Enligt den ansedda vädersidanyr.no, kan vi inte förvänta nordliga vindar den närmaste 10-dagarsperioden.
Så jag var tvungen, att utnyttja dagens utlovade nordliga vind. Enligt väderutsikterna kunde vi förvänta nordlig vind till kl 1300 för att sen få en vridning till nordöst på Hovs Hallar.
Det stämde precis. Jag var startklar på Platån kl 1000 med min Spirit och vinden var då knappt 2 m/sek nord. 2 m/sek rakt på på Platån är fullt tillräckligt för att kunna flyga.
Efter en stunds rekande och kollande av vinden gick jag till höger på Platån för att kasta ut. Man ska aldrig starta från mitten av det höga partiet, utan antingen till vänster eller till höger.
Varför ? Jo för att undvika kantrotorn, som är mest utvecklad just i mitten.
Jag kollade modellen och satsade utåt. Utkastet gick fint, men då
jag drog ner handen till sändaren för att greppa spaken, råkade
jag slå om klaffbrytaren så jag fick 45 grader klaff. Resultatet blev
en våldsam pitchup och jag kunde just precis reda ut situationen
och landade på kanten.
Hämtning av modellen och ny start. Den gick bättre, men kantrotorn var trots den svaga vinden väldigt stark. Modellen kastades omkring i luften som en galen kaja. Men det löste sig och väl uppkommen ett 10-tal meter var det som att flyga i tjock grädde.
Betänk, att vinden var endast 2 m/sek. Det var lätt att klättra 100 m över kanten och gick jag längre ut från hanget, ökade lyftet.
Solen sken lite försynt, men jag har skrivit förut, att det är avgjort behagligare, då det är 25 grader varmt ! Jag frös inte, för jag hade på min fina skärmflygoverall, som stänger ute kyla och vind.
Jag landade parallellt med hanget på toppen för att hänga på en av mina Mobiuskameror på vingens yttre del och låta den filma tvärs kroppen mot den andra vingspetsen. Efter att ha fäst den enligt alla konstens regler ovanpå vänstervingen, skulle jag flyga. Det enda som återstod, var att starta kameran….gick inte ! Batteriet finito. Antagligen hade jag glömt den på. I bilen hade jag en Mobius till, men jag hade inte energi att gå ner och hämta den. Det är så, jag har tillräckligt med flygbilder redan.
Så det blev att flyga kameralös, vilket gick utmärkt. Människor som passerade frågade nyfiket, hur det funkar och jag gillar verkligen att sprida kunskap om min hobby ! Är man utåtriktad
och generös, får man alltid en trevlig respons ! Kanske jag kan
omvända någon att bli hangflygare…
Vinden började vrida mot NO ca 1230 snabbt och den ökade till
ca 6-7 m/sek, vilket fick mig att dra mig neråt mot betongfortet
för att kunna landa där på den plana gräsytan.
Då jag flög vid fortet, märkte jag att då vinden var NO, var lyftet
dåligt vid huvudkanten, men gick jag ut över havet 200 m,
var lyftet mycket bättre där. Det indikerar, att vinden på den
höjden var mera nordlig och det producerar mer lyft.
Men 1315 landade jag min Spirit framför fötterna lätt som en fjäder och jag var mycket nöjd med dagens flygning.
Som sagt, det gäller att utnyttja möjligheterna, då omständigheterna är gynnsamma ! Ögonblicket och chansen kommer aldrig tillbaka…
Den enda kamera jag hade med, var min GoPro, som satt på ett stativ och tickade fram sina 4 bilder i sekunden. Min Mobius funkade ju inte och därför är bilderna tagna helt slumpmässigt från markkameran.
Ni får stå ut med att horisonten blir förvriden, men det beror på att
GoPron har en vidvinkellins. Det går att räta till, men so what …
Men kolla bilderna och upplev delvis min hangflygdag på Hovs Hallar !
Jag har aldrig upplevt, under alla min år på Hovs Hallar, så lite småfåglar som i år….för kallt ? Fel vindar under deras migration ? Jag vet inte…
Min sedvanliga depåplats uppe på Platån.
Den gamle på väg att starta upp till höger.
Jag drar alltid på, så mycket det går vid starten, men här blev det så, vilket ni ser på vingarna, att jag av misstag fällde klaffen, som resulterade
i en snabb pitchup. Jag tror, det är bättre att ha sändaren i en låda på magen,
för då kan man enklare greppa om spakarna efter ett utkast. Själv har jag kört
med lådmodellen de sista 15 åren, men denna sändaren hänger i en sele.
Får väl ändra det…
Så det var ju bara att hämta modellen och försöka igen…
Kläm i så hårt det går, så jag får lite överskottsfart, vilket ger mig lite valfrihet att manövrera, om det krävs.
En perfekt start !
På väg till min tuva, där jag sitter och flyger.
Ni ser själv att lyftet var ok.
Just där jag flyger nu, där var det extremt turbulent. Det är inte jag,
som skevat omkull utan det är kantrotorn, som slängt omkull modellen. Det var precis, jag kunde kontrollera min Spirit i detta nuet. Tänk på det,
om ni flyger här !
Här är det inte fråga om turbulens, utan en normal sväng.
Då vinden drog sig mot NO flög jag till höger, eftersom hangkanten där står mot NO och det skapar starkt lyft.
En Montessoriklass passerade och fick info
Hav – Hang – Vind – Modell – Horisont, vad det handlar om.
Den gamle på sin tuva njutande
Spirit II. Mycket flugen. Kroppen är nyrenoverad med spackling och sprutning. Vad som återstår, är att klä om vingarna och innan dess cellulosalacka balsan för att öka styrkan och motståndskraften.
Jag var helt inställd i går, att vädret skulle bli perfekt på HH i dag söndag.
Enligt yr.no skulle det bli NNV. Men det sprack. Kl 1130 blåste det sydväst
1.4 m/sek på Hovs Hallar och det var markdimma.
Eftersom jag alltid är flygsugen, spanade jag inåt landet och såg då, att där inte fanns någon dimma.
Alltså blev det lite omdisponering av resurser och resmål. Jag beslöt att flyga termik med min trogna Ava, på en plats som jag vet är suverän för det syftet, oavsett om sjöbrisen rasar som värst, för hit orkar den nästan aldrig.
På plats kollade jag av läget och vinden var ca 2 m/sekunden från väst och i skyn hade vi 5/8 Cu med mycket hög molnbas. Uppskattningsvis ca 6000 ft. SÅ nog var det möjligheter för termikflyg.
Jag monterade, kollade före flygning roder fria och fulla roderrörelser åt rätt håll och att min FailSafe var rätt inställd. För man kan aldrig veta !
Sen iväg och ett lugnt motorstig till 100 m, där jag slog av motorn. Försökte hitta termik, men det var stendött i luften. Jag gnetade, men fann ingen korkverkan, så jag landade.
Efter 5 minuter började vinden blåsa från öster, alltså tvärs emot huvudvinden och jag anade, att en blåsa släppte därav vindskiftet.
Så jag hivade iväg modellen, klättrade till 150 m och stängde motorn. När jag stiger med motor, tutar ju varion hela tiden ganska uppfordrande. Efter stängningen på 150 m fortsatte den tuta nästan hysteriskt, så jag fattade, att jag tagit en stark blåsa.
Det känns gott, när man har bra stig helavarvet och man kan justera sin
kärra och riktigt finflyga den i blåsan. Flyger jag rent i blåsan, stiger jag bäst. Höjdangivelserna sprutade på i 50 m intervall, eftersom jag konfigurerat min nya Picolario på det sättet.
Ja, jag var mycket högt på kort tid och avbröt av det enkla skälet, att Avan var svår att se på grund av avstånd, bakgrund och rådande ljus. Dessutom stod en passerande bils passagerare och ställde frågor, så jag var ju inte helt koncentrerad på flygningen. Det måste man vara, om man tänjer gränserna.
Trots jag drog full aerodynamisk broms på Avan, vilket innebär bromsklaffarna står i 90 graders vinkel kontra vingen, steg den i blåsan. Det betydde, jag var tvungen att gå på rakkurs, tills jag kom ut i sjunket, där min Ava tappade höjden som en sten och jag kom ner i ett nafs.
Att som en mycket aktiv modellflygare få komma ut en vårdag med sin fina modell, samtidigt som betingelserna är positiva, det är en härlig upplevelse.
Det kan jag aldrig få framför en tv, eller om jag planlöst irrar runt på internet. Vid sådana tillfällen kan jag inte få min modell i luften fort nog,
kan jag tycka.
Nej, inget kan ersätta verkligheten, såsom den var i söndags. Den verkligheten ger i alla fall mig mycket glädje, positiva upplevelser och laddar
mitt interna batteri !
Min första start var kl 1200 och jag landade för dagen kl 1500. En kort paus inlagd för att byta batteri i kameran, annars flög jag hela tiden.
Fast jag erkänner…det är bättre då temperaturen är 25 grader i stället för 7 !
Tyvärr, fick jag inte med mig bilder hem från min vanliga kamera…jag hade glömt minneskortet på bordet hemma.
Jag tyckte kameran fotograferade lite väl snabbt och aldrig tog paus, när jag
plåtade. Då jag kör avtryckningen enligt ksp-modellen, brukar den stanna
någon sekund efter 10 bilder och ordna till sitt processorminne.
Men det skedde inte nu, varför jag borde anat ugglor i mossen.
Men jag lär mig till nästa gång. Jag tycker det låter ungefär lika korkat gjort
av mig, som då Svante Grundberg i “Sällskapsresan” glömde ta bort
objektivskyddet på sin 8 mm filmkamera…
Jag såg lite fåglar och djur och naturligtvis stannade jag för att klämma några bilder, som ett minne av en fin dag med termikflygning med min fina och ytterst vältrimmade HyperAva, som bara flyger och flyger….
Släppet första starten.
Så här ser marken ut där jag flyger…en GoProbild
…kan väl inte vara bättre !
Min Ava högt i skyn…
Bilderna på Avan tagna med 300 mm zoom…
…så ni förstår att avståndet är stort.
Denna bilden tagen på 400 m höjd och 200 m horisontalt från mig.
Om mina avståndsuppskattningar är ok, så är avståndet kameralins
– modell 447 m…
Inne i markägarens skog, ligger isen kvar på mindre gölar 20. Mars.
Jag är bekant med markägaren och han har berättat, hur intensivt man
får arbeta, för att få en skog som producerar goda produkter och i tillräcklig
mängd. Det gäller, som skogsproducent, att tänka 25-35 år framåt…
Vad säger ni, som har kunskap om segelflyg och meteorologi ? Är det 4/8 Cu ? Med en mycket hög molnbas. Kan det bli bättre ?
På väg att landa för dagen.
Tofsvipan ett vårtecken så gott som något.
Under vår och försommar flyger tofsviporna tumlande och till synes utan styrsel i luften…
Jag ser mer och mer dovhjortar i markerna…
…precis som jag ser mer och mer sångsvanar på knölsvanens bekostnad...
