian, ägaren till FVK och frågade. Han sa, efter lite övertalning, att han skulle tala med legotillverkaren i Tjeckien och be honom tillverka några nya. Fint tänkte jag.
Men tyvärr, efter en vecka mailade han och sa, att formen till kroppen hade gått sönder. Så där försvann den chansen.
Spaning hade jag på europeiska säljsajter, men inget napp.
Men så tänkte jag att, Kalle, han kanske har kvar min gamla…. Så jag ringde och det visade sig, att han hade kvar min modell. Den var smälld en gång, så kroppen hade gått av bakom vingen och lite andra krosskador fanns på kroppen. Vingarna sa Kalle, att de var hela.
Således passade jag på att åka upp till Kalle för att hämta modellen.
Kalle bodde på landsbygden på en avstyckad gård. Det var inte helt lätt för en utombys att hitta dit, men med lite vägledning av en lokalt boende gick det bra.
Det visade sig, att Kalle bodde på en gammal gård, som var byggd 1858. Tillhörande åker- och skogsarealer hade han sålt för ett par år sen.
Hans intresse förutom modellflyg är gamla bilar, som han renoverar.
Aktuellt när jag var där, var en Auto Union 1000 S.
Vi gick in i hans modellflygverkstad och den var full. Här fanns det mesta bevarat efter 40 års modellflygande. Många av modellerna var bekanta, eftersom jag själv byggt likadana. Kärt återseende var Wiiks Salto, en populär hangmodell sen 70-talet.
På bänken låg min Gillette ungefär i det skicket, man kan förvänta sig.
Hemkommen besiktigade jag modellen och beslöt att helrenovera.
Just nu är kroppen våtslipad och spacklad första gången. Vingarna har jag tagit bort servon från, då de skall strippas på klädsel, spacklas och slipas och sen kläs om med ny Oracover.
Samtidigt ska jag montera in nya skevroderservo av bra kvalitet,
eftersom skevroderservona är utsatta för mycket påfrestningar,
då man landar och skevrodret kan slå i marken.
Efter det blir Gilletten som ny igen.
Jag tog lite bilder uppe i Västergötland.
Kalle i sprutoverall framför sitt hus.
Till gården hör denna drängstugan. Byggd liksom det övriga 1858
Till gården tillhörigt magasin, som är byggd i typisk västgötsk stil.
På Kalles gräsmatta en runsten
Med ovanstående text.
Kalles bilverkstad
Det senaste renoveringsobjektet, en Auto Union 1000 Special.
En av mina kompisar hade en släkting, som ägde en nästan ny likadan bil,
vilken vi fick låna på lördagskvällar. Vi var omåttligt stolta, just för det var
en Auto Union 1000 Special och inte en vesen DKW, som såg likadan ut
fast med mindre hästkrafter. Undrar vad designern tänkte, som ritade bilen ?
Jag glömmer aldrig ljudet från 2-taktaren…eller rökmolnet efter bilen.
Del av Kalles verkstad. Han hade allt !
En av pärlorna en Dodge 1959. Till vänster karossen av en …
Kalle i sin modellflygverkstad, som är full av 40 års flygande.
Ja, ni ser att här fattas varken prylar eller jobb...
Vid bänken fann jag ett par vingar till en hangkärra, som tillhört Pär Lundqvist. Jag kände både igen vingarna och hans regnummer hos SMFF 6064. Bilderna på vingarna skickade jag till Pär och han blev nog överraskad att han skulle återse de efter 35 år…vingarna byggda på Divynicellkärna och klädda med 0.4 mm ply. Kalle skulle ha vingarna till en hangmodell.
Enligt Kalle en upprenoverad Wilga efter en krasch.
Används som bogserkärra.
En J35 Draken som väntar på att få en microturbin inmonterad.
En gammal goding, en Salto.
I taket en elektrifierad Hansa Brandenburg.
Stående framför hyllorna en snart färdig PA 18.
Överallt modeller. Den gula kroppen en Salto ursprungligen
ägd av Roffe Maier på tidigt 70-tal. I fint skick.
I taket en av mina favoriter en “Arrow” från Valenta där den kallas Fredy.
En riktigt stor storseglare från 30-talets Tyskland. Jag tror det är en “Reiher”.
Innanmätet i en Salto. Det var besvärligt att limma spant i kroppen då den var impregnerad med härdare, som man var tvungen att tvätta bort med aceton NOGA, innan man skulle ha minsta chans att få en limning att hålla.
Så här kommer min Gillette att se ut om en vecka igen !
Efter en osedvanligt mild höst fick vi lite arktikluft på oss idag. Temperaturen var ca -10 C och skyn var klar med strålande sol.
Jag var sugen att prova en ny motor i min Sparky, varför jag åkte upp till en plats, där jag brukar rida.
Snön…tja ca 5 cm hade det kommit och det gör ju att naturen helt ändrar attityd.
Det blir lite ljusare och tydligare. Nåväl, jag monterade ihop min Sparky , hängde en Goprokamera i sin hållare,
därför jag ville testa kameran efter att ha bytt lins.
Sen ett handkast och vi var iväg.
Motorn var ok och att ha en ny motor med icke utslitna lager var stor skillnad
mot förr, då motorn morrade som en gammal dammsugare.
Det svåra var det skarpa solljuset. Min Sparky är inte stor och i
motljuset, var den svår att se. Så naturligtvis flög jag sen med solen i ryggen.
Allt gick bra, efter att ha kört upp acken, vilket tog 30 minuter,
in med planet i bilen och vidare till nästa etapp av min naturresa.
Elefantastiskt !
Uppe vid Simlångsdalen har vi en säker plats att observera strömstare på, varför jag åkte dit för att om möjligt få några bilder.
För 10 dagar sen var jag där och då såg jag inga strömstarar. Nu idag såg jag 6-8 stycken, som strök upp- och nedströms Fylleån.
