…så jag behöver aldrig leta efter argument,
varför jag ska ut med mina modeller…
Det är bara för mig att sticka iväg utan någon
inre överläggning, om vad jag ska göra.
Jag har hur många argument som helst, varför
jag ska flyga !
Sen finns det de, som kallar sig modellflygare,
vilka letar efter de motsatta argumenten, så de
slipper modellflyga…
Har ni hört deras argument ?
Jag har inte laddat, jag tror jag har en skruv
som är lös, jag ska bara limma en balsabit,
det blåser för mycket, det blåser för lite, det
blåser från fel håll, det kan bli regn, det kan
bli snö, det kan bli sol, jag ska hem och klippa
gräs, jag ska hem och se på tv, jag ska tanka min bil…..
Resonerar man så , är man inte modellflygare
Då är det bättre att börja virka grytlappar.
Det är inte väderberoende…
För egen del känner jag alltid en speciell
förväntan, då jag drar iväg för att flyga.
Man kan ju aldrig veta, vad som ska hända.
Modellflyg är en aktivitet, som innehåller
många variabler, vilka kan påverka utfallet.
Men när jag kör ut, har jag i regel ett mål
för min flygning.
I dag skulle jag testa synligheten på min Ava,
efter att jag sprutat vingarnas undersida mörkblå.
Flyger jag högt, alltså högre än 600 meter,
måste man ha så mycket kontrast mellan
modell och bakgrund, som det är möjligt.
Det är lätt att flyga bort sin modell, om man
tänjer på gränserna.
Om jag ska sammanfatta lite, så känner jag
mycket glädje, när jag flyger.
Känner man inte det, då sysslar man med fel saker.
För då måste man ju bekämpa sin egentliga
personliga övertygelse.
För en tid sen talade jag med ett par tyska
modellflygare i min ålder.
De hade samma åsikter som jag, om varför
de flyger.
Är man ute och flyger i naturen, som jag gör,
eftersom jag nästan
bara flyger segel, är sannolikheten stor,
man träffar människor, som är nyfikna på
min hobby.
Så även idag. Man vet aldrig, vilka man
träffar och vilken kunskap de har, som inte
jag har. Så man lär sig alltid något nytt.
I dag mötte jag ett par, där mannen var
specialist på kolfiber och kevlar-
applikationer. Så där fick jag en lektion.
Som ni kanske märkt idag, om ni varit utomhus
, var det väldigt labilt skiktat i luften.
Det vill säga det bildades kraftiga Cu-moln,
som slog igenom inversionen och så småningom
bildade Cb.
Framemot 1200-tiden hade vi flera stora
celler över södra Halland, producerande åska
och nederbörd.
Dock inte så kraftiga som man kunde förväntat.
Under ett av Cb-molnen kunde jag se en kraftig
rotation och detta kunde utgöra fundament för en
kraftig tromb. Men, det blev inget, utan energin
försvann eller rättare sagt omvandlades.
Pär kom med sin specialbyggda japanska sportbil…
han skulle plocka smultron…
Jag flög i 3 timmar (1000-1315), sen var jag nöjd.
Jag hade tagit 3000 stillbilder och lite bilder med min
vanliga kamera som en dokumentation av min flygning.
Vädret var ju ca 20 grader varmt, vinden västlig
3-6 m/sek, vilket betydde, att vinden låg rakt på
hangkanten på Tjärby.
Så metodiken då man flyger där, är att glida
på hanget tills man får indikationer
på att en blåsa släpper och då ta blåsan och
klättra upp till bekväm höjd.
Precis vad jag gjorde. Som vanligt då förhållandena
är bra, är inte problemet att komma upp, utan
problemet är att besinna sig och inte klättra för högt.
Jag har telemetri ombord och det är förvånansvärt,
hur snabbt man stiger i en bra termikblåsa.
I dag kollade jag lite i termiken, hur mycket
lyft jag hade. Stiget låg på, när jag flög på ungefär
150 m, 3-5 m/sekunden.
Det betyder, att på 30 sekunder får du 150 m höjdvinst.
Så det är bra motor, som hissar modellen.
Min princip, som inte är benhård, är att jag
inte klättrar högre än XXX meter.
Man ska inte utmana ödet onödigtvis !
Bilder….jomenvisst, här kommer några.
Här ligger min Ava färdig för take-off.
Förväntan.
Pärs japanska oneoff-bygge…Ser ni så snabb den är ?
Den har nästan inte stannat,
trots den står stilla….paradoxalt nog.
Här håller det första Cb-molnet på att förbereda sig och samla sina krafter…
Stenarna resta under yngre järnålder eller bronsålder.
Undrar hur det lät, när dåtidens människor reste dessa megaliter ?
Jag menar, hur tror ni det lät, då de pratade
och diskuterade under arbetet med resningen …
hade vi kunnat förstå något…?
Beskriver inte denna bilden något typiskt svenskt och den tid,
som visar upp den finaste grönskan…
Plötslig uppenbarar sig ut från grönskan…
en smultronplockare.
Pär Lundqvist.
Denna bilden, där jag ser mer galen ut än vanligt,
genom att mina ögon tycks sitta lika tätt som
på Björn Borg, beror på att min GoProkameras lins
speglas i mina solglasögon.
Dock en rolig bild.
Det är dags nu.