…liksom jag ser mer och mer grågäss och tack och lov mindre och mindre Kanadagäss.
Fredagen bjöd på solsken i Halmstad och vinden på Hovs Hallar var enligt mätaren 3-5 m/sek NNV.
Detta borde innebära fina hangflygbetingelser där, varför jag
packade bilen och begav mig iväg längs E 6. Kommen till Snapparp möttes jag av tunn dimma, som rullade in från havet, men jag tänkte i min optimism, att det lättar säkert…
Det gjorde det inte, utan dimman vid Hovs Hallar var tät. Nu är det ju så, att jag brukar inte ge mig för lite dimma, utan jag gick ner till Segeltorpshanget för att flyga.
Nedkommen dit var slog jag fast att sikten var 50 m… Jag riskerar inte en modell i dimman, då det är lätt att tappa bort
den, vilket med stor säkerhet innebär haveri.
I stället spankulerade jag omkring och tog lite bilder med min
äldsta och därmed kvalitetsmässigt sämsta GoPro. Det var en GoPro 3 black edition.
De som ansvarar för landskapsskötseln på Hovs Hallar hade
bland annat dragit upp vresros och enebuskar,
som brett ut sig och skapat en ny biotop, som i alla fall för
skärmflygare och modellflygare ger möjligheter för start och
landning. Platsen för detta var halvvägs ner till hangkanten.
Under min promenad såg jag hur få fåglar, det fanns.
Jag hade förväntat mig flera småfåglar, men det enda som
hördes, var grågässens intressanta och högljudda diskussioner i dimman, då de passerade.
Undrar vad de sa ? Kanske de säger, att kolla där nere till
vänster, där står en fjant till modellflygare och tror han kan
flyga, såsom vi klarar av att göra under IFR-förhållanden…
Kanske det kunde vara flygbart uppe på Platån. Så jag knatade
iväg från hanget till parkeringen, 800m och började klättringen
uppåt, 80 m, för att kolla läget.
Det var meningslöst, vad gäller flygandet, då Platån var lika
omsvept av inrullande dimma från havet som nere vid Segeltorp. Sikten var i princip 20 meter, så inget flygande här.
Men det hindrar inte, man går runt och upptäcker. Jag måste
erkänna, det var inte mycket jag såg , vare sig bildligt eller bokstavligt.
Så efter en timma i dimman, som var kall, drog jag till bilen och for i riktning Halmstad, där jag åkte ut till hamnområdet och klämde lite bilder på grågäss.
Grågäss är tacksamma att fotografera, för bilderna brukar bli bra utvisande rörelse, kraft och energi.
Som sagt gässen fick sina flygturer, men inte jag.
Fast jag tänker få en tur eller flera på söndag eftermiddag vid HH,
då det är utlovat NNV igen. Ganska svag vind, men 3 sekundmeter
räcker för lätta modeller.
En för dagen outnyttjad depå…trots min högteknologiska
vindindikator säger vind 3-5 sekundmeter rakt på kanten…
Halvvägs mellan parkering och hanget har man banat av vresros och annan buskväxtlighet och skapa betingelser för…
…start och landning med skärm och modell.
Jag tycker det ser bra ut.
Så här borde man göra över stora ytor för att återskapa
den ursprungliga miljön i naturreservatet.
Ett mycket bra exempel på hur strukturen i berget ser
ut i en Horst. Vilket alla utom Banverket förstod,
då tunneln under Hallandsås skulle byggas…
På Platån var det ännu dimmigare…
…så jag fortsatte att fotografera stenar…
..och denna stenen är ett flyttblock av granit/gnejs,
som spolats med i en isälv under senaste istiden
i Skandinavien. Ni ser skillnaden i struktur, mot
den bilden som visar strukturen på berget i en horst….
Dimman, ett resultat av då varm luft möter kallt hav
och som sen väller in över kustlandskapet.
Man märker, om man ser efter, att dimman är inte mer än ca 50 hög över marken.
Denna backen upp till Platån har jag bestigit 1000-tals gånger !
Fast jag anser, att man kunde satt upp två räcken, för de som behöver stöd.
Jag vet…stolparna är sneda…det är vinden, vilken blåser
i Kattvik, som med tiden kröker de massiva trästolparna … Men du ser hur dimman väller ner för kanten
En kråka vid hamnutfyllnaden tar språng ut i det okända…
…eller ett språng ut i frihet…vilket ni vill.
Jag gillar grågässen…
…de har blivit talrika…
…samtidigt som jag tycker att populationerna av kanadagåsen har minskat…
…vilket är en välgärning, då kanadagåsen är en inkräktare i vår fauna inplanterad av en amatördarwinist i Kalmar län tidigt 30-tal.
Den här gossen, han har nästan ögon i nacken…
Ett skrakpar med hanen till vänster, håller en
sothöna sällskap. fast jag tycker, det danska
namnet på sothöna är bättre, blishøne
Jag hade kvistat ner till Hovs Hallar för att få mig en avkopplande flygning på hanget. Vindmätaren redovisade 3 m/sek kl 0930 från nord. Det såg alltså bra ut med en temperatur, som var ganska fördragsam.
Först en snabb… rusch upp till Platån från parkeringen för att få ett mått på vinden. Den var enligt min handhållna mätare 2 m/sek N.
Alltså fick det bli att flyga med min Ava, då vinden var så svag. Jag vill inte riskera en modell under tveksamma förhållanden. Dessutom, eftersom ljuset var bra, ville jag få lite bra bilder på min modell med ombordkameran.
Så det var att gå ner till bilen, samla ihop Ava-prylarna och flygväskan och sen ge sig uppför branten igen till toppen av Platån.
För en gångs skull hade jag med min nytillverkade vindstreamer,
som sitter i änden av ett Biltema fiskespö på 6 m. Det fungerade
perfekt i den svaga vinden, som fortfarande bara var 2 m7sek,
men den låg rakt på. Vinden utanför hanget uppskattningsvis 3 m/sek.
Detta indikerade fina flygförhållanden för min Ava.
Ut med kroppen, montera stabben, sen fram med vingens mittdel,
montera den och anslut bromsservokabeln, in med min nya
Kokam-acke i kärran och sen var det bara vingspetsarna som skulle
träs på och säkras. Vänster gled på med ett klick och höger….
gled inte på, därför den kolfiberjoiner som håller vingspetsen till
vingens centrala del…den fanns inte …
Ok tänkte jag, den har nog ramlat av i vingfordralet… Nä, det hade den inte. Den var icke att uppbringa, därmed drogs rullgardinen ned för Ava-flygning just för tillfället.
Det kändes inget vidare, vill jag erkänna oförbehållsamt. Eftersom vinden inte ökat, var jag inte motiverad att gå till bilen igen för att hämta den andra modellen.
Nä, det blev, att med hängande huvud att ta sig ner med prylarna till
bilen. Som jag naturligtvis rotade igenom efter kolfiberjoinern med
negativt resultat.
På vägen hemåt funderade jag, var den lilla men viktiga saken kunde
finnas…Sist jag flög Avan var termik på en plats söder Halmstad. Kanske kolfiberbalken ramlat ur där, så jag körde inom för att kolla.
Första letandet var negativt, där hade varit andra bilar och kört, på
platsen där jag brukar hålla med min bil, då jag flyger. Men jag
kollade noggrannare i de andra bilspåren och fick syn på en svart
detalj i leran. Det var den försvunna joinern som låg där över- och
nerkörd men till all lycka till synes oskadd. Glädjande. Jag menar,
det är lite belönande att återfinna något man tappat…om inte annat
sparade jag 54 kr för ett par joiners kostar 108 .
Förresten, så flög jag termik 1.5 timma med Avan, där jag hittade
joinern, så dagen var flygmässigt inte förspilld !
Hemkommen kollade jag den för eventuella skador och gjorde ren den. Den var hel och för att förebygga, så den inte ramlar bort, satte jag tape på den, för att den skulle gå trögt i vingfästet och inte ramla ut.
Det hade aldrig hänt förut, att jag tappat en slik sak, men nu har jag i
alla fall försökt förebygga, ett upprepande av historien.
Som sagt, alltid händer något oväntat, då jag är ute ! Det är ju det,
som är en av tjusningarna med mitt modellflyg !
Jag har två stycken joiners i reserv hemma och en av dessa ligger nu i
min flygväska…omutifallatt !
Jag, som alla andra modellflygare, väntar på den där riktigt fina vårdagen fortfarande. Ja, du vet solsken, lite vindar som vi upplever som ljumma och med spelande flyttfåglar.
I dag söndag var det lovat nordvästlig vind av yr.no på Hovs Hallar, vilket hade gjort flygning möjlig på Segeltorp. Men aldrig får man vara glad… prognosen ändrades till väst ca 2-3 m/sek.
Härkan ni kolla väder på Hovs Hallar i realtid, där mätstationen sitter just vid hanget. Tack Parapente Syd, skärmflygföreningen som satt upp
mätaren.
Så där sprack det. Kanske det kan bli solsken, som eventuellt kan dra igång lite termik för någon av mina termikmodeller…Vi får se.
Men som sagt, lite bilder från i somras på Old-Timer friflygande modeller det kan jag åstadkomma, så du kan tänka tillbaka och beundra de vackra flygmaskinerna.
Jag kommenterar sparsamt, för jag hoppas, bilderna förmedlar sitt budskap
själva.
Ingemar Knifv med en av Markkus modeller. Kroppen formad ur ett massivt lindstycke.
Ännu en modell, som jag tror få skulle kunna reproducera, från mästaren Markkus verkstad
Sten Persson Halmstad är glad, för han just vunnit sin klass, med en dramtisk sky bakom sig med en Gust-front.
Är man på rätt plats vid rätt tid kan man få ett foto på en brant svängande efter start Gripen.
Start i RC-klassen
En klassisk rc-modell, en Radio-Queen.
Det här med V-form alltså… vi har hört det förut…man måste ha V-form… annars flyger det inte…men denna flyger utmärkt.
Den flög så bra i Bollerup, att den flög bort och försvann…
Vårtecknet…tumlande tofsvipor.
Matti släpper Markkus modell.
Ibland kan det vara “segkopplat”…
Som jag sagt ett flertal gånger… friflygande modeller handlar om estetik.
Flyg !
Ingvar Nilssons linkärra kommer smygande.
Friflyg kan inte bli mera klassiskt….Wakefieldkärra.
Vad tror ni, modellflygaren som just släppt tänker nu ?
Görans magiska händer…
Bara skyn är gränsen
Den gamle (fast inte i sinnet) står och njuter vid Segeltorp.
Jag fick ett mail, som frågade, varför jag inte har samma storlek på mina bilder ?
Just därför !
Det väcker uppmärksamhet, genom att det avviker från det förväntade.
Jag vill inte, min blogg ska vara uppbyggd som en militärparad i nordkorea.
Fredagen bröt in med fint väder, så när som på det dis som rådde. Men det är ett naturligt resultat, när relativt sett varma och kalla luftmassor möts.