Jag tog några bilder, för strömstaren är en av mina favoriter.
Jag såg, då jag skulle åka hem, höga moln som drog in från sydväst, vilket indikerar ett annat väderläge med 4-5 plusgrader och mer vind.
Vi får se, vad det blir av det, men yr.no har lovat milt väder ytterligare 10 dagar med ganska mycket regn.
Här kommer några bilder från en naturresa.
Helt stilla .
Det enda som försiktigt rörde sig var dimman över det relativt luften varmare vattnet.
Måste jag gå till höger här, som busken anger…
Där jag står nu, har ni chansen att kanske se en varg…eller höra.
Ser ni älgen…
Strömstare i Fylleån
Alla bilder tagna på 30-50 m avstånd med 300 mm zoom.
Automatisk bländare, 1/4000-dels sekund.
Undrar om det är samma fåglar som kommer år för år…
Så varje bild är ju förstorad och med det följer sämre kvalitet.
Så är det bara…
På väg upp som en säl…
en anpassad fågel…
Kolla vingspetsarna…kan dessas utformning med yttervingpennorna vara en anpassning till fågelns liv i strömmande vatten …
Denna bilden tog riktigt långt ifrån fågeln…
Här har fågeln en profil som nästan en F-16…
Här kan ni se strömstarar, vid bron i Simlångsdalen.
Starten vid min provflygning och provfotografering. Måste kolla i min flygdagbok hur många timmar min Sparky har i luften nu…
Där sitter den !
Slå av mottagaren och kamera för att sedan…
…lasta in och fara iväg.
Solen står lågt kl 1030 och vi har inte vintersolståndet förrän om 4 veckor, alltså får vi lov att härda ut, innan det vänder…
Just nu i södra Sverige har det kommit årets första snöskvätt.
Ca 5 cm vid västkusten, men tidningarna i kvällstidningsträsket har ju redan utropat på sina förstasidor och löpsedlar:
Snökaos Snöoväder Trafikkaos……..jag menar, vilken verklighet lever de som är rubriksättare i ? Eller ska jag säga, i vilken artificiell värld svävar dagens journalister i ?
Nu är det 3 grader varmt och förhoppningsvis försvinner resten av snön under dagen.
Men…om allt är som kvällstidningarna säger, då kan det ju vara en lisa för själen att snegla tillbaka till sommaren och låta de goda upplevelserna bli levande igen.
För det gör, att tiden fram till sommaren blir aningen lättare att stå ut med.
Att åka till IGG:s meeting på Ålleberg är en av årets upplevelsehöjdpunkter. Dels får du se mycket fina modeller, du träffar positiva människor och du får uppleva den vackra naturen på ett av Västergötlands platåberg.
Samtidigt kan du flyga med din segelkärra. Alla gånger jag varit där har träffen varit gynnad av fint termikväder. Hoppas det blir så även 2016.
Vi ses då och här kommer lite bilder från tidigare träffar utan kommentarer,
för ni ser vad det är eller …
Detta är troligtvis första hangstarten på Hovs Hallars platå 1970
Efter att en försvunnen 8 mm film dykt upp igen efter 44 år, gjorde den det möjligt, att kunna visa video, då man för första gången startade en segelkärra från Platån uppe på Hovs Hallar.
Jag vet inte, om man flugit fullskalasegel där, men jag är ganska säker, att så inte varit fallet.
Året är 1970 och piloterna är Pär Lundqvist och Kurt Lennå.
Kurt var den förste, som kastade ut en modell på hanget utan motor och kunde hålla sig uppe utan problem.
Innan han startade utan motor, testflög han med motorn igång på sin egenkonstruerade motorseglare för att få lite information. Hanget som användes, var sydhanget alltså baksidan på Hovs Hallar.
Det är ett hang, som inte används längre, då vi nu helt flyger på Nord- och nordvästliga vindar på Segeltorp och Platån.
Pär flög med en Graupner Cirrus, som är en lätt modell med ca 3 m spv.
Vem som flög först på Platån vid nordlig vind är osäkert, men det var en
av de två tidigare piloterna med absolut säkerhet.
Vi ska veta, att hangflyg med modell var något relativt okänt i Sverige 1970. Den allmänna uppfattningen var, att det krävdes höga hang och mycket vind, för att göra flygning möjligt. Det kan ha varit en orsak, att man inte vågade starta och prova tidigare. Nu vet vi, att det inte behövs höga hang och det behövs inte hård vind.
En modell med 2 m spv med vikten 1000 g flyger på 1 m/sek på platån.
Efter hand som Pär och Kurt fick rutin av hangflygandet så utforskades fler möjliga och omöjliga platser, där det fanns en kant, som kunde fungera som ett hang.
Jag började flyga hang sommaren 1972 och har sen dess varit detta sätt att modellflyga trogen, då det ger piloten så mycket av upplevelser.
Filmen är tagen av Bertil Dahlqvist och har , som ni kommer att märka,
blivit påverkad av tidens tand.
Vi har försökt förbättra den med lämplig mjukvara, för att få ett för betraktaren så bra resultat som möjligt. Sen har jag kört den genom Moviemaker och editerad den.
I början av videon finns avsnitt, då Kurt flyger sin motorseglare på F 14 Halmstad.
Jag tog med dessa stillbilder och andra som är klippta från filmen och ni förstår säkert, att kvaliteten inte är hundra, men det är ett tidsdokument, varför jag tog med det.
Andra stillbilder är från Hovs Hallar och jag kommenterar under bilderna, vad det är.
Ja, det var alltså 44-45 år sen…ibland är minnet bra men kort…
Allt material är från 1970-1972.
Här kommer bilder och video på vår nostalgiresa så hoppa ombord !
Har någon, av de som var med vid denna tiden, något bildmaterial,
så publicerar jag det gärna till glädje för många här på bloggen.
Min adress hittar du under rubriken “Welcome” upp till vänster.
