…efter förändringar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att ha genomfört  förändringar på min Leprachaun,
var det dags för att testflyga.

Väderläget lovade i stort vindstilla, liten risk för regn,
vilket på mig verkade lovande, så jag och en kompis åkte ut.

Problemet med min modell var,  att den hade bärande stabbe,
vilket antagligen beror på,  att den som gjort ritningen hade
i stort kopierat en gammal friflygritning.

Under friflygeran ville man tillföra så mycket lyft som
möjligt till modellen för att få långa flygtider.
Alltså gjorde man stabben bärande.

Men, detta kräver andra flygmekaniska och aerodynamiska
åtgärder. Eftersom stabben är bärande kommer det vid
en fartökning att skapas ett nosnermoment.

För att kompensera detta,  fick man justera vingens
anfallsvinkel, så att om hastighet ökade, så skulle modellen
lyfta nosen, genom att lyftkraften ökade beroende på
högre hastighet/anfallsvinkel.

Modellen skulle bli stabil i sitt glid, vilket var önskeläget.

Den tidens profiler var kraftigt bärande och klarade upp
till 10-15 graders anfallsvinkel,  innan det skedde en
avlösning av strömningen på vingen så den överstegrades
och förlorade lyftkraften.

Man var redan på den tiden klar över,  att en modell måste
balanseras både statiskt, alltså  med rätt tyngdpunkt och
dynamiskt  med rätt funktion och balans av lyftkrafterna
på stabbe och vinge.

Vad jag gjorde före min testflygning var:

Flyttade fram tyngdpunkten, vilket var väsentligt.

Vingprofilen skapar vid ökad hastighet en tryckcentrumsvandring
av stora mått. Därför måste cg ligga rätt. Ett utmärkt
verktyg att förstå sin profil är programmet “Profili” som kan
hämtas på nätet.

Jag eliminerade all anfallsvinkel på stabben.
Den hade enligt ritningen rejäl anfallsvinkel , vilket gjorde den
kraftigt bärande.

Jag ökade vingens anfallsvinkel något.

Klart jag var nyfiken på,  hur den skulle flyga…

Redan efter 10 sekunder i luften kände jag,  att modellens
uppförande var helt annorlunda.

Det viktiga var,  att den var stabil i luften. Det andra var
att modellen flög med rätt attityd.

Alltså överdelen av kroppen var i stort parallell med horisonten.
Du kan se et på videon.

Ser vi på,  hur segelplan från 30-50-talet flög,  ser man,
att kroppen nästan lutar lite” framåt”.

Det är en styggelse att se,  en modell flyga med”hängande ”
stjärt, därför vingens och stabbens anfallsvinkel är felaktiga.

Se på hur en Cub flyger…du har aldrig sett en Cub i planflykt
flyga med släpande stjärt.

Nu flög min Leprachaun bra med god roderharmoni,
den styrs med skevfunktion via vridbara vingar och sidoroder.

Den var följsam i luften och som jag bedömde mycket mera,
låt oss säga, avkopplande att flyga.
Modellen är inte en F3A-modell, utan är mera en majestätisk
äldre dam, som ska behandlas därefter med förutseende och
mjuka händer…

Då jag slog av motorn,  fick jag trimma upp modellen med
höjdrodertrimmen en aning,  för den skulle glida effektivt
och stabilt.

Den är genom sin storlek och förhållande på ytorna ganska
iögonenfallande för betraktaren.

Efter provflygningen var jag nöjd med modellen.

Frankie flög med sin hotliner och den var inte lätt att se
mot den gråa  skyn…då den snabbt försvann,  eftersom
den är snabb.

Under min provflygning ökade vinden snabbt till 5-7 m/sek,
precis som yr.no hade utlovat, varför vi packade ihop
och for hem efter ett bra utfall på testflygningen.

Bilderna är tagna med min Mobius. Stillbilderna är
klippta ur Mobiusvideon. Det var dåligt ljus,
men det är som det är.
Mobius, en imponerande kamera. Sitter monterad på
min glasögonskalm.
Det jag ser, fotograferar jag. Enkelt.

Leprachaun, vilket kan översättas med ordet “Pyssling”
är ett begrepp från den irländska folksagan
och det är en liten grönklädd figur. Leprachaun uttalas:
(leprakå:n:)

De gröna ytorna på vingarna är de aerodynamiska bromsarna.
Jag gjorde de för effektiva, så jag ska minska deras storlek
med 50 %.

Frankies “Kunai”.

Jo, den är snabb…

Start

 

 

Landning

Min modell ska till väders.

Du ser väderfronten som är på gång…

 

Rejäl stabbe. Modellen konstruerad ca 1945

 

 

På väg hem såg vi ett hundratal glador som rastade
på en åker jämte vägen…

Det var migrerande ungfåglar på väg till Spanien/Nordafrika.
Jag har aldrig sett så många på en gång.
Tyvärr han jag inte plåta, då de satt på marken, vilket var synd.
De utgjorde en vacker röd/brun färgklick .

Det skiljer 75 år mellan konstruktionerna…