Så jag åkte ut en snabb sväng till hamnen på förmiddagen och såg
då en pilgrimsfalk, som satt i ett av de mindre träden längs vägen
ut till Oceeanhamnen. Naturligtvis saktade jag in i god tid, tog fram min kamera och ställde in den på 1/4000-dels sekund slutartid.
Sen rullade jag sakta fram, för jag har inte just nu, ett zoom-objektiv.
Väntar på ett nytt. Så jag var tvungen att använda normalobjektivet. Pilgrimsfalken satt kvar och jag siktade genom dörrens nedvevade ruta för att få en bild, då den satt och då den troligtvis skulle flyga upp,
när jag rullade fram.
Allt såg bra ut, men avståndsmätaren förmådde inte, tack vare det breda
motivet låsa på fågeln. Det blev ingen bild.
Emellertid såg jag den flög ca 200 m till ett annat träd, varför jag körde dit och försökte förgäves igen. Fågeln lättade och försvann söderut längs
stranden av Laholmsbukten med sina energiska vingslag. Men nästa gång….
Eftersom vädret stabiliserades med blå himmel och därmed mycket instrålning, borde detta kunna betyda bra betingelser för termikflyg.
Tanken slog mig, att kanske man skulle åka ut med en Ava och testa ?
Jag menar, en Blue Phoenix är ju vad det är, men en Ava presterar mera. Min Ava har ju legat på hyllan sen slutet av oktober och var ivrig att komma upp i luften. Allt på modellen genomgått och testat nyligen, så jag visste att
allt vad som ankom på mig, det var gjort med min trogna Ava.
Kolla Vladimirs elseglare och övriga modeller här.
Han är mycket hjälpsam. Om du skulle behöva en speciell del av din modell fixar han det för dig utan problem.
Således in med modell och tillbehör i bilen och klockan 1100 startade jag vid ett av mina termikflygställen.
En HyperAva är otroligt enkel att förbereda för flygning. 2 plastskruvar
till vingfastsättningen. Jag använder aldrig metallskruv till vingfastsättingar !
Bättre att skruvarna knäcks än vingfastsättningen, som ofta är svårreparerad.
En servosladd för de aerodynamiska bromsarna, anslut LiPo och på med
huven. Klart ! Kommen upp på 50 m höjd började variometern pipa med hög frekvens
och jag stängde motorn. Japp, jag hade hamnat i en blåsa, förresten
tillsammans med en tornfalk. Min första tanke var, tur jag flög termik i dag
för det verkar ju vara mycket bra förhållande. Men den uppfattningen
skulle jag revidera ! Avan hängde med upp till 400 m (icke kontrollerat luftrum, som info till HöPo, HöjdPoliserna), där jag avbröt. Jag kunde flugit högre, men sikten var dålig på grund av konvektionsdimma.
Denna blåsa var den enda riktiga blåsan jag fick under min flygning
mellan 1100-1500. All övrig termik var aldrig så utbredd, så jag hade stig
under hela varvet. Visst jag kunde gneta och hålla mig uppe, men inte var
det optimala förhållanden. Men så är det för en aktiv modellflygare, man har att göra det bästa av det,
vilket om man flyger en vältrimmad Ava, inte är svårt eller oinspirerande.
Om du är i närheten av en flygande Ava och för långt bort, lyssna på det
laminära bruset, som uppstår då luften passerar vingen. Det är en ren klar
och hög ton, som hörs långt. Lite som en timid kyrkorgel i skyn. Kan man
inte kalla det en sorts Eolsharpa ? Förklaring nedan från Wikipedia.
Eolsharpa, även kallad vindharpa, är ett stränginstrument
där vinden sätter strängarna i rörelse. Eol är äldre svensk namnform
för vindguden Aiolos.
Eolsharpan består av en rektangulär resonanslåda av trä över
vilken vanligen 16 likstämda strängar av olika tjocklek är spända.
När instrumentet ställs i ett öppet fönster låter strängarna genom
vindens inverkan höra både sin grundton och sina alikvoter i
brutna ackord av en ofta förtrollande klang.
Dimman gjorde, att jag upplevde vädret som kyligt och strax före 1500 landade jag.
Då hade jag flugit upp 2380 mA ur acken, vilket var vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.
Som sagt första flygningen med Avan är en liten milstolpe i termikflygandet varje vår.
Förresten lärkorna spelade intensivt och jag såg också två glador flyga runt den dungen i närheten, där jag vet, de regelmässsigt häckar. Dock såg jag eller
hörde inga tranor.
I morgon lördag är det utsikt för nordlig svag vind, vilket kan innebära en tripp till Hovs Hallar för lite avslappnat hangflyg.
Lite allmänna bilder av min fredag kommer här.
Foto från en modell eller från en kulle ?
Min Ava inför premiärstarten 2016.
Snart så…
…då dra vi på försiktigt
…och iväg !
Det Avan gör bäst…flyger.
Varje sekund med en vältrimmad Ava i luften är en njutning !
Som ni ser blommade Cumulusmolnen vid 12-tiden…
Piloten hade glömt sin stol, så han satt i bilen mellan varven och flög. Radion funkade ua, trots jag satt i en Faradays Bur…
Undra hur många timmar min gamla Ava ska logga 2016 ?
Jag fick syn på en bock och tre getter av rådjur framför
mig nedanför kullen, där jag har min pilotplats..
Två getter och en bock på jordbrukarens privata mark.
Skuggorna blir långa redan kl 1400.
Djuren har koll på modellen…i sin vinterpäls
Min HyperAva efter 3 timmar i luften 11. Mars 2016
Onsdagen började med en disig förmiddag, men yr.no hade lovat uppklarning frampå eftermiddagen.
Det kunde kanske bli termikväder för en segelmodell efter en lång period med termiklöst väder. Vid lunchdags var det blå himmel med 3/8 Cu och vinden låg på 3-5 m/sek ost-sydost.
Således lastade jag min mycket vältrimmade Blue Phoenix och gav mig iväg till ett ställe, där det är utmärkt att flyga termik.
Det är en alldeles speciell känsla jag får, då jag kommit ut ur bilen och hör lärkorna intensivt spela i skyn. Det känns, som om en spelande lärka är bekräftelsen av vårens ankomst. Jag har hört och sett lärkan tidigare, men inte
hört den spela så intensivt, som den gjorde i solskenet i dag.
Min Blue Phoenix var snabbt monterad, 6 gummiband och sen start. Just
efter min start såg jag 2 ormvråkar, som lade sig och kurvade vid min
startplats och jag var inte sen att piggybacka i blåsan. Jag vet, ormvråkar
är bra på att hitta bästa termiken och denna blåsan var inget undantag.
Min blå fenix klättrade snabtt och då jag kollade telemetrin, steg jag
med 3.5 m/sek. Jag hängde med upp till 350 m, sen var den svår att se
i det skarpa solljuset.
Under mitt flygande kom två grupper med migrerande tranor
flygande förbi på väg norrut. Man hör ju tranorna, långt innan man
ser dem. Tranor är mycket pratsamma och kan frambringa otroligt
mycket ljud från sina taniga kroppar. Varje grupp innehöll ca 50 individer.
Tranor är utmärkta termikflygare, vilket de måste vara, eftersom deras
kroppars uppbyggnad inte tillåter aktivt flaxande under längre perioder.
Jag observerade också mindre flockar med tofsvipor, som kom förbi.
Märkligt att en dag med sydostliga vindar och solsken omedelbart kan
trigga igång en sådan rörelse av olika fågelarter…
Tyvärr är det ju så, att jag kan inte fotografera med nån reda,
då jag flyger. Ja, ni vet styra modellen med vänster hand och
hålla kameran i höger…Det kräver lite simultanförmåga.. Styra
modellen och samtidigt se till att kameran har rätt objekt i
sökaren och att den låser och mäter…Därför har jag inga bilder på fåglar eller modellplan. Men det kommer. Förhoppningsvis
blir bilderna bättre, då jag väntar på ett bättre zoomobjektiv.
Varför jag inte lyckades ta bilder berodde på, att jag åkt ifrån
min sele för sändaren.
Efter två timmar i termik var jag nöjd, för det blåste ganska kallt,
så jag landade. Men detta kändes som en termikpremiär som hette duga.
Vi vet ju att termiken tidigt på våren är den bästa och i dag var inget
undantag. Termikblåsorna hade stor horisontell utbredning, vilket
gjorde, jag kunde flyga avslappnat. Detta också beroende på en perfekt
trimmad modell.
Det enda jag gnäller på, är att min telemetri är svår att höra från
sändarens piezohögtalare. Volymen är för dålig. Jag skrev ett brev med
snigelpost till JR i Japan och fick ett snällt svar. Beskedet var,
att JR visste om problemet och att man jobbade på en lösning. Jaja, vi får väl se, hur det blir med det.
Jag litar inte på det, utan jag ska löda in en LF-förstärkare, eller på
annat sätt lösa problemet, så jag får upp volymen. Att stå och glo på
en LCD är fullständigt meningslöst en solig dag, för du ser inget av
informationen, som presenteras på skärmen.
Sådan var den 9. Mars och mitt termikflygande !
Några kringbilder kommer här.
(Jag försökte plåta tranorna, tyvärr hade jag bara mitt normalobjektiv.
Tranorna var ganska nära, men ir-avståndsmätaren på kameran
förmådde inte låsa på fåglarna, så det blev ingen bild).
Min trogna Blue Phoenix. Flygande ännu bättre efter vinterns översyn
Efter dagens sista flygning vilande i gräset.
Ni ser själva…solsken 3-4/8 Cu.
Det höstsådda på gång.
Tofsviporna kivade med gråtrutar och måsar som vanligt.
Men att se tofsvipor tumla runt över åkrarna, det ser jag som ett vårtecken !
Då jag kollade yr.no prognos för de kommande 10 dagarna, var det inte, så jag sprang omkring och jublade.
Vädret ska fortsätta, som det gör. Att det är kallt på våren, det kan jag acceptera, men att det blåser så mycket sydlig och ostlig vind, det är för en hangflygare på västkusten en styggelse.
Normalt sett har vi vid denna årstid mycket nord till nordvästlig vind och ofta är vinden stöttad av ett lågtryck på Atlanten, som pumpar ner arktikluft över oss.
Men så är det inte. Jetströmmarna har just nu en bana, som hindrar detta. Jetströmmen bestämmer ju var lågtryckscentra rör sig. Det väder vi har nu, då det är förhållandevis milt i Skandinavien, ger kallt väder över Arktis, där havsisen har brett ut sig mer än föregående år.
Jag har inte flugit på en vecka och då var det bara en liten provflygning med min renoverade Blue Poenix.
Vädret inbjuder inte direkt till sådan aktivitet. Därför sitter jag inne och bygger istället. Japp, ett hederligt balsabygge.
För att muntra upp oss, rotade jag fram lite bilder. Kanske de kan locka upp dina minnen till ytan igen och få dig på bättre humör….