Kurt monterar sin motorseglare. Kolla storleken på servona…
Kurt testar bromsarna…
…och sätter på huven på sin egenkonstruerade motorseglare.
Japp så såg planet ut , fast utan motor, som flög de första hangvändorna på Hovs Hallar 1970
Kurt kolla trottelarmen vid förgasaren.
snart dags…
Os .19 startad.
Kurt beredd starta på Halmstad Flygklubbs stråk på F 14 Halmstad.
..och Kurt tar den långa benet före det korta och startar.
Detta är troligtvis första starten på HH av Kurt Lennå.
Pär Lundqvist fick nöja sig med att bli två och röka pipa.
Jag tror, efter lite forskning, att detta är första gången det flygs hang utan motor på Platån uppe på HH.
Piloten är Kurt Lennå.
Kan var första landningen efter hangflygning.
Kurts modell till vänster och Pärs Cirrus till höger.
Pärs Cirrus svävar…
På gång att hämta modellen
Här kommer Pär med den och platsen är sydhanget på Platån.
Året efter hade Pär konstruerat en egen modell för segel, Debutant som flyger här.
Pärs Cirrus på Sydhanget.
På Sydhanget med Hallands Väderö bortom udden.
Pärs modell “Debutant”.
Pär på väg att landa sin Cirrus på Sydhanget HH.
Kurt har hämtat sin efter en lyckad landning.
Pär Lundqvist 1970 – 1971 djupt koncentrerad på sin modell.
Matti Pyykkö skrev och frågade, varför friflygbilder blir så vackra ?
Jo, det är väl, för att det är vackert…Kanske i kombination med faktumet att man tenderar att glorifiera något, man längtar till.
Men som sagt, oavsett kriterierna, så är modellflyg vackert !
Här kommer den veckoliga dosen av flygbilder från sommarens OT friflyg- tävlingar, som vi gärna längtar tillbaka till.
Det väderläget vi har nu, med lågtryck matande på med sydvästliga/västliga
vindar, skapar ju inte direkt en önskan att ta med sina modeller ut för att flyga.
Som ni ser på söndag, kan det bli lite hangflyg på Hovs Hallar, då yr.no lovat nordnordostlig vind.
Vi får se hur det går, för jag är laddad och beredd !
Kan hända jag fått med, någon bild jag publicerat förut, men det får gå…
Alla bilderna är utvalda av någon anledning, så de är inte bara medskickade…
…vidare kommentarer under bilderna behövs inte, för alla ser ju vad det
föreställer…
Häng med !
Markku med sin “Mara”…
Matti håller ett mästerverk i handen, herkullinen Suomen käsitöitä Markku !
Är detta kronan på Markkus modellplansproduktion ?
Glidet var otroligt bra…
Ibland tänker jag en hädisk tanke:
“Tänk om den varit utrustad med rc”?
“Mara” samma ord som på svenska.
En annan av Markkus större segelmodeller
Frede Juhl under ett avslappnat trimkast
Ett Cumulus Congestus som trillat omkull lite…
Hasse Bengtssons fru, Curt Sandberg och Per Nilsson startar Hasses kärra.
I början av 70-talet arrangerade MFC Cirrus i Norge, under ledning av Ottar Stensböl segelträffar i de norska fjällen vid Pellestova.
Detta var under hangflygets pionjärtid och allt var nytt och spännande med framsteg hela tiden.
Jag var själv aldrig där, utan det närmaste jag kom var då vi tävlade i NM F3F vid Storefjell i Hemsedal.
Men som sagt, under 70-talet var aktiviteten hög.
Bilderna klippta ur videon, därav kvaliteten.
En Graupner Cumulus startar. Flög inget vidare, den var “gungig”. Det berodde på att sidorodret var ett balansroder. Jag ändrade om till vanlig
konfiguration på rodret, det blev mycket bättre.
Cumulus hade pilformade vingar för längdstabilitet och tyngdpunktsförflyttning.
Ottar Stensböl 1973. Segelflygnestor i Norge och fortfarande aktiv
så vitt jag förstår….
The man at the edge, Ottar.
Kurt Lennå Sverige i tidsenlig frottemössa…
Kurt var tumstyrare…
Kurts lätta modell. Vridbara vingar i stället för skevroder.
Ottar Stensböl, en man med auktoritet.
Ottars vackra dotter….jag tror många av de gamla bockarna
på hanget beundrade henne i stället för modellerna…
Ottar putsar sin modifierade hangcirrus.
Jo vingarna höll i svängarna men…
Nisse, ena hälften av brödraduon Nils-Henrik och
Gunnar Hoffman från Kristianstad.
Kurt preparerar sin termikkärra för F3B uppgiften.
Försedd med vridbara vingar, vilket väl inte var helt lyckat på en termikmodell.
Tiden tas av Jan Levenstam.
Kurt glad.
Pär Lundqvists Brequet 901 i väntan på start.
Kurt Lennå startar Pärs Brequet.
Pär till vänster med orange anorak. Mannen i mörk overall är Ottar Stensböl.
Ett relativt stort plan att flyga hang med…
Som tidigare påpekat är bilderna klippta ur en 8 mm film.
Från Bertil Dahlqvists 8 mm filmer har det blivit en video med lite musik och förklaringar från ett segelflygmeeting där 1973.
Ånyo säger jag, se det som ett tidsdokument över en pionjärtid, som aldrig kommer tillbaka.
Vill ni veta mer om Pellestova så googla, det finns mycket info att hitta.
Eftersom min anspråkslösa blogg heter “hangflygning.se”,
är det naturligt, att jag sprider lite propaganda just för begreppet
hangflygning och flygkultur.
I veckan har det tursamt nog varit västliga vindar över västkusten och angränsande landskap, varför vi som flyger våra modeller, naturligtvis varit ute och utnyttjat tillfällena till flyg.
