Här kommer lite bilder från OT-Friflyg i Rinkaby och på andra ställen.
Inga kommentarer för det behövs inte.
Hoppas min bilder skapar tankar på kommande sommar…
Tiden går fort nu. Ju äldre man blir.
Så det gäller att passa på då tillfälle ges, för just det tillfället kommer
aldrig tillbaka !
Så ge alltid efter då OT-flyget pockar på !
Inte har jag flugit speciellt mycket de sista 4 veckorna….
det har ju varit skitväder här i södra Sverige, som inte direkt
har inbjudit till att ge sig ut med modeller.
Vi har haft envis sydostlig och ostlig vind, vilket för hangflyg
på västkusten är 180 grader fel.
Så, man får sukta och göra annat, vilket jag inte har problem med,
då jag har andra intressen, som tar mycket tid.
yr.no har de 10 närmaste dagarna lovat kallt väder här, ner till
-15 grader. Måste ju glädja skidåkarna i alla fall. Den riktiga kylan
ska dyka upp på måndagkväll…vi får se.
Men jag har lovat att presentera friflygbilder och här kommer en
laddning. Kanske ni sett någon av bilderna förut, men det får ni tåla.
Bilderna ger ett löfte om sommarens fröjder , så håll ut.
Tänk på den sinnliga upplevelsen när din modell, oavsett konstruktionsår,
efter ditt mödosamma bygge gör sin start och flyger som du vill.
Det är en upplevelse både för din själ och dina sinnen.
Alltså då modell, väder, du själv och natur och miljö smälter ihop till en
överväldigande händelse. Ibland blir det ju bara så lyckat !
Är det inte detta som är målet med mitt flygande och byggande ?
Alla gånger man misslyckas, för det gör man, det tenderar att försvinna
och förträngs från minnet. Man vill minnas det positiva.
Tänk på det ! För det är flygglädje, jag och många med mig längtar efter.
Följ med mig i en friflygande OT-modellkavalkad !
Säsongen är mörk och dyster för tillfället, men vi vet, det går mot ljusare tider !
Just nu lyser flitens lampa i OT piloternas verkstäder, där det är lika mycket
aktivitet som i Tomtens Julverkstad i Disneys film på Julafton.
Det är ju nu, som kommande säsongs modeller byggs, gamla ses över, så de
kan deltaga i de mycket populära och välbesökta OT-Tävlingarna,
som arrangeras av SMOS.
Åk du dit och se på du med, eller ännu hellre, leta upp din gamla
modell från 70-talet och delta i RC-klassen.
Bestämmelser hittar du på SMOS hemsida.
För vi alla ska kunna drömma tillbaka, kommer jag med en laddning
bilder, som kan väcka minnen från årets tävlingar.
Jag avstår från att kommentera för att inte avslöja min okunskap, men ni ser
vad det är !
Matti med Markkus modell “Mara”.
Jag vill inte undanhålla bilder eller text för mina
läsare, som jag vet är intresserade av friflygande
Ot-Modeller.
Matti skrev:
“Om Du har tid att läsa, kan jag berätta rolig story om små
aerodynamiska försök, vi gjorde med Markkus yngre kusin
Heikki Tähkäpää, som flyger ännu med moderna computerstyrda
kolfibergliders, med LD (low drag)-profil. Jag gjorde en bara 15m lina.
Vi tänkte, att starthöjden då blir u. 17m, med gubben inräknad,
och med normalstart, för-utan nån slut-acceleration.
Det var alldeles stilla väder under förra vecka.
Jag flög min Aspjut-60.
Flygtiderna varierade 55s…65s, och var genomsnittligt samma.
Ganska intressant?
Min S1 Pluto, gjorde u. 40s.
Mats, kanske är det nån fysikaliskt gräns, som en segellmodell
kan uppnå, och det har man nått redan 1959, Ritz, etc?, eller
före (Lindner, Hacklinger…).
Därför har man varit tvungen att koncentrera sig i flygteknik
som snurrekrok, etc.
Ändo, tänker jag, att det skulle vara möjligheter, att förbättra
glidförmögan ochså, med nu för tidens fina fibermarerial,
om man bara kunde utnyttja de, med att bygga effektivare vingar,
lättare och längre.. med en lyx-profil X?
Matti.“
Sen ett mail till med de två bilderna:
“Hej Mats, och tack för kortet.
Jag försöker att skicka bilder om Bernfest som jag har redan
trimmad litet, och S2 Myggan, Lennart Segerfelt, År 1944,
som var en av det bästä årgången inom konsten att bygga
segellmodeller i de Nordiska länderna ?
Gott Nytt År,
Matti.”
Jag hoppas av hela mitt hjärta, du får uppleva en GOD jul och att 2016 blir
ett för dig positivt och framgångsrikt år.
Av olika skäl ser jag personligen med mycket förväntan framåt mot julen
och det nya året 2016 .
Det är samma förväntan, som präglade ens sinne, då man som barn otåligt väntade
på julaftonen, med dess innerligt önskade julklappar.
För mig innebär både julen och ett nytt år ett hopp, att förväntningarna
ska förverkligas.
Jag känner mig stolt och hedrad, av att du besöker min blogg och jag hoppas,
du kommer tillbaka i framtiden, så mina mål med min blogg i någon mån kan
uppfyllas.
Vi ses !
mats
När jag tänker tillbaka på 2015 och försöker rangordna de 4 händelserna,
som har skapat flest känslor i samband med flyg och flygning, så är det inte lätt.
Det tycks, som då jag summerar årets flygningar ständigt säger, att detta är bästa
säsongen hittills. Det är ju härligt, att allt går framåt och att den glädje jag
personligen känner då jag flyger mina modeller manifesteras mer och mer.
Alltså, mitt intresse för att flyga blir bara starkare och starkare.
Det hänger antagligen ihop med, att jag är en doer. Jag vill inte sitta på bänken
som en follower och se tåget köra förbi….för då är det försent.
Det har hänt så mycket positivt i år, att för mig är det svårt att välja, det som
lämnat störst känslomässiga avtryck .
Men efter lite funderande och övervägande är det dessa fyra tillfällen,
som manifesterar sig omedelbart och tydligast, vilka har anknytning
till flyg.
För att jag ska minnas en speciell dag, då jag flugit, behöver det inte innebära,
att det var modellen eller flygningen, som profilerade sig i minne. Det kan vara,
vad som helst, vilket inträffat, då jag varit ute med mina modeller.
Är du ute och flyger i naturen, händer ofta något oväntat. Alltså, något du inte
kan förutse. När det händer något oväntat, upplever jag det som något positivt,
något som stimulerar fantasin och länkar in tankarna på nya vindlande vägar.
Så flygning är mer, än att ställa in tyngdpunkten och ladda acken.
Det kan var förmånen, då man sitter på tuvan på Hovs Hallar och väntar på vind,
att få se en kaskelottval blåsa utanför kusten. Det såg jag 2005.
Eller se en berguv slå en korp vid hangkanten. Om du har tur, kan du se en havsörn
majestätiskt flygande på hanget riktning Hallands Väderö för att proviantera.
Så, då jag är ute för att flyga, vill jag ha mitt sinne öppet för alla intryck, ty de
perceptioner du vederfares, gör att du laddar upp ditt inre upplevelsebatteri med
positiv energi, som du kan tanka ur sedan.
När jag flyger vid Hovs Hallar, Tjärby eller Kullaberg, träffar jag nästan alltid
engagerade människor, som är nyfikna och intresserade av att få veta,
hur det fungerar och hänger ihop…
Jag tänker på, då jag i somras träffade ett amerikanskt par vid gravfältet öster
om Tjärby Kyrka.