Därför, det kommer en sommar igen, var säker !
Lars Agnas skärmflygare har just kommit på, att han hellre vill vara modellflygare…?
Fruarna till oldtimerflygarna är duktiga på att starta…
Jag menar blott…
Så här fusar man en modell
Markku
Markku, 75 års modellflygerfarenhet
En dansk Dc-3 passerar i Tarp 2015
En god vän
Ett mästerverk. Tupolev “Bear”
Världens snabbaste propellerdrivna plan. Säkerligen det mest bullriga oxå.
En pilot som flyger Tornado och som är stationerad vid marinflygbasen Eggebek,
vilken är granne med MFC Tarps fält berättade, att motorerna hördes på långt
håll trots användande av hjälm och buller från det egna planet.
Final
Kan ni läsa kyrilliska bokstäver…så ser ni det står Archangelsk på kroppssidan efter cockpit.
En av de bästa piloter jag erfarit. Modellen mycket välflygande.
En stor FW-190 på final.
Hela GeeBee-släkten uppställd.
I svartvitt ser modellen lite mer krigisk ut
Ett mästerbygge i aluminium och duk. 5-cyl radialmotor.
Piloten på väg att stiga ur Fw-190. På höger ben lysraketer.
När vi besökte Wasserkuppe och segelflög.
Roffe monterar
Lasse larsson med som alltid välbyggd modell.
Karl-Henrik Widell, Danmark startar.
Kunskapsöverföring mellan generationerna
En modellflygare och hans modell
När jag ser dessa plastremsorna i träden, associerar jag till, att det hade sett ut så, om ett gäng spöken under natten flugit igenom de svarta träden och lämnat lite av sin klädsel hängande i grenarna.
Svenska modellflygare vid Wasserkuppe, Pelzner Hang.
Lars Agnas påpassad av intresserad åskådare…
Det är inte alltid lätt på Hovs Hallar…
Jag tror jag väntar, säger Lars, medan…
…jag i den svaga vinden startar med min Blue Phoenix,
som flyger på det minsta.
En favoritmodell.
Kanske det borde komma en ny version ? Med en profil
som penetrerar och flyter bättre…kanske nykonstruerad
stabbe och fena…och ändrad vingfastsättning…?
Min Ava övervakad av en ordningskviga från Hovs Hallar,
som håller uppsikt på mig som flygare, så jag iakttar alla
gällande flygregler och förordningar…
Tarp MFC anordnar varje år sin Flugtag, som är en avslappnad tillställning anordnad som ett meeting och som avslutas med en flygdag dit allmänheten har tillträde.
Det kommer mycket folk, både som deltagare i meetinget och som åskådare på flygdagen. Åskådarantalet brukar vara flera tusen.
Varför jag åker dit är helt enkelt, för det är en trevlig upplevelse. Jag har varit där varje år sen 2005 och numera lärt känna många i klubben, där man blir mycket vänligt emottagen.
2016 har man sin flygdag den 14 augusti. Det är en söndag. Men redan på torsdagen brukar campingen vara fullsatt. Campingen är gratis med full service, toaletter, ström och vatten.
Vill veta mera om klubben kolla deras hemsida här.
Här är lite bilder.
Naturligtvis mycket turbinmodeller, som dock inte väcker så
mycket uppmärksamhet, som det gjorde för 10 år sedan.
En träningsmodell för jetflygare som är vacker.
En pilot hade en förstorad version av denna, som försedd med en turbin som drog 22 kg…
Om den rörde på sig….
En Cessna skala 1:3 ! Jo den var stor !
Denna modellen hade problem vid varje landning. Piloten f l ö g ner den i marken, han landade inte den, vilket resulterade i ett hysteriskt galopperande på marken.
Landning nummer 3 under sättningen…
The Galloping Ghost, landning nummer 4…
Här har den stora Cessnan just satt sig, vilket man kan se genom att stället är komprimerat.
Här kommer en danskbyggd Spitfire på finalen.
Strax före touchdown
En mycket vacker skalamodell av en Reiher från 30-talet. Scratchbyggd i trä, siden och ply.
Ja, ni ser själva hur kroppen är uppbyggd…
Reihern under bogsering
Som jag brukar säga, det mest osannolika planet i Tarp.
En Fieseler Storch ägd av Hans Hermann Lund, på
bilden stående framför vingen. Storken var från början
ett fint skalabygge, men en brand i hans garage förstörde
kroppen. Vingen, som klarade sig, monterades på en tillfällig
kropp, som såg ut som en förväxt barnvagn från 40-talet.
Nu håller han på att bygga färdigt ovanstående kropp till
den glans, den bör ha.
Fast det mest osannolika är hans vagn, på vilken han
transporterar sin Stork…efter sin cykel. Vad sägs ?
Allt i Tarp är inte blankt och polerat… men mycket använt !
En F-86 Sabre i form av en EDF-modell
som flög väldigt bra med ett härligt ljud.
Storken i luften…
Det finns hela tiden tillgång till bogserkärror under meetinget.
Inte en bogserkärra utan det finns flera, så det är bara att koppla i och försöka hänga med.
En av Tarps skickliga pulsjetpiloter. Man kan se han är fokuserad. Jag har aldrig sett, att de som flyger pulsjetkärrorna nånsin gjort ett misstag, då de flugit och förevisat sina mycket snabba maskiner.
Ibland har man skäl att fråga sig….hur kan det flyga ?
Men det flyger bra, med en skicklig pilot bakom spakarna.
På meetinget fanns det stora GeeBee och mindre.
Alla flög bra.
Den skickligaste jetpiloten jag sett, flygande sin sovjetiska konstruktion.
Inga konstigheter…bara starta motorn och kasta iväg. Denna duktige piloten har jag skrivit om på bloggen tidigare. Han har den enklaste meklådan på meetinget. En liten plastlåda 30 x 30 cm. Mer behövs inte för att flyga jet.
En dansktillverkad Blue Phoenix.
Den bästa nybörjarmodellen. Blue Phoenix med el.
Inget slår dess egenskaper.
Nosen på en Mitsubishi Zero med sin Nakajima radialmotor.
En stor modell som var suveränt byggd och som följdriktigt flög bra.
En hi-speed passering av Zeron.
Motorn på tomgång efter landning och med full klaff.
En Focke Wulf Stieglitz utrustad med en växelströmsgenerator för 110 A som byggts om till motor.
Detta är skala 1:3 !
Ni skulle sett LiPo-packen ombord….
En P-51 Mustang enligt konceptet färdigbyggt i foam från Kina
med infällbara ställ och allt för 1500 spänn.
Dags för ordföranden i MFC Jörg Keil att släppa iväg Salamandern.
Storken är ett STOL-plan. Fäller både klaffar och skevroder
för att öka lyftkraften. Dessutom försedd med framkantsklaffar,
vilket tillsammans gör, den kan flyga extremt sakta.
Modellerna är stora i dag. Flyger fint gör de oxå.
Denna transportkärra har varit med flera år och flyger lika vårdat varje gång
“Erikshjälpen”är en, låt oss kalla det, loppmarknad, där man säljer skänkta
varor, vilkas nettoförsäljningsvärde tillfaller människor i nöd.
Jag kollade med organisationen hur mycket av varje skänkt 100-lapp som går
till behövande….46 kronor.
54 kronor försvinner i administration och löner. Jag ger informationen,
för jag tycker den är väsentligt.
Det som skiljer denna loppmarknad från andra i Halmstad och på andra platser, är att denna försäljning är välordnad. Till skillnad från de andra marknaderna i staden så innehåller “Erikshjälpen” 90 % bra grejor och 10 % skräp. De andra har det motsatta förhållande. Vidare är alla varor prismärkta. Så här är mycket välordnat tack vare hängivna, oavlönade och intresserade medhjälpare.
Erikshjälpen påstår jag har slagit undan benen för de etablerade loppmarknaderna, som drivs av privatekonomiska skäl. Hit åker jag minst en gång i veckan. Varför ?
Kalla mig “Bokmissbrukare”…för jag läser så mycket jag hinner. Vad som intresserar mig är böckerna. Jag köper främst klassisk svensk och utländsk skönlitteratur, historiska böcker och biografier.
Priserna för böckerna är låga. 10-20 kronor för en bok som 6 månader tidigare kostat 270 kr i bokhandeln, kan man inte ha synpunkter på. Böckerna är till övervägande delen i mycket gott skick. Ingen “Bra Böcker” kvalitet tryckt på östtyskt uselt papper. En annan fördel med deras böcker är, att omsättningshastigheten är hög och att man håller hyllorna aktuella.
Vi är ett gäng, som är fokuserade i vår jakt på litteratur och vi har lärt oss, vad vi har
för speciella intressen och tipsar varandra. Vi vet en är intresserad av svampar, en är
intresserad av sjöfart och så vidare.
En del pärlor har jag funnit där. Till exempel August Strindbergs samlade verk i
halvfranska skinnband för 150 kr…
De senaste tre åren har jag roffat åt mig 1500 exemplar av böckerna satta till salu här.
Jag vill bara visa, vad jag köpte vid mitt sista besök i lördags. Det ger en bild av mitt läsintresse och hur böckerna ser ut
Som du förstår, ser jag aldrig på tv. Jag har inte tid. Att tillbringa en stor del av dygnet
liggande i dvala framför en tv är ett meningslöst sätt att få tiden att gå.
Min tid är för dyrbar för ett sövande tv-tittande.
Jag tycker det är bra, att jag genom mina inköp här, kan dels skaffa mig bra litteratur och dels hjälpa människor, som är i behov av stöttning. Ett av veckans bästa ögonblick
är, när man packar upp och kollar veckans skörd av litteratur. Det är lite som julafton en
gång i veckan. Spännande och belönande.
Hur mycket kostar det mig på ett år ? Jag handlar för ca 6000 kronor om året hos
Erikshjälpen.
Säg jag köper 400 böcker om året, som betingar ett nypris på 150 kr/st. Då får jag böcker som från början betingat ett pris på 60.000 mellan tummen och
pekfingret. Är inte det en god affär, så vet inte jag, hur en god affär ska definieras !
Här är lördagens resultat och min skörd från bokfälten:
En intressant kung. Vackra kläder hade han i alla fall och posör var han.
Men har ni sett, vilket relativt litet huvud han har på målningen ?
Hur var hygienen…
Jo Ludvig den XIV var besatt av renlighet läste jag i boken.
Han bytte skjortor tre gånger om dagen tvättade sig med rosevatten
på morgonen.
Troligtvis luktade han inte alltför illa…ovanstående var ny info för mig
tvärt emot, av vad jag tidigare läst. Sanningen…kanske mitt emellan.
Vår egen upplysta monark, Gustav III, luktade så illa från kroppen och
framför allt hans ruttna tandgarnityr, att det var svårt att stå i lä av honom. De som var tvungna att umgås med honom hade med sig näsdukar, som var
indränkta med parfym, vilka de höll för näsan, så att odören från monarken
inte skulle göra samvaron omöjlig.