Medlemmar ur min moderklubb, ÅMFK, var uppe på Ålleberg och fick en fin samvaro och flygningar i den perfekta vinden.
Här ett utdrag vad ordföranden Rolf skrev på vår hemsida:
“Idag, onsdag 151111, var det åter dax för ”GUBBA-FLYGET” uppe på
Ålleberg.
Vi som var där och flög var: Rolf/ÅMFK, Rolf-Erik/Herrljunga,
Kent å Dick/Lidköping samt Kalle/Kvänum samt så kom både Jörgen
å Sven-Erik/ÅMFK förbi o. hejade på…
Vinden var OK…! eller vad sägs om ca 10m/s och V-riktning….
kan det bli bättre?
Det flögs alltifrån, MPX EasyGlider, Trinity, Freestyler3, Pace, Elida,
Graupners SoarMaster, ASW27, Cambria 80-tals racer samt Storseglare
mm…och det flögs flitigt…..och fikades och korv grillades mm….vi hann
t.o.m med lite skogsröjning….
Kul som vanligt hade vi..…nästa Gubba Träff kan redan bli till helgen
…beroende på vädret”.
Rolf skickade lite bilder som beskrev träffen och de finns här under.
Roffe och Kalle med en relik från 80-talet…ser ut som en F3A-kärra från den tiden.
Kalle kastar ut Roffes Cambria.
Depå i lä av hangaren på berget
Startbryggan syns inte mer…den är riven och uppeldad :=(
Roffe med sin FREESTYLER 3, tillverkad i Tyskland av Bröderna Herrig.
Rolf-Erik på väg ut med sin vackra ASH 26 frånBeinike . Kolla vindskyddet över sändaren.
När det det drar mot kallare årstider är en overall perfekt. Likaså att man
har skyddsglasögon, om man står i hård vind, för då slipper man rinnande ögon.
Fikapaus hos ÅMFK. Där alltid grillen finns med och sprider trivsel..
Rolf Maier, dynamisk ordföranden under vars ledarskap ÅMFK gått
framåt med stora kliv. Klubben där vi flyger mer, än vi pratar !
Tönnersa Strand Laholmsbukten söndag
Själv var jag ute två gånger vid Tönnersa Strand. På lördagen och söndagen.
Lördagen var det 15 m/sek, vilket degraderade min flygtur till en promenad
i stället. Efter all hård blåst hade emellertid en liten högtrycksrygg växt in, vilket gav
västlig vind med, som jag hoppades, 4-8 m/sekund. Det borde ge fina
hangförhållanden vid Laholmsbuktens strand.
Med i bilen var min, numera mycket flugna, Spirit II. Lite överraskad blev jag,
då vinden bara var ca 2-3 m/sekund, men det går utmärkt att flyga i den
styrkan, med en anpassad modell .
Jag hade sen förut i veckan 350 gram ballast i, som jag antog modellen
klarade även i svag vind. Det gjorde den helt utan problem. Spirit är en mycket välflygande 2-meters termikseglare, som om man
vill ha något att flyga med på hang vid svaga vindar är bra anpassad till
slika förhållanden.
Det är inte så viktigt för mig att alltid flyga fort. Jo, jag har snabba plan,
men jag flyger mer än gärna en modell som passar till omständigheterna
och som har goda egenskaper.
Jag använder hellre en balsaskrothög som flyger bra, än en kolfibermodell som har usla usla egenskaper !!
Jag hade en modell för 2-3 år sen som hette Gillette II från FVK. I ett svagt
ögonblick sålde jag den. Det ångrar jag idag. Tyvärr sa Brian på FVK att
man slutat producera den och jag försökte argumentera de skulle ta upp
produktionen igen med modellen aningen modifierad. Annan profil,
mer avsmalnande vingar och slankare stabbar. Vi får se om han tar intryck..
för en Gillette hade varit perfekt för svaga vindar.
Klockan 1050 startade jag, efter att ha riggat min Gopro vid kanten,
som plåtade längs stranden och en Gopro i nosen som vanligt för min
flygdagbok.
Allt gick som det skulle. Enda problemet, om det nu är ett problem,
är landningen. Antingen tar man det säkra före det osäkra och landar
på den nästan oändliga och jämna stranden, eller så landar man just
bakom kanten. Landar jag på stranden, så ska jag ju ta mig nerför
sandkanten och sen kravla mig upp igen. Landar jag uppe på kanten,
kan jag greppa modellen direkt och starta om.
Om man landar där uppe, möts du av kantrotorn och du måste vara
en van flygare och besitta ett visst mått av skicklighet för att komma
ner under ordnade former. En Spirit är i alla fall en ömtålig modell, jag skulle vilja säga spröd, på grund av det sätt den är byggd.
Men mina två landningar gick utan problem.
Hanget vid Tönnersa Strand har nog aldrig varit bättre, än vad det
är nu. I rätt vindstyrka och med rätt modell kan du flyga riktigt fort
här, så gör ett besök och prova på.
Även för skärmflyg går det bra. Troligtvis är det Sveriges längsta
sammanhängande kusthang varande mer än 20 km långt.
Klockan 1355 landade jag efter 2.5 timma i luften.
Här kommer mina bilder från min flygning:
Tönnersa Strand norrut mot Halmstad…
…och söderut mot Mellbystrand
Ni ser det var ganska mörkt…
Björkarna i kanten kommer att ha skattat åt förgängelsen om 3 månader…
Piloten må vara gammal…men han står och flyger på kanten !
Spirit Elite med kameran på nosen
Ibland fick man en bild…
..just som modellen passerade min fasta kamera,
som tog 4 bilder i sekunden kontinuerligt.
Fyra personer möter varandra på en strand. Alla tycks gå med hängande huvud då de möts…
Är människor rädda för varandra ?
Ser ni min fasta kamera på kanten ?
Landning nummer ett.
Landning nummer 2.
Senaste landningen avklarad.