Mannen skulle fylla 80 och på min fråga vad de gjorde just här, berättade han, att
han var intresserad av just 800-talets historia i Norden och speciellt vikingarnas
historia. Tänk, åka till Skandinavien för att besöka platser som har en historia
länkade till vikingarna. Jag tipsade honom om de vikingabosättningar man funnit
upp emot Laholm längs Lagan.
Mannen var också en mycket aktiv privatpilot och hade under 40 år flugit som
kommersiell pilot i USA. Han berättade mycket om, då han flög TWA och Super
Constellation. Han sa, det var världens bästa 3-motoriga flygplan…
Han berättade och gav mig en länk, som visade hans nyinköpta Piper Archer i
den privata hangaren i Arizona.
På Hovs HallarsPlatån, kan man som modellflygare sommartid, vara omgiven
av 10-15 personer, som stannat till för att få lite info, av han som sysslar med
sina flygplan. De flesta jag möter är vetgiriga och vänliga.
Jag älskar att berätta för folk, hur jag kan flyga på ett hang och om tekniken
vi använder.
Flera som jag talade med, skickade jag bilder , som jag tagit från min modell
och det kom alltid vänligt tack tillbaka.
I somras mötte jag ett äldre par, som bodde i sin fina husbil nere på parkeringen
framför värdshuset på Hovs Hallar och vi talade en lång stund med varandra.
Mannen hade på början av 50-talet tagit C-diplom för segel vilket föranledde mig
att överräcka honom min radio, efter 20 sekunders instruktion, så han fick provflyga min Ava.
Som med de flesta gamla piloter satt takterna kvar i förlängda märgen och
han höll, med vill jag säga, tindrande ögon och ett leende på läpparna, min
Ava i luften utan större problem.
Han var så glad !
Jag råkade uttrycka, när vi stod där, att jag var egentligen sugen på något
att äta på värdshuset och tänkte inte mer på det.
När jag var på väg till bilen på parkeringen ropade mannens hustru till mig från husbilen.
Jo, de hade brassat mat och jag bjöds in. Förstår ni, vad jag menar med oväntade
händelser, som kan inträffa, då du modellflyger ?
Är jag utåtriktad och bjuder på mig själv, går det lättare att presentera modellflyg
för allmänheten i en positiv anda. Det går inte att gå runt och hänga med
huvudet, undvika folk och utstråla oginhet och negativism.
Vi ska vara lite av ambassadörer för vår hobby och tala om det , vi helst sysslar med,
flygkultur !!
Enskilda händelser direkt länkade till flygning, har jag i mångfald. Jag noterar
alltid i mina flygdagböcker, då jag varit ute med mina modeller, var jag flög, med
vad jag flög, väder och annat. Roligt att rulla tillbaka dit nu, under det som ska vara vinter.
Under förra hösten hade jag skrivit några poster om flyg i Halmstad under
40 och 50-talet.
Jag fick ett mail från Björn Persson som jag sedermera ringde. Han berättade
att hans pappa, Kurt Persson, nu 89 år gammal hade arbetat vid ett företag i
Halmstad, beläget nere vid Civila Flygfältet som då hette AB Flygindustri och
som tillverkade segelplan och sedermera lastseglare för försvaret.
Jag blev inbjuden till Kurts och hans familjs stuga i Haverdal och fick där
tillgång till en bildskatt. Det var Kurts fotoalbum med bilder från hans arbete
vid Flygindustri dels i Halmstad och dels i Malmö.
Kurt som jag skrev, är 89 år, men jag fick uppfattningen han är knappt 70 !
En ungdomlig pojk i allra högsta grad ! Kurt är troligtvis en av de få överlevande
från A-B Flygindustri i Halmstad och A-B Kockums Flygindustri på Bulltofta
i Malmö.
Kurts fotoalbum är flygkulturell tillgång av oskattbart värde. Dessutom, att jag fick
direktkontakt med en, som varit med om dels byggandet av flygplan dels
var ett ögonvittne till, då de två B-24 Liberatorbombarna nödlandade
på Civila Flygfältet efter en raid över Tyskland.
De bilder som finns på olika ställen på nätet av planen, stammar förmodligen
från Kurts kamera, eftersom Kurt var en då närvarande fotograf.
Att jag fick tillgång till Kurts bildarkiv, ser jag som en stor ynnest och jag
är mycket tacksam för det. Hela historien har jag noga redovisat på min
blogg och ni finner det, om ni söker på “Flygindustri Halmstad”.
Jag är ganska nöjd med, vad jag åstadkom med hjälp av Kurts bilder,
som jag fotograferade av och lade ner mycket editering på, för de skulle bli
så bra som möjligt och jag tror, jag gjorde bilderna och Kurt rättvisa med mitt jobb.
Vanvettig episod nummer I från i år, som jag aldrig kommer att glömma,
var då jag flög på den nyss tillfrusna isen på Skärsjön 12 km österut från Halmstad.
Jag hade hälsat på en gammal jaktkompis i trakten och hade som vanligt med min
Sparky utrustad med en Goprokamera liggande i skuffen, om något skulle dyka upp
värt att dokumentera.
Nere på Skärsjön låg isen, till synes stabil, trots det bara varit kallt i 5 dagar.
Jag tog fram modellen, gick försiktigt ut på isen ledsagad av dess knakande och
knirkande. Satte ner modellen, på isen vilken var täckt med ca 2 cm nysnö,
slog på kameran i videoläge och startade.
Det var nästan vindstilla, acken var fulladdad och likaså kameran.
Det såg ut att kunna bli en fin flygning. Att flyga på is har en fördel..
..det är lika högt överallt, så man kan våga utföra lite våghalsigare aerobatiska
rörelser.
Alltså kunde jag flyga mycket lågt, med ena vingen så gott som släpande
spetsen i snön, samtidigt som kameran gick. Jag tänkte att detta blir fint…
tills jag flög för lågt, vingen tog tag i snön, som hade samlat sig och frusit
och så stod modellen på isen ca 75 m från land.
Ingen fara på taket tänkte jag, det är ju el och den står på hjulen, så det är
bara att gasa på och starta.
Trodde jag….Hjulen satt stadigt fast i den frusna snön, som hade hopat sig,
så modellen kom varken fram eller tillbaka. Jag försökte verkligen och använde
alla knep jag kände till, men förgäves. Modellen stod där den stod.
Nu är det så, att jag lämnar aldrig någon av mina modeller åt sitt öde,
om jag hamnar i en dålig situation.
Första åtgärden var att kolla att min mobiltelefon var lätt tillgänglig om
jag skulle behöva ringa ett nödsamtal, lämna sändaren i bilen för att helt
enkelt gå ut och hämta modellen 75 m från land. Det var bara att glömma.
Gick inte för isen var alldeles för tunn. Hade jag fortsatt hade jag gått igenom
och fått ett uppfriskande dopp.
Alltså, blev det till att fundera. Modellen med tillbehör och kamera 6-8000 kr.
Det egna livet värt……..
Jag hade tre alternativ, varav det ena var uteslutet. Att lämna modellen åt
sitt öde…nä, det var inget val för mig.
Alternativ två var att köra hem och hämta mitt långa kustfiskespö med ett
tungt drag och stå vid kanten och försöka få modellen att nappa genom att
kasta förbi och få tag i den övergivna Sparkyn, för att kunna bärga in den
till kanten och säkerheten. Detta hade varit en möjlig lösning, men hade krävt,
jag övergivit min modell på isen i en timma och det ville jag inte, för tänk om…
Det tredje alternativet var, att om jag tog två långa granslanor, som låg i
skogen, för man hade just gallrat, om jag använde dessa slanor att fördela
vikten över isen med, kanske jag skulle kunna ta mig ut de 75 meterna och
tillbaka igen.