Jag kan verkligen rekommendera Ernst Brünners bok om mordkomplotten
mot den svenska regenten och om kungamördaren Ankarström. Den ger en
god bild av den mördade enväldiga kungen Gustav III och hans liv.
Men intressant att läsa om denna kungliga sol. Detta är en bok, som troligtvis
hamnar i min lilla hylla på toaletten under avdelningen lättläst.
Förresten, kunde inte vår egen knug och Fräulein Silvia haft på sig ovanstående
klädsel vid sina officiella statsbesök i utlandet .
Jag lovar det hade gjort succé och skapat uppmärksamhet !
Tänk efter när kung Sol drog runt i Frankrike med sitt följe …Säkert ett
imponerande tåg av hästar och resvagnar på de dåliga vägarna.
De vagnar man reste i, var hos den härskande klassen inga små fordon, utan det
var stora pjäser dragna av 6-12 hästar.
De som sitter i, bryr jag mig inte om, men jag skulle villat se, hur hela
entouraget tedde sig som en lång ringlande rad på vägarna.
Ordet “Entourage” som ju betyder “Följe” har ju blivit ett modeord bland
kändisarna och artisterna av idag …det är självklart därför, jag brukar
det här..ett annat ord jag tycker instinktivt illa om är “Redundant”…
Alexander den Store. Jo han var en stor man, även innan
Facebook fanns. Tycker om hans uttalande då han löste
problemet med denGordiska Knuten med sitt svärd
genom att hugga isär den och myntade talesättet:
“Sättet gör ingenting åt saken” !
Det kallas även “Alexanderhugg” då man radikalt tar till
en oväntad drastisk lösning.
Bo Eriksson en saklig och duktig historisk berättare.
Kanske lite akademisk i sin framställning. Å andra
sidan är han ju en akademiker med djup och
bred kunskap . Sverige har gott om duktiga historiska skribenter,
som inte fabulerar och trampar runt i okunnighetens
mörka och dimmiga irrgångar, som exempelvis Hermann
Lindqvist gör .
Målningen är en produkt av nationalromantiken på 1800-talet.
Det var vid denna som Götiska Förbundet var mest aktivt
i sina försök att förhärliga Sveriges eventuella storhet.
Att det såg ut som på infogad bild under slaget, tror jag inte på.
Så här ser bilden ut i original…utförd 1855 av Carl Wahlbom i sann nationalromantisk anda.
En bok som beskriver fasorna under mördaren och
koncentrationslägerläkaren Josef Mengele, som med
sitt perversa intresse för tvillingar var en Malach ha-Mavet
bland människor.
Synd inte Mossad fick tag i Mengele i Sydamerika, på
samma sätt som Mossad fick Eichmann inför rätta och
lät honom sona sin förbrytelse mot det judiska folket i ena
änden av ett hamprep.
Läs denna bok ! Den är episkt bra !
Har sålt i en miljon exemplar. En bok som beskriver en sjöfartsstad i
Danmark från Kriget mot Tyskland på mitten av 1800-talet och framåt.
Jag fick lite vibbar av Wilhelm Moberg då jag läste den. Boken är svår att lägga ifrån sig.
Ännu en bok som beskriver skrönor, märkligheter i samhället
och absurditeter. Hmm…jag märkte, sen jag läst en bit, att denna
boken kräver lite koncentration av läsaren.
Boken är som en akademisk avhandling. Välskriven…ja, som en avhandling men saknar förmåga att locka läsaren att fortsätta.
Min åsikt efter att mödosamt ha plöjt boken.
En intrigernas värld av universitetsspioner från engelskt 30-tal och framåt,
som beskriver vad som står angivet på omslaget. Ger en förklaring, i alla fall
delvis, dels hur det kunde ske och dels den engelska underrättelsetjänstens kapitala misslyckande att snärja landsförrädarna.
Alf Henriksson, han gör mig aldrig besviken. En berättandets mästare, som behärskar sitt ämne och skriver mycket humoristisk med knorriga utvikningar, så läsaren aldrig vet, var han hamnar. Lite i samma stil
som Arto Paasilinna använder i sina böcker. Jag har inte läst en enda
dålig bok av Alf Henriksson, som väl var mest känd som kåsör i en
större svensk dagstidning och som uppskattad medarbetare i det av
statsradion, av outgrundlig anledning, nedlagda folkbildnings-
programmet “Svar i dag”. Som kunde höras under många år på
eftermiddagen på P1 SR.
På frågan från missnöjda lyssnare till SR programdirektör, varför programmet lades ner var svaret: Vi behöver förnya oss…. Varför ändra något, som har mycket lyssnare och samtidigt är ett program, som sprider bildning ?Har ni hört dagens eftermiddagar
i Program 1 ? Ett kulturprogram lett av en skånsk förvirrad manlig
journalist och en kvinna, som är som ett derivat av en parodi på
en figur ur Yrrol. Jag trodde första gången jag hörde henne, att
detta måste vara en parodi, men det var dagens verklighet i Sveriges
Radio. Lyssna gärna på programmet. Jag är i alla fall glad, jag slapp
höra något, om vad som kallas Melodifestivalen, vilket är en orgie i
avslöjande talanglöshet. Håller du inte med ? Ok, vissla då för dig
själv en av vinnarlåtarna för de sista 5 årens svenska melodifestival
…….kommer du inte ihåg…Nähä…och vad kan det bero på ?
Alf Henriksson var en utomordentligt bildad person, som hade förmågan
att delge andra sin kunskap på ett intressant och humoristiskt sätt.
Alf Henriksson fick ett lyckat samarbete med tecknaren Björn Berg,
vars stil passar Alfs berättarkonst så bra.
Ja, gåtan om vem Jack The Ripper var, har sagts vara löst
många gånger, men vi får se, om det löses slutligt någon gång.
Det är intressant att läsa om, vad som skedde på 1800-talets
dimmiga och stenkolsrökiga mörka londongator i EastEnd,
där cabbies skramlade fram på blöta gatstenar med sina tvåhjuliga
hästdragna vagnar. Boken skriven av en svensk författare.
Det kan tyckas lite märkligt att en person utan relation till
London 1880 skriver en bok om skeendet där.
Boken var “träig” och tillförde inget nytt. Skåpmat.
Min bokskörd ovan varar ca 14 dagar, sen får jag bunkra igen !
Du kanske frågar dig, varför min bror Lars och jag vidtog en märklig resa till ovanstående platser ?
Jo, förklaringen är, att de är alla tre välkända fågellokaler, som ligger inom bekvämt bilavstånd. Min broder, som är duktig bland annat på fåglar, hade bjudit med mig
på en tripp. Vädret klart och soligt med vind från sydväst 4-7 m/sek, vilket
gjorde, att man fick hänga på sig lämpliga kläder för en dag i naturen.
Utrustning vi hade med, var en bra tubkikare dagen till ära med nytt rejält stativ, vilket underlättar hanteringen betydligt, då allt blir stadigare. Vidare en vanlig kikare och jag hade med mina kameror. Naturligtvis också 20 slädhundar och 90 bärare…
nä, nu överdriver jag nog.
Första anhalt under vår vildmarksexpedition blev reningsverket Halmstad nere på Söder, där dammarna medprocessvatten? har blivit en bra miljö för simfåglar.
Där är i regel alltid isfritt på grund av vattnets temperatur. Jag tror också,
fåglarna har lätt att finna näring i dammarna.
Det fanns gott om fågel på platsen. Vi var ute efter krickor, som är Sveriges minsta andfågel. Krickor fanns, minst 10 styck, vidare sothönor, storskrak, de käcka viggarna, gräsänder och annat. Krickorna låter så här !
Jag fick lite bilder på just krickorna och lite annat. I Nissan fick vi syn på
ett par med storskrakar, som jag lyckades plåta.
Färden ställdes sen i riktning Nordpolen…. längs E6 till Getterön vid Varberg.
Naturligtvis har jag varit vid Getterön förr. Men det var 55 år sen jag var där i fågelskådarsyfte. Vi som var med och bildade Fältbiologerna i Halmstad 1957
hade ofta exkursioner dit, där resan företogs med tåg och sen en promenad
under fågelskådning ut till Getterön.
Jag flög dit ett par gånger från Skövde på sent 60- och tidigt 70-tal som var
ett populärt ett utflyktsmål för oss i flygklubben för att kunna bada i saltvatten.
Flygfältet ligger just i anslutning till fågelskyddsområdet. Vid kanten av
området finns en fin observationsplats, som är vettigt byggd….till skillnad mot
den vi har vid Trönninge Ängar , som är byggd med mindre sans, vilket gör,
att det är svårt att bland annat fotografera med stöd.
Vi monterade vår utrustning och började spana. Lars såg nästan omedelbart
en ung havsörnpå långt avstånd, som sakta drog sig mot oss. Jag försökte
fotografera på långt avstånd, 600 meter med mitt zoom-objektiv, men som
ni ser, var avståndet för lång för min utrustning.
Havsörnen satte sig på en minkfälla? och åt på ett byte och flög sedan åter
från oss för att så småningom parkera sig på en sten i vattnet ca 500 m från
vårt uppehållsställe. Så återigen var det svårt att fotografera, men fotograferade gjorde
jag, för en suddig bild är bättre än ingen bild alls !
Med hjälp av sin potenta tubkikare fick Lars syn på en skärfläcka, vilket man
får säga är tidigt. Lärkorna flög och spelade lite halvkvädet försynt. Det var inte
den energiska drillen man är van att höra under riktig vår, men vem hade inte
drillat med viss försiktigt och sparat halsen i det kyliga vädret ?
Tofsviporna tumlade runt i sina slumpmässiga banor, som det tycktes och
illustrerade det med sitt kraftiga skrikande läte. Lätet en tofsvipa ger ifrån sig
kan ju nästan i sin påstridighet nästan jämföras med en fiskmåsmed ungar.
Detta var, de enda tofsvipor vi såg på hela dagen.
En rad med gråhägrar hade radat upp sig som varande äldre ståplatsåskådare
på en division 4 fotbollsmatch och följde intresserade skeendet. Det finns
verkligen gott om häger nu, om man jämför med för 20 år sen.
För övrigt såg vi de fåglar, som man förväntar sig vid en sådan lokal som Getterön.
Vi träffade en ornitolog från trakten, som berättade, att man en dag observerat sammanlagtett 40-tal havs-och kungsörnar ! Populationen verkar öka exponentiellt nu. Kanske på grund av mindre giftanvändning och kontinuerlig stödutfordring.
Sen tror jag, att de gamla fördomarna om rovfåglarna håller på att försvinna.
Nu gäller det bara, att förmå Maltaförbjuda jakt på de migrerande rovfåglarna,
som slaktas vid bergsluttningar av människor, som kallar sig jägare, men som i
verkligheten är små människor med mindervärdighetskomplex och bristande
självförtroende.
Vi fick ett intressant samtal med en utbildad entomolog, (entomologi = läran om insekterna)
som bodde vid Tåkern, om fåglarna där och deras populationer.