Alla hangflygare blir långa och slanka fram emot kvällen…
Jag fick tips om en fint redigerad hangfilm, som var relativt nytagen och jag tror, den togs i gränstrakterna Tyskland/Österrike. Modellerna som förekommer, är Crossfire, Viking II och Nidöl 100 DSL.
Ingen av dem är billig.
Vad som framför allt slår mig, när jag kollar filmen, är den frihet att flyga som piloten har över stora områden. Dessutom är det perfekt för att flyga dynamiskt bakom hangkanten i lä.
Flyger man snabbt, sker oxå en olycka snabbt. En Crossfire gick i backen med 250 km/timman och resultatet syns på bilderna.
Stillbilderna har jag klippt ur videon, för att komplettera det hela.
Håll tillgodo och åk med !
Tack ni som gjorde filmen och la upp den för länkning !
Start
Start 2
Lite disigt men…
Miljön är fantastisk…men det är Tönnersa Strand vid Laholmsbukten oxå.
Här flyger grabbarna DS bakom hanget där man går ner i lä.
Moderna F3F- eller F3B-modeller har ett makalöst flyt
med sin fördelaktiga polarkurva.
Alltså polarkurvan bestämmer hur mycket höjdförlust du får betala beroende på din hastighet. Dagens profiler skapar en polar som gör att att priset på hastighetsökningen inte blir så högt.
Alltså polarkurvan beskriver förhållandet mellan L (lift) och D (drag).
Tänk om vi hade haft alplandskap där Hallandsås nu ligger…
Här är Crossfiren på väg ner i marken med bra speed…varför…ingen aning. Kan tänka mig, eftersom han flyger så lågt att sändarens utstrålning reflekterades ogynnsamt mot marken och …så gick det som det gick.
The field of debris…
Vad kostar en CrossFire F3B ? Kanske 15 K med tbh ?
Bilderna visar vilken energi modellen besitter vid anslaget mot marken.
Här kommer ett utval av bilder, vilka väl gläder de flesta modellflygare.
De visar, hoppas jag, den hängivenhet och skicklighet, vilket man som åskådare ser vid friflygtävlingar, med modeller konstruerade för minst 50 år sedan.
Jag tror, den första tanken man får, om man som ickefriflygare ser modellerna flyga är, hur kan de flyga så bra ?
Jo, det är erfarenhet, idoghet, hantverksskicklighet och envishet, som ligger bakom det goda resultatet.
Se på en Wakefield från 1945. Vem kan tro, då man ser den, att den kan flyga så oerhört bra ?
Jag menar, den ser ut som en osannolik insekt med en stor kropp,
stor propeller, spretigt landningsställ och taniga vingar..och ändå
klättrar den till kanske 125 m höjd med sin gummimotor, den kurvar i
termiken med frispinnande propeller och stiger tills den fusar.
Allt detta gör den som ett resultat av bygge och trimstarter.
Det är samma med en humla. Inga proportioner, men ändå flyger den.
Är det inte det, som är det osannolika och ogripbara med strävan att flyga ?
Ok, nu har jag pratat nog, så här lite flygglädje från mina samlingar.
Häng med på friflygarnas äventyr i Rinkaby i en yra av bilder !
Wakefieldutövat av en pilot fortfarande ung i sinnet.
Starten förbereds av en Wakefield.
Hur mycket erfarenhet ligger det inte bakom denna tävlingsstart ?
Åke Gustavsson håller koll på en modell, som just startat.
Jovisst tycker vi detta är vackert !
Ser inte modellen osannolik ut…
med stor kropp, stor propeller och relativt sett liten vinge…?
Den nyinstiftade rc-klassen med en klassiker; Radio Queen
Martti Bogdanoff förbereder inför starten i Rinkaby.
Har du en gammal trainer konstruerad före 1965, så kan du deltaga i tävlingen. Bestämmelser finner du här.
Klart för tävlingsstart
Martti satsar så han nästan hoppar ur skorna…det är väl en SkyScooter…
Marttis fighting face
Jo, det slutade bra.
Christer preparerar sin elektrifierade modell Playboy.
Tomas kastar för Christer.
Elektrifieringen har gjort allt så mycket enklare för oss i dag…
…men det finns fortfarande gott om gamla “dieseltalibanerna” kvar…
Tomas modell också det en Playboy
Christer startar Tomas kärra.
Tomas fru knäpper hans modell
Landning på gång
Två av nordens skickligaste modellflygare, Markku och Matti.
Modellen, som jag inte har namnet på,
är en av de vackraste modeller, jag någonsin sett.
Allting stämmer…
…jag kan aldrig se mig mätt på den !
Matti..men har han klätt vingen med överblivna köksgardiner :=)
Markku släpper
…och en gång till.
En lite hastigt tagen bild därav oskärpan, men kolla kroppens böjning.
En för ögat en fröjd från vårt grannland Norge.
Lars-Erik Fridström med sin F-knarr Slicker 50
Dieselpower från 60 år gammal motor.
Lasse Larsson släpper iväg.
Kvinnorna erövrar mark och luft inom OT-flyget !
Så här glad blir man, om man friflyger !
En av Markkus modeller startar
Det kan inte bli mer klassiskt.
Nu och då…
Lasse koncentrerad.
Ronald Borg poserar eller…
Fredde, en sann viking.
Markku med en av sina modeller lika välbyggd som alltid.
När svenskt hangflyg i elitklass kanske stod på sin topp.
Från mitten av 70-talet till några år in på 80-talet skedde en snabb utveckling av F3F i Sverige.
Inte bara i Sverige, utan i flera nordiska länder, skedde samma sak.
Med de förhärskande profilerna, vilka nästan var uteslutande Eppler eller derivat av dessa, så hade man nått ungefär så långt, man kunde
komma, i att driva upp hastigheten.