Så jag tog fram tre slanor, hämtade min morakniv i bilen och stoppade den
i bröstfickan på jackan, för jag skulle ha något, som kunde fungera som
isdubb, om jag trillade genom isen. Allt löst la jag i bilen, förutom mobiltelefon,
ett kortare snöre jag hade och kniven.
Alltså ut till modellen. Jag kröp sakta utåt, under det att isen muntert…
knakade under mig, men jag bedömde, att isen skulle hålla…
Den var mellan 4-5 cm tjock…Det var jobbigt att krypa med muskler på
helspänn och jag trodde aldrig, jag skulle komma ut till modellen.
Det tog 15 minuter att krypa ut med granslanorna till min Sparky.
Ute vid modellen var isen, försiktigt uttryckt, förrädiskt tunn och jag
var stenhårt fokuserad att få isen att hålla och få tag i modellen och komma
in till fast mark snarast.
För att hålla vikten fördelad på granslanorna, som var ca 10-15 cm tjocka,
var jag tvungen, att ha knäna på slanorna…ni kan förställa er, hur det kändes
då knäna gled från sida till sida på granslanorna..det gör gott på en åldrings leder….
Jag apterade linan i modellens högra huvudställs hjul, så jag kunde dra fram
den med linan i vänsterhanden så jag kunde koncentrera mig på krypandet till
100 %. Efter en som jag tyckte evighet, kom jag tillbaka till stranden med modell
och kamera, som fortfarande muntert blinkande talade om, att den
videofilmade.
Då jag reste mig från isen och var stående vid stranden insåg jag, att det jag gjort nu ,
skulle jag inte gjort. Inte ensam.
Men nu var det klart och jag kan erkänna, att jag var ganska slut fysiskt och
även mentalt var det en ansträngning ! Kan ha varit eftertankens kranka blekhet,
som väl alltid är bäst att vara varse, innan man gör något, som drar igång binjurarnas
adrenalinutsöndring….
Men modellen blev räddad. Hemkommen kollade jag videon och klippte
ur stillbilder, som ni kan se efter denna text.
Allt är dock inte kyla och snö och knakande isar. Sommartid sittande i min goa
BilTemastol med min Ava högt i skyn, är en upplevelse, som ger mig oerhört mycket.
Att sitta avkopplad i fint väder med en variometer som muntert piper fram
sina toner indikerande stig och den kvinnliga tyska rösten som berättar
min höjd från min modell, som flyger perfekt i en termikblåsa, då säger jag till
mig själv, att detta är meningen med livet, att vara förunnad at tfå sitta här och
flyga utan pekpinnar och njuta ! Allt detta som ett resultat av tekniska innovationer
och modellflygares nyfikenhet och viljan att anamma de tekniska landvinningarna.
Jag flyger inte bara termik då, utan jag lär mig mycket annat, både vad gäller
väder och natur. Där jag flyger termik finns häckande glador och de är
mycket sällskapliga segelflygare, som konstant kommer till modellen, om jag ligger
i en blåsa där de försöker piggybacka på min Ava. Fast glador är jämfört med min Ava
eller ormvråkar inga vidare termikflygare.
Har jag kameran i, brukar det bli fina bilder på fåglarna. Är det så goda förhållanden,
som det kan vara ibland, så går tiden fantastiskt fort
Om jag är i luften 2 timmar, kan jag uppleva det som 10 minuter, eftersom tiden
saknar relevans i en god flygupplevelse. Min erfarenhet är , man hamnar i ett
kontemplativt tillstånd en sådan dag, då förutsättningar för termikflyg är gynnsamma.
Jag tycker aldrig någonsin, det är tråkigt att flyga mina modeller. Varje gång jag åker för
att flyga är jag full av förväntan och otålighet. Känner man ingen glädje eller lust,
då är ens hela koncept, modellflyg, en död anka. Därmed är det mer meningsfullt
att virka grytlappar eller scrolla alla annonserna på Blocket från Ö till A.
Efter en heldag, vid exempelvis något av mina termikflygställen, är det spännande
att föra över mina kamerabilder till min dator, som beskriver hur dagen avlöpte.
Roligt att ha…inte samma dag, men om 10 år.
En dag i mitten av Oktober hade jag kört till Lagaoset för att i vanlig ordning gå
en rejäl runda, ta lite bilder då jag flanerar, som jag brukar. Men i bagaget på bilen
stod som vanligt min Sparky laddad med Lipo och Gopro.
Det kan ju bli tillfälle till flygning.
Klockan var ca 1500 på eftermiddagen och solen var på väg ner från en molnfri
himmel. Det var ett mycket mjukt och varmt fotograferingsljus. Så jag kunde
inte stå emot.
Upp till min bil vilken stod parkerad jämte en besökande tysk familj med husbil,
som var på semester, där jag hämtade min modell och radio.
Nu inträffade en vanvettig, låt oss kalla det oväntad händelsekedja, som ledde till
episod nummer II i samband med mitt modellflygande. Har du tänkt på förresten,
så enkelt allt blir med elmotor ? All flygning blir lättillgänglig.
Vinden var nästan noll. Det var dock mycket vatten i Lagan, eftersom man släppte
vatten vid kraftstationen i Laholm.
Mitt mål var att ta bilder på låg höjd för att dra fördel av den varma färgen
vid solnedgången. Så modellen placerades på sanden, vilken var hård och perfekt
som startbana.
Den enda personen på stranden förutom jag, var en fritidsfiskare, som just hade
gett upp och var fångstlös med aningen uppgivet kroppspråk på väg till sin bil
på parkeringen.
Jag flög och fotograferade av, det jag ville plåta och skulle avslutningsvis flyga
lågt över Lagan och fotografera in mot land, då jag beräknat, att den nedgående
solen skulle skapa varma fina färger på sanden. Alltså jag kom från höger ca 25 m
ut från stranden, svängde lite vänster för att få samma avstånd då jag flög över
Lagan och så drog jag ner hastigheten.
Sen gick det som det gick….jag flög för sakta, modellen vaggade till i inledningen
till en snaproll och jag gav motroder och drog på för att motverka snaprollen.
Då naturligtvis, snappade modellen åt andra hållet och åkte i sjön från 2 m höjd.
Hade jag inte givit motsatt sidoroder, hade jag nog klarat det med enbart motorpådrag…
Jag upplevde en Déjá vu situation med min Sparky. Först isäventyret på
Skärsjön och nu äventyret på Lagan med en vattenlandning. Modellen
flöt på vingarna och for iväg med bra hastighet med Lagans strida ström mot havet.
Jag hade 5 sekunder på mig att ta ett beslut. Det gjorde jag.
Jag fick av mig alla kläderna, fortare än den snabbaste strippan vid HansaViertel i
Hamburg och sprang ut i Lagan. Det blev djupt nästan omedelbart.
Min första tanke då jag började simma efter modellen som var ca 25-30 m från
stranden av Lagan mig var:
Det är ju inte kallt i vattnet ! Vi hade ju ungefär den 25 Oktober.
Min andra tanke var: F-n vad modellen flyter i väg fort med strömmen och jag
drabbades av aningen av ett tvivel, under en kort sekund, om jag skulle kunna
simma ifatt modellen.
Ok, har jag hoppat i så får jag fortsätta, så jag crawlade på så mycket jag orkade
och kom efter ca 75 m simmning relativt stranden fram till modellen.
Då jag fick tag i Sparkyn, drog jag isär strömkabeln från LiPon,
för att inte elektroniken skulle gå sönder onödigtvis mycket. Sen höll jag modellen
i handen och simmade med ett kombinerat crawl och hundsim mot stranden.