Jag försökte improvisera digiscoping med min gamla (2004) Canon Powershot och Lars tubkikare. Men provisorier blir aldrig bra, som ni kommer att se. Man kan inte hålla kameran still, då man ska se till, att man har fokus på både
kikare och kamera, samtidigt som man försöker hålla kameraobjektivet centrerat
i förhållande till okularet på kikaren. Alltså tre parametrar ska vara överens.
Jo jag vet det behövs en hållare, vilket jag har hemma…
Denna metoden använde jag på avståndet 500 meter och det blev, som det blev.
Efter en god stund på Getterön vände vi expedititonen söderut mot Morups Tånge.
Ska du ta dig från Varberg till Morups Tånge, kör du den vägen, som går
närmast kusten. Morups Tånge är en fyrplats, som jag kan rekommendera
ett besök vid. Fin parkering och typiskt halländsk kustnatur. Samt inte
minst så har du en fri horisont ! Ingen granskog.
Först spanade vi efter korsnäbb, vilket kanske var en from förhoppning och vi såg ingen, men kanske hördeen eller två…men inget vi kan bekräfta.
Sen flyttade vi oss till norra sidan av skogen vid fyren och fick syn på en
pilgrimsfalk, som satt på en sten i kanten av en revel. Det är en art, som
har tagit sig igen, efter att man slutat använda betat utsäde och vidtagit
åtgärder för att underlätta häckningen på olika sätt. Till exempel bevakning
av bon för att skydda äggen mot äggtjuvsmarodörer från Sverige och kontinenten.
Pilgrimsfalken är en vacker och av naturen väl anpassad fågel. En fåglarnas
bodybuildare. Kraft och smidighet utmärker en pilgrimsfalk. Falken vi såg,
vilken jag försökte fotografera via digiscoping satt på 450 m avstånd.
Så småningom lyfte den och flög längre bort med kraftiga vingslag, tills den
slutligen satte sig på en staketstolpe ofotograferbart långt bort.
En storspov gick och energiskt sökte mat med sin specialdesignade näbb i
strandkanten. En stor fågel vars läte i skyn under flykt för mig säger,
att våren är här. Lång näbb och en ljus undergump.
Visste du att storspoven är en för sin art ovanligt duktig termikflygare ?
För övrigt inget anmärkningsvärt i fågelväg från Morups Tånge, där man också
har goda chanser att observera havs- och kungsörn, men oavsett om du lyckas få se rara fåglar eller inte, är ett besök på platsen alltid värt resan, för där är
vackert och du får en fin upplevelse även utan fåglar.
Sen återstod inget annat än reträtten hem från denna lilla expedition.
Fredagen bjöd inte på någon modellflygning, men vi fick ända syssla med
något nära relaterat modellflyget i solskenet.
Här kommer lite bilder, som ska illustrera vår resa. Tagna under förhållanden
som vida översteg mina kamerors tekniska kapacitet, men det får gå i alla fall.
Jag tänker inte investera i ett objektiv för 100000 spänn !
Jag har så småningom förstått efter att ha mött andra fågelintresserade,
att fågelskådar- och fågelfotointresset är drabbat av prylelefantiasis.
Varför är det så viktigt att ha en tubkikare från Carl Zeiss i Jena för 65000 kr ?
Blir man inte tagen på allvar annars ?
Personligen har jag inga problem, då jag varken har kunskaper eller teknisk
utrustning för någon avancerad fågelskådning eller foto, men livet leker ändå
för mig, då jag kommer ut och får uppleva natur, även om jag inte har Zeissprodukter eller 25 par Fjällrävenbyxor med tillhörande jackor…
Alla vill eller kan inte köpa ett Zeiss-objektiv till kikaren eller kameran för
100000 kr !
Jag tycker, det hänger på hur man utnyttjar, det man har, även om man
har köpt en produkt till ett lågt pris. Det som fattas i teknik får jag försöka
kompensera med hjälp av min fantasi och eventuella uppfinningsrikedom.
Ibland lyckas jag, men jag misslyckas ofta. Men just den gången man lyckas,
är det värt priset man betalar i form av ändlösa misslyckanden.
Ok, nu fick jag sagt detta också, som väl retar en del och det tycker jag är
härligt ! För då är man inte opåverkad av min text eller bilder.
Här vid Reningsverketsbassänger börjar min bror
Lars och jag vår upptäcktsresa i den halländska vildmarken..
En krickhane...heter det så…eller krickahane, fast det sista låter lite femininum för mig…
Kanske man skulle säga om hanen en kricke och om honan en kricka…komplicerat…tja,
men genusen stämmer nu med böjningen. Kan man använda det verklighetsfrämmande ordet
“hen”, som betyder vad då ? Ett ord som är godkänt av SA, inte av ett reellt behov, utan av
tvånget att vara konformistiskt politiskt korrekt. Ja, då tycker jag, man säga “Kricke” och “Kricka”.
..denna och nästa bild visar de vackra färgerna…
…han har, vilket är viktigt just nu, då han ska…
…fixa en fru för att säkra artens fortbestånd.
En krickdam
Honan är oansenligare av förståeliga skäl…Hon ska
kunna ligga och smälta in med omgivningen då hon ruvar.
Kricka, hane.
Sothöna
Storskrak hona
Storskrak hane
Skygga fåglar och mycket varska
Storskrakhane
Honan av storskraken slänger ett ängsligt ögonkast… Storskrakhane i Nissan. Du ser att det är en dykand, genom att stjärtfjädrarna ligger i stort
sett i vattenytan. En simand har en stjärt, som pekar uppåt från vattnet.
Ungefär som Kalle Ankas…
En fågel jag rent instinktivt tycker om, är vigg.
Jag tycker, det är lite punkare över honom…
Många i min ålder är påverkade av filmen “Viggen Viggo”, som producerades av Bertil Danielsson på hans skärgårdsö troligtvis sent 50- eller tidigt 60-tal och visad ett otal gånger i den svenska statstelevisonen.
Här är filmen om “Viggen Viggo”
En mycket sevärd film. Ta dig tid, att se en naturfilm i svartvitt,
filmad av en yrkesman och färdigställd innan begreppet Photoshop
fanns. Det är därför filmen är så bra och trovärdig, därför den
berättar en bra historia, som betraktaren kan bli en del av.
Det är det, som skiljer en skicklig yrkesman från dilettanten.
Jag gillar punktofsen de har…
Här är tre…
…och nu är de två, därför en…
visade, att han är en dykand
Vad som attraherar mitt öga, är den fina frisyren och det markerade ögat.
Viggen landar….med i stort samma anfallsvinkel
som Flygvapnets 37 Viggen…Se nedan !
En 37 Viggen vid en av de sista flygningarna på F 10 Ängelholm…
Viggarna vaggar veligt vidare vilande på vågorna….
Hägrarnahåller noggrann kontroll på omgivningen…
De står som någon sorts sekreterare eller protokollförare
och ser till, att alla följer rådande lagar och förordningar .
…ser ut som en gammal uthusdörr i luften. Mycket vinge…
…som driver fram fågeln med avmätta rörelser…
Sveriges största fågel…
Tänk om denna kom glidande över fågeltornet på Getterön…
…en imponerande varelse…
…som är frekvent förekommande vid Getterön…
Här har havsörnen satt sig på en sten i vattnet…
…medan hägrarna kanske står, som vore de ståplatsåskådare
på en svensk div 3 match…lite loja, lite uttråkade…i vårkylan.
…endast avbrutna i sitt filosoferande av en startande MFI-9. Ett käckt plan som jag flugit en del. En svensk konstruktion byggd av
MFI, Malmö Flyg Industri i Malmö. Flygplanstypen blev allmänt mest känd då von Rosen använde typen för att hjälpa folket i i utbrytarstaten Biafra , då de riskerade utplåning av regerings- trupperna. Byggdes om och försågs med raketställ.
Ett lättfluget litet plan. 100 -125 bhp motor.
1 pilot + 1 passagerare side by side.
Beväpning 2 fasta raketställ under vingarna för ballistiska attackraketer för markmål.
De allt mer förekommande grågässen. Alltid tacksamma att fotografera.
Svårt att misslyckas med grågässfotografering.
Men jag kan !
På väg mellan Getterön och Morups Tånge en flock med dovhjortsgetter.
Märkligt ingen bock var synlig, då hela haremet är samlat…
Dovhjort är ganska allmänt förekommande nu i södra
Halland. De flesta rymlingar från hägn, men har inga
problem att överleva och reproducera sig i frihet.
…närmare bestämt till fågeltornet Trönninge Ängar.
I detta vackra…vårvädret for jag ner och spanade på fåglar vid Trönninge Ängar.
Solen sken och om inte sånglärkan sjöng, så flög den i alla fall runt, vilket jag tar som ännu ett tecken på en annalkande vår.
En märklighet jag lade märke till, var en trailerdragare, som närmade sig
fågeltornet längs den smala och dåligt underbyggda vägen över åkrarna. Jag tyckte det var konstigt, en trailerdragare befann sig på dessa vägar, som definitivt inte tål någon större belastning.
Lastbilen stod jämte fågeltornet, eller det som är kvar av fågeltornet, efter att tornet blåst sönder under en storm.
Jag passerade lastbilen under min hemfärd klockan 1000 och kunde konstatera, att ekipaget satt fast och väl förankrat i den halländska leran.
Föraren, som heter Bachir och ursprungligen var palestinier, men hade bott i Syrien,
hade arbetat för företaget som chaufför i 5 år.
Nu hade Bachir gett sig ut på en liten väg, som inte leder någonstans mer än till en oundviklig fastkörning.
Så jag tänkte, jag får ställa upp och se, om jag kan hjälpa till på något sätt
att få loss bilen.
Det visade sig, att Bachir var på väg till till Brings utlandsterminal
som ligger i närheten av Halmstad Återvinningsstation vid Villmanstrand.
Han körde med hjälp av GPS, då han aldrig varit där förut.
Men i detta fallet ska man inte lita på GPS:en. Troligtvis hade han haft den inställd på alternativet “Kortaste vägen”, vilket är farligt, då man kan hamna på en skogsstig, om det vill sig illa.
Man ska konfigurera sin GPS enligt alternativet “Snabbaste Vägen”, då hamnar man inte på kostigar.
Den strandsatte föraren, hade inga verktyg med sig, utan jag åkte hem och
bytade om till arbetskläder och stövlar och tog med en spade.
Dragbilen satt inte speciellt hårt fast, så vi sa, att det ordnar vi med en spade
och lite svett…
Trodde vi ja…Vi använde all vår uppfinningsrikedom, blod, svett och tårar men inget lyckades. Tursamt nog var 40-fots containern på trailern olastad, varför ekipaget var relativt lätt.
Eftersom jag kört olika entreprenadmaskiner under hela mitt liv,
hade jag lärt mig några knep, om man körde fast. Ett knep som brukar
fungera, är att man lägger en kraftig trädstam eller liknande vid drivhjulen,
förankrar den i fälghålen med spännband. När man då kör, kommer
stammen att pressas ner i marken, ta tag och lyfta drivhjulet upp, så man
kan palla under och flytta stocken till startläget igen. Detta upprepas, tills man
tuggat sig loss.