Modellerna som de bästa flög med, jag tänker på Rättzens mästerverk Gilette och Janne Carlsson under flera år utvecklade Shark, de var ju alla egenkonstruktioner. Det fanns inga färdigbyggda F3F modeller att köpa 1980. Dock hade det kommit en typ av ARF-modeller som den
Sagitta, vilken John Knudsen flög. Den var tillverkad av Carrera och
blev snabb, om man byggde nya vingar med bättre profil, som John gjorde.
I videon flyger John sin modell mot slutet och han flyger den precis, som
den bör flygas. Jag hade en sådan själv och var nöjd med den.
Piloterna försökte vidare nå fördelar med olika tekniska lösningar, exempelvis vridbara vingar i stället för konventionella skevroder, olika sidoförhållanden
på vingarna, helt rörlig eller konventionell stabbe osv.
I regel byggde man kropparna av glasfiber/epoxie och vingarna var antingen sprygelvingar alternativt skurna vingar plankade med balsa eller
mestadels med 0.4 mm ply. Ingen kolfiber, ingen kevlar användes.
Det var också 1980, jag personligen började med servo i vingen till
skevroderna. Då slapp man linkage, som oavsett noggrannhet skapade
glapp. Nackdelen med servo i de tunna vingarna vid denna tiden, var
att servona var för tjocka. Men den nackdelen uppvägdes av att du fick
säkrare skevroderverkan och mindre glapp.
De som tävlade var snabba att snappa upp nya ideer. Ett år kom en okänd kille från Kungsbacka och tog hem SM med en Salto byggsats- modell. Den hade dock modifierade vingar med en då snabb profil.
Nästa år var det flera, som just flög Salto…utan större framgång.
Det är ju inte alltid, den snabbaste modellen som vinner, utan det som också räknas, är den som flyger kortaste banan och som inte kuttar någon pylon vid vändningarna.
1979 arrangerades det Nordiska Mästerskapet för rc-segel hang, F3F på Island.
Häromveckan fick jag en länk tillsänd, vilken skildrar tävlingen på troligtvis 8 mm smalfilm konverterad till digitalt format.
Det är som jag skrivit tidigare ett 35 år gammalt dokument av de fina och snabba F3F-modeller, som flögs av de då aktiva piloterna.
Dessa modeller hade i dagens värld, inte haft skuggan av en chans mot de supermodeller, som finns nu.
Men så kostade modellerna då, förut mycket arbete, en bråkdel av vad en toppmodell för F3F kostar i dag. För en absolut toppmodell i dag får du hosta upp 25000 kronor…
det behövs 2-4 för att tävla på toppnivå…
Här är videon, så häng med till Island 1979 och vi är tacksamma
mot den eller de som lagt ner arbete på konvertering och redigering
av filmen, så vi kan länka till den och göra den tillgänglig !
Tack ska ni ha !
De svenska piloterna har blåvita överdragskläder.
Nedan först det snabbaste hittills:
Här kommer videon från Island:
Resultat NM F3F 1979 på Island:
1. Kai-Henning Nielsen Danmark
2. Jan Carlsson Sverige
3. Anders Rättzen Sverige
7. John Knudsen Sverige
Lagtävlingen vanns av Sverige. Lagledare nu bortgångne Lars Strannegård, Gråbo.
Kai-Henning Nielsen från Danmark flög en omgång på
129 sekunder med 20 vändor. Om vi översätter till 10 vändor ger det: 64.5 sekunder,
eller 1 minut och 4.5 sekunder.
Jämför det med piloten i översta videon som flyger
10 vändor på 25 sekunder.
…därför då var det sommar och livet som modellflygare är då avgjort lättare att leva, då man är aktivt ute med sina modeller.
Jag menar, visst kan man flyga i +2 C, duggregn och 8 m/sek….
…men får jag välja, tar jag +24, sol och vind 5 m/sek rakt på Hovs Hallar.
Tursamt nog, jag har mina bilder, som jag kan drömma tillbaka
med och återuppleva situationer och äventyr jag haft.
För att flyga med sina modeller, som jag gör, ger som resultat,
att det oväntade blir det sannolika. Vad som helst kan inträffa,
då jag är och ute för att flyga, vilket skapar spänning i mitt liv.
Eftersom jag dokumenterar mitt hobbyutövande med min,
kamera , både den fasta och eventuell onboardcam, då jag är ute och
flyger, kan jag luta mig mot den upplevelsen, när jag sitter hemma
och spanar ut i det gråa höstvädret, som överväldigar mig med
icke särskilt inspirerande intryck.
I mitt förråd av bilder valde jag ut några, som beskriver en bråkdel av mitt flygande på mina hangflygställen under 2015.
Bilderna gör, att jag längtar intensivt till våren. Till lärkor, solsken
och den termik i vilken min Ava ritar sina avmätta cirklar i skyn på sin väg uppåt .
Eller till de stunderna jag upplevde ihop med OT friflygarna.
När jag ser enWakefield-modell, konstruerad för 75 år sen starta
och med den i gummimotorn lagrade energin klättrar till 150 m,
som under glidflykten fångar en termikblåsa på egen hand, tack vare att
piloten trimmat sin modell så väl och därefter kurvar upp sig i total
harmoni med den omgivande luften innan den fusar, det är en upplevelse
jag också längtar efter !
Aldrig under mitt 44-åriga radioflygarliv har jag varit förunnad att flyga så mycket, som jag gjort i år och jag kan inte annat än att
vara tacksam mot omständigheterna, som lät mig utöva en av
mina hobbies. Detta trots att vädret inte varit helt gynnsamt.
Men det handlar också i slutänden om, att jag har viljan att flyga,
även om vädret inte uppfyller alla kriterierna, jag önskade.
Inte vill jag undanhålla er lite bilder från mitt hangflygande…
Någon bild kanske jag redan publicerat, men världen går nog
inte under för det, utom för petimätrarna.
Här kommer några så stay tuned !