Låg mig säga att strömmen var stark. Jag fick kämpa på för att komma i land.
Strömmen i Lagan hade flyttat mig ca 75 m ut i Kattegatt under min bärgning,
vilket gjorde, att jag kom iland på stranden 100 m längre bort mot Halmstadhållet.
Och jag vågar påstå, jag är en god simmare , men jag var utschasad.
Slutligen nådde jag äntligen stranden och tog mig på något darrande ben upp ur
Lagans bruna vatten, bara för att mötas av en förvånad blick från mormor och
morfar och två barnbarn från den tyska familjen i husbilen…
Vad säger jag, då jag endast iklädd en Sparky står på stranden inför främmande
människor ?
Jo, man får ett behov av att förklara sig, så inte de besökande tror,
man är en galning….
Så jag drog igång förklaringen, men blev avbruten och mormodern sa att jag skulle
ta det lugnt att klä på mig först och sen komma upp till husbilen och därefter berätta.
Ok jag gickt tillbaka där jag slängt av kläderna, tog på kläderna igen och fortfarande
frös jag inte. Märkligt.
Tog min radio och min modell och bar till min bil, där jag tog av vingen och
lade modellen upp och ner så vattnet skulle rinna ut.
Sen bjöd mormor och morfar från Dortmund på kaffe, smörgås….trevliga
människor, som berättade varför de så ofta besökte vårt land.
Dagen avslutades hemma, där jag spolade modellen med varmvatten för att
få bort eventuellt saltvatten, som kunde ha påskyndat och fungerat som katalysator
för elektrolysen, då min acke var inkopplad vid badet, vilken fördärvar kretskorten,
så de ser ut som Kvibille ädelostar.
Modellen fick torka i två dagar i solen, fick en sprayning med Biltemas
fuktutdrivare över elektroniken och sen var det dags att se, vad som eventuellt
gått sönder.
Sidorodeservot hade lagt av. Reglaget hade lagt av. Det andra servot ok,
mottagaren ok och det mest fantastiska, min Gopro var hel ! Man kan se på
filmen, att kameran fortsatte fotografera under vattenytan !
Badningen med modellen underströk ännu en gång, första gången var då min
Blue Phoenix på grund av radions felflunktion landade i hamnbassängen i
Oceanhamnen i Halmstad, att det känsligaste är reglaget, så det har jag lagt
i en förslutbar vattentät påse, om det otänkbara skulle hända igen.
Likaså mottagaren har jag lagt i en förhoppningsvis tät plastpåse, som sitter
mitt i modellen. Det är för att vattnet, antingen modellen ligger rätt eller felvänd,
inte ska dränka mottagaren.
Att kameran klarade sig, beror på att Lagans vatten är sött, så elektrolysen
uteblev till stor del. Kameran fick ligga efter avtorkning ovanför kylskåpet i 5 dagar.
Sen testade jag och den funkad ok. Det enda var, att displayen syntes dåligt.
Får se om det bättrar sig. Annars blir det en Gopro 4 Black. Men det ligger i framtiden…
Vad jag lärde mig ? Flyg inte lågt och sakta över vatten…risken finns att du
får ett oplanerat bad…
Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och refererade för deras skadereglerare,
vad som hänt frågande om jag var berättigad till ersättning. Man var inte helt
säker, men ska jag tolka deras svar, så hade jag troligtvis fått ersättning, om jag
låtit modellen flyta i väg och relativt snabbt sjunkit. Försäkringen ska täcka
oväntade och oförutsägbara…händelser enligt försäkringsbrevet.
Vis av erfarenheten har jag maxskydd på min hemförsäkring med lägsta självrisken.
Alltså, ännu ett äventyr där jag fysiskt tog ut mig fullt och helt.
Det var 11 grader i vattnet, jag kollade med SMHI.
I Augusti åkte jag och min ordförande i ÅMFK, Roffe Maier, till
MFC Tarp FlugTag just söder om Flensburg.
Det var som vanligt en fin upplevelse och som gynnades av en lucka
med superfint väder torsdag, fredag, lördag och söndag. I övrigt var Augusti
usel med regn. Det kom mycket folk, på söndagen uppskattningsvis sammanlagt
4000 personer. Jag har aldrig sett campingen så fullsatt med flygande
modellflygare…, som den var 2015.
Vi fann ett B &B boende 10 minuter från klubbfältet med trevliga ägare.
Både jag och Roffe flög våra elseglare i den svaga men stadig termiken.
Eftersom jag redan redovisat vår resa till Tarp på bloggen kan ni söka på
Tarp 2015, så finner ni vad jag skrivit om Tarp..
Nästa år ska vi åka ett stort gäng förhoppningsvis och deltaga i det
gemytliga meetinget. Jag fick idag ett brev från Jörg Keil där han
tackade för vår medverkan och för de tvåhundra bilderna jag skickat MFC Tarp.
Roligt vi blir uppskattade !
Som avslutning på min lilla redogörelse för 2015, vill jag nämna ytterligare
en positiv sak.
Jag kunde köpa tillbaka min för 7-8 år sen sålda hangmodell Gillette.
Det gjorde mig verkligen glad, att jag lyckades få tag i den hos Kalle Thorsell
i Edsvära utanför Kvänum i Västergötland.
Jag har renoverat den och lackerat kroppen. Vingarna är hyfsade bra, men jag har
köpt Oracover och de ska så småningom strippas, spacklas, lackas och
förstärkas med 25 grams glasfiberväv som lackas på med acetonförtunnad
epoxiplast på torsionsnäsan..för att sen kläs om.
Jag har gjort två flygningar med den. Båda i svag vind och flygningarna gick på nåder,
speciellt nere på Hovs Hallar, som jag beskrivit det i en post på bloggen.
Men vid första bästa tillfälle med bra västlig eller nord/nordväst vid HH ska jag testflyga igen.
Naturligtvis hände mycket annat 2015, men detta var några ögonblicksbilder
från mitt flygliv 2015.
Lite bilder kommer och ni kanske har sett de förut, men de får gå ett varv igen, om det är så…
Av de modeller jag sett flyga under 2015, står en fram över allt annat.
Det är Markku Tähkäpääs S-2 segelmodell med elliptiska vingar.
Ett mästarbygge som jag aldrig kan se mig mätt på !
Vi ses 2016 för då kommer mycket med flyg att hända, som redan är bokat !
Jaha, kära modellbyggare…slå detta intarsia-arbetet…
Markku och hans “Mara”.
“Mara” hade mycket högt glidtal, så vitt vi åskådare kunde bedöma.
Markkus mästerverk.
Matti släpper Markkus S-2.
Den olyckssalige piloten ute på tunn is…
Den större isgalningen, maior glacies stultus, med sina slanor.
Syns ibland på Skärsjön, Halland.
Lite mer än halvvägs…
Som en scen ur en Wagneroperas final…effektfull dimma som kom på några minuter.
Spåren som förskräcker eller…undrar vad en betraktare tänker, då han ser spåren ?
Kurt Persson 89 år ung i Haverdal, sensommaren 2015.
Kurt visar ett av sina fotoalbum.
Kurt som upplevde AB Flygindustri i Halmstad och Malmö.
Dessutom var vittne till och som fotografiskt dokumenterade
de två B-24 Liberatorbombarnas nödlandning på Civila Flygfältet.
Bygge av Weihevinge AB Flygindustri.
Del av arbetsstyrkan A-B Flygindustri Halmstad.
Kurt nummer 7 i översta raden från höger räknat.
Så här roligt hade man i Halmstad Flygklubb under mitten av 40-talet.
Kurt 4. framifrån.
Flygklubbarna hade efter kriget fantastiska fordon som byggdes om till vinschning av segelplan.