Detta fungerade inte, då vi saknade något stockliknande.
Efter att ha slitit från 1000 till 1400 beslöt vi oss, för att göra något radikalt.
Bachir och jag tog min bil och åkte till ett åkeri, där jag pratade med
transportledaren och han ordnade en Volvo L 60 lastmaskin, som åkte med oss.
Efter koppling av en kätting till trailern åkte hela ekipaget upp
på fast mark från sitt nersjunkna läge lätt som en plätt.
Ju längre hans bil stod på platsen, ju mer hade den sjunkit. Men
som sagt en L 60 med 4-hjulsdrift och diff på alla hjulen, den kan dra.
Så klockan 1530 kom Bachir 5 timmar sen till Bring Cargo-utlandterminalen,
så han kunde få sin 40-fotare lastad för vidare resa till Helsingborg.
Jag fick reda på inne på terminalen, att det händer ofta bilarna kör in mot fågelskyddsområdet vid Trönninge Ängar efter hänvisning från GPS.
Kanske man skulle sätta en skylt, som säger att trailerdragare ska inte köra här, utan de ska fortsätta stora vägen in mot Halmstad och ta till vänster i första rondellen.
Förra veckan hade en trailerbil med polsk chaufför satt sig på
samma plats, men då han saknade pengar, fick han sitta där 36 timmar,
innan man lyckats få dit en bärgare.
Att anlita bärgare är mycket dyrt. Bachir berättade att självrisken vid en
bärgning för hans lastbil är 8000 kr…
Vid framkomsten till terminalen var Bachir lättad och både han och jag såg ut som två som badat i lera…men vi var båda glada, att vi lyckats
få upp hans bil på fast mark igen.
Japp, som jag brukar säga, det händer alltid något då jag är ute på expeditioner, antingen det gäller fågelskådning eller modellflyg.
Roligt.
Jag vill bara tala om, att efter hårt fysiskt arbete sover man utmärkt, även om man törnar in kl 2200.
Jag hade med en enkel kamera och tog lite bilder, som dokumenterade händelsen. Tyvärr inga bilder då lastmaskinen drog loss bilen, då jag var upptagen med att dirigera båda förarna.
Här kommer bilderna för dig, som visar mitt personliga
lilla bidrag för integrationsarbetet:
Jag tog en bild från lite längre upp.
Jaha, här står ekipaget. Såg inte alltför illa ut vid första påseendet …
…i synnerhet om man kollade höger sida…
..men..man såg vänster sida nersjunken i leran…
..vilket vållade bekymmer med vänster framhjul, som satt lågt…
Bachirs underpallning…
När man satt sig, gäller det att först och främst gräva bort allt,
som kan hindra en losskörning.
Spåren efter den polska trailerdragaren, som satt fast 36 timmar förra veckan.
Denna bärgning blev mycket kostsam för åkaren som ägde ekipaget.
Det gäller att inte var rädd för att bli skitig…och att ha mycket fysisk energi plus
fantasi, för att kunna få loss sin bil med tillgängliga medel. Vi hade inte tillräckligt
med medel, därför var vi tvungna att få dit en maskin, som kunde dra ordentligt.
Ser lite farligt ut eller …men det gäller att gräva mycket,
för här finns inte “Nån annan”, som kan göra det !
Här har vi bestämt oss att hämta en lastmaskin,
så Bachir kommer loss med sin bil.
Kunde varit värre…
Bachir i leran…en yrkeschaufförs vardag.
Spåren som förskräcker..och hela tiden bilen stod där,
sjönk den sakta och till synes obevekligt ner i leran, därför, bland annat, tog vi beslutet att ta dit en lastmaskin.
Ni ser i förlängningen…inte mycket till väg för ett ekipage på 35 ton…
Efter kampen mot leran…
…kom vildsvinen och vände på resten av jorden…
Karta som kan förklara GPS-misstaget.
Rött är vägen han körde och blått den väg han skulle kört.
Efter recovery äntligen hos Bring-terminalen för att få 40-fotaren lastad.
Ni ser så underbyggd fronten är på moderna bilar.
Kan vara ett problem vid fastkörning.
Fronten vilade på leran som synes av leravtrycken
Inte speciellt mycket lera som syns på bilen efter äventyret…
Bachir öppnar dörrarna på 40-fotaren, så terminalen kan lasta den.
Vet du hur man öppnar en container ?
Just precis, lås upp båda, sedan vrid bägge vreden samtidigt !
…Eric Brown, engelsk pilot och provflygare avled den 21. Februari.
Kanske den främste piloten och provflygaren hos de allierade, Eric Brown har avlidit. Med honom försvann ännu en av de skickligaste flygarna danade under 30-talet.
Vem är Eric Brown ? Vi som kallar oss moderna människor har sett honom i många flygprogram som inkallad att ge expertkommentarer.
Han gav ett mycket sympatiskt intryck med sitt stillsamma sätt och sina breda och djupa kunskaper. Han var en sann brittisk hjälte och ett föredöme.
Eric var den som provflög erövrade tyska krigsflygplan och som gav objektiva bilder av resultaten.
Han sa i en intervju att det bästa plan han flugit överhuvudtaget vad gäller
flygegenskaperna var det tyska Me 163 Komet. Detta planet var ett raketdrivet
jaktplan byggt som en flygande vinge utan stabilisator.
Eric lovprisade dess flygegenskaper, men sa att det var aningen skrämmande
att flyga, på grund av raketmotorns (Walther) egensinnigheter att plötsligt
kunna explodera.
Eric var den förste i världen att landa en jetkärra på ett hangarfartyg,
vilket skedde med en Vampire.
Så även här var han han en föregångsman.
Eric Brown flög 487 olika flygplanstyper. Jag tror, att ingen kommer någonsin
att överträffa det antalet.
Vill ni veta mera om denna glänsande pilot och föredöme, kan ni klicka här .
…i ett inlägg för en tid sedan i en sorts för tidig våryra. Hoppas tofsviporna hade med sig Helly Hansen tröjor, så de inte fryser näbbet av sig.
Eftersom då jag spanade ut såg att det snöade och såg allmänt modellflygfientligt ut, beslöt jag att ägna dagen åt att bygga på en ny modell.
Men, lite vill vi trösta oss med, så jag bjuder på lite bilder från OT-friflyget i somras. Då man inte behövde termokläder för att kunna flyga.
Men hav förtröstan…våren kommer och värmen. Snart blommar cumulusmolnen och våra modeller kurvar i en blåsa med 4 meter stig och gör livet för en modellflygare lätt att leva !
Men tills dess håll tillgodo med bilder utan kommentarer.
Jag tycker fortfarande, efter många år av flygande, att det är en sinnlig upplevelse att kunna kasta sig ut vid Hovs Hallar hängande i sin skärm, eller att jag kan kasta ut en modell, som jag kan styra via radio och flyga i stort hur jag vill.
Det är ett mirakel, att allt fungerar ! Ett resultat av den nyfikna människans strävan, fantasi och experimentlusta.
…vi missade naturligtvis inte fredagen på Platån på Hovs Hallar.
Varför …jo, för det var solsken och vinden var utlovad varande
nord-nordväst cirka 3-5 m/sek som ett resultat av ett högtryck
över Skandinavien.
Förutsättningarna kunde inte vara mer gynnsamma. Det var ju bara att hoppas, att prognosen höll streck. Men den vädersidan jag använder, yr.no litar jag på, grundat på min erfarenhet av olika väderprognoser.
yr.no är världens mest besökta vädersida med den högsta ratingen.
Jag var bara flygsugen, så med tanke på vinden tog jag med mig en
enkel modell, min Spirit Elite, vilken nu efter 2 års flygande och 200
timmar i luften börjar bli lite ankommen..
Med ankommen menar jag, att med tanke på den miljö jag flyger i på hang, är sannolikheten stor, att småskador uppstår vid landningar, som ibland är mer eller mindre välplanerade på grund av yttre faktorer.
Eftersom jag flyger mycket och använder mina modeller mycket i sitt eget
element, så uppstår vill jag kalla det användarförslitning,
Flyger du aldrig, då har du en blank modell. Å andra sidan har jag
aldrig sett någon, som kan prata upp en modell…
Uppkommen på Platån såg jag två skärmsäckar, som jag genast kände
igen tillhörande Lars och Anna. Två hängivna skärmflygare.
Jag konstaterade, att vindenvar ca 2 m/sek lite snett från väster.
Men efter montering kastade jag ut med den kraft och erfarenhet 43 års
hangflygande på Hovs Hallar gett mig. Lyftet var magnifikt, sen man väl passerat kantrotorn, vilken var ettrig i dag.
Ja, sen var det bara att njuta av modell och natur.
Lars och Anna dök upp efter en stund, sedan de hållit en kaffepaus på värdshuset. De talade om, de också flugit här i torsdags. Skärmflygarna hängde på sina selar och startade eftersom vinden hade tagit sig till ca 5 m/sek relativt rakt på. Efter en något darrig start, på grund av kantrotorn, fick de båda skärmflygarna känna av hissen framför Platån. Lyftet var genuint och starkt.
Båda två fick en mycket fin flygdag, liksom jag fick med min modell. Jag kan inte begära mer, för detta var en av de där utsökta flygdagarna på Hovs Hallar, då allt tycks stämma och allt smälter ihop, pilot, modell ,
väder och natur.
Jag tog lite bilder naturligtvis och konstaterade återigen, att det är svårt
att fotografera sin egen kärra i luften, samtidigt som jag ska flyga den
med vänsterhanden…
Dagen förflöt utan incidenter nästan….tills då jag skulle landa för att ta en paus
och då jag hade min fokus, inte bara på min Spirit utan även på en skärm,
som flög lågt, vilket gjorde att min Spirit hamnade i en vresrosbuske… Har ni sett taggarna på en vresros ? Fråga min Spirit, den har det efter
busklandningen.
Att modellen fått skador vid den ofrivilliga landningen i en taggig buske
på vänstervingens undersida, hade jag inte lagt märke till, men då jag
startade efter en stund, hörde jag det …klädseln var på en bredd av 30 cm
strimlad av de djävulska vresrostaggarna, så modellen såg ut att ha vingarna dekorerade av konfetti och serpentiner, som glatt rasslade i fartvinden…
Nå, inga större problem, en snabb landning och fram med tape för en quickfix.
Hemkommen strippade jag klädseln där det var trasigt och klädde om.
Vinden under dagen var nord-nordnordväst med styrkan 4-7 m/sek. Vinden vid Hovs Hallar är laminär, tack vare det är ett havshang och det gör allt enklare för oss aviatörer.
Jag startade kl 1000 och landade klockan 1500.
Vår dag på Hovs Hallar.
Bli hangflygare , så får du förmånen att uppleva , såsom vi gjorde i fredags !