En kvällsflygning vid Segeltorpshanget med min Spirit Elite.
En modell jag kan varmt rekommendera.
Denna bilden är gammal. Från 2004.
Modellen är den sista, jag hade med en Epplerprofil, en Eppler 182. Jämfört med Mh32
eller Rg 15-serien är den underlägsen. Vingarna skurna i Rohacell, klädda med 0.4 mm ply. Förstärkta med kolfiber och kevlar. Mycket starka och vridstyva.
Jo, jag vet är färgvalet på modellen är absurt, men det var vad jag hade på hyllan.
Radion min favorit, MC 24 Gold Edition, synd den inte gjordes i 2.4 GHz-version.
Är det dåligt lyft, vilket man som hangflygare har svårt att acceptera, kan det hända, man är tvungen att landa i buskar fulla med vassa piggar.
Och det finns många sådana på Hovs Hallar ! Återbördandet av min modell
kostade mig 30 minuter och blodiga smalben…Min modell kunde inte ses från
marken nedanför buskagen. Som tur var, hade jag servon, som knarrade så jag
kunde lyssna mig till, då jag stod nedanför, var den var. Därmed kunde jag få en
riktning ditåt jag skulle gå genom detta buskage av törnbestyckade buskar.
Just efter jag hämtat min modell… det var jobbigt…
Min kära Arrow görande det, den kan bäst; Flyga med hi-speed och med belastning !
Den gamle mannen ska starta sin Spirit I i våras med
en kamera på nosen, om utifall att..
…modellflygkompisen Rolf Holmer, Hjärnarps egen Biggles, skulle komma och vilja ha bilder på sin modell i luften tagna från min kärra…
Denna bilden tog jag med bara för ljuset genom Oralighten…
Min Apache.
En modell som flyger underbart. Finns fortfarande att få tag i.
Min vackraste F3F-modell nånsin
Gillette II.
En mycket vändbar och agil maskin.
Gillette har vackra linjer.
Ska jag klaga på nåt..fenorna kunde varit byggda med större sidoförhållande…
Vingarna hade varit bättre med kraftigare avsmalning.
men utformningen är vacker ändå.
Min “Banana” i väntan på start på Platån Hovs Hallar.
Du ser sikten är god mot Halmstad, vilket är en indikation
på att vinden är förhärskande nordlig.
Ingen krasch, utan min trogna Spirit före montering.
…och efter montering.
Min Spirit har landat mycket mjukt, som syns efter spåret.
I nosen, som nästan alltid, en Gopro.
Ett av mina favoritflygställen, Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Här möter jag som pilot både natur och människor
Platån ger större möjligheter för aerobatik och vackra vyer,
som tillfredsställer ditt öga.
Min ryggsäck med inbyggd stol har jag med, då jag flyger här. Det är
för jag ska kunna sitta och flyga, då jag har en besvärlig ryggskada.
Att kunna sitta och flyga har för mig bara varit problem på en plats.
Förberedelser för start.
Jag utför alltid samma rutin innan start, vis av erfarenheten.
Koll att rätt modellminne är inställt på sändaren, samt att sändaren
inte är i en inställningsmode. Att vingarna sitter där de ska, huven
fastsatt, klaffar och bromsar inne, samt fulla roderrörelser och att
de rör sig på rätt håll.
Japp, dags för start…just till höger finns en grästuva, som verkar
gjord för en modellflygare som sitta ner då han flyger. Tror ni mig
inte så åk dit och kolla !
Utkast…för vilken gång i ordningen på Hovs Hallar ?
Modell, hav och vind .
Det handlar hela tiden om rörelse.
Dags att njuta sin möda…
Lite kontemplation på Segeltorp innan utkastet.
Så kan min depå se ut. Ser ni busken i mitten ? Där landar jag i svag vind
då växtligheten bromsar min modell..
Ibland handlar det att invänta vind. Ni ser havet…lugnt.
Havets vågor börjar bryta vid 5 m/sek. Så nu är vinden
under 5 m/sek.
Kommer vinden efter en väntan, då blir piloten så här upprymd !
…vid detta tillfället kom en fiskgjuse förbiflygande…
…därav mitt spanande uppåt.
Den gamle och hangkanten.
From here to eternity…
…och det klarar jag med min modell som sällskap !
Hur nära stolpen var jag ???
Stranden där jag landat, eftersom det började regna.
Detta är min Spirit Elite nummer II inför en flygning på Segeltorp..
…eftersom min gamla Spirit Elite, byggd helt i balsa, den var helt enkelt utsliten. Efter 3 säsonger i luften och 160 timmar i luften var den färdig. Jag skickade den till
återvinningen, när vi var nere i Ystad. Du förstår, att flyger man så mycket, som jag gör,
då blir det oundvikligen småskador. Skadorna uppstår främst vid landningen, eller då jag
hanterar min modell på väg till eller från flygning. Spirit i balsa är lätt och därmed spröd i
konstruktionen. Nästa Spirit jag bygger, kommer jag förbättra, så tillvida att vingarna ska
ha 0.4 mm till torsionsnäsa och beklädnad av vingrot. Vidare att allt trä ska cellulosalackas
3-4 gånger innan klädsel för att stärka konstruktionen. De två trästavarna som håller vingen
i framkanten i kroppen, de ska bytas mot 6 mm kolfiberrör. Plus lite annat.
Jag fann denna danska filmen som visar Nordiskt Mästerskap i radiostyrt segelflyg klasserna F3F och F3B.
Det som har varit lite förvirrande var, att det som avhölls
på Pellestova i Norge 1973, det var ett meeting.
Länk till Pellestova 1973 nedan.
Alltså inget NM även om det var mycket välbesökt av nordiska piloter .
Däremot var det Nordiskt Mästerskap i Hanstholm
Danmark 1973.
Så jag bäddar in Hanstholmvideon här på min blogg
till allmän beskådan.