Det viktigaste var en stor V-8 motor som det var tryck i, vilket gav bra höjd.
Kurt Persson efter kriget..planet en Grunau Baby.
Lagaoset och inledningsbilden på ett oplanerat höstdopp i Lagan/Laholmsbukten.
Nu börjar det krisa…
…och nu kom snaprollen…
…med tillhörande vattenlandning på nosen.
Här ligger min Sparky och har blivit transformerad till båt…
Piloten river på ett ögonblick av sig kläderna…
…för att ge sig ut på ett S A R uppdrag…
Min Gillette för 8 år sen vid provflygningen på Hovs Hallar med Rolf Holmer som kastare.
De två modeller jag flög just denna dagen. En Gillette och en Arrow.
Nyrenoverad kropp, fixade vingar efter återupplivandet av min Gillette.
Synd byggsatsen inte tillverkas mer….
After the resurrection…
Om 6 dagar är det Vintersolståndet, vilket innebär årets mörkaste dygn.
Sen vänder det och fortare än kvickt, är det midsommar !
Jag har ju utlovat ett inlägg varje vecka om OT friflyg,
så här kommer lite av mina bilder, som beskriver
flygandet och tävlandet .
Jag lägger inga djupa kommentarer, jag hoppas bilderna
ändå ger betraktaren en vision av vad OT-friflyg innebär.
Bilderna är tagna vid olika tävlingar på Rinkabyfältet utanför Kristianstad.
Håll tillgodo !
Synnerlig motsats till friflyg…linflyg.
Jag tror nästan alla i min generation, som fortfarande modellflyger, någon gång har sysslat med linflyg.
Jag erinrar mig svårstartade motorer, blodiga fingrar, lukten av eter,
hur mina föräldrar undrade varför min skinnpaj luktade härsken
matolja . Det ständiga lagandet med Karlssons Klister, då modellen
regelmässigt försvann ner i matjorden efter loopingförsök.
Ingvar Nilssons Chipmunk
Tanken slår mig, se på denna modell och jämför med en färdigbyggd frigolitmodell…
Vilket föredrar man ?
Jag tycker, det är som att jämföra något med själ och helt själlöst.
Efter maxflygning blir det fusening, genom att stabben fälls upp.
Markkus modell ger en vison av rörelse tack vare sin form…
Martti släpper
Andrea, bygger och flyger extraordinair !
Kurvroder
Kroppen ska ha sitt även för OT flygare.
Pär Lundqvist och Sten Persson bunkrar.
…hör du suset i linan eller flattret i vimpeln…
Total kontroll.
Piloten och modellen är just nu…ett !
Sista justeringen av kompskruven innan start
Bilden visar lite av mekaniken, som används på en friflygande segelmodell.
På kroppens sida sitter en timer, som anger max flygtid och då denna är
nådd, aktiveras via en lina, utlösningen till stabben så den fälls upp och
modellen snabbt sjunker. Den extra linan, som sitter som en ögla, är
kopplad till startlinan och det den gör är, att vid urkopplingen så aktiverar
den för det första timern så den startar och den aktiverar för det andra
ett kurvroder på fenan, så modellen svänger i förhoppningsvis en termikblåsa.
För ovanlighetens skull, en McCoy glödare i nosen.
Jo, det var erfarenheten, som gav F-knarren denna form under evolutionens gång…
Jag har sprungit i mina arkiv och samlat ihop lite ögonblick från friflyg
med OT modeller i Rinkaby.
Bilder kommer lite slumpmässigt, men det är ju känslan som räknas.
Så vassego och låt din modellflygfantasi kittlas !
Prärien på Rinkaby
Lasse Larssons vackra modell
Ingemar Knifs modell
Konfigurationen med momentarmarna ställer nog stora krav på byggaren,
för att få tyngdpunkten på rätt plats.
Off she goes !
Härligt namn på modellen…Sans Egal = Makalöst.
Eller kanske bättre, Utan (bestämda) Gränser…
…fast ibland flyger modellerna utan …sans…
Undrar vad konstruktören hade för målsättning med denna konfiguration ?
Två samlade pojkar från Västergötland, Martin och Kjell med en Slicker.
Tidtagare i bakgrunden Fredde
Jag säger bara…Modellflyg !
Den som säger, att detta inte är vackert…han behöver vidga sina vyer !
En modell som gick stadigt på linan…
…liksom denna gjorde.
Markkus mästerverk. Kommentarer onödiga.
Wakefield med litet extra trimroder på fenan…
Ingvar Nilssons “Tummeliten” från 1935.
Konstruerad av Sven Wentzel.
Rinkaby
Klockren urkoppling
Kraftig flygtrafik, gäller att ducka…
Frede Juhl startar.
Ingemar Knif en pojk från Finland
Göran i sin typiska startpose
På väg…en modell i luften och en modellflygare som hämtat sin modell efter en tävlingsstart.
…inte mycket fena, men lateralcentrum ändå ok, då sidoprojektion är gynnsam.
Markku och Matti har koll på en landande modell.
Mer än halvsekelgammal diesel still going strong.
Ser ni som fusen har bränt roder och annat….
En bild som jag tycker uttrycker det essentiella med modellflygtävlandet.
Stolthet, spänning och förväntan !
En skicklig flygare, Lasse Larsson med sin fina modell som verkligen talar till betraktaren öga.
Markkus modell. Ett bygge i absolut världsklass.
Matti Pyykkö skrev och frågade, varför friflygbilder blir så vackra ?
Jo, det är väl, för att det är vackert…Kanske i kombination med faktumet
att man tenderar att glorifiera något, man längtar till.
Men som sagt, oavsett kriterierna, så är modellflyg vackert !
Här kommer den veckoliga dosen av flygbilder från sommarens OT friflyg-
tävlingar, som vi gärna längtar tillbaka till.
Det väderläget vi har nu, med lågtryck matande på med sydvästliga/västliga
vindar, skapar ju inte direkt en önskan att ta med sina modeller ut för att flyga.
Som ni ser på söndag, kan det bli lite hangflyg på Hovs Hallar, då
yr.no lovat nordnordostlig vind.
Vi får se hur det går, för jag är laddad och beredd !
Kan hända jag fått med, någon bild jag publicerat förut, men det får gå…
Alla bilderna är utvalda av någon anledning, så de är inte bara medskickade…
…vidare kommentarer under bilderna behövs inte, för alla ser ju vad det
föreställer…
Häng med !
Markku med sin “Mara”…
Matti håller ett mästerverk i handen, herkullinen Suomen käsitöitä Markku ! 
Är detta kronan på Markkus modellplansproduktion ?
Glidet var otroligt bra…
Ibland tänker jag en hädisk tanke:
“Tänk om den varit utrustad med rc”?
“Mara” samma ord som på svenska.
En annan av Markkus större segelmodeller
Frede Juhl under ett avslappnat trimkast
Ett Cumulus Congestus som trillat omkull lite…
Hasse Bengtssons fru, Curt Sandberg och Per Nilsson startar Hasses kärra.
Görans olika…
…startmetoder och stilar.
Här kommer ett utval av bilder, vilka väl gläder de flesta modellflygare.
De visar, hoppas jag, den hängivenhet och skicklighet, vilket man som
åskådare ser vid friflygtävlingar, med modeller konstruerade för
minst 50 år sedan.
Jag tror, den första tanken man får, om man som ickefriflygare ser
modellerna flyga är, hur kan de flyga så bra ?
Jo, det är erfarenhet, idoghet, hantverksskicklighet och envishet, som ligger
bakom det goda resultatet.
Se på en Wakefield från 1945. Vem kan tro, då man ser den, att den kan flyga
så oerhört bra ?