En hangflygares depå på platån.
Förstår inte….men jag blir alltid slank på Hovs Hallar, speciellt på förmiddagen…
Lars tar ett glädjeskutt just i starten…
…allt handlar om, det ni ser…
Nu blir det en uppvisning i start från Platån av Anna…
Kan man inte flyga över kan man…
…ju flyga mellan växtligheten.
…och då kan det ju gå precis…
Anna tar ett par schottissteg i glädjen att få flyga.
…och så tar vi ett steg till…
Att man är lite lågt här, är inte så farligt, som det ser ut. Skärmen befinner sig i regel över kantrotorn, varför allt förhoppningsvis är under kontroll.
Lars…un mirage dans la ciel…?
En rote paragliders
Jag lovar att piloterna under skärmarna njuter helhjärtat !
Anna glider förbi i en aura av pastellfärger som från en akvarell av Cézanne.
Kolla bakkanten på skärmens vänstersida. Det är så man styr och kontrollera sin skärm.
Det går att utöva mild aerobatik oxå…
Anna förpuppad…
…och på väg att landa på Platån.
Ser ni vresrosbusken i förgrunden….
Lars ur aningen ovanligt perspektiv
De fria horisonternas landskap
Lars också i puppan…undrar om han blir en fjäril då han kläcks…?
Lars en mycket skicklig paraglidingpilot. Han tog mig på min första tur i en tandemskärm, då jag tog min licens.
En produkttanker på väg från Halmstad i maklig hastighet
Så här ser Anna ut underifrån..då hon flyger.
Anna lite lågt, men hon knegade sig upp.
Samma regler i luften som till sjöss.
Tjänare Lars…
Min barndomsstad Halmstad på 23 km avstånd i lite dis.
Landning på gång, vilket innebär full klaff för att få ner landningssträcka och hastighet.
Jag hade satt min GoPro på en tuva, där den klickade på med 4 bilder i sekunden.
Min tanke var, att kanske jag skulle kunna få med
min modell på ett par av bilderna…
Fast det var inte många bilder på modellen jag fick.
Min dag på Hovs Hallar…
…och Lars
Till sist en bild som visar, att någon har landat sin modell i en vresrosbuske…
1930… 86 år sedan. Tja tiden går, men vilken enastående tur, att man med film kunde dokumentera modellflyg på film vid denna tid
Ett dokument innehållande kultur, som var värt att bevara,
så du kunde se på det.
Jag tycker det är fantastiskt roligt att se miljöer, människor och höra en reporter, som refererar om ett ämne, han troligtvis inte har någon
större aning om.
Se på piloterna…kostym slips och brylcreme i håret…
Det är ett tidstypiskt dokument, som beskriver vår hobby som den
gestaltade sig en gång för länge sedan.
Undrar hur många av de deltagande modellflygarna som deltog som piloter hos RAF under Battle of Britain…
Tror ni, att om 85 år flygintresserade kommer att se på våra videos om
modellflyg på framtidens youtube och lägga samma kommentarer,
som jag gjort här…
Tål att tänka på.
Här kommer filmen…lyssna på den entusiastiske speakern.
Hans Werner Grosse blev känd för segelflygare i allmänhet på tidigt 70-tal, den 25 April 1972 då han med sin ASW-12flög från Lübeck till Biaritzi Sydfrankrike.
Sträckan var 1460 km vilket han avverkade på 11.5 timmar.
Det blir 126.9 km/tim i färdhastighet. Utan motor !
Ingen har hittills slagit det rekordet. Hans Werner innehar 50 olika segelflygrekord.
För en tid sedan såg jag en dokumentär på den tyska kanalen NDR, Nord Deutscher Rundfunk, som var en berättelse om Grosses flygliv.
Om ni klickar ovan, får ni se en mycket bra video från NDR.
Det är värt att lägga 10 minuter på det.
Hans Werner i sin kärra med Karin i baksits
.Kan man tro, han är 93 år ung ?
Hans Werner nu mer än 90 år gammal, är en mycket aktiv segelflygpilot. Åskådaren fick följa hans sätt att leva, som gör att han är så fysiskt och psykiskt stark. Han äter vettigt, tränar varje dag löpning och är gift med en yngre fru, som heter Karin , som också är segelflygentusiast
och vilken åker baksits med hans Werner då han flyger.
När man förnyar sitt cert i dag måste man avlägga test med
arbets- EKG och det har inte Hans Werner några som helst problem
att klara. Hans Werner bor i Lübeck i Schlesvig-Holstein, vilket alla vet finns i norra Tyskland.
Där har han sina nuvarande segelplan, enETAoch en ASH-25. Att kunna ha ett sådant plan som ETA är ett fåtal förunnat,
då priset i luften med allt i är 4.7 miljoner kr.
ETA är en grekisk bokstav som inom fysiken betecknar “Verkningsgrad”.
Just verkningsgraden är ju ett av fundamenten för flygplanet.
Grosse föddes i dåvarande Swinemünde , som då tillhörde Tyskland i Ostpreussen. Nu tillhör det Polen och heter Świnoujście.
Före kriget lärde han sig segelflyga med SG-38 och Grunau-9. Här upplevde han en krasch och skadade sig, men han repade sig.
Hans Werner var under kriget pilot i Luftwaffe och flög Ju-88och Heinkel 111.Han åkte i backen och Medelhavet tre gånger utan att
skada sig och klarade sig genom kriget.
Flygplanet han flyger nu, en ” eta “(med små bokstäver) och som har
registreringen D-KETA, är en 2-sitsig helkompositkärra.
Den är handbyggd i endast 6 exemplar och anses vara det mest
högpresterande, som finns att få tag i för att tävla i öppna klassen.
Detta planet kräver tre gånger så mycket hantverksarbete jämfört
med en seriebyggd produkt.
Det sätter ju naturligtvis sitt avtryck på prislappen. Att det kräver
så mycket arbete beror på de små toleranserna som krävs på allt.
Flygplanet har en spännvidd på 31 meter……
Bästa glidtal är 1:70 ! Som jämförelse har en Bergfalke,
vilket var det allmänna skolningsplanet i Europa ca 1:28 i bästa fall.
Men som sagt, det glidtalet det får inte piloten/ägaren gratis…
Studerar man polarkurvan, ser man, att i stilla luft med 140 km/tim,
har du en sjunkhastighet på 0.8 m/sek. Jag kan tänka mig, att om man ska jämföra med en Bergfalke,
som alla känner till, skulle man vid motsvarande hastighet,
140 km/tim ha en sjunkhastighet på 2.8 m/sek…alltså 3.5
gång mer än det moderna planet.
Hans Werner säger också på en video, att flygplanets styrka är
den låga sjunkhastigheten vid högre hastighet.
Alltså en mycket gynnsam polarkurva.
Flygplanet har en infällbar motor, vilket gör att man kan starta utan bogserkärra. Motorn sitter på en pylon bakom kabinen och kan fällas liksom propellern fällas upp eller ner. Motorn är av olika fabrikat,
Solo och Wankel och de producerar 50-85 bhp.
Flygplanet har ett mycket stort sidoförhållande på vingarna,
vilket ni kan se på bilderna. Att bygga dessa smala vingarna
ställde stora krav på konstruktionen, för man skulle få det att hålla.
Betänk hur man löser linkage till klaffar, skevroder och bromsar,
då vingen flexar och vrider sig vid ökad flyghastighet.
Vingarna har som alla högpresterande plan mycket noggrant utformade winglets, för att minska det inducerade motståndet.
Dessutom minskas risken för hastighetsinducerat spets och
roderfladder.
Under flygutprovningen, då man provade spinnegenskaperna,
fick man ett vingbrott, varvid de båda ombord fick stiga ur och
räddade sig oskadda med fallskärm. Planet flatspann ner till marken,
där det landade relativt oskatt.
Flygplanet modifierades, reparerades och flög igen efter 4 månader
och fick sitt luftvärdighetsbevis.
Här kommer lite data på planet:
Besättning: 1-2. Längd: 9.84 m Spännvidd: 30.9 m Vingyta: 18.6 kvadratmeter Sidoförhållande: 1:51.33 Max startvikt: 850 kg Max vingbelastning: 45.7 kg/kvadratmeter Högsta tillåtna hastighet: 280 km/tim Glitdal: 70 Pris: 4.5 miljoner kr
Hans Werner tävlade i öppna klassen i Lüsse-Cup i Tyskland 2009 och kom trea i premiären.
Att äga ett sådant plan som Hans Werner har måste vara mer eller
mindre en dröm. Han ställer sitt andra högvärdiga plan, en ASH-25 till förfogande
för unga piloter från de nya förbundsländerna, så de får möjlighet
att prova det bästa som finns.
Hans Werner och hans fru reser runt i världen med sin kärra,
där det är bäst förhållanden för segelflygning. Exempelvis Australien,
Namibia, USA och Sydafrika.
Det gör han rätt i !
Han har lagt upp några av sina flygningar på YouTube och för den
hängivne flygintresserade, är de mycket sevärda.
Klicka här, så finner du länken till Hans Werners kanal hos YouTube,
där det finns fina videofilmer. Alla är mycket sevärda !
Jag kommer att lägga upp mera om Hans Werner Grosse.
Hoppas träffa honom i Lübeck till sommaren.
Här kommer bilder.
Bilderna härstammar från Wikipedia, från tillverkarens hemsida
och klipp från Grosses uppladdade filmer på YouTube..
Här kan ni se det höga sidoförhållandet på vingarna och wingletsen.
Detta är flygning !
Hans Werners flygplan, D-KETA
Motorpylonen uppfälld.
På fenan står pilotens initialer, HW
Här kan betraktaren förstå konstruktörernas
problem att kunna bygga en stark och vridstyv vinge.
Förutom hans initialer på fenan står också den grekiska bokstaven
“eta”. Jo det heter så.
Tänk om jag fått flyga och uppleva detta plan…?
Bild klippt ur deras flygning tur och retur till Polen. Bilden från Lausitz i östra Tyskland.
Här sitter vi bakom Hans Werner. Instrumentbrädan till vänster
överst variometer, under kombinerad variometer/höjdmätare,
som visar nästan 7 m stig och till höger GPS. Hans Werner med
vänsterhanden på klaffhandtaget för att kunna utnyttja termiken bäst.
Karins extrainstrument. Displayen visar hur planet flyger i termikblåsan(det röda)
den egna flygningen markeras av den streckade linjen. Till höger hastighetsmätaren,
som visar 120 km/tim och under en integrerad variometer och höjdmätare.
Till vänster nertill GPS.
Video från flygningen Lübeck-Polen tur och retur.
Här passerar man Elbe i det tyska landskapet.
Hans Werner brantar på med 2 G, vilket vingarna indikerar.
Hans Werner med fru på väg tillbaka mot Lübeck efter mer än
800 km flygning tur och retur Polen. Ser ni ulltråden på huven ?
Den avslöjar direkt om man flyger orent. Om tråden lutar kanar
du eller glider du…
Storskrakhane i Nissan.