Vi som var med då känner igen flera av deltagarna.
I början av filmen syns Kurt Lennå från Halmstad ,
som flyger sin modifierade orange motorseglare, vilken
var den första modellen i Sverige, tror jag, som var
utrustad med en Eppler profil 174-182 eller 374.
Men nu, gotta er åt filmen och se hur det gick till !
Finns det någon, som vet hur resultatlistan
blev ?
Jag är inte säker, men jag tror att
Kurt Lennå Sverige blev Nordisk Mästare…
Jag hittills sökt förgäves hos SMFF,
Modelflyvning Danmark, scrollat gamla MFN
och googlat noggrant. Allt utan resultat.
Kanske det finns uppgifter i ett nummer av något nordiskt förbunds arkiv eller deras medlemstidningar och arkiv från september- november 1973 ?
Eller det kanske finns någon som deltog, som har resultatet ?
All info uppskattas.
Jag har varit i kontakt med sekretariatet hos FAI
i Paris och enligt deras utsaga , så var tävlingen inte sanktionerad, vilket kan anses mycket märkligt
och därför har följaktligen FAI inte arkiverat resultaten… heller :=(
1973 avhölls i Norge kort före NM i Danmark
på Pellestova det traditionella och internationella
rc-segelflygmeetinget.
Klicka här så kan du läsa om det och se en garanterat unik film.
Jag tycker, att bilder på friflygande OT-modeller nästan alltid blir på
något sätt bra…
Det går ju inte så fort, vilket gör modellerna lättare att fotografera. Vidare upplever jag i alla fall mycket mer expressiva uttryck hos
piloterna än vid annat modellflyg.
Så en bild kan säga väldigt mycket och förmedla en bestående känsla.
En gång i veckan har jag utlovat friflygbilder.
Här kommer en laddning igen.
Luta er bakåt, tryck på “nedåtpil” och häng med till sommaren !
Jag lägger in text under bilderna efterhand.
En ganska uttrycksfylld bild som ger en känsla för friflyg.
Gör inte som Ikaros…
Fenan på Markkus mästerverk “Mara”.
Kolla hantverket…
Hur många klarar detta scratchbygge ???? Jag vet en som kan det…Markku.
Hasse släpper
Åke med sin modell och sin fru.
Göran laddar…
..och där startar han sin påvermodell.
Har du klämt en max igen Sten ?
Avslappnad start.
Rinkabys örter blomstrar
Sten drar upp sin modell med uttrycksfullt kroppsspråk.
Jag är uppväxt med närhet till havet och har tillbringat nästan
hela mitt liv här.
Att man kan komma ut i naturen och se en obruten horisont,
ser jag som ett privilegium.
Föreställningen att jag skulle bo i inlandet och se grantoppar i
vilken riktning man än skådade, det är för mig en omöjlighet.
Att man får en känsla för vyerna, där man bott och växt upp, det
är något som tar tid. Låt oss säga att man danas av sin miljö.
Får jag promenera längs stranden, då blir jag och det finns
ett bra engelskt ord: enlighted.
Mitt inre batteri blir cyklat. Det töms och fylls på med nya
intryck, som kan ligga som en grund, för de andra aktiviteterna
jag kommer att företa mig.
För den som inte är född vid havet, låter detta kanske främmande,
men för oss som levt vid en kust är det naturlig realitet och jag
fick det senast i dag bekräftat, av en person jag mötte, som strövade på
stranden i likhet med mig.
Nåväl, vädret var vindstilla, 10 grader varmt och molnigt, således
perfekt strandpromenadväder .
Jag hade verkligen hoppats på västlig vind, för att få mig en stunds
hangflyg, men då vi har ett högtrycksläge, så skapade det dåliga
förutsättningar för västlig vind.
Jag gick min vanliga runda på 9 km och eftersom jag är en flanör
och upptäcktsresande, tog det gott 2 timmar.
Kameran är alltid med som min fotodagbok och som vanligt
blev det bilder.
Häng med på min promenad och upptäck mina ögonblick !
För är du aktiv, då händer alltid något oväntat. Så och denna gång.
Det blir tredje gången, jag hittar ett sådant föremål…
Som ni ser…ingen trängsel. Härligt !
Ett havsodjur som spolats iland.
Undrar om man ska rapportera till Naturhistoriska Riksmuseet ?
Den vitnosade sanningssliraren kan man se i sällsynta ögonblick.
Den verkar kroniskt oberäknelig och opålitlig. Jag tror denna arten
har en variant av Aspergers Syndrom .
…och den mindre…algaparen pratade som vanligt nonsens, då jag gick förbi…
men han är ofarlig, för han är helt enkelt genuint dum i skallen.
En skiss av Picasso eller Miró kanske…ser ni vad det föreställer ?
Detta belätet hade smugit under sanden med bara huvudet synligt ända till strandkanten.
Han ser ganska korkad ut…och tycks ställa frågan: “Vad är det som händer”…
…och denna varelse stack huvudet i sanden, för att jag inte skulle se honom…
Ett enormt djur jag fotograferat flera gånger…
…i dag sa han till mig, det kostade 4 dollar att fotografera honom…
…eftersom han var sminkad
…när jag inte ville betala, vände han sin sämsta sida mot mig.
Vildsvinen lämnar sina visitkort på promenadstigen.
Det är mycket gott om grågäss i kusttrakterna fortfarande.
På stranden fann jag en just ilandkommen ballong, som ni ser på bilden, vilket omedelbart satte igång mina funderingar: Var kom den ifrån ?
Efter en snabb googling fick jag reda på, att den kom från Harlem, Holland.
Ett företag säljer ballonger för 80 års dagar i Holland.
Jag läste att man i Holland mycket mer än i Sverige, firar olika
händelser med ballonger.
Ballongen hade flugit 1000 km minst.
Tornfalken en skicklig flygande jägare med vackra röda/bruna färger nu.