Jag menar, den ser ut som en osannolik insekt med en stor kropp,
stor propeller, spretigt landningsställ och taniga vingar..och ändå
klättrar den till kanske 125 m höjd med sin gummimotor, den kurvar i
termiken med frispinnande propeller och stiger tills den fusar.
Allt detta gör den som ett resultat av bygge och trimstarter.
Det är samma med en humla. Inga proportioner, men ändå flyger den.
Är det inte det, som är det osannolika och ogripbara med strävan att flyga ?
Ok, nu har jag pratat nog, så här lite flygglädje från mina samlingar.
Häng med på friflygarnas äventyr i Rinkaby i en yra av bilder !
Wakefield utövat av en pilot fortfarande ung i sinnet.
Starten förbereds av en Wakefield.
Hur mycket erfarenhet ligger det inte bakom denna tävlingsstart ?
Åke Gustavsson håller koll på en modell, som just startat.
Jovisst tycker vi detta är vackert !
Ser inte modellen osannolik ut…
med stor kropp, stor propeller och relativt sett liten vinge…?
Den nyinstiftade rc-klassen med en klassiker; Radio Queen
Martti Bogdanoff förbereder inför starten i Rinkaby.
Har du en gammal trainer konstruerad före 1965, så kan du deltaga i tävlingen.
Bestämmelser finner du här.
Klart för tävlingsstart
Martti satsar så han nästan hoppar ur skorna…det är väl en SkyScooter…
Marttis fighting face
Jo, det slutade bra.
Christer preparerar sin elektrifierade modell Playboy.
Tomas kastar för Christer.
Elektrifieringen har gjort allt så mycket enklare för oss i dag…
…men det finns fortfarande gott om gamla “dieseltalibanerna” kvar…
Tomas modell också det en Playboy
Christer startar Tomas kärra.
Tomas fru knäpper hans modell
Landning på gång
Två av nordens skickligaste modellflygare, Markku och Matti.
Modellen, som jag inte har namnet på,
är en av de vackraste modeller, jag någonsin sett.
Allting stämmer…
…jag kan aldrig se mig mätt på den !
Matti..men har han klätt vingen med överblivna köksgardiner :=)
Markku släpper
…och en gång till.
En lite hastigt tagen bild därav oskärpan, men kolla kroppens böjning.
En för ögat en fröjd från vårt grannland Norge.
Lars-Erik Fridström med sin F-knarr Slicker 50
Dieselpower från 60 år gammal motor.
Lasse Larsson släpper iväg.
Kvinnorna erövrar mark och luft inom OT-flyget !
Så här glad blir man, om man friflyger !
En av Markkus modeller startar
Det kan inte bli mer klassiskt.
Nu och då…
Lasse koncentrerad.
Ronald Borg poserar eller…
Fredde, en sann viking.
Markku med en av sina modeller lika välbyggd som alltid.
Per Nilsson funderar…
Ännu ett mästerverk av Markku Tähkäpää
Finsk hantverksskicklighet av den högsta klassen.
Kurvroderkonstruktion
Ännu mer kurvroder
Så här gör man
Det kommer mera bilder om en vecka, så häng på och med !
Jag tycker, att bilder på friflygande OT-modeller nästan alltid blir på
något sätt bra…
Det går ju inte så fort, vilket gör modellerna lättare att fotografera.
Vidare upplever jag i alla fall mycket mer expressiva uttryck hos
piloterna än vid annat modellflyg.
Så en bild kan säga väldigt mycket och förmedla en bestående känsla.
En gång i veckan har jag utlovat friflygbilder.
Här kommer en laddning igen.
Luta er bakåt, tryck på “nedåtpil” och häng med till sommaren !
Jag lägger in text under bilderna efterhand.
En ganska uttrycksfylld bild som ger en känsla för friflyg.
Gör inte som Ikaros…
Fenan på Markkus mästerverk “Mara”.
Kolla hantverket…
Hur många klarar detta scratchbygge ???? Jag vet en som kan det…Markku.
Hasse släpper
Åke med sin modell och sin fru.
Göran laddar…
..och där startar han sin påvermodell.
Har du klämt en max igen Sten ?
Avslappnad start.
Rinkabys örter blomstrar
Sten drar upp sin modell med uttrycksfullt kroppsspråk.
Ingvar Nilsson beredd…
…att släppa Andreas modell tror jag ?
Den flög bra kommer jag ihåg.
J 34 Hawker Hunter…
..en jetmodell byggd och flugen av Sten Persson.
Flög gjorde den…
…och sprutade rök …
…och gnistor.
Här sköttes protokollet med bravur av damerna !
Twinpusher
J-3 Cub
Andrea en duktig byggare och pilot.
Förberedelser Wakefield.
Ni ser det är en rejäl gummimotor…
Snart laddat och klart…
Dottern assisterar och hjälper sin fader.
Kurt Strömdahl startar.
Sten Perssons HI-FLI ??
Snygg drivlina…
Tomas ser fundersam ut…
Andrea Hartstein
…kan få lite lindring för vår längtan efter sommar och tävlingar här.
Jag har ju utlovat mycket bilder från tävlingar med friflygande OT-modeller
och här kommer en ny bunta.
De är från Rinkaby utanför Kristianstad, vilket är ett av de få ställen
som finns,där det går att genomföra en friflygtävling.
Under de år jag följt OT-friflyg, har vi nästan alltid haft mycket tur med vädret.
Har det varit en dålig väderperiod, har vi ofta fått ett fönster med fint
väder just under tävlingsdagarna.
Hoppas det fortsätter så.
Nästa år hoppas vi också på många rc-flygare, som ställer upp i rc-klassen.
Så damma av din Blue Phoenix och delta i rc-segel.
Du kommer att träffa kompisar, som liksom du var aktiva redan på 70-talet
med sina radiostyrda segelkärror.
Kolla SMOS hemsida för information.
Ok, nog pratat, här kommer bilder i stort utan kommentarer.
Åk med tillbaka till sommaren !
Bilden ovan på Sten Persons Desoutter som just startat
…vad får den er att tänka på?
Själv ser jag en scen, där Antoine de Saint-Exupéry just
startat sitt plan i Marocko 1925 tidigt i gryningen på sin osäkra
solitära färd längs Afrikas nordvästkust för att leverera posten,
han hade som last.
Detta är en mycket läsvärd författare. Mest känd för boken:”Lille Prinsen“.
Alla hans böcker är mycket läsvärda.
Han deltog i andra världskriget, där han bland annat flög en P-38 Lightning,
som han blev nedskjuten i över Medelhavet söder om Frankrike av en Me-109
under en spaningsflygning.
Vraket hittades för 10 år sen och Antoines identitet blev bekräftad genom hans
armlänk och genom intervjuer med den tyske piloten.
Namnet på planet “L´INTRANSIGEANT” betyder ungefär
“Utan kompromiss, eller den kompromisslöse”.
En maskin från modellplansfabriken i Anderstorp.
…att det bara flyger så bra…
Ingen elektronik…bara fin mekanik.
Jag tycker denna bilden, på en friflygande segelmodell, på något sätt
illustrerar modellflygets förmåga, att attrahera ögat hos betraktaren.
Ingemar Knif… släpper en modell med, kan man säga, slank kropp…
Först i luften blir den vacker.
Piggybacking i blåsorna…
Japp Sten…nu går den…
Sten Persson just innan…
Kjell från Alingsås släpper sin F-knarr
Gesten på medhjälparen kan tolkas efter egen fantasi…
Pilot och tidtagare.
Lasse Larsson…
…drar upp i sin typiska stil…
Nestorn av friflyg i Norden, Markku Tähkäpää Finland.
Sten med sin Mjölner mot dramatisk sky på Rinkaby.
“Luft-torpeden”.
Det vackraste segelplanet nånsin…Minimoa. Konstruerat i Tyskland ca 1935.
Som ni kan se, inte lite gummi som behövs, om modellen ska flyga så länge som man önskar.
Gunnar släpper fri sin modell
Sträva mot stjärnorna…
Kurt startar. Jag har sagt det många gånger…
Kurt har alltid så välbyggda och välflygande modeller !
En fiskerulle och delar av ett metspö…
Ni ser att denna modell som tillhör Karl-Erik Widell,
tävlade redan 1958 på VM …det är nu 57 år sedan…
Rinkaby med dess depå av friflygentusiaster.
Tomas startar…
En vacker modell som flyger bra.
Twin Pusher, en osannolik flygmaskin…
Sten Person med sin utomordentligt fint flygande Desoutter.
Han hotar med att pensionera den, men jag har försökt
påverka honom att radiofiera modellen.
Jag skriver inte så mycket, eftersom bilderna förhoppningsvis
förmedlar så mycket mer än ord.
Har du tänkt på, vad begreppet “Friflygande ” modeller innebär ?
Som jag ser det, är detta essensen av modellflyg. Man bygger en modell,
som efter starten ska klara sig själv under flygningen, vilket är ett resultat
av många trimflygningar och ett grannlaga utfört arbete vid byggandet.
Du kan inte påverka din modell efter start eller urkoppling.
Det är något definitivt över begreppet “Friflyg”. Sista fysiska kontakten
med din modell är då du släpper den, eller då startlinans ring glider av
din startkrok på modellen.
Flyger du radiostyrda modeller, har du möjlighet att påverka trimmen
på din modell, då du är i luften.
Friflyg är en helt annan filosofi. Du måste ha en modell som kan flyga,
dessutom ska den tävlingsmässigt kunna prestera!
Dessa två krav kan vara i konflikt. Därför måste friflygaren väga samman
alla egenskaperna, vilka skapar en högpresterande friflygande modell.
Det är det som ligger till grund för din modells prestationsförmåga.
Därför kommer jag att presentera ett sjok bilder en gång i veckan på
just klassen OldTimer, friflygande modeller.
Om någon har önskemål, om vad jag ska redovisa maila mig,
så ska jag försöka ordna det.
Jag har 10000 bilder på friflygande modeller i OldTimerklassen i mitt arkiv..
Sten Persson släpper, tror jag, Pär Lundqvists kärra.
En av vår danska vänner har släppt en modell.
Till vänster Ronald Borg, om jag inte har fel.
Visst, det är lite balett över medhjälparens rörelser vid starten
av en segelmodell på lina. Det är, som om Inge Sundstedt,
då han släpper modellen, med sitt kroppsspråk kungör:
“Kolla, jag kan också flyga” !
Estetik är en av de bärande egenskaperna hos friflyget.
Hvornaer flyver en OldTimermodel best ?
Hvergang !
Bo-Eskil, vår ordförande i SMOS, hämtar luft inför släppet av Cikadan.
En norrman med V-stabbe på linan.
Ja, alltså varken linan eller norrmannen är utrustade med V-stabbe….
utan modellen…
Hasse från Halmstad släpper Kurt Sandbergs SM-Vinnare 1948
Livlig flyg- och linaktivitet.
En svensk Curt flyger följdriktigt med sin Viking.
Curt har alltid mycket välbyggda och vältrimmade modeller med sig.
En, för mig i alla fall, estetiskt tilltalande modell.
Pilformade vingar för att öka längdstabilitet och flytta
tyngdpunkten, utan att lasta för mycket bly i nosen.
Dessutom ger pilformade vingar en illusion av rörelse framåt.
En bild som minner om sommaren med modell, grönska och den röda stugan.
Färgerna, gult, blått, rött och vitt, kan det bli mera symboliskt nordiskt ?
Här går modellen upp på linan.
Tomas släpper en modell.
Steady as a rock…
Startar Bo-Eskils modell, eller är det Marttis Wakefield ?
Hur som helst…det blev ingen max…men modellen visade, den kunde stå på nosen…
De främsta i Wakefield.
Från vänster italienaren Mario Gialanella med sin Ellilä,
Karl-Erik Widell Danmark, Sune Stark 93 år världsmästare
i Wakefield 1951 och Åke Gustavsson från Sverige.
PimPim mopsdam hade inte med sig någon modell denna gången…
Briefing med, för OT-intresserade, idel kända profiler.
Snart landning i grönskan
Ett stillastående ögonblick från Rinkaby…
Friflygaren
Ett glatt danskt gäng med unga pojkar.
“Nu, ska du sagtens kun bare flyve”!
En av grabbarna från Alingsås, Martin Larsson aktiv både inom
modernt friflyg och inom Old Timer flyg, släpper, Freddes modell
med en gest som säger mig: “Skyn tillhör dig nu” !
En dansk “Cumulus”
Bilden som visar, vad det handlar om i flera avseenden.
Frede Juhl från vårt grannland Danmark.
Åke Gustavsson släpper Per Nilssons modell.
Ännu en bild på det “Danske hold”.
Du förstår nog, att detta med friflyg är roligt !
Sista sekunden justering.
Up she goes !
En Wakefieldmodell har just lättat från startbordet
Att en modell, som denna Wakefield, kan prestera så mycket med
det förhållandet, som finns mellan kropp och vinge ?
En bild på en klassisk modellklass: Wakefield.
Detta är modellflyg, när det är som bäst ! Jag tycker bilden förmedlar
mycket till betraktaren. Vacker och välbyggd modell som presterar
på topp. Konstruerad för 70 år sen…
Matti Pyykkö , en skicklig byggare och pilot
från vårt broderland Finland.
Nytt för i år är RC-klassen segel. Många Blue Phoenixar och andra modeller
deltog. Kommer att bli populärt och underlättar rekrytering av nya
OT-flygare. Vid Ålleberg Modellflygklubbs Höstmarknad fick jag indikationer
på, att flera rc-flygare ville ställa upp nästa år. Det får vi , som medlemmar
i SMOS tänka på , så vi informerar i rätt forum och tid inför tävlingen.
Nöjda och glada piloter.
Klart man är belåten, om man är förunnad att flyga Blue Phoenix !
Innan start
En Blue Phoenix i sitt rätta element…eller som vi säger på latin…Mobilis in mobili !
Detta latinsk uttryck kom jag ihåg från den gången, då jag som 10-åring läste
Jules Vernes bok “En världsomsegling under havet “. Den galne kapten Nemo hade
ju som måtto för sin farkost “Nautilus” just ovanstående uttryck, som betyder:
“Rörlig i (eller med) det rörliga elementet”.
Vet ni hur många Blue Phoenix, som byggts ? Jag vet inte, men det är
antagligen den mest byggda och flugna 2-metersseglaren i världen.
Modellen Blue Phoenix och den friflygande Cikadan är konstruerade av
Leif Eriksson Sverige. Båda modellerna tillhör de främsta inom sina klasser
på grund av att konstruktören lyckats förena positiva grundegenskaper i sin
konstruktion.Bra jobbat Leif ! När kommer du med nästa modell ?
Kamske en uppdaterad Blue Phoenix som kan döpas till ett lämpligare
“The New Phoenix”….
Jag hävdar, att en Blue Phoenix med en enkel elmotor är det absolut
bästa konceptet för en nybörjare. Byggsatsen är bra och den blivande
piloten lär sig under byggandet, hur en klassisk modell är uppbyggd ,
vilket ger kunskap, så man kan laga efter haverier, då man förstår
konstruktionen och hur allt hänger ihop.I min klubb Ålleberg
ModellFlygKlubb, används Blue Phoenix som en instigsmodel för
nybörjare med mycket gott resultat.
En intensiv Tomas håller koll på sin rc-modell.
Matti med sin “Salmiak”
Salmiak ja, det vet jag, vad det är. För då jag hör ordet, väcks minnen då jag
i 12-årsåldern hjälpte en släkting, som var plåtslagarmästare , att löda
stuprör och hängrännor. Mitt första uppdrag var att “Hämta salmiaken
och gör ren båda lödkolvarna”..Lödkolvarna var stora bensindrivna monster, som
liknade någon sorts massförstörelsevapen… själva lödspetsen vägde säkert ett halvt kg.
Salmiaken var en stor vit klump med spår efter lödspetsar som gjorts rena.
Ja det var en liten utvikning från modellflyg, men så hängde det ihop för mig.
Mot skyarna !
Gunnar Wivardsson lägger in varv i den lååånga kroppen på sin modell.
Kurt drar upp sin modell på Rinkaby vid SM för friflygande OldTimer modeller 2014
En av mina modellflygkamrater, Kurt Sandberg Halmstad,
avled stilla, just då OT-Mästerskapen för friflygande modeller
skulle avhållas i Bollerup i år.
Kurt kom ursprungligen från Borås och sysslade med modellflyg
hela sitt liv.
Han blev första gången svensk mästare i klass S2 1948.
Jag lärde känna Kurt 1975, då jag fick äran att släppa hans segelmodell,
då han skulle dra upp den för en trimstart.
För mig var Kurt en försynt människa, som var hängiven sin hobby
att bygga och flyga friflygande modeller.
Kurt hade vid sin bortgång flugit modeller i 75 år. Självklart var han
duktig och hade nästan outsinlig erfarenhet.
För mig kom hans bortgång överraskande, då han för väl de
flesta tycktes vara mycket vital.
Kurt fick leva i nästan 90 år och han fick syssla med, det han mest
ville göra under nästan hela livet, vilket var att bygga och flyga
sina friflygande modeller.
Jag tror han var nöjd med det mesta.
Här kommer lite av mina bilder på Kurt, som visar en spänstig och
aktiv 89-åring i aktion med sin S2 SM-vinnare från 1948.
Erika – Modellen – Kurt
Kurt i sin typiskt släntrande stil på Rinkabyfältet.
Förberedelser…
…inför tävlingsstarten.
Ordning och reda
Sista justeringarna innan start…
Noggranna förberedelser är en förutsättning för en lyckad tävlingsstart.
Per Nilsson , Kurt och Erika förbereder.
Kurt Sandberg 2014
Hasse Bengtsson släpper Kurts S2:a.
Här följer en startsekvens med Kurt nere på Rinkaby.
En nästan 90-årig yngling drar upp sin modell, som vann SM 1948 !
Satt den i blåsan Kurt ?
Sten Persson släpper Kurts modell.
Per Nilsson med Kurts SM-vinnare från 1948
Nu !
Modellen mycket välflygande…
…om alla inställningar är ok…
…och den är väl trimflugen…
…för då får man belöningen i luften !
Kurt släpper Hasses modell.
Du ser hur koncentrerad Kurt är…
…med sitt innehåll av fina artiklar och bilder.
Vill du läsa välskrivna artiklar om OT-flyg, då ska du bli medlem
i Sveriges modellflygares oldtimer sällskap SMOS, som du hittar här:
www.smos.info
Även fina bilder finns det i varje nummer av ett flertal fotografer.
Det kostar 300 kr om året att vara medlem och då kommer tidningen
med jämna mellanrum i brevlådan. Så vänta inte utan häng med.
Vi har passerat höstdagjämningen, vilket är den tidpunkt på året då
natt och dag är lika långa.
Nu vänder, för oss på norra halvklotet, det mot den mörka glåmiga årstiden.
Jag tycker inte om den mörka årstiden ! Jag försöker fylla den med
väsentligheter, vilka är för mig viktiga.
Ljuset påverkar våra hormoner, vilka påverkar vårt sätt att se på
realiteter…eller kanske ska jag säga, det jag uppfattar som verklighet.
Eftersom jag har många tusen bilder på OT-friflyg, vill jag visa några,
så vi kan drömma tillbaka i tid, då vi gick i shorts och sandaler.
Häng med på en okommenterad resa !
Bara bilder.
Jag kommer att publicera OT-friflygbilder varje vecka så häng på låset !
Nu får ni ge er till tåls, till OT-flygarnas nästa träff eller trimflygning.
Då hänger jag på låset.
För jag vet genom mejl jag får, att bilder är populära.
De skapar ju en möjlighet att dagdrömma lite…
Här kommer det bilder.
De tarvar ingen förklaring, tycker jag.
Jag har publicerat mer än 300 bilder, så jag tror det räcker nu.
Hoppas det givit en känsla hos betraktaren, hur en OT-tävling
går till.
Har ni möjlighet så åk på en sådan och se på. Det är en upplevelse !
Information om tävlingar och meetings hittar ni på SMOS hemsida:
Som sagt här är de slutliga bilderna.
Vassego !
Detta är lite blandat, men som jag tyckte värt att visa…
Ovanstående tre bilder har jag fotograferat av från bilder Tyko hade med sig.
Är det någon som har info om modeller och piloter ?
Den nedersta är väl Anders Håkansson med sin ???? ?
Anders med sin Wakefieldmodell “Tjosan”.
Bilden har jag helt samvetslöst och medvetet
kopierat från en Modellflygnytt år 1956.
Länk:
så kan ni läsa mer om modellen och där finns också ritning.
Ibland går det ju inte som man vill…
Modeller flyger bort och man måste leta.
Vår flygplats var vaktad i vindriktningen av vetefält, betfält och ärtfält.
Alla har en medfödd förmåga att maskera och gömma även en
i en skrikig färg målad modell.
Allt enligt lagen om allts djevflighet…
Men en friflygare ger sig inte, då det gäller att få tillbaka sin
ögonsten, även om det kostar blod svett och tårar !
I Bollerup var det vanligt, att piloter gick och till synes planlöst
botaniserade på de sådda ytorna.
Att vara friflygare, det ställer krav på fysisk spänst.
Tursamt är ju medelåldern låg på OT-flygare…så vi orkar.
Naturligtvis har ju friflygare lärt sig att bedöma avstånd på ett hyfsat sätt.
Likaså att man tar kompassriktning från startplatsen, dit modellen tycktes landat.
En del har pejlutrustning i modellen.
Kanske man skulle placera en man, där modellerna dimper ner, som
är utrustad med en radio, så han kunde kommunicera med startplatsen ?
Vidare att han var utrustad med en pejlkompass, som ger kompassriktningen
från den kända platsen, han står på ?
Då kan man ju få någon sorts krysspejl härifrån och från starten,
vilket avgränsar sökområdet.
En del hade det svårt att hitta modellen till exempel i de fält,
som hade en gröda, vilken var en meter hög.
Jag erbjöd mig att plåta från luften för att se, om jag kunde hjälpa
till att lokalisera deras bortflugna ögonsten.
Annars är ju risken, att modellen slutar i en sädsilo, efter att tröskan
kört av fältet och modellen reducerats till bitar stora som ett vetekorn….
Men även om har tillgång till flygspaning, kan det vara svårt, intill omöjligt
att finna en bortflugen modell.
Hur många bortflugna plan ligger det i den svenska naturen ???
Här kommer nedan en illustration, hur vi upplevde det.
Längst till höger Freddy Dahlstrand, till vänster om honom Göran Larsson,
vilka letade efter sina modeller,
hjälpta av längst vänster stående Freddy Dahlstrand junior.
Både Göran och Freddy fick tillbaka sina modeller och flög sedan max